Träning kräver energi – för lite energi, ingen träning.

September 23rd, 2014

Hej! Jag undrar om du har haft träningsförbud? Isånnafall hur hanterade du situationer då du ville träna? Och varför är det inte bra att träna när man är underviktig?

För ganska precis tre år sedan fick jag i princip träningsförbud. Det var inga konstigheter egentligen, med tanke på hur lite jag åt och hur mycket jag gått ned i vikt. Kroppen var svag, kall och sjuk. Det var inget alternativ att träna på riktigt, men när ångesten smög sig på.. då ville man allt förbränna kalorier.

Det var inte ovanligt att man i smyg tröstlöst försökte göra armhävningar och situps för att bygga muskler av munsbiten man precis ätit. Och eftersom träningspass var totalförbjudet blev det extra viktigt att få in vardagsmotionen. När det fanns möjlighet valde man att promenera, och inte för sjutton valde man hissen frivilligt när det fanns trappor att gå i. De rent ut sagt onödiga försöken att förbränna kalorier gör inget annat än att håller sjukdomen vid liv.

Allt eftersom att jag gick upp i vikt, åt bättre och blev friskare har jag blivit tillåten att träna mer. Gränsen kan ibland vara svår att dra över vad som är “lagom”, men en bra utgångspunkt är att man ska inte träna när man är trött. Orkar man inte så orkar man inte, då har inte kroppen tillräckligt med energi och det kan både bero på mat- eller sömnbrist. Att träna trots det att kroppen inte orkar med kan leda till flera rader konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

Först, innan vi besvarar frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underivktig?” tycker jag att det är bra att klargöra “Varför är det bra att träna?”.

Träning, motionering, är denna generations stora hälsogenomslag. Så många forskningar har visat att motion kan ge många positiva effekter på människan, både fysiskt och psykiskt, att vi av idag nästan inte hör talas om någonting annat. Motion stärker kroppen på flera sätt, bland annat hjärtat och skelettet. Vid styrketräning fokuserar kroppen på att bygga upp starkare muskulaturer vilket kan ses som förebyggande mot bland annat ryggsmärtor och andra belastningsskador. En del träning bidrar även till att öka leders rörlighet vilket är bra för att undvika stelhet och muskelbristningar. För överviktiga personer kan motion ses som ett mycket mer hälsosamt sätt att bli av med farlig fettmassa än olika bantningskurer.

Något som framhävs ofta i media är träningens positiva effekt på den psykiska hälsan. När vi tränar frisätts hormoner som får oss att känna oss lite gladare och mer nöjd. De signalsubstanser som frisätts kan även bidra till att lätta stress. Efter ett intensivt träningspass blir det lättare att slappna av och man behöver inte ständigt gå och spänna sig pga oro. Jag känner inte till alla fördelar med att träna, men vi kan nog enas om att det finns många.

, nu till frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underviktig?”.

Jag tror att det är lätt att uppslukad av alla positiva effekter med att träna, och sedan glömma bort vilka andra konsekvenser det kan få på vår kära kropp. När man tränar höjs pulsen, hjärtfrekvensen ökar, förbränningen ökar, kroppen jobbar hårdare än vanligt och den använder sig också av mer energi än vanligt. Den använder extra mycket byggstenar för att klara av den extra höga påfrestningen som vi utsätter den för. Den behöver mer, för att bli starkare. Så vad händer om den inte får mer? Om den inte har mer byggstenar att använda sig av, och ändå på något mirakulöst sätt utsättas för denna extra påfrestningen?

Jag tror nog att ni alla förstår vad som händer om man ätit för lite i förhållande till vad kroppen förbrukar…. Jo, den börjar ta av sina egna lagrade byggstenar. Den näring som dina muskler, skelett och organ en gång byggts upp med måste den ta av för att få energi till att orka med. För en överviktig person är detta sällan skadligt, det finns energiresurser att ta av när krisen faller sig på. Men även om man har energireserver i kroppen måste man kontinuerligt få i sig tillräckligt med näringsämnen, annars mår man inte bra i alla fall. Och, det är väl “att må bra” som vi vill uppnå med träningen? Eller? Det är ju därför som den uppmuntras så mycket i dagens samhälle – det ska vara hälsosamt.

När man är underviktig MÅSTE man få i sig minst lika mycket som kroppen gör av med för att den inte ska börja bryta ned sig själv.  När vi tränar vill vi stärka hjärtat, bygga upp muskler och lätta på stressen. Om kroppen inte får tillräckligt med energi måste den hämta den från andra delar, och är man underviktig finns det sällan tillräckligt med reserver för att den inte ska bryta ned muskler och organ.

Träningsförbud får man inte bara för att det är ett ätstört beteende utan för att det faktiskt är skadligt om man är för underviktig! Jag själv ligger väl något kilogram ifrån den generella normalvikten, och äter jag för lite kommer inte mitt slit på gymmet att resultera i något annat än utmattning. Jag tränar väl inte för att bli tröttare? Jag tränar väl för att bli starkare? Jag tränar för att må bra, och då måste jag också äta tillräckligt för att min kropp ska göra det.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Illamående vid mättnad

August 31st, 2014

Hejsan!

Tack för en superbra blogg! Jag har anorexia och fightas just nu med att bli frisk men vaaarje gång jag tillåter mig att äta mig mätt så blir jag fruktansvärt illamående efteråt, ungefär som den värsta baksmällan! Hur kommer det sig och hur vågar man fortsätta äta när varje måltid frambringar detta extrema illamående? 
Sanne

Hej Sanne! Vad kul att höra att du uppskattar min blogg!

Ett illamående kan orsakas av flera olika faktorer och det är ypperligt svårt att avgöra exakt vad som bidrar till ditt illamående. Däremot kan jag lyfta fram några möjliga faktorer, så kan du själv få känna efter och fundera om de kan stämma in på dig.

Enbart det faktumet att du har anorexia och får det väldigt jobbigt när du blir mätt får mig att tro att detta handlar mer om ett psykiskt illamående än ett fysiskt. Ta mig inte fel, det är fortfarande ett illamående – jag har själv upplevt det. Skillnaden är att i det psykiska illamåendet är det huvudet som säger ifrån istället för kroppen. Det är anorexian som har vant sig med att svälta och byggt upp ett inre hat mot mättnad, så när du väl känner dig mätt HATAR anorexian det och får dig att må illa istället. Egentligen är det säkerligen en naturlig mättnad din kropp känner, men ditt huvud säger att den mår illa utav det. Om detta vore fallet så är det bara att fortsätta att äta dig mätt, för att vänja både kropp och huvud med vad det innebär. Det är inte farligt, det ska vara behagligt att vara mätt.

Det kan också bero på att magsäcken faktiskt har krympt efter en svältperiod. Det är inte konstigt att det gör ont och det känns svårt att få plats med mer normalstora portioner mat. Även i detta fall är det viktigt att fortsätta äta riktiga portioner, stå ut med det jobbiga illamåendet ett tag, så kommer kroppen att vänja sig så småningom.

Andra faktorer till ett illamående kan ju helt enkelt vara allergi eller överkänslighet. Men oftast, när det handlar om illamående vid mättnad är det andra faktorer som ligger bakom. Kroppen genomgår en omställning och det uppstår vissa konsekvenser. Det bästa man kan göra är att vara tålmodig och inte hålla på att mixtra för mycket med maten. Ät regelbundet, varierat och i normala portionsstorlekar så kommer kroppen att lugna sig. :)

Jag vet att det kanske inte är exakt vad man vill höra. Prova i alla fall! Var envis och tålmodig ett tag, blir det inte bättre efter några veckor så kanske du kan börja fundera på om det är andra faktorer som orsakar detta illamående. 

Kämpa på!

Tags: , , , , , , , , , , ,

De jobbar även med ångesten

May 27th, 2014

Som det tidigare har framgått verkar det som att behandlingen på SCÄ lägger ett väldigt stort fokus på maten och vikten. Det verkar som att många har upplevt/upplever det som så, och även jag själv.

Hittills har jag endast haft två behandlingsmöten med min behandlare och idag hade jag första mötet med läkaren. Det är fortfarande tidigt att dra några slutsatser om kvaliteten på behandlingen, men jag har lyckats få en större inblick i hur upplägget ser ut.

IMG_2446

På SCÄ ser man inte på ätstörningen som en psykologisk sjukdom, där tror man att det finns åtta faktorer som ligger till grund för ätstörningens utlösande (se ovan). Dessa åtta faktorer är ingenting man jobbar med i början av behandlingen. Först jobbar man med maten och vikten, för att bryta “svälten”. Efter det ges eventuellt remiss till psykologsamtal eller dagvården, där man jobbar med de bakomliggande faktorerna som t.ex. självkänsla.

Detta lät ju rätt så absurt när min behandlare först berättade det. Fungerar det verkligen att skippa den psykologiska biten i behandlingen till en början? “Ja”, svarade hon. Sedan fick jag det förklarat för mig av läkaren att det är oundvikligt att jobba med ångesten också, men att det är inte i den änden som man börjar i, utan som sagt, de börjar med maten och vikten, för att sedan utifrån det börja tala om ångest.

Nu kändes det hela mycket mer begripligt.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar först om att “ta bort undervikten”

May 21st, 2014

Det var en lärorik början på dagen…

Igår hade jag mitt andra möte med min behandlare på SCÄ. Jag är glad över att jag var på och ställde frågor både kring min egen och SCÄs behandling i allmänhet. Som ni kan läsa i “Nu börjar behandlingen på SCÄ” kände jag mig oinformerad och inte bemött som förväntat efter det första mötet. Det enda som egentligen gjordes var att ta vikt och börja skriva matdagbok. Det kändes inte rätt. Jag, liksom säkerligen många andra personer med ätstörningar, vill inte bara fokusera på maten och vikten, utan även de bakomliggande faktorerna, det psykologiska som håller en kvar i ätstörningen och får en att må dåligt.

Igår fick jag det klart för mig. På SCÄ arbetar de bara med att “ta bort undervikten” till en början och därefter erbjuder de andra alternativ för att jobba med andra bitar om det anses vara nödvändigt. Det arbetar alltså inte med de bakomliggande faktorerna förrän undervikten är borta (mer om detta i kommande inlägg).

Det går alltså inte att förvänta sig att de tar hänsyn till det psykiska välmåendet i behandlingen ännu. Det handlar helt (inte så) enkelt om att gå upp i vikt. Bara den medvetenheten kan orsaka ångest. Att inse att det är aktiv viktuppgång eller ingen behandling som gäller, sätter fart på tankeprocesserna. På ett sätt vill jag bara skita i det – det fungerar ju som det är… men långt ifrån optimalt, men på ett annat sätt blir jag motiverad. Det finns en anledning till att jag sökte behandling igen och då ska inte rädslan för att gå upp några kilogram få komma i vägen för ett fortsatt tillfrisknande. Viktuppgången är det som har varit kämpigast för mig, inte att äta när jag vill, vad jag vill eller ordentliga portioner, utan att äta så pass mycket att jag faktiskt går upp i vikt.

Viktmål:

  • 2,5 kg
  • ca ½ kg/vecka (med vissa undantag under sommaren)
  • tills oktober 2014

2,5 kg kan låta ganska lite i en annans öron, men på en liten kropp kan det verka ganska mycket, eller så är det bara ätstörningen som nojar sig. Jag känner mig ändå trygg med målen, de känns realistiska och det är samma vikt som min pojkvän sagt att han skulle vilja ha mig runt. Då känns det tryggt för att jag vet att han är med på noterna och förhoppningsvis kommer kunna stötta mig till att uppnå det.

Med ganska enkel matte kan man snabbt räkna ut att detta egentligen innebär 0,5 kg per månad. Men som sagt, undantaget är under sommaren då min behandlare har ledigt. Sedan är det ju bara bra om jag når målvikten tidigare och får den skiten överstökad. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Känslorna och ätstörningen

May 13th, 2014

Igår var jag på den andra utav tre obligatoriska föreläsningar på SCÄ. Den förra handlade om maten och ätstörningen, denna handlade om känslorna och ätstörningen. Den som återstår är kroppen och ätstörningen, som jag ska gå på om två veckor.

Föreläsningen var väldigt bra överlag. Dock fann jag det svårt att finna mig själv i det som berättades. Jag kan inte längre identifiera mig med sådana “typiska” tankar och drag hos personer med ätstörningar. Kanske är jag frisk ändå? Tanken slog mig. Kanske behöver jag inte få behandling? Ja och nej.

Det är inte alls ovanligt att man inte ser sig själv som “tillräckligt sjuk” och inte vågar ta emot den hjälp som erbjuds. Men jag tänker inte fastna i den fällan. Jag har gått i behandling en lång tid tidigare, det är inte konstigt att jag har kommit en bra bit på vägen och inte längre identifierar mig med de sjukaste tankarna. Jag har verkligen blivit mycket friskare och det är någonting att vara stolt över. Det är inte fel att vilja ta hjälp för att ta de sista stegen på vägen. Det finns ingen anledning att skämmas över att gå i behandling trots att man inte befinner sig i ett kritiskt sjukt tillstånd.

Det finns flera definitioner på när man kan anses vara frisk & fri. Det finns både praktiska och psykologiska faktorer som behövs uppfyllas för att man ska bli frisk. Så glöm inte bort att bara för att man äter friskt behöver man inte vara frisk, men man kan absolut vara lite friskare – och det är bara bra!

Tags: , , , , , , , , , ,

Ätstörningar av många olika faktorer men liknande beteende

July 15th, 2013

Många olika faktorer triggar igång ätstörningar hos olika individer. Det är förmodligen ingen nyhet. Oftast är det flera faktorer i kombination med varandra som gör att händelser eller beteenden mynnar ut i ätstörningsproblematik. Jag skriver mycket om samhällets påtryck och medias uppmaningar här på bloggen, men det är många fall där de inte alls varit avgörande. Det behöver inte vara en strävan efter idealkroppen eller extra hälsosamma matvanor som triggar igång en ätstörning. Ätstörningar är ju en form av självdestruktivt beteende. En plåga, där man plågar sig själv för att man tror sig må bättre av att må sämre. Det är hemska monster som infinner sig i huvudet och mörker vardagen. Det viktigaste är inte alltid att vara smal, utan det viktigaste blir så småningom att må dåligt.

Däremot för att man ska diagnostiseras med ätstörningar som Anorexia Nervosa, eller Bulimia Nervosa finns det kriterier som måste uppfyllas. Det är beteenden som är gemensamma för de allra flesta som insjuknar i ätstörningar. Detta handlar om överdriven utseendefixering och kontroll. Kontrollen är nog det mest omfattande beteendet som yttrar sig vid ätstörningsproblematik. Kontroll över mat, kontroll över energiintag, kontroll över vikt och detta ska ge en kontroll över sig själv och sitt liv.

Många kanske tror att alla som är underviktiga eller har konstiga matvanor lider av ätstörningar. Men sådant är inte fallet. Det finns flera sjukdomar som kan leda till att man äter dåligt eller genomgår stora viktförändringar. För att det ska röra sig om någon ätstörning bör man ha det där “Nervosa” som betyder nervositet. Alltså ångesten. Ångesten över att äta eller inte kunna kompensera. Ångesten över att misslyckas och tappa kontrollen. Kontrollen över sig själv och livet. Ätstörningens kontroll och helvetets ångest.

En person som äter överdrivet hälsosamt, utesluter livsmedel, räknar kalorier, kompenserar eller blir underviktig behöver alltså inte ha en ätstörning. Men dessa beteenden kan mycket lätt trigga fram ätstörningar och därför är det ingenting som jag någonsin skulle rekommendera till någon. Det är extremt lätt att ett beteende leder till de andra och sedan lockar man fram spöktankarna och rätt vad det är har man satt sig i träsket. Nog kan man tänka “det händer aldrig mig, jag skulle lätt kunna börja på att äta normalt igen”, men tror ni inte att vi som fallit dit haft precis samma tankegång? eller?

Innan jag fick min anorexi var jag stört nog avundsjuk på de som hade sjukdomen. “De kunde ju vara smala och äta lite utan att behöva pina sig ifrån maten” tänkte jag. Jag ville ju också vara smal, men jag tyckte ju om mat så mycket och kunde inte hålla mig från hungern. Men “fick man anorexi så kunde man göra det, så lyckades man med det så var det bara att äta normalt sen igen.”. Någon månad senare hade jag BMI 14 och aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag hade ingen kontroll och jag kunde inte börja äta längre. Jag var mager och tyckte inte att jag hade en snygg kropp, men ändå ville jag bli smalare och fortsätta det destruktiva.

I de allra flesta fall börjar anorexia i någon form av bantning. Det finns även fall där det utlöses av helt andra faktorer som någon tragisk händelse i livet. Hur den börjar är olika, men det finn många varningssignaler, och när man väl dragits in i det så är beteendena mycket lika. Vilka faktorer påverkade dig? 

Två år sedan och aningslös inför vilket helvete som jag var påväg in i.

Två år sedan och aningslös inför vilket helvete som jag var påväg in i.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp