Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag mår så mycket bättre nu

August 27th, 2014

Den där magsjukan gjorde mig påminnd om när jag var som sjukast i anorexian. Portionerna, tröttheten och olusten till att göra någonting. Det som skiljer sig är att nu har jag ingen matlust och i anorexian pinade man sig genom hungern. Nu har jag längtat efter att känna mig sugen på mat, men i anorexian hatade man hungern.

Sist när jag var i Thailand låg jag på ett BMI runt 14 och fattade inte hur jäkla mager jag var. Nu har jag fått en del mer “kött på benen” och förstår att jag fortfarande är rätt så smal. Denna matförgiftning gav mig en liten tillbakablick på hur det såg ut förra gången, och det fick mig att inse hur mycket mer värt det är att bli friskare. Jag inser hur mycket bättre jag mår, hur mycket snyggare jag är och hur mycket mer jag älskar livet. Det är värt att sluta svälta sig själv. Om det är värt att ha tagit stegen dit jag är idag i mitt tillfrisknande så bör det väl också (logiskt sett) vara värt att ta resterande steg – inte sant?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

“Jag behöver gå upp 1 kg”

January 29th, 2014

Hur går det för dig nu med maten, är du normalviktig och har vanlig mens?
Jonna

Det är inga större problem för mig att äta – jag äter allt! Det som kan bli problematiskt är just regelbundenheten i mina måltider. Ibland äter jag mindre och ibland äter jag väldigt mycket mer. Mina portioner är mycket större än tidigare och jag har stor matlust. Jag ogillar dock att äta när jag inte är hungrig, vilket kanske är ganska naturligt ändå (?), men när jag väl är hungrig äter jag mig fullt nöjd oavsett kalorier.

Jag undviker gärna att tala om vikt och dylikt på bloggen eftersom att jag vet att det finns en tendes hos personen mer ätstörningar att jämföra sig. Varför väger hon så mycket/lite? Är jag inte tillräckligt smal? Varför måste jag ha ett högre BMI? osv. Jag tror att vi måste sluta jämföra oss så mycket med varandra, för vi är olika och har olika kroppar. Vi måste lära oss hur just vår kropp fungerar och mår bra. Det är dock ingen hemlighet att jag är liten i storleken.

Min mamma har aldrig vägt över 50 kg under hennes “yngre” dagar, och hon då har hon inte försökt att manipulera sin vikt på något sätt. Hon och jag är i samma storlek, så det faller mig naturligt att vara liten. Enligt BMI-skalan ligger jag ca 1 kg under “normalvikt”, men för min egen hälsas skull så jobbar jag för att gå upp det kilogrammet just nu, vilket jag närmar mig. 😉

Menstruationen har ju kommit och gått lite för mig under mitt tillfrisknande, men i somras kom den för att stanna. :) Den beror ju snarare på kroppens fettprocent än placering på BMI-skalan. En idrottare med högt BMI kan ju fortfarande ha för låg fettprocent för att ha en fungerande mens.

 

bmi 18

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Vikt-prat som lett till resultat

November 18th, 2013

Det har varit mycket diskussioner kring vikt under föregående vecka här på bloggen. Efter det att “Tankar kring kroppen” publicerats dök det upp många följdfrågor som bland annat Väger du som du gjorde innan ätstörningen?ochÄr du bekväm med din kropp i de intima situationerna?“. I det senaste inlägget lyftes en diskussion kring “Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?“.

Det är riktigt roligt att se att så många engagerar sig genom att kommentera. Vi lär oss av varandra. Vad är kunskap och erfarenheter om man inte delar med sig utav dem?

Sammanfattning av veckans diskussioner här på bloggen:

  • Trots att man äter tills det känns som att matsäcken ska spricka är det vanligt att man upplever ett starkt sug i magen efter en svält. Som om den innehåller ett stort svart hål som absorberar all näring.
  • Suget och hungern stabiliseras efter ett par dagar eller någon vecka om man fortsätter att äta “normala” måltider.
  • Ett BMI runt 21-22 måste vara en optimal vikt. Det finns både marginaler uppåt och nedåt, innan man skulle nå en ohälsosam vikt!
  • Att lyssna på kroppen är A och O.
  • Magsäcken krymper när man svälter, vilket kan medföra att man känner sig mätt trots att man äter för små portioner till en början. Då kan det vara nödvändigt att “tvinga” sig själv att äta det lilla extra för att vänja kroppen med vilken mängd mat den ska handskas med.
  • Att både prata och äta mat på ett sunt sätt är bästa vägen för att sprida hälsosamma matvanor till andra.
  • Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.
  • Alla upplever det olika svårt att gå upp och ned i vikt (läs här).

Och slutligen:

UT MED VÅGEN!

IMG_8622red

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Mensen – ett friskhetstecken

April 29th, 2013

Mina mål med fortsatt behandling börjar uppnås. Någon vecka tillbaka kom jag över BMI 18 och ligger nu stadigt där. Det enda som saknades var mensen. En regelbunden mens. Dels för att det är ett tecken på att kroppen mår bra och för att kunna få barn (obs, man kan bli gravid trots att man inte har mensturation).

Hormonproduktionen som uppstår då man har mens bidrar till förstärkning av skelettet. Skelettet bygger man upp, upp till ca 20-års ålder, därefter är det underhållning av det som gäller. Jag är snart 20 år gammal och har stort behov av ett hållbart skelett, med tanke på min sport.

Det kändes inte helt OK, att avbryta den “aktiva viktuppgången” utan att ha fått tillbaka mensen förra veckan. Men jag hade känn, om att den bör komma, den kändes inte långt bort. Jag ville ge det lite tid. Lite tid, mycket mindre tid än förväntat behövdes också.

Mensen kom tillbaka i helgen!

Oron stillar sig. Kroppen mår bra. Vikten är hälsosam. Det krävs inte en lugn period. Mensen kommer ändå. Ett friskhetstecken!

Bättre passande mat än blodpudding? Gårdagens middag och samma till lunch idag.

Bättre passande mat än blodpudding? Gårdagens middag och samma till lunch idag.

Tags: , , , , , , , ,

April 2012 – jag kände mig så tjock

April 7th, 2013

Nu har vi kommit några dagar in på denna nya månad. Det har blivit dags att göra en tillbaka blick på hur kampen med anorexin och ätstörningarna såg ut för ett år sedan.

För ett år sedan bodde jag fortfarande hemma med mina föräldrar. Det var en jobbig period och jag hade svårt att kommunicera med dem. Jag övertygade mig själv, med framtiden som drivkraft, att det skulle bli bättre om jag fick sköta mig och äta själv.

Ana kom ofta på besök och ångesten blev skyhög. Men jag visste att jag skulle framåt, bakåt var inte ett alternativ, även om det gick åt det hållet emellanåt. Det var mycket tankar kring mat, men jag åt alltid tillräckligt. Tillräckligt för att gå runt, men inte tillräckligt för att gå upp i vikt.

Jag kände mig så tjock! Trots att jag låg på BMI 15. Det var för att jag åt lite mer än innan, och egentligen strävade efter en viktuppgång. Men viktuppgången kom inte. Jag åt fortfarande för lite.

Jag var tillsammans med världens bästa pojkvän och eftersom jag mådde bättre, började vi komma varandra närmare. Han höll mig vid liv då <3

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

(Hittade även fler bilder bl.a. från sidan, där man ser hur mager jag verkligen var. Men vill inte publicera pga risk för triggning)

Att kolla tillbaka på gamla bilder ger en verkligen insikt. Insikt om hur sjuk man kan vara. Hur störd bör inte min PV tyckt att jag var när jag nojade mig över att ha blivit tjock, eller när jag sa att jag verkligen kände mig normalviktig? Vilket oerhört tålamod nära och kära har. Vilken min de måste kunna hålla. Vilken grym sjukdom man kan falla in i. Och vad tacksam jag är över att jag gått upp några kilon sedan dess och att jag nu faktiskt kan se att jag har en snyggt smal kropp!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

När man känner sig tjock och valkig

April 2nd, 2013

Har någon fråga till: hur gjorde du när du ökade i vikt och kände dig “valkig” och tjock? Ignorerade du det så gott det gick och försökte tänka på allt roligt istället? Känns som om det är så jag få göra när tankarna kommer. Och åt du trots att du var mätt? 
Många Kramar och tack igen!
Ottilia

Tankarna kan oftast bara fokuseras på ett par enstaka saker åt gången. Så ja, står man framför spegeln och letar fel, eller klämmer på magen så kommer man att känna efter lite extra mycket och höra ätstörningstankarna. Ibland kan det fungera att göra som du föreslår och “tänka på att roligt istället”. Tyvärr är det oftast lättare sagt än gjort.

Det behöver inte vara jobbigt att märka att man får mer former. Det kan bero på vilket inställning man har. Tänker man från början att man kommer känna sig så mycket tjockare och se alla valkar som hänger över, så är det nästan garanterat att det kommer till en början också. (OBS: det är inte för att man har blivit “valkig” utan endast för att man tror det). Tar man istället en titt från en utomståendes perspektiv, och inser att man faktiskt är väldigt smal och att man inte kommer att bli tjock och “valkig” (så länge man inte ligger på en övervikt) så kan inställningen göra viktuppgången mindre ångestfullt.

När jag låg på BMI 16 och flyttade för att studera i Stockholm kände jag mig emellanåt “normalsmal”. Visst, jag var inte lika mager som innan, men det är fan inte normalt att ligga på en anorektisk undervikt. När jag inom kort började inse, att “fan, jag är jävligt liten ändå. Knappast att folk tar mig som en högskolestuderande. Det här är inte okej!”, så tog jag mina första aktiva och verkligen villiga steg till att öka ytterligare i vikt. Jag åt näringsdrycker och är jag gått upp något kilo så kände jag mig mycket piggare och faktiskt friskare. Jag insåg att några kilon i viktökning fick “svältmagen” att äntligen börja plana ut, jag började nästan se smalare ut, viktökningen gjorde mig rent av snyggare!

Känner man att det är extremt jobbigt att äta fast än man är mätt så är näringsdrycker till att rekommendera för att hjälpa med viktuppgång. Annars är just “mättnadsfobin” något som man måste utmana för att kunna släppa och bli frisk. Man måste inse att mättnaden i sig inte betyder att man har blivit tjockare. För att få bukt med just mättnad- och hungerkänslorna så måste man till en början tvinga sig själv. Det kan ses som att avvänja kroppen med svält.

Jag har fortfarande svårt att äta när jag är mätt. Men det blir mindre och mindre ångestfullt för varje gång jag gör det. Igår t.ex. då det var “Påsk, födelsedag och massa gott så kände jag ingen hunger. Jag var riktigt proppmätt på slutet, men åt upp ändå, för att det var “fest” och det är inte varje dag man äter så. Vad gör det mig om en vecka om jag åt mig övermätt på en påskmåltid? Jag lär mig att det är okej att känna sig mätt, det är okej att äta mer ibland och nästa gång behöver jag inte ha en orolig inställning till det alls! (se “mättnad är inte viktuppgång“)

Jag tycket att du gör det bra som kan fokusera på roliga saker istället för ångesten. Samtidigt får man inte rymma från den. För att den ska försvinna måste man tacklas lite. “Okej, nu är det såhär, nu har jag världens jävla ångest för att jag åt så mycket och känner verkligen hur jag har gått upp i vikt.” och man får resonera lite med sig själv:

  1. Som Ottilia själv skrev i sin kommentar att man “känner sig” så är det “bara en känsla
  2. Kan man verkligen gå upp så mycket i vikt på sådan kort tid?
  3. Var det verkligen sååå mycket eller var det kanske en normal måltid egentligen?
  4. Är man verkligen tjock om man ligger på normal/undervikt?
  5. Kommer ens kropp att må sämre av att gå upp något kilo till?

Börja med en god inställning. Mättnad och viktuppgång behöver inte vara ångestfullt. Kommer ångest så acceptera den och vänta ut den. Se vad som har hänt, dra slutsats och inse att det inte var världens undergång. Det blir bättre och framöver blir det lättare.
All styrka till er alla <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad är en hälsosam vikt?

March 23rd, 2013

Det är många som funderar kring vad som egentligen är en undervikt. Kollar man på olika “BMI-räknare” på internet så visar många olika och detta kan vara oerhört förvirrande och triggande för personer med ätstörningstankar. Därför tänkte jag nu reda ut denna förvirring en gång för alla!

BMI (Body Mass Index) ger ett mått på massa i kilogram per kvadratmeter. Det används framför allt till att ge riktlinjer över patienters hälsotillstånd inom vård och omsorg. Hänsyn måste tas till ålder, kön och muskelmassa.

  • BMI bör ligga mellan 18,5 och 25.
  • BMI under 17,5 anses som en anorektiskt vikt.
  • Även ett normalviktigt BMI kan leda till viss hälsorisk om midjemåttet > ca 90 cm.
  • Standardmått för en 8-10 åring ligger runt 60-65 cm.

Siffror kan vara väldigt triggande även om man påpekar att detta endast är RIKTLINJER och måtten ges på ett UNGEFÄR. Det finns ingen heldragen gräns, utan man måste se till individens förutsättningar när man avgör vad som är hälsosamt för en själv.

Har man haft en ätstörning räcker det sällan att stanna sin viktuppgång på precis den undre gränsen av viktskalan för att bli frisk. Förhoppningsvis mår man bra redan då, men det behövs marginaler. En del av viktfobin är just att väga mer än minimalt. För att bli av med ätstörningens starka viktkontroll så måste man trotsa den och gå upp lite till.

Ett BMI på 20 rekommenderas från vården. Det finns medicinska skäl och logiska hälsoaspekter till att man har den riktlinjen.

Vad händer om du får en rejäl influensa i en eller två veckor? Vad händer om du åker utomlands och kanske råkar på en matförgiftning? Eller vad händer om du har en stressig period i livet och på något sätt inte får i dig den näring som du behöver? 

Börjar man att tappa i vikt igen så kan det trigga igång. Har man en gång haft en ätstörning så måste man vara försiktig och se till att alltid ligga steget före. En plötslig sjukdom som leder till några kilons viktnedgång ska inte behöva dra en in i sjukdomen igen. Det behövs en buffert!

Tidigare var jag övertygad över att det inte ska ligga sådant stort fokus på vikten, vilket det heller inte ska (ett missbruk att bli fri från). Men efter det att jag påbörjat min behandling igen och efter alla fina kommentarer ifrån er läsare, inser jag att ytterligare viktuppgång är nödvändigt. Jag tror att det blir lättare att jobba med ätstörningen om man ligger på en stabil normalvikt än “lättundervikt”. Det är bättre att se till att bli helt frisk nu och gå upp till normalvikt, än att stanna och eventuellt falla tillbaka. Målvikten för att bli frisk på riktigt!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Målvikten för att bli frisk på riktigt

March 19th, 2013

Jag har valt att ingå i behandling. Jag har valt att bli frisk!

I morse skrev jag att ett av mina mål i behandlingen skulle vara BMI 18. Jag har gått omkring de senaste dagarna och känt mig smalare.. sedan visar det sig att jag har gått upp i vikt. Jag ligger just nu på ett BMI kring 18 och jag känner mig smal! Tänk vad ätstörningen kan ställa till det för en.

I benhandlingen är det 5 kg till i viktuppgång som krävs för att nå målvikten, BMI 20. 5 kg låter mycket på en gång, men 5 kg är inte mycket i längden. Vid varje viktuppgång tror man att man har blivit tjockare, men det är bara för att man ser siffrorna på vågen. Utan vågen skulle vi inte veta och vi skulle inte märka vilken vikt vi ligger på. Så länge det inte är en extrem vikt så behöver vi inte veta det heller!

Målvikten är BMI 20. För några dagar sedan kändes det ofattbart mycket. Oron över att bli en sämre topp i cheerleadingen växte sig starkare. Oron över att få tillbaka mina “love-handles” finns fortfarande kvar. Men när jag inser att ett BMI 18 inte är så farligt som jag trodde, så finns det hopp om att en stabil normalvikt inte heller är det.

Idag pratade jag med mina tränare. De ansåg att det bara vore bra om jag gick upp i vikt. De bedömer inte en efter vikt på det sättet, utan kollar främst på tekniken – och jag har bra teknik! Nu kan jag faktiskt ha 5 kg som mål med gott samvete. Behöver jag inte gå hela vägen så blir det så, men nu kan jag sträva efter en viktuppgång utan att oroa mig över att jag skall behöva offra det som förgyller mitt liv allra mest.

Imorgon åker min våg ut i förrådet. Framöver kommer jag att väga mig med kläderna på och min behandlare kommer att avrunda grammen nedåt. Det känns riktigt bra faktiskt! Nu kommer jag att få släppa viktkontrollen på riktigt!

Nu ska jag jobba aktivt för att bli frisk!

Dokumentera saker jag gör och tankar

Dokumentera situationer och tankar

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp