Grundförutsättningar för ett stabilt välmående

September 26th, 2015

De fyra bordsbenen: mat, sömn, rörelse och socialt. När någon utav dessa pelare brister börjar bordet att vingla. Ser man inte till att laga det trasiga bordsbenet, utan fortsätter att belasta bordet kommer med största sannolikhet även andra ben att haverera. Fungerar inte maten, kommer inte sömnen att fungera heller. Fungerar inte sömnen kommer man inte orka röra på sig heller. Och fungerar varken mat, sömn eller rörelse kommer det garanterat påverka ens sociala delar av livet också. Allt hör samman. Och alla dessa tillsammans kommer kunna hålla en stabilitet i livet.

Jag vet inte om ni märkt det själva, men detta är i alla fall en av de största insikterna jag erhållit under de senaste åren. Det är dock lätt att glömma bort, lätt att förneka och lätt att prioritera undan. “Äsch, det gör väl inget om jag slarvar lite med maten idag”, “Sömn är överskattat”, “Varför känner jag mig så nere när jag bara legat hemma hela dagen?”, “Det är så jobbigt att vara social och hälsa på folk.”. Dessa är riktigt lurendrejeri-tankar.

  • Det är ALLTID viktigt att kroppen får rätt näring, annars fungerar inte de biologiska funktionerna som sköter kroppens välmående ordentligt.
  • Sömn är det viktigaste för att kropp och psyke ska få återhämta sig. Utan sömnen kommer så småningom utmattning som följd.
  • Vår kropp är skapt för rörelse. Blodet behöver få cirkulera, benen behöver belastas och musklerna behöver få arbeta och sträckas ut.
  • Människan är ett flockdjur i grunden. Det finns ett inbyggt behov av att känna tillhörighet och att få någon form av kontakt från andra människor. Detta bör inte underskattas!
    (OBS: undantag kan gälla för särskilda sjukdomar/diagnoser)

Ibland kan förvåningen uppstå när man helt plötsligt känner sig ledsen/nedstämd utan att finna någon anledning till det. Sådana tillstånd kan skapa stark förvirring och leda till att man grottar ned sig ännu mer i något som kan jämföras med depression. Men var ärligt med dig själv och fundera:

Har jag ätit ordentligt?
Har jag sovit bra?
Har jag varit ut och fått lite friskluft?
Har jag tagit mig tid att umgås med mina vänner och samtalat med mina familjemedlemmar?

Nog är det lätt att tro att en själv inte behöver äta, sova, röra på sig eller vara social med andra människor. Det finns ju en trygghet i det, samtidigt som dessa grundbehov ofta är grundande anledningar till mental ohälsa. Självklart finns det andra faktorer som spelar roll, jag säger inte att om alla dessa är bra så mår man klockrent. Men utan att ha grundförutsättningarna till att må bra blir det oftast betydligt svårare att veta vad som faktiskt får en att må dåligt. Äter du bra, sover bra, rör på dig dagligen och har ett socialt liv men fortfarande mår dåligt – ja, då kan det bli lättare att göra en rättvis bedömning och faktiskt ge rätt stöd för att arbeta med problemen.

När jag blir stressad, sover dåligt, äter sämre och inte orkar prestera under träningspassen går jag i botten. Jag tror gärna att det är något fel på mig för jag ser ingen anledning till att känna mig så pass nedstämd. Inget speciellt negativt har hänt i livet… Men, jag har helt enkelt inte tagit hand om mig själv. Såklart kropp och psyke protesterar! Ser inte jag till att må bra så kommer jag heller inte att göra det. Det är egentligen endast ren logik!

Så ät, sov, motionera och ta tid till sociala aktiviteter. Det behöver kropp och sinne för att DU ska MÅ BRA!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Må dåligt – reflektera – förändra – må bra!

January 23rd, 2014

Jag är trött på att må dåligt. Dagligen peppar jag andra till att prioritera sin hälsa och ger dem tips i hur de kan tänka inför jobbiga situationer. Vad är allt detta värt om jag inte kan ta åt mig av det själv? Det jag skriver baseras ofta på mina egna erfarenheter och lärdomar. Det innebär att jag har lärt mig saker under livets resa, så hur många gånger ska man behöva gå igenom liknande ‘misstag’ innan man faktiskt tar till sig av det man lärt sig?

Man kan bli mer medveten om vad?, hur? och varför? man mår dåligt. Det kan hjälpa en att förstå situationen bättre och att tänka i andra banor. Men ibland hjälper  det inte att enbart vara medveten om situationen, utan det kan mycket väl vara så att man måste få utagera sina känslor. Det kanske är nödvändigt att sätta sig på toaletten med tårar i ögonen och tänka att man är ‘misslyckad’ och att sitt liv är meningslöst ibland. Det är nödvändigt att få sina sammanbrott när det uppstår ‘misslyckande’ i livet och att känna sig nere ett tag. Känner man sig nere kan det faktiskt vara behövligt att grotta ned sig med några deprimerande tankar en stund.

Det jag säger är inte att vi ska börja bli deprimerade så fort vi mår dåligt, för kan man vända det negativa till något positivt så är ju det fantastiskt! Det jag säger är att ibland går det helt enkelt inte att tänka positivt. Ibland vill man inte tänka på annat än hur skit allting känns, och då är det nödvändigt att ta sig tiden att må dåligt ett tag. Det kanske tvingar en till att reflektera några extra gånger och framför allt att se saker och ting ur andra perspektiv. Det blir ett tillfälle att jobba på sig själv och faktiskt ta tag i att göra de förändringar i livet som behövs. Man blir påmind om vad som kan hända annars.. och det är ingenting man vill hamna i igen.

Vårterminen har nyligen börjat vilket innebär nya kurser och längre dagar. Även om föreläsningsschemat inte ser särskilt fullspäckat ut så kräver utbildningen tid och energi. I regel förväntas man att lägga ned 6-8 h/dag för heltidsstudier. Jag snittar kanske 3 h/dag på  skolarbete, 2 h/dag på jobb, 2 h/dag på träning, 2 h/dag på skrivande (blogg, instagram, mejl osv.) och 1 h/dag på facebook. Sedan går det åt minst 2 h/dag att resa. Därefter ägnas tid till att umgås med pojkvännen, laga-, handla- och äta mat, duscha, klä på sig, städa, diska, betala räkningar, hämta ut paket, gå ut med soporna och alla andra vardagliga/administrativa saker. Ett dygn har ju trots allt endast 24 h och låt säga att det optimala vore att sova 8 h – hur mycket tid finns det kvar åt att göra något så livsnödvändigt som att vila? Nu utförs inte allt detta på en och samma dag, men med lite enkelt matte går det att de att det inte alls finns någon tid över till annat.

Jag har hamnat lite i en svacka just nu som får mig att verkligen inse att jag måste göra en förändring någonstans. Mitt livsschema går inte ihop, vilket leder till att min kropp inte klarar av att leva upp till mina egna förväntningar/krav. Tro mig, jag tänker inte falla tillbaka i anorexian (!) men jag vill inte heller må dåligt på andra sätt. Jag vet att jag kan må riktigt bra, jag vill må riktigt bra! Livet är alldeles för kort för någonting annat och jag är alldeles för ung för att bli utbränd.

När man hamnat i en svacka och man börjat reflektera över situationen är det dags att börja jobba för att ta sig ur den. Ingen mår bättre av att stanna där längre än nödvändigt, men alla kan må bättre efteråt. Varför hamnade man i svackan? Nästa gång kanske det blir ännu värre. Vad krävs för att inte hamna där igen?

Jag älskar egentligen allting i mitt liv och har därför extremt svårt för att plocka bort någonting. Men som det ser ut just nu hinner jag inte riktigt med att uppskatta allting. Jag har nu nått till den punkten där jag verkligen måste göra mitt bästa för att må mitt bästa. Jag måste vila mer. Mer vila ger mer ork till allting annat.

Igår kväll mådde jag skit, men idag tar jag tag i det och påbörjar förändringen för att må bättre!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Att orka” fick bli min motivation

November 20th, 2013

Hej!

Jag har en fråga som jag funderat mycket på. Du blev ju väldigt sjuk under sommaren mellan andra och tredje året och du gick natur. Jag undrar hur du orkade med all stress och press i skolan och samtidigt vara i svält?

Många som får anorexia brukar även få depression och liknande, fick du något sådant? :)

Kramar, Elisa

Hej Elisa! Tusen tack för denna fråga! Detta är ett ämne som inte belyst särskilt mycket i bloggen, trots att det är väldigt viktigt och säkerligen en förekommande fråga hos de flesta med ätstörningar.

Mitt andra år på gymnasiet var faktiskt det jobbigaste året. Jag läste som flest kurser parallellt och samtidigt var jag politiskt engagerad, tränade flera gånger i veckan, var dansledare, satt med i skolans elevråd och ja.. på något sätt hann jag med mina fester också. Det var under denna period som anorexin började växa till sig. Det går alltid att diskutera kring vad anorexin bottnat i och aldrig att ge enbart ett svar, men jag kan utan tvivel hävda att denna press och stress var en bidragande faktor till insjuknandet.

Mitt tredje år i gymnasiet skulle bli mitt bästa år. Jag läste främst kurser som jag själv var intresserad av och jag var riktigt motiverad att få toppbetyg i alla dem. Samtidigt var jag inställd på att verkligen ta vara på tiden och leva livet innan jag begav mig till universitet/högskola. Riktigt så blev det ju inte. Anorexian sög inte ut bara energi utan också livsglädjen. Träningen blev förbjuden, ett socialt liv var inte längre intressant, politiken prioriterades bort och viktigast var att lägga all energi (som egentligen inte existerade) på att klara av skolan. Livet var inte roligt längre och jag hade mina mörka perioder.

Det var inte förrän efter några månader i svält som jag började märka av symptomen. Då hade jag enorma svårigheter att fokusera, både i klassrummet och hemma framför datorn. Hjärnan tänkte ständigt på mat och samtidigt som jag skrev en religionsuppgift kunde jag sitta och räkna igenom dagens kaloriintag minst tio gånger. Jag inväntade ständigt nästa måltid, samtidigt som jag alltid ville skjuta på den.

Första terminen av åk 3 klarade jag mig igenom tack vare mina tidigare kunskaper och engagemang i mitt eget lärande, men jag visste att om svälten skulle fortsätta så skulle jag inte orka med det sista. Så det blev en motivationsfaktor till att faktiskt börja äta mer! Det var vid årsskiftet som de riktiga förändringarna började ske, väldigt sakta, men i tillräcklig mån att jag kunde avsluta min gymnasieutbildning den våren. Vid det laget hade jag börjat hitta tillbaka till ett socialt liv och hade orken att att tänka logiskt. Jag kunde känna livsglädje igen!

En riktigt sjuk Sofie, hösten 2011

VS.

En så mycket gladare Sofie, våren 2012

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Umgänge är nödvändigt för vår hälsa och det kräver energi!

May 5th, 2013

Måste fråga, har du kännt dig nedstämd, deprimerad under din resa?
skit jobbigt, ena timmen e det upp som en sol och sen… orkar man inget. Man bara glider med liksom, och e osocial!!

-Sara

Depression och ätstörningar har i de flesta fallen en betydande relation. Mår man dåligt sedan tidigare, eller har någon underliggande depression som ligger och trycker kan det mynna ut i olika psykiska sjukdomar. Många får ätstörningar. Men det är ofta fler faktorer än depression som leder till en ätstörning.

Jag kommer ihåg känslan. Som att man lever i en annan värld mentalt, men befinner sig i samma rum fysiskt. Det kändes som att jag var på ett helt annat plan och bara kollade ner på andra. Där satt jag, hörde hur omgivningen babblade på om killar, fester, skola, eller vad som helst. Där satt jag och kunde inte greppa meningen med allt detta. Det kändes bara så meningslöst.

Sådana overklighetskänslor är vanligt när det kommer till psykiska sjukdomar. Vet man med sig att ätstörningen är dominant kan det vara bra att ha detta i åtanke:

  1. Världen är galen
  2. Mycket som sägs är meningslöst bullshit
  3. Andra kommer aldrig till att kunna förstå sig på en själv helt

Svält, näringsbrist och ohälsa i stor utsträckning gör det också svårare att kunna glädja sig åt socialt umgänge med andra. Även om det inte är just ett ätstörningsmonster som man har på sin axel så har nog de flesta som tampas med psykiska demoner, någon form av ond kompis med sig. Den kompisen vill ha en för sig själv. Den kompisen vill att ni två tillsammans ska isolera er och bara göra det som är bra för dig. Vilket enligt dennes mening är självdestruktivt beteende och deprimerande tankar.

Just de där “topparna” och “dalarna” har jag varit med om mycket. Ibland har man energi och bara njuter av att ha kul tillsammans med andra, sedan helt plötsligt slår det till, det vänder och man vill bara sätta sig i ett hörn för sig själv. Inte för att någon annan har gjort eller sagt något opassande, utan för att det faller en dimma över en och man känner sig inte med i gruppen.

 

Det kräver energi att vara social! Har kroppen energibrist så orkar den inte med socialt umgänge lika mycket. Så är det faktiskt! Detta är även en anledning till att man lägger större och större vikt på den sociala biten vid tillfrisknandet. Fokusera på att få energi till att umgås med dina vänner istället för att kunna träna igen. Det kommer ge dig så mycket mer till en början!

Tänk på att:

  1. Hjärnan orkar inte fokusera på killar och fester om kroppen svälter (den vill bara ha mat och tänker därmed på mat)
  2. Har man fått en psykisk sjukdom så tänker man ofta på saker och ting ur ett helt annat perspektiv än andra människor gör
  3. Topparna kommer när vi tillåter oss att glädjas åt dem

Ätstörningen vill isolera dig från omgivningen. Den säger att det enda som spelar roll är mat, kalorier och utseende. Det är där som den vill att du ska hämta din lycka. Sådant är inte fallet. Ätstörningen kommer att göra dig mer och mer olycklig. Omgivningen vill ha dig med, men vet inte alltid hur den ska få med dig. Bjud in dig själv. Stå på dig, för att du förtjänar också att kunna glädjas åt de små “meningslösa” sakerna i livet. 😀

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

En ny dag med nya tag

March 22nd, 2013

Ibland mår man dåligt. Punkt. Men det är ingenting att grämja sig över. Alla människor mår dåligt emellanåt och det är nödvändigt! Vad vore toppar utan dalar? Varje dag är inte en dans på rosor och varje dag behöver inte vara det heller. Det viktigaste är att man inte fastnar på botten. Desto längre man stannar där, desto mer hemmastadd blir man och ju svårare blir det att släppa tag om.

Jag har haft en dipp de senaste dagarna. Jag vet inte varför, men det behöver jag inte grubbla på heller. Några i omgivningen har blivit oroliga, då de inte är vana att se mig så här frånvarande. Personligen oroar jag mig inte. Jag vet att jag kan må dåligt ibland, det har jag rätt till att göra. Framför allt vet jag att  det inte varar för alltid. Det vänder inom kort om jag bara accepterar läget som det är nu. Låt mig må dåligt ett tag, så kan jag bli glad sedan! 😉

Idag är en ny dag med nya tag.

Det må vara bland det mest klyshiga man kan säga, men det är så sant! Idag tag jag nya tag! Nu ska jag börja jobba mig framåt igen! 😀

Jag sitter just nu och mumsar på min ANDRA macka. (Framsteg all over again) :D

Jag sitter just nu och mumsar på frukostens ANDRA macka. (Framsteg all over again) :D

 

 

Tags: , , , , , , , , ,

Det är sjukt att vilja vara sjuk

November 19th, 2012

Det glädjer mig att få höra vilken tillit jag har hos många av er läsare. Det är något som jag värderar och uppskattar högt!

På senaste tiden har jag fått en del kommentarer från personer där ätstörningen nyss börjat uppenbara sig. I en del fall ligger det andra sjukdomar som grund (ångest, depression, matbesvär pga fysiska problem osv), och då kan det ju vara svårt att skilja dessa sjukdomar ifrån just en ätstörnings-diagnos.

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att man ska få en diagnos ställd. Men observera nu att bara för att man inte har en diagnos på papper, så betyder det inte att man inte är sjuk. Den mentala ohälsan och livet kring maten, träning, kompensation osv är det som orsakar lidelsen. Det är beteende som man inte ska behöva leva med. Så även om man inte har samtliga “beteenden” för att få en ställd diagnos, så kan man fortfarande lida av sjukdomen.

Ett problem för mig är just det att jag vill inte vara normal.. Jag vill vara lite smalare.. lite bättre.
Känns som att om jag går upp och blir normalviktig igen så blir jag bara en i mängden igen. Känns som att jag vill höra att det är allvarligt så jag vet att det var på riktigt. det är fan sjukt.. så himla kluven
Soelas (29/9/11)

Som ni ser så skrev jag det där i slutet av september förra året. Det var ca två månader innan jag fick behandling och därefter nådde min botten vikt.

Jag ville bli sjuk, men jag ville inte ha sjukdomen i sig, jag ville bara att det skulle bli mitt rop på hjälp. Jag mådde inte bra, och i min perfekta värld så fann jag ingen anledning att må dåligt. Ätstörningen kunde bli ett bevis på det. Men så DUM att man inte kunde tro på att man även måste ta konsekvenserna av den.

När man väl börjat gå ner i vikt, när ätstörningen väl började uppmärksammas – så kändes det bara dumt att vända och bli frisk. “Ska jag vara sjuk så ska jag vara det på riktigt också!”. Det ÄR sjukt att tänka att man vill bli sjuk. Det är ett bevis på att man inte mår bra, och att man samtidigt inte vågar tillåta sig själv att göra det.

Så till er som följer min blogg och känner en vilja att fortsätta i en viktnedgång. Ni som väljer att närma er ätstörningens-helvete, eller kanske redan börjat fastna där – fråga er själva vad ni verkligen vill. För när det kommer till ätstörningen så spelar den egna viljan en gigantisk roll:

  • VILL du vandra den här vägen som jag och så många andra avråder er ifrån?
  • VILL du testa dina gränser och på vägen förlora vänskap, tillit, dagar, år, tid och glädje av ditt liv?
  • Eller vill du egentligen uppmärksammas, få hjälp och bara må bra i livet?

Självklart finns det fördelar med ätstörningen också, annars hade man inte lockats av den. Men bevisligen är nackdelarna fler, för annars skulle man inte vilja bli fri ifrån den. (Om ni önskar så kan jag skriva ett annat inlägg med fördelar/nackdelar framöver)

Tags: , , , , , , , , , , , ,

:) -> :(

April 23rd, 2012

Hade planerat att skriva ett inlägg och berätta för alla er hur glad jag varit idag. Men det höll inte. Kl 14.30 idag vände min lycka till depression. Depression som fick mig att förstå ätstörningen bättre.

När livet blir ett stort misslyckande och man känner sådan enorm besvikelse på sig själv så är ätstörningen trygghet. De problemen är mycket mindre och lättare att behärska än livet. Man har en anledning att må dåligt när man är ätstörd, det syns, och man får hjälp.
Livets nedgångar kan man inte hjälpa på samma sätt. Det är svårare att ha kontroll över.

Jag måste erkänna, jag kände inte Anas röst i huvudet, men jag önskade och försökte tvinga fram den. Jag stod framför spegeln i badrummet och såg på mitt söndergråtna ansikte. Där på hyllan låg farsans rakblad.. varför ska tanken behöva slå en? Även om jag inte agerade så fanns tanken, den var nära också.

Förlåt för mitt långa deprimerande inlägg, men livet går åt helvete ibland. Ätstörningen är ingen lösning på det, oavsett hur lockande det må vara. Frågan som jag själv inte har svar på ännu är hur hanterar man livets motgångar på ett bra sätt?

Jag går verkligen under idag

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp