“…förut vägde jag också 10 kg mindre”

August 17th, 2015

Ibland när jag pratar om framtid med min farsa tror jag att han endast bryr sig om att jag ska få ett högavlönat arbete. Men nu har det blivit tydligt för mig att han argumenterar inte för det för att han tycker att det är viktigt, utan för att det är vad jag tyckte var viktigt innan jag flyttade hemifrån. Det har bara inte uppenbarat sig för honom att jag har förändrats (och tack gode gud för det).

“Det var ju det du brydde dig om förut, då du var bestämd på att läsa industriell ekonomi.”

“Ja visst var det så, men förut vägde jag också 10 kg mindre och trodde jag hade lyckats i livet när jag åt färre kalorier än dagen innan.”

Så tack gode gud för att man förändras. Tack för alla tårar, all ångest och all skit som gåtts igenom för att landa där jag är idag. Jag är så tacksam över att ha nått såhär långt och att få känna på hur livet är utan att fanatiskt kontrollera matintaget, träna för att få äta, väga sig dagligen, göra saker för att man tror att man måste och känna ett starkt beroende av bekräftelse från omgivningen – jag är så tacksam över att känna på hur det är att faktiskt må bra. Det är känslor av frihet, lugn, trygghet, nyfikenhet och styrka.

Nej, livet är inte perfekt och det kommer jag aldrig kräva att det ska vara. Men tro mig, det kan vara tillräckligt bra i alla fall! :) Så tack för att jag har fått genomgå denna förändring. Det är genom förändring som utveckling kan ske.

Tags: , , , , , , ,

Massvis med gott under hembesök

July 20th, 2014

När Sofie kommer till stan.. då blire kalas!

Fika med farmor och farfar

Fika med farmor och farfar

Päronpaj a la moi!

Inte bara massa sött

Inte bara massa sött

Hamburge-grillning på stranden

Hamburge-grillning på stranden

Lunch med morbror

Lunch med morbror

För cirka två år sedan flyttade jag hemifrån. Jag hade tagit min gymnasieexamen, blivit antagen till högskola och hittat boende i Stockholm. Jag var fortfarande väldigt underviktig och gick i behandling för min anorexia, men jag var på väg att tillfriskna. Det var jobbigt för mina föräldrar att acceptera att jag skulle flytta iväg, men det var ännu jobbigare för mig att bo kvar hemma hos dem. Där hemma skulle ätstörningen leva vidare, men i ett nytt hem, i mitt eget hem, där kunde jag välja att bli frisk.

Att flytta hemifrån vid den tidpunkten har gjort mig mycket gott! Jag flyttade inte för att mina föräldrar var elaka eller så, utan för att miljön fick mig att vara kvar i sjukdomen. Jag behövde självständighet, jag behövde förändring och jag behövde min frihet!

Ibland när jag åker tillbaka hem till dem på besök blir jag påmind om hur sjuk jag varit och varför det blivit så. Samtidigt är det roligt att visa upp hur mycket friskare jag är nu! Det finns både positiva och negativa saker i anknytning till ätstörningen vid besök hos mina föräldrar.

 Miljön påminner om när sjukdomen var som värst
 Anpassning till mina föräldrars matvanor leder lätt till kompensationstankar
 Det blir lättare att börja jämföra sina portioner igen

+ Mycket annan och efterlängtad god mat!
+ Bättre regelbundenhet med måltider
+ Lättare att ta det lugnt, slappna av och faktiskt njuta!

Jag gillar att åka hem ibland, men endast i korta stunder. Jag vill återvända till Stockholm innan jag blir allt för påverkad av miljön där hemma, för det är hemma här, i Stockholm som jag mår som bäst.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta spela och börja leva

December 29th, 2013

Heeej! Jag har en fråga till dig som jag skulle bli jätte glad över om du svarade på de på din blogg!:) Jag har anaroxia. Och är en jävel på att ljuga:( jag hoppar alltid över måltider när jag får chansen och brukar tex till frukost skrapa lite gröt i en skål och smula brödsmulor på en talrik och säga att jag ätit. Men jag vill egentligen ha frukost. Men det vill inte ana. Hur ska jag bevisa för mamma att jag KAN göra detta. Jag vill göra henne stolt. Men de vill som sagt inte ana:( hur ska detta ljugande kring “jag har redan ätit” försvinna och alltid försöka ta de kalori snålaste!!
– beatana1 (@Instagram)

1. Vad är det som får en att ljuga?

Anorexia Nervosa är en sjukdom som använder sig av olika sätt för att kontrollera mat och vikt. Ana är smart. Hon framhäver sig gärna som en trevlig prick i vardagen som kan ge en tillfredsställelse. Anorexian hittar lätt på lögner som man kan dra både för sig själv och för omgivningen. Hennes påhitt och argument är ofta rätt så finurliga och blir därmed väldigt tilltalande att tillämpa. Det blir som ett spel, eller en lek, där man testar hur länge Anas knep fungerar. När Ana styr spelar det sällan någon roll om man vet att det hon får en att göra är fel eller inte. Hon har makten och då är det hon som bestämmer. Spelar man Anas spel så kommer man aldrig att vinna.

2. Varför lyssnar man på anorexians lögner?

Både du, jag och Ana vet att om hennes lögner avslöjas så förlorar hon och då blir det slutspelat. Spel och lek är ju roligt, eller hur? Så vem vill sluta spela? Ännu roligare blir det ju om man vinner också. Varje gång man kommer undan viskar Ana i örat att man fått sig en liten vinst, men det är fel! Det är inte du som har vunnit – det är anorexian.Så länge man låter sig övertalas av ätstörningens lögner kommer spelet att fortsätta. För varje lögn man drar, desto mer blir det ens egen sanning. Om anorexian säger “späd ut det med vatten, så blir det mindre kalorier och föräldrarna tycker att det ser mer ut”, så låter ju det riktigt finurligt – inte sant? Detta blir lätt en vana/ovana som anorexian sedan inte behöver uppmana en till att göra för att man gör det frivilligt. Vem har vunnit? Är det du som skulle behöva äta dubbelt så mycket mat för att må bra, eller är det ätstörningen som vill hålla dig kvar i helvetet?

3. Hur ska man vinna spelet?

Vinna? Spelet? Det är inte lek! Det är för sjutton ens eget liv som man mer eller mindre ofrivilligt lämnat över till ett monsters händer. Det handlar inte om att tillfredsställa någon annans behov än sina egna. Omgivningen finns där som ett stöd, de kan ge en perspektiv när saker och ting verkar skeva eller uppmuntran när tiderna känns jobbiga, men den kan inte vara anledningen till att man själv blir frisk. Föräldrar, vänner, släkt, behandlare osv. kan absolut vara en bidragande faktor till ens motivation att tillfriskna, men det går inte att bli frisk om man inte vill det själv.

Det är ditt liv som står på spel – är det verkligen någonting du vill leka med? Om inte så är det dags att sluta försöka äta som föräldrarna vill och börja äta som din egen kropp vill. Är det du som vill äta den där grötfrukosten så ska du göra det för din skull. Sedan kan det vara uppmuntrande att få beröm från ens föräldrar om det. Men inte tror jag att ens en frisk människa skulle må bra av att äta en måltid för att göra någon annan nöjd – har jag fel? Det dina föräldrar vill se är att du mår bra, inte att du äter som de tycker. Bra mår man när man äter det som ens egen kropp vill ha och det är knappast att äta som anorexian försöker få en till.

4. Är det verkligen bara att börja äta som man vill?

Det kanske är hårda ord som ges, men enligt min erfarenhet kan det också vara mycket nödvändigt. Allt för många i ens omgivning är blyga för att konfrontera och ställa krav. Visst krävs det ofta en ödmjukhet, men de gånger som jag verkligen har förstått hur allvarlig min sjukdom var, var när personer gav mig de brutalt ärliga kommentarerna som “du ser ju ut som en vandrande pinne”, “det där skulle inte ens en myra bli mätt på”, “skojar du med mig? tar du inte smör på mackan?!”, “du väger ju ingenting, du får ta och äta upp dig!”, “det syns verkligen att du inte mår bra”, “det är för fan bara en smakbit! tror du att du får upp i vikt av det eller?!” osv. Vid stunden kan frustrationen bli överväldigande, men vid närmare eftertanke kanske man inser att det ligger någonting i det som andra säger. De ljuger inte för en! De är faktiskt ärliga! Och ibland är det den ärligheten som man behöver höra, gång på gång, för att till sist själv förstå vad som krävs.

Jag menar inte att det är lätt, för det har det verkligen inte varit för mig heller. Att sluta ljuga är egentligen nästan samma sak som att börja äta ordentligt, för när lögnerna är borta finns det inte många andra utvägar. Därför går det inte att försöka äta för andras skull, för de kommer aldrig att se allt som du äter och andra går alltid att lura. Men du själv kommer alltid vara medveten om du stoppar i dig maten eller inte.

5. Hur slutar man ljuga?

För att sluta ljuga måste du börja tillåta dig själv att äta mer. Det är du själv som förlorar på att fuska och det är du själv som kan bestämma dig för att sluta. Ana kommer att straffa en med ångest när man slutar att spela enligt hennes spelregler – men straffen avtar med tiden, så våga bryta mot hennes regler och gör som du vill!

När jag började tillåta mig att äta mer så ville jag faktiskt inte äta inför mina föräldrar. Inför dom kände jag mig dömd, men själv kunde jag njuta och känna mig stolt över att jag åt tillräckligt och det jag ville äta. Jag kunde vara stolt över att jag åt för mig, inte för ätstörningen, inte för mina föräldrar eller behandlare, utan för mig själv. Det var utifrån detta som jag lärde mig att stå på egna ben (se Flytten för friheten). Men det var ingen dans på rosor, och fortfarande nu, två år senare kan jag komma på mig själv att falla för lögner eller använda mig av Anas trix. Det finns ingen annan än jag själv som förlorar på det, vilket jag gång på gång har behövt påminna mig själv om. Kampen är svår, men det går att sluta spela Anas spel och börja leva sitt eget liv. Kämpa på!

fighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Miljöombyte – hemresa

November 3rd, 2013

Känner du dig fast, instängd eller att vardagen börjar kännas allt för ensidig? Börjar stressen bli påträngande och livet känns inte roligt längre? Ta några dagar till att skita i allt. Ge dig själv en semester och gör något utöver det vanliga. Ta en resa, hälsa på vänner eller släktingar. Gör ett miljöombyte och släpp loss! Träffa andra människor och unna dig själv några goda skratt.

Kanske låter det som mest “prat” – det är lätt att säga men svårt att göra. Fungerar det verkligen? Min erfarenhet är att varje gång jag varit iväg hem till mina föräldrar uppskattar jag så mycket mer att komma tillbaka till mitt liv i Stockholm. Jag älskar mitt liv, men befinner man sig i samma miljö en längre tid blir det svårare att uppskatta allt som man har. Dessutom kan jag uppskatta att komma hem och träffa min familj en kort stund. Man mår så mycket bättre och det blir roligt!

Jag och min bästa vän tog oss ett mijöombyte och for hem till min hemstad över helgen.

Jag och min bästa vän tog oss ett mijöombyte och for hem till min hemstad över helgen.

Det blev fika hos farmor

Det blev fika hos farmor: två portioner blåbärspaj(+björnbär) med marsansås! MUMS

Lyxig middag med lax.

Lyxig middag med lax.

och Halloween-party!

och Halloween-party!

Det är underbart att inse hur frisk man har blivit! Det är kul att känna vilket frihet man har i livet! Det ger glädje!

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uppgift som förälder: uppmuntra!

October 6th, 2013

Kan du inte skriva om hur viktigt det är att föräldrar berömmer o är positiva till utmaningar man faktiskt vågar göra osv. För som sjuk är det väldigt viktigt att få bekräftelse att man faktist inte är duktig. För mina föräldrar klagar bara på det jag gör fel än att faktist se mina stora framsteg jag gör.. Hade uppskattat ett inlägg som handlar om det SÅ MYCLET!!!
Kram bästa bästa Soela<3
Klara

Motivation är den starkaste drivkraften vi har som människa. Den påverkar och påverkas av viljan, och viljan är en styrka som kan få en att kämpa för i stort sett vad som helst. Det är en konst att kunna motivera andra, och det är inte heller alltid så lätt att motivera sig själv. Men det finns forskning som visar olika tendenser som bidrar till minskad samt ökad motivation hos individer.

För att bli frisk från en ätstörning behöver man ha viljan, man behöver ha någon form av motivation. En del saker kan man vara tvungen till att göra “ändå”, så som att ta de där förbaskade näringsdryckerna, eller ge fan i att träna så mycket. Men för att bli frisk måste det finnas motivation. Det är en kamp att bli fri från ätstörningsmonster och för att orka med den kampen måste man vilja och tro att man klarar av det.

Omgivningen är ganska maktlös när det kommer till att hjälpa en person med ätstörningsproblematik. Dennes uppgift bli att uppmuntra  framstegen och framhäva det positiva med ett friskt liv. Dock förekommer det ofta att föräldrar tröttnar och deras eget tålamod brister. De klagar och kommenterar över de “sjuka” beteendena som deras barn har och hoppas att han/hon på sådant sätt ska inse sjukdomen och göra något åt det. I viss mån behöver man som sjuk få insikt i det ätstörda beteendet, men att ständigt påminnas över hur mycket man ‘misslyckas’ med att vara frisk leder knappast till ökad motivation. En förälder måste uppmuntra sin son/dotter för de framsteg som den gör, för det är när man lyckas som man blir motiverad att fortsätta jobba mot samma mål. Ett misslyckande leder till misstro på sig själv, och utan tron på sig själv blir det svårt att kämpa för sin vilja.

Fokuset ska ligga på det positiva, för det finns alltid något positivt och det är de bra sakerna som gör en lyckligare!

Det är en konst att inte kritisera utan att lyfta fram det positiva. Alla besitter inte den förmågan tyvärr, och ibland måste man ha överseende. För att försvara sig själv måste man ta kritiken som andra ger en och i sitt eget huvud omvandla den till något positivt. Även det är konst som i många fall kräver mycket övning. Men lär man sig att se till de bra sakerna, så kommer det underlätta flera saker i livet.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lite ångest som går att bekämpa

August 4th, 2013

Vilken skillnad, vilken hunger. Nu har jag haft tre dagar med cheerleading träning och varje kväll har jag stoppat i mig mycket mer än normalt. Det fick mig att fundera över hur mycket man egentligen förbränner under en träning. Det är dock omöjligt att veta och det gäller att helt enkelt lita på kroppen. Det gör mig knappast någon skada att äta mer nu. Snart kommer jag att träna flera gånger i veckan och då kan det vara lika bra att man har laddat upp. Även om det finns en liten ångest som ser en större tjej i spegeln, även om ätstörningen hävdar att jag fått mer fett på magen så är det ingen anledning att sluta äta. Ätstörningen har vi redan konstaterat är en äkta lögnhals, och ångesten är dens vapen.

Igår kom mina föräldrar på besök. Efter en lång träning åt jag gladeligen upp hela min portion plus morsans pommes frites och lite efterrätt. Jag åt mig ordentligt mätt, med vetskapen om att min kropp behöver mycket mat för återhämtningen. Det var roligt att “visa” mina föräldrar hur bra jag faktiskt kan äta nu för tiden. 😀

Grillad lax med potatis och vitvinssås. MUMS!

Grillad lax med potatis och vitvinssås. MUMS!

Även idag har jag ätit mer än vanligt, så just nu känns det en aning ångestfullt. Jag har fortfarande mina spöken att bekämpa, men mitt liv lider inte utav dem för jag vet att jag kan klara det. Jag vet att jag är stark och att det blir bättre. Jag vet att man kan bli friskare för det har jag blivit. :)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Juli 2012 – kampen för framtiden

July 2nd, 2013

Det var sommar. Det var nu eller aldrig. Framtidsbesked väntade. Vart skulle jag hamna? Vad skulle det bli av mig? Anorexin behövdes bekämpa och jag sökte motivationen.

Hos mina föräldrar fanns det inget stöd för framtidenDe kunde inte tro att jag skulle klara av att bosätta mig i en annan stad. Deras fruktan över att ätstörningen skulle få all kontroll stod i vägen för deras stöd. Jag fick kämpa mot mina föräldrars tro och mot ätstörningens vilja för att faktiskt få fortsätta leva. En tanke i mitt huvud nu: jäklar anamma!

Den här månaden lärde jag mig att resonera logiskt. Bland annat skrev jag att “Jag hittar tillbaka” och det jag skrev där är mycket sant. Dock skulle jag inte påstå att det handlar om att “hitta tillbaka” utan att finna vägen framåt.

Tjejen på bilden mådde bättre, och jag tycker faktiskt att jag var snygg! Även om jag var mager.

Jag satte upp Mål att kämpa för och nu i efterhand inser jag att jag faktiskt, faktiskt, uppfyllde dom! Juli månad blev månaden med många framsteg i matväg:

Och massa fler därtill.

Det var nog den månad som jag kämpade på mer än någonsin med ätstörningen. Jag fick delvis tillbaka mensen, och även delar av livet. Livet är dramatiskt och jag började äntligen få tillbaka energin till att hantera och njuta utav det. Den här månaden reste jag med min pojkvän till Göteborg, vilken blev en enorm utmaning för maten. Det var mycket ångest, men det kan jag inte vara annat än tacksam över i efterhand. Det gjorde mig starkare!

Tänk hur en viss tid kan påverka resten av ditt liv. Hade jag inte kämpat så som jag gjorde denna månad hade jag med största sannolikhet inte suttit där jag gör idag. Min motivation till att klara av att plugga och flytta hemifrån och med stöd av min dåvarande pojkvän gjorde att jag tog mig igenom det. All tacksamhet till resan jag gjorde juli månad 2012.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Valet att avstå från diskussion kring matvanor

June 26th, 2013

Igår hade jag arrangerat grillkväll hemma hos mina föräldrar. Det var en riktigt trevlig kväll med några få personer. Dessa personer står mig alla nära på ett eller annat sätt. Dessa personer vet alla om min anorexi.

Efter middagen kom det på tal om mat, matvanor och vikt. Vid detta lag finns det inte längre någon anledning att bli irriterad, men det går inte att undvika förvåningen över att en sådan nära omgivning har mage att föra något så pass känsligt område på tal i ens närvaro. Av idag är det uppenbarligen ett extremt vanligt samtalsämne och det går nog inte att undvika.

Man kan inte ändra på människors beteende, man kan bara förändra på hur man förhåller sig till dem. 

Med det sagt gjorde jag valet att avstå ifrån den diskussionen och tog glädjeligen på mig ansvaret att duka av bordet. Det gjorde mig mycket mer stolt än om jag hade lagt mig i diskussionen. Det aktiva valet att avstå vill jag se som ett ställningstagande: jag tänker inte bidra till att trigga ätstörningens tankar.

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Hemmet hos föräldrarna

June 11th, 2013

Nu har jag varit hemma hos mina föräldrar i nästan två dagar. Det är alltid blandade känslor över att återvända hem hit. Det är näst intill omöjligt att inte påverkas av miljön och påminnas av de beteenden som kallade. En passiv dag på hemma plan var en dag fylld med ätstörningstankar. Allt för att äta tillräckligt men ändå ligga i underkant. Klockan var viktig – inte oftare än var tredje timme så vida hungern inte var outhärdlig. Måltider tillsammans med andra var som att lösa rubikskub. Varje blick på min tallrik var hotfull och jag lade mer uppmärksamhet på hur de andra åt än att fokusera på att njuta av min egen mat. Här satt jag förra sommaren och kämpade för att få till ordentliga måltider, samtidigt som jag motarbetade och ville kompensera var enda kalori.

Tankarna kommer lätt tillbaka till en. Man identifierar sig med det beteendet. Dock finns det en stor skillnad mellan då och nu. Idag mår jag bättre. Jag vet att jag kan äta mat utan att gå upp i vikt. Ätstörningen har inte samma makt över mig. Idag väljer jag själv. Min måltid är min måltid och den äter jag som jag vill ha den. Hur andra äter är upp till dem. Här sitter jag idag och tränar för att det är kul och sedan äter en middag större än normalt.

IMG_0001

Farsan grillade lax. LYX!

IMG_0003

Med gräddsås. Fast fisksåsen som morsan åt av var godare så jag tog mer sådant efter jag ätit upp denna såsklick.

IMG_0005

En rejäl portion på en rejäl tallrik. Dessutom åt jag en hel grillad chorizo efteråt – bara för att det var gott!

 

När man tänker tillbaka på hur långt man har kommit och jämför hur man mår – vill man verkligen tillbaka dit? Det är så konstigt att det fortfarande kan finnas en vilja som vill dra ned på maten, som vill bli smalare trots att man upptäckt hur mycket mer värdigt ett ätstörningsfritt liv är.

Tags: , , , ,

Till anhöriga: vi ljuger

June 9th, 2013

Hej!

Vill bara ta upp en sak inom ätstörningar som jag har funderat mycket över inom det senaste dygnet, då min behandlare igår sa att jag ska förbereda mig för en inläggning på tisdag om jag inte lyckas göra DRASTISKA ändringar i mitt matintag. Detta kan vara bra information för anhöriga som eventuellt läser din blogg.

Personer drabbade av ätstörningar ljuger. Ingen nyhet där. Vi ljuger, förskönar sanningen och manipulerar, det spelar ingen roll hur ärlig man var som person innan sjukdomen eller hur mycket man som t.ex förälder vill lita på sin dotter/son. När jag blev konfronterad över min ätstörning blev jag lättad. Jag vill bli frisk och det kändes så skönt att jag äntligen skulle få börja äta, nu skulle jag ju faktiskt bli tvungen till det. Resultat? Jag har aldrig ätit så lite eller rasat så fort i vikt. Här är några anledningar varför, och fällor som föräldrar inte ska falla för:

Innan sjukdomen blev känd så kunde jag ibland äta med familj och vänner. Ångesten blev extrem men jag ville inte bli påkommen eller att folk skulle börja undra. Efter så körde jag på argumentet “Men jag har ju en ÄS, ni kan väl då inte förvänta er att jag ska äta allt det där? Man kan inte bara vända på det, det tar faktiskt tid. Jag tar två tuggor nu till lunch och två till lite senare”. Jag spelade på deras samvete(skitfult jag vet!) och på hur jobbigt det var för mig att äta. Sanningen är att det går inte att småtramsa, ju fortare man bryter svälten, ju fortare kan ditt barn börja tänka logiskt igen och inse själv att han/hon faktiskt vill bli frisk och måste äta.

Sen var det tilliten. Jag sa att jag vet att jag är sjuk, jag vill bli frisk, så ni kan lita på mig. Åk till jobbet, jag ska äta en HEL portion frukost. Det blev en kopp kaffe. Eller så ordnade jag en frukost åt mig själv när dom såg, sedan tog jag in den till tvn för att det är “lättare att äta med tvn som distraktion ist. för att bli stressad vid matbordet”. Där väntade en skräppåse i väskan där maten hamnade successivt allt eftersom tillfälle gavs. “Ni kom hem så sent, jag måste äta vid bestämda tider så jag har redan ätit” = jag har inte ätit alls. Osv. osv.

Jag blev helt enkelt så rädd för att bli itvingad mat vid nästa tillfälle och nästa måltid, att jag försökte “spara” mig tills dess varje gång, vilket resulterade i att jag aldrig ätit så lite totalt innan som nu. Detta trots att jag innerst inne vill bli frisk och jag önskar att jag inte kom undan så lätt som jag gör.

Så till alla föräldrar och anhöriga där ute: Håll alltid uppsikt över att den sjuka faktiskt äter, ni ska se varenda tugga! Se till så att dom äter ordentliga portioner, det är inte farligt, så går det ju till när man blir inlagd. Håll uppsikt så dom inte springer på toa direkt efteråt för kompensation om sådana tendenser finns. Och låt dom inte övertala er att dom inte vill få professionell behandling för att dom kan själva! Min räddning nu blir antagligen inläggningen, och det tack vare vägningarna på ätstörningscentralen, jag säger att jag äter men vikten fortsätter neråt. Pappa trodde ju att jag åt, att jag mådde fint. Men det är svårare att lura professionella behandlare. Ni gör faktiskt bara ert barn en tjänst, ju hårdare ni är mot dom i den inledande, viktigaste fasen: att bryta den direkta svälten så att hjärnan kan börja tänka i mer logiska banor igen!

– Jenny

Jag vill instämma i denna fantastiska kommentar, vilket är en utav anledningarna att den publiceras i ett inlägg. Som Jenny skriver så uppstod någon form av lättnad när man äntligen skulle få börja äta ordentligt. En lättnad, men och en rädsla. Tyvärr är rädslan dominant i de flesta fallen och man gör allt för att kompensera. På ett plan vill man äta så mycket som möjligt, men på ett annat plan vill man inte gå upp ett gram i vikt.

Jag vill även tillägga att ni som kämpar med att äta tillräckligt kan ta detta som en tankeställare: vill ni verkligen vara övervakad för att få i er den mängd näring er kropp behöver för att må bra? Att fuska och ljuga kommer inte till att få en att må bättre. Det kommer trigga ätstörningen och vägen till ett sunt liv blir bara längre. Gör inte bara era föräldrar och anhöriga en tjänst, utan gör också er själva denna tjänst.

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp