Hur gör man för att bryta mönstret och få lust till livet igen?

June 24th, 2014

Här kämpar vi med matångest. Hur gör man för att få den drabbade att förstå att det här är skit. För mig känns det som min dotter valt att bli kvar i ätstörningen. Hur gör man för att hon ska ta klivet och bryta mönstret, få lust till livet igen. Just nu är det tungt mest för henne men även för mig och resten av familjen. Det känns som vi aldrig kommer ur den här skiten.
– Carina

Hej Carina!

För en del händer det någonting som får det hela att slå om. För en del finns det en tidpunkt där man bara bestämmer sig för att lämna skiten, också tar man tag i det och gör alla förändringar. En del har en tydlig vändning och det kan vara olika saker som orsakar den. Men de allra flesta måste bestämma sig flera gånger. Viljan att leva kommer inte bara genom en händelse eller ett tillfälle som gett en motivation. För de allra flesta tar det tid, tålamod, och flera fighter innan man börjar se att man faktiskt har kommit någon bit på vägen tillbaka till livet.

Som en nära släkting till mig påpekat flera gånger så handlar det mycket om att låta det få ta sin tid. Ju mer man hetsar över att bli frisk så fort som möjligt, desto mer besviken och frustrerad kommer man att bli över att det inte går framåt. Även om det faktiskt gör det, det går framåt, även om det också går bakåt ibland. Jag ser det som att varje bakslag även är ett steg framåt – makes sense?

Som min behandlare påpekade så blir de allra flesta faktiskt friska från sin ätstörning – det tar bara oftast väldigt lång tid och man behöver jobba med den flera gånger. Jag tror inte riktigt att man som utomstående kan göra så mycket mer än att visa stöd och ge kärlek. Det är viktigt att man som drabbad får känna sig älskad och omtyckt. Det är viktigt att veta att man inte är ensam. Däremot är det omöjligt att ge någon annan livslust – den motivationen måste man hitta inom sig, och det kommer inom sin tid, så länge det finns stödet för det i omgivningen.

Jag förstår att de flesta av er önskar att höra något annat. Kanske finns det förhoppningar om att jag eller behandlare sitter med facit i hand, bara det att ingen riktigt överlämnat det. Om det nu fanns någon knapp att trycka på eller ett piller att ta för att bli frisk och fri från denna förbaskade ätstörning är jag övertygad om att vi hade blivit tilldelad den för länge sedan. Anledningen till att det är så kämpigt är för att det finns ingen exakt “såhär gör du”-manual för att bli frisk. Det vi gör är att stötta och vägleda varandra framåt och förhoppningsvis kan våra erfarenheter och lärdomar leda oss på rätt väg.

Kämpa på! Det här har vi!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att stötta som förälder

March 4th, 2013

Hur gör en förälder som stöttar nån som själv inte vill bli frisk? En förälder som bara håller med i den sjukas uppfattningar följer ju på det sättet anorexins vilja och det har jag svårt att tro att någon förälder vill.
– Mia

Det är en oerhört maktlös situation man befinner sig i som förälder till en person med ätstörningsproblematik. Jag har ju själv aldrig varit i deras situation så jag kan endast föreställa mig och försöka tolka hur det påverkar ens liv och välbefinnande.

Om vi nu ska tilltala en person med anorexi som “den sjuka” så är det viktigt att belysa att sjukdomen inte är en identifikation, utan det är en person som har en sjukdom.

En person som själv inte vill bli frisk är näst intill omöjlig att hjälpa på “rätt” sätt. För den sjuka finns det då inget annat rätt än det ätstörningen begär. Vilket i sin tur absolut inte vore rätt sätt att stötta!

När jag var som sjukast och velade mellan friskhet och sjukdom så önskade jag två saker av omgivningen; De skulle försöka få mig att vilja leva och inte visa att jag var till besvär för någon annan. Det var nog två saker som kan vara omöjligt för utomstående att göra.

Idag kan jag se mer konkreta saker som en förälder kan göra för att stötta till tillfrisknande. Nedan ges några förslag ifrån mig personligen:

  • Var lugn i alla situationer. Det visar styrka, säkerhet och tålamod.
  • Var samtidigt inte rädd för att markera tydligt vad som är långt över gränsen. Utan markeringarna finns det inget som säger “stopp, nu har det gått för långt”.
  • Håna inte! Det finns inget mer förnedrande än när någon ironiserar över ätstörningen.
  • Ifrågasätt eller ställ ledande frågor. Det är “den sjuke” som själv måste komma till insikt om sitt beteende.
  • Försök att visa livets positiva sidor. Uppmuntra till roliga saker och gör det gärna som en familj.
  • Ställ rimliga krav, som den sjuke kan ha på sig själv.
  • Kommentera aldrig måltiden när den varar. Vänta med beröm/kritik till ett senare tillfälle.
  • Uppmuntra alltid till förändringar. Påtvinga inte, uppmana inte – utan uppmuntra!
  • Ha rutiner, där ni äter tillsammans, kollar på TV tillsammans ev. går en promenad tillsammans osv.
  • Meddela förändringar i god tid! Men visst kan det emellanåt behövas utmaningar.
  • Acceptera att det kommer finnas sjukt beteende. Prata om det, uppmärksamma och markera.

Detta är tips på vad man kan tänka på som förälder. Det är omöjligt att leva upp till alla dessa punkter, men att ha dem som riktlinjer kan vara tillräckligt. Sedan är det även värt att observera att samtliga tips inte gäller alla sjuka. Man måste naturligtvis se till individen och hur dennes sjukdom yttrar sig, samt vad som ligger till grund för den.

I grund och botten är de flesta ätstörningarna lik varandra, de flesta anoreximonster fungerar på liknande sätt och de kan bearbetas med liknande tekniker: lugna, uppmuntra, markera, samtala och framför allt – föregå med gott exempel!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp