Sommarlov och frihet

June 16th, 2014

Nu har jag sommarlov på riktigt. Den sista rapporten är inlämnad och alla obligatoriska lagträningar med cheeleadingen har nått sitt slut. Dock har jag fortfarande jobb några dagar i veckan, men det är nödvändigt för inkomsten. 

Igår kändes det som att jag hade min första riktiga sommarlovsdag. Det var fint väder, solen sken och jag var i parken med ett gäng killar och stuntade. Jag fick flyga hela tiden och det gick riktigt bra. Återigen klarar jag av mer  avancerade stunt och självförtroendet steg några nivåer.

Efteråt käkade vi sen lunch på en thairestaurang. Hela dagen hade försvunnit. Det här är sommar och glädje för mig. Dagar som denna skyddar en från ätstörningen. Här vill jag inget annat än att njuta av frisk- och friheten!

Det får mig att inse hur viktigt det är att ha tid till att bara tramsa runt en hel dag. Och hur viktigt det är att inte vara så pass uppbokad att man inte hinner med att bara vara. För stunder som denna, där man bara gör någonting för att det är kul och utan tvång, det är stunder som man tar tillvara på livet på riktigt! Och utan dem blir livet bara massvis med tvång och måsten. Vad är livet utan friheten? 

Ska det verkligen behövas ett sommarlov för att få tiden till att bara vara och ha roligt, eller kan vi ändå försöka forma oss en vardag där vi faktiskt har tiden till det också?

stunt2

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Remind yourself of WHY – I choose to FLY

December 14th, 2013

Dåliga tider kommer och dåliga tider går. En del saker glömmer vi bort med tiden när vi börjar bli bekväma i vardagen. Vi glömmer bort varför vi gör detta, varför vi gjort de val vi gjort och varför vi lever detta liv. Så när tiderna känns jobbiga påminn dig själv om varför du fortsätter att leva – vad är det som ger dig energi och vad är det som håller dig på banan?

Jag gjorde inte bara en gång, utan flera gånger valet att bli frisk från anorexian. Till slut började jag också att vilja leva fri från ätstörningen. Mitt upp i mitt tillfrisknande fann jag en faktor i livet som fick mig att flyga – jag blev fri!

Cheerleading fly

Tags: , , , , , , , ,

Back on track and happier than ever!

July 16th, 2013

Jag är så glad. Glad över att jag tog mig till förnuft. Förnuft och trotsade skadan. Trotsade skadan och drog iväg för att köra partner stunt.

Det går snabbt att glömma hur lycklig man kan bli av någonting. Tiden försvinner iväg och det blir svårt att minnas känslan. Men det går ännu snabbare att bli påmind genom att återuppta det som gett en glädje förut. En del intressen bleknar med tiden, men passionen lever kvar. Så glöm inte vad som gör dig lycklig, sluta inte vara passionerad. Passion är något fantastiskt fint och det är där man hämtar sin energi och lycka!

stunt2

Cheerleadingen är min passion. Den ger mig lycka. Där hämtar jag den mesta energin. Där är jag fri. Där får jag flyga!

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Att bestiga berget

May 4th, 2013
Jag kommer ihåg hur tröstlöst det kändes när man satt i skiten. Var enda bit, var enda förändring var som att bestiga ett berg:
En del dagar kunde man skymta ljuset bakom klippan, men för det mesta såg man in i en bergsvägg. Rädslan av att komma upp till toppen kan vara något utav de värsta, när man ligger där nere. Vägen upp ser lång och farlig ut. Rädslan. Rädslan om att lämna tryggheten på marken, rädslan att närma sig toppen. Nog ville man upp till ljuset, men det var så läskigt.
Man hade valet att stanna kvar här nere. Men omgivningen var så inträngd, begränsad och man kände sig så hjälplös. Det var så enformigt, mörkt och så ensamt. Någonting sade att “här nere kommer jag inte till att kunna fortsätta leva, här nere vill jag inte tillbringa resten av mitt liv”. Jag såg hur fåglarna flög över bergstoppen och jag visste, att om jag inte hade fallit så hade jag kanske kunnat flyga med dom. Vågar man verkligen försöka klättra uppåt? Kan man en dag få flyga med dom och inte oroa sig över att man ska falla ned hit igen? En instinkt inombords sade “kommer jag inte till att kunna leva ett bra liv här nere, så har jag ingenting att förlora genom att ta vandringen upp mot toppen. Rasar stenar på vägen så kan jag antingen följa med de ner tillbaka till botten, eller så kan jag kämpa, hålla i mig lite extra hårt och stärka mig inför den fortsatta kampen upp mot toppen.”
Det tog tid att samla mod för att bemöta bergsväggen. Första steget upp, sedan ner igen. Vill jag verkligen, vågar jag, vad händer och är det värt det? Ja, jag ville inte vara kvar i denna jordiga håla. Första steget på nytt, sedan ett andra steg uppåt. Vägen ner är inte lång om man ångrar sig. Det är inte farligt att prova.
Efter en bit på vägen, efter en del stenras, svettdroppar, utmattning och återhämtning, började synen till att klarna. Vägen till toppen är inte så fasansfullt lång, men tiden att nå dit kan vara desto längre. Idag är det inte långt till toppen, men det kan fortfarande komma stenras över mig. Idag är vägen nedåt så pass lång att det avskräcker mig att falla. Jag ser bergshålan och minns mörkret. Att falla dit går snabbt, det är vägen uppåt från skiten som tar tid.
Beroende på hur många stenras som väller över en och hur mycket man klarar av att bygga upp sig på vägen, når man fram olika fort. Men vi kan alla ta oss upp. Varje gång vi faller lär vi oss något, varje gång vi stegar blir vi starkare. Låt oss bli klokare och samla styrka – låt oss kämpa och vandra mot toppen!

När vi nåt toppen har vi blivit tillräckligt starka för att se ned mot mörkret, kasta oss ut för klippan och veta att vi kommer inte till att falla ned i skiten något mer, nu kan vi flyga! Äntligen fri.

Tags: , , , , , , , , ,

Aldrig mer ska anorexin få stjäla det som håller min låga vid liv igen

April 6th, 2013

I natt fick jag för första gången på länge en enorm ångest över anorexin. Jag brukar vanligtvis inte se tillbaka med ångest, eftersom jag vet att jag har lärt mig otroligt mycket och förändrat min livssyn på vägen. Men i natt drömde jag om dansen, cheerdansen (OBS: inte cheerleadingen) som har funnits med mig sedan 14-års ålder.

Tävlingsterminen 2012 skulle bli den bästa någonsin. Jag hade tränat hårt hela sommaren 2011 för att komma tillbaka till hösten och vara bättre än någonsin. Jag skulle ha en tävlingsplats och äntligen få stå på golvet framför domare igen. Det var mitt sista år innan det blev dags att flytta för vidare studier. Mitt sista år som dansare i den föreningen. Min sista chans att visa hur jäkla bra jag kunde bli. Sedan kunde jag säga hejdå och lämna det bakom mig.

Istället kom anorexin. Anorexin gjorde mig stark, vältränad och smidig under sommaren, men till hösten när det väl blev dags så hade anorexin gjort mig mager. Sjuk och mager. Ingen träning, ingen tävling, inget hej då.

Till en börjar var det jordens undergång att inte få fortsätta träna dans. Efter ett tag insåg jag vilken makt anorexin hade över mig och mina tankar insnöade på andra faktorer. En en gång vältränad och dansglad tjej övergick till en avmagrad och deprimerad anorektiker.

Jag såg hur mitt gamla lag utvecklades. De hade blivit bättre än någonsin! De var så otroligt duktiga, och jag var stolt över deras framsteg. Glad för deras skull. Men samtidigt skär det än idag i mig att veta, att jag hade kunnat varit med dom.

Dansen var min första kärlek. En kärlek som jag aldrig riktigt har fått sagt hejdå till. Tiden går, jag blir äldre, men ännu är jag inte redo. På något sätt vill jag ta igen det missade året, men jag vet att jag aldrig kommer att återvända hem för det nu.

Nu har jag hittat cheerleadingen, det får bli min andra kärlek. Jag tror att man kan säga att sin andra kärlek är den sanna kärleken. Den tände lågan åter och något inom mig började brinna igen. När jag tänker tillbaka på vad anorexin stal av mig, även om det ‘bara’ var ett år, så vet jag att jag kommer aldrig, aldrig någonsin, tillåta anorexin att ta cheerleadingen ifrån mig! Det har jag inte råd med. Jag behöver all tid som jag kan få med den nu. Jag behöver all den kärlek som cheerleadingen ger mig. Jag behöver inte anorexin och dens falskheter. Jag behöver inte ätstörningen.
Jag behöver min frihet, jag behöver få flyga, jag behöver bli fri!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I can still fly free!

April 1st, 2013

Jag vill tacka för fina kommentarer till mitt inlägg “I fly, I fall”. Lyckligt vis är inte mitt flygande fria liv slut!

April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill.

Så här skulle man knappast kunna göra med en bruten fot va? :D *bevis*

Så här skulle man knappast kunna göra med en bruten fot va? 😀 *bevis*

Efter den välbehövliga paltkoman efter påskbuffén, följde jag med morsan på ett intervall-flex pass på friskis&svettis. Höjdpunkten var att jag fick träffa min gamla behandlare. I can honestly say that she is a huge premodel to me, and I love her! <3

(Mer om min behandling bli imorgon)

 

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp