I jul behöver vi inte ge mer än av oss själva

December 17th, 2014

Som att de flesta inte redan har mycket i rullians denna årstid? Jo, vi ska inte bara hinna med att ta hand om oss själva utan även tänka på hur vi kan bringa glädje till andra. Nu kanske det låter som om jag vore kritisk till julen och allt gott vi kan göra för varandra under den, och sådant är självklart inte fallet! Julen är en fantastisk högtid, och väl nödvändig i vintermörkret, men den blir en stressande faktor för många innan julaftonen är här. Och då tror jag att det är viktigt att minnas vad högtiden egentligen handlar om.

Julen handlar om att ge. Av idag präglas vi av synsätt som hävdar att människan är gladast när den har, men i grund och botten tror jag att den sanna glädjen finns i att ge. Jag själv har länge ansett mig vara en rätt så “snål” människa när det kommer till pengar, men att ge handlar mer om än saker och ting. Att ge behöver inte kosta skjortan av en och ju äldre man blir desto mindre spelar tingen roll och desto viktigare blir upplevelserna istället. För mig handlar det inte om att få flera julklappar som kostat skjortan av mina nära och kära, för mig handlar det om att kunna umgås under avslappnande förhållande, uppskatta varandras sällskap och via en tanke genom att eventuellt ge en julklapp. Om jag fick välja skulle julklappen kanske vara någon ny upplevelse i sig (t.ex. något sådant här). Så till er som känner av julstressens press med klappar kan jag rekommendera att ge bort en upplevelse. Det behöver inte vara någonting som kostar heller, utan det är minnet i sig som gör det guld-värt.

Vad brukar du ge bort för julklappar? :)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Graviditet och ätstörning

November 13th, 2014

Hejsan!

Jag har nu suttit och lusläst din blogg från första inlägget till sista och du skriver så fantastiskt bra och har/är varit så otroligt stark! Jag undrar bara om du kunde ta upp ämnet med ätstörningar och graviditeter? Jag var sjuk först 2006-2008 men lyckades på egen hand ta mig upp, 2012 blev jag gravid och 2013 födde jag min son och efter det har det bara gått utför! Går just nu i behandling men jag hittar ingen motivation och jag blir så arg när jag tänker tillbaka på all vikthets det är kring graviditeter! Redan på inskrivningen hos barnmorskan blir man mantrad av viktheten med förmaningar och broschyrer! Sen att man måste väga sig varje gång man är dit skapar ångest! Sen är det vänner, bekanta, Facebook osv som jämför, kommenterar osv och är man då det minsta skör, som jag, så kommer alla elaka tankar tillbaka och istället för att njuta av sitt nyfödda barn och låta kroppen återhämta sig efter den stora påfrestning som en förlossning faktiskt är så börjar man pressa kroppen… Tränar, äta dåligt, må dåligt och så var vi tillbaka på ruta ett :(

Mvh Sanne

Hej Sanne!

Med en ätstörning i bakgrunden kan jag förstå att en graviditet kan ställa till det för en. Det innebär ju självfallet flera kroppsliga förändringar och en viktuppgång med ett nytt liv i magen. Det är tragiskt att samhället blivit så extremt skönhetsfixerat att vi till och med måste se perfekta ut när vi föder barn. Det har nästan blivit viktigare att behålla en slimmad figur och ha ett sexpack efter graviditeten än vad som är hälsosammast för både mamman och fostret. Dessa föreställningar om att vi måste vara smala och vältränade blir viktigare än det vi egentligen är menad att bry oss om – att skaffa familj och föra generationen vidare.

Jag har personligen inga erfarenheter av graviditet, men mina erfarenheter av att leva med en ätstörning kan ge mig en relativt god uppfattning om den problematik som kan uppstå. Så, vad gör man? Hur motstår man dessa krav på en perfekt kropp? Hur accepterar man förändringarna? Hur undviker man att låta detta få en att falla tillbaka i sjukdomen?

Kanske kan det hjälpa att försöka tänka på vad man egentligen värdesätter i sitt liv. När man får barn kanske ens egna föreställningar om utseendet inte behöver spela lika stor roll. Ens liv handlar inte längre om att vara superattraktiv och få bekräftelse från älskare. Jag har själv inget barn ännu, men den uppfattning som jag fått är att ens liv inte längre kretsar kring sig själv, utan kring sin son/dotter. Så vad spelar det då för roll hur magen ser ut? Herregud, nog är det viktigare att vara en bra förälder och att ta hand om både sin egen och sin familjs hälsa.

Nog förstår jag att det inte är så enkelt med ätstörningen i bakhuvudet, men jag har vittnat skräckexempel där mammans ätstörning börjat speglats på barnet och jag tror inte att en förälder i världen vill föra vidare dessa hjärnspöken. Kanske går det att vända all logik kring att livet handlar om att må bra till verkliga handlingar (?). Det handlar väl egentligen bara om att finna de rätta verktygen och mentala styrkan till att faktiskt göra så.

Någon av er läsare som har mer erfarenhet av detta och vill bidra med några tips? :)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Komma bort för att finna friheten

March 1st, 2014

Hej! Visst var det så att du behövde “komma bort” från dina föräldrar för att kunna bli frisk? För mig är det likadant, jag skulle må oerhört mycket bättre av att ta hand om mig själv eftersom att det är så mycket annat som pågår här hemma, dessutom är mina föräldrar skilda. Problemet är att jag bara är 16 år- jag får/kan alltså inte flytta hemifrån, hur tycker du jag ska göra för att stå ut och bli bättre? Mina föräldrar gör mig olycklig och är anledningen till alla mina svackor, har du några tips?

Det är inte helt ovanligt att det krävs en förändring utav den omgivande miljön för att man ska finna inspiration till att kämpa för ett friskt liv. En del personer behöver en trygg hemma miljö med stöttande föräldrar och närstående, medan andra faktiskt behöver komma bort från sin hemplats och finna sig själv i en ny miljö och bygga upp ett nytt liv.

Enligt ovan, behövde jag komma hemifrån för att riktigt vilja släppa ätstörningen. Hemma var det anorexian som dominerade, och oavsett vad jag gjorde så var den alltid med. Man påverkades något enormt utav stämningen inom familjen: mår jag dåligt -> mår familjen dåligt och mår familjen dåligt -> mår jag dåligt. Det blir som en ond cirkel där alla bara mår dåligt och hur sjutton ska man bli fri från ätstörningar i en sådan otrygg miljö.

När jag flyttade kunde jag leva livet på (nästan) samma villkor som andra. Det fanns inga ”hökögon” över mig och jag kunde äta precis som jag ville. Det fanns ingen annan än jag själv som avgjorde om det jag åt var sjukt eller frisk. Det fanns ingen som slängde kommenterarer över det jag åt, eller dömde mig för det jag gjorde. Det fanns ingen press att ”visa” någon annan än mig själv hur friskt jag faktiskt kunde äta. Det var ingen annan än mig själv  som jag behövde bli frisk för. Det handlade om att bli frisk för mig själv för att klara av att leva mitt liv. Det gav mig frihet!

Naturligtvis finns det en risk med att övergå till en sådan självständighet utan att ha nått tillräckligt långt i tillfrisknandet. Det är lätt att ätstörningen dominerar och smyger sig på en, utan att någon utomstående sätter stopp. Väljer man därmed att frigöra sig från sin familj och jobba med ätstörningen på egen hand så gäller det att man litar på sig själv och fortfarande har ett utomstående stöd (t.ex. behandlare) som man pratar med kontinuerligt för att undvika falla tillbaka.

Tyvärr är det inte alltid bara att flytta hemifrån.. men ibland finns det andra ställen att rymma till ett tag för att få ett miljöombyte. Jag hade fantastiska personer som erbjöd sig att ta in mig i deras hem ett tag för att hjälpa mig och ett tag var det väldigt tilltalande. Vänners föräldrar, morsyskon, far-/morföräldrar eller kanske pojkvännens föräldrar finns där för att hjälpa till. Ibland spelar det ingen roll vart man vänder sig, utan ibland behöver man bara komma bort hemifrån ett tag för att hitta sig själv lite bättre. Det finns garanterat personer som mer än gärna ställer upp, det gäller bara att våga be om den hjälpen.

Det är självfallet viktigt att man i förstahand försöker få det att fungera inom familjen. Ibland kan en familj växa sig starkare när de blir tvungna att tillsammans jobba med psykisk ohälsa, men ibland fungerar det helt enkelt inte och då är det viktigt att man prioriterar sig själv och sin egen hälsa. Man kan inte förändra sina närstående, utan endast hur man förhåller sig till dem. Gör  det som får dig att må bäst!

IMG_0069red

Tags: , , , , , , , , ,

Team Sweden cheerleading – DC6

December 8th, 2013

Cheerleadingen har varit en utav mina största motivationskällor till att bli fri från anorexin. Det är fascinerande hur en sport, som grundas i vilja, engagemang och mod, kan påverka och förändra ens liv så pass mycket.

Inom denna sport finns det inga pengar att vinna, här är det bara massa utgifter och kostnaderna är skrämmande när man räknar summan per år. Men cheerleading är inte bara ett dyrt fritidsintresse, utan det är också en livsstil. Det ger en så mycket mer värt tillbaka än summorna man lägger ut på det. I sporten lägger man sitt liv i andras händer och är beroende av varandras engagemang. Man blir en familj, en familj som kämpar tillsammans genom svett, blod och tårar (bokstavligt talat). Men det är också genom glädje, närhet och lycka som man kämpar. De goda saker överväger de negativa, annars skulle man inte dedicera så pass mycket tid, pengar och engagemang i sporten.

Idag hade vi juluppvisning

Bilder från dagens juluppvisning

På ett år gick jag från Sr level 1 till Sr Coed level 6 (där level 6 är högsta leveln). “Coed” innebär att det är en mix av tjejer och killar och vi tävlar med s.k. partner stunt i vår rutin. Partner stunt är nog det roligaste inom cheerleadingen, och hade det inte varit för den så hade jag förmodligen inte hamnat tillsammans med min fantastiska pojkvän.

Cheerleadingen har gjort mig mycket och det ger mig fortfarande energi att få utvecklas och bli bättre. I vår väntar VM för laget, för detta lag har nämligen blivit utsedd till TEAM SWEDEN. Detta är alltså landslaget i cheerleading, och för att åka på VM krävs det en hel del summa pengar. På vår blogg finns det möjlighet att sponsra oss med en slant. Allt stöd tar oss närmare världsmästerskapen i Orlando 2014.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

En utmaning för mig

June 4th, 2013

Här bor jag, i min lilla bostad. Här äter jag, i mitt lilla kök. Här lever jag, i min lilla värld. Här kämpar jag, här bestämmer jag och här mår jag bra.

Igår for jag hem till mina föräldrar. I och med det blev jag tvungen att ändra tänket kring mat och ätande. Matvanorna ändrades omedvetet. Det var inte längre jag som bestämde när och var jag skulle äta, utan jag blev helt plötsligt tvungen att anpassa mig efter alla andras åsikter. Ätstörningen började reagera. Jag började reagera. Det finns ingen som tar hänsyn till min vilja utan när jag äter hemma så äter jag för deras ögon.

Sweet-chili-chicken baguett på stans bästa fik.

Sweet-chili-chicken baguett på stans bästa fik till lunch.

Det första brorsan gjorde när han hämtade mig från tågstationen var att åka och luncha med mig. Sedan när man kom hem ville farsan att man skulle äta eftermiddagsfika. Därefter far vi till farmor och farfar på besök, och ja.. som de flesta far- och morföräldrar får man inte tacka nej till mat, oavsett om man nyss ätit, snart ska äta eller helt enkelt inte är sugen. Efter framför erbjudit allt ifrån dammsugare till ägg och grönsaker tog jag mig två ostmackor trots allt. Hon förstår inte att jag äter allt, men under förutsättning att jag vill ha det. Det spelar ingen roll om hon erbjuder kaka eller frukt, är jag inte sugen på något så vill jag inte ha.

Efter besöket hos farmor och farfar mådde jag aningen illa. Då väntade det middag hemma, och naturligtvis vill jag inte peta i maten inför mina föräldrar så jag åt en normal portion (mer än morsan). Därefter gjorde jag någonting som jag gjorde för min skull trots att ätstörningen skrek som ett fån i huvudet på mig. Jag åt chokladbollar till efterrätt.

Pytt-i-panna med stekt ägg och grönsaker.

Pytt-i-panna med stekt ägg och grönsaker.

En dag med mycket ätande och jag väljer ändå att äta de där “farliga onyttiga kaloribomberna” på kvällen. Det var en dag med utmaningar – det var en dag med framsteg!

Utifrån detta kan jag lära mig att det passar mig så mycket bättre att sköta maten på egen hand. Varje måltid är för min kropp, varje måltid är på min och inte ätstörningens vilja, varje måltid är för mig själv och mitt liv.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

April 2012 – jag kände mig så tjock

April 7th, 2013

Nu har vi kommit några dagar in på denna nya månad. Det har blivit dags att göra en tillbaka blick på hur kampen med anorexin och ätstörningarna såg ut för ett år sedan.

För ett år sedan bodde jag fortfarande hemma med mina föräldrar. Det var en jobbig period och jag hade svårt att kommunicera med dem. Jag övertygade mig själv, med framtiden som drivkraft, att det skulle bli bättre om jag fick sköta mig och äta själv.

Ana kom ofta på besök och ångesten blev skyhög. Men jag visste att jag skulle framåt, bakåt var inte ett alternativ, även om det gick åt det hållet emellanåt. Det var mycket tankar kring mat, men jag åt alltid tillräckligt. Tillräckligt för att gå runt, men inte tillräckligt för att gå upp i vikt.

Jag kände mig så tjock! Trots att jag låg på BMI 15. Det var för att jag åt lite mer än innan, och egentligen strävade efter en viktuppgång. Men viktuppgången kom inte. Jag åt fortfarande för lite.

Jag var tillsammans med världens bästa pojkvän och eftersom jag mådde bättre, började vi komma varandra närmare. Han höll mig vid liv då <3

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

(Hittade även fler bilder bl.a. från sidan, där man ser hur mager jag verkligen var. Men vill inte publicera pga risk för triggning)

Att kolla tillbaka på gamla bilder ger en verkligen insikt. Insikt om hur sjuk man kan vara. Hur störd bör inte min PV tyckt att jag var när jag nojade mig över att ha blivit tjock, eller när jag sa att jag verkligen kände mig normalviktig? Vilket oerhört tålamod nära och kära har. Vilken min de måste kunna hålla. Vilken grym sjukdom man kan falla in i. Och vad tacksam jag är över att jag gått upp några kilon sedan dess och att jag nu faktiskt kan se att jag har en snyggt smal kropp!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

En måltid mot Anas odds

March 13th, 2013

Middag tillsammans med familjen. Bokat bord på restaurang. Välja middag från meny. Äta rejält med mat.  Inte få ångest. Inte kompensera. Anta utmaningen!

Ana hade valt kyckling – jag valde oxfilé

Ana hade valt bakad potatisjag valde klyftpotatis

Ana hade valt sprödig salladjag valde coleslaw

Ana hade valt en eller helst ingen dippsås jag valde tre olika

 Ana hade räknat kalorierna – jag njöt av den fantastiskt goda maten!

220 g oxfilé med klyftpotatis, tre olika dippsåser, coleslaw, majskolv och lite sallad.

220 g oxfilé med klyftpotatis, tre olika dippsåser, coleslaw, majskolv och lite sallad.

Ana hade valt att lämna halva måltiden jag ville äta hela!

Ana hade ätit tills hon inte var hungrig – jag åt mig rejält mätt

Ana hade fått mig att se tjockare ut i spegeln – jag ser en lika snygg tjej som innan.

Ana hade gett mig ångest – jag kände mig nöjd!

Ana hade gjort mig sjuk – jag gjorde det som var friskt!

Tags: , , , , , , , , , , ,

De förstår

October 13th, 2012

Föräldrar är vettigare än man kan tro. De ser mer och förstår mer än vad de ger sken av, och ofta så har de rätt. Men det är inte alltid det som är rätt som är bäst för en.

Mina föräldrar är ruskigt smarta, även om jag ibland kan tycka att de är dum i huvudet. Ingen är väl perfekt men trots allt så har jag förtroende till dem och även om jag inte vill erkänna det så uppskattar jag deras ord. Min farsa framför allt är förbaskat duktig på att dra slutsatser och veta vad saker och ting beror på. Ofta har han även lösning på problemen, men orkar inte riktigt driva frågorna. Han skulle kunna bli en förbaskat bra politiker om han velat. 😉

Jag blev helt ställd över hur mina föräldrar mottog beskedet om att jag har börjat träna cheerleading igen. “Ät mer, träna inte förmycket – vad kul att du kan hålla på med sånt!”. Det var en lättnad. Jag slapp hålla det hemligt. Jag fick vara öppen mot dom, och det var inte hela världen.

Jag tror att de ser att jag mår bättre. Jag tror att de ser att det går bra för mig. Jag tror att de vågar lita på mig och jag ser ingen anledning att svika det förtroendet nu.

När man tagit avstånd från saker och ting så uppskattar man det så mycket mer när man får tillbaka det: säng, mat, vänner, familj och framför allt: livet!

Tags: , , , , ,

Inget stöd för framtiden

July 14th, 2012

Det är då ingen av oss som tycker att du väger tillräckligt mycket för KTH. Det verkar bara vara du som tycker att du är tillräckligt frisk.

Jag meddelade nyligen mina framtidsplaner för min familj. Vilket ledde till kritik och inget stöd ifrån dem. Jag visste visserligen att de inte vill stödja mig i att flytta och plugga heltid, så egentligen ville jag inte berätta för dem. Men de måste ju får veta också, så jag sa det. Nu ångrar jag mig nästan.

Faller i tårar över hur de försöker krossa min motivation. Nu måste jag kämpa både emot anorexins vilja och mina föräldrars. Satan vilken stark vilja jag måste ha.

“har du fixat något boende då? har du lagt upp någon budget? vi tänker inte hjälpa dig i alla fall”

MEN SKIT I ATT VARA GLAD FÖR MIN SKULL DÅ! De ser bara det som är nu. Idag tycker jag inte att jag är frisk, men jag måste väl få chansen att bli det också. Det vore ju bra mycket lättare om ens nära faktiskt kunde hjälpa till och stötta en till det istället för att sätta sig på tvären.

Jippie! Jag har stöd om jag väljer att göra det jag inte vill. Väljer jag att göra det jag vill så får jag klara mig själv.

Tags: , , , ,

Jag måste fixa maten i huset

July 11th, 2012

Jag har haft en ganska bra uppväxt. Mina föräldrar är inte skilda, de är utbildade och har jobb. Jag har en storebror som är två år äldre än mig och har alltid funnits där, även om vi är väldigt olika och vill alltid vara bäst själv.

I min familj har det alltid varit lagad mat på bordet, när det blev köpt mat eller snabbmat så var det lyx för mig. Frukost var en självklarhet, oftast fikade man någon bulle på eftermiddagen och efter skolan fick jag leka med vänner bara jag var hemma till middagen klockan 18:00.

När man blev äldre så blev det inte lika noga med måltiderna. De senaste året tycker jag att mina föräldrar inte alls tar samma ansvar i köket. Det känns som att jag har fått tagit över. Det är ju för sjutton JAG som har en ätstörning. Ofta blir jag irriterad på att de aldrig kan fixa maten i tid, eller över huvudtaget planera vad vi ska äta. Det slutar oftast med att jag lik förbannat blir den som får fixa allting. Det klingar fel i mitt huvud.

Självklart har jag ingenting emot att laga mat då och då, jag gillar att prova nya grejer och experimentera mig fram. Idag blev en sådan dag. Jag visste att om jag inte lagade någon lunch så skulle det bli samma “skåpätande” som annars dvs. fil och macka/ägg. Nej, idag ville jag ha annan mat, men ändå något lättätet.

Jag var sugen på plättar! 😀 Så tog vad vi hade i kylskåpet och mixtrade ihop något. Tänkte “ja någon måste ju fixa maten här hemma, annars blir det ju ingen”.

Ett lyckat resultat - helnöjd!

Tags: , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp