“…för att det får mig att må så jävla mycket bättre!”

August 18th, 2015

Ibland händer det att de ifrågasätter… likväl närstående som ytterst bekanta… men det gör mig ingenting längre. Förut hade det känts jobbigt – nästan som kritik – och det skulle leda till både irritation och osäkerhet, men inte nu. Nu spelar det inte någon roll vad andra tror, tycker eller tänker, för att jag vet vad som fungerar bäst för mig. Jag känner mig själv. Och jag känner mig säker i det.

Det kommer alltid finnas personer i omgivningen som ifrågasätter ens val i livet. Alla har olika åsikter som baseras på varje enskild persons erfarenheter. Men en själv måste ju göra val baserat på sina egna erfarenheter. 

Det kommer nog alltid vara lite speciellt att ha en ätstörning i bakgrunden. Personer som känner till det om en, speciellt de som varit med när man insjuknat, kommer nog aldrig riktigt att glömma det. De kan mycket väl komma att ifrågasätta ens kost- och motionsvanor. De gör det av välvilja, för de vill inte se en bli så destruktiv igen, men hos många kan det snarare skapa irritation och osäkerhet. För hur vet man om det man håller på med verkligen är friskt?

Jag vet. Jag vet nu vad som är friskt för mig. Jag vet vad jag mår bra av och då spelar det verkligen ingen roll vad andra tror. Jag vet varför jag hellre äter en sallad än pizza till middagen. Jag vet varför jag tränar flera dagar i veckan. Jag vet varför jag behöver ha middag inom en timme efter jag tränat intensivt. Jag vet varför jag äter mina proteinbars. Och jag vet varför jag gör de val jag gör i livet. Då är det fritt fram att ifrågasätta utan att det påverkar mig det minsta.

Jag tränar för att jag tycker att det är kul. Jag äter hellre en sallad för att jag tycker det är gott. Jag behöver äta mina måltider när jag är hungrig för annars mår jag inte bra. Jag äter mina proteinbars för att jag tycker dom är för jävligt mumsiga.

Och dessutom.. jag vet varför jag inte längre vill vara i ett förhållande med Rasmus och jag vet varför jag inte längre vill satsa på cheerleadingen. Fritt fram att ha åsikter, ifrågasätta och vara nyfiken på mina beslut. Jag vet varför jag gör de val jag gör – för att de får mig att må så jävla mycket bättre! 😀

Så välkommen till mitt liv. Här gör jag beslut som får mig att må bra. Hur gör du?

IMG_3978red

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Friskhet handlar om ett sunt förhållande till livet i dess helhet

September 7th, 2014

Att bli frisk handlar inte bara om att ha ett sunt förhållande till mat och träning. För mig finns det inget viktigare än att ha ett sunt förhållande till livet“Ett sunt förhållande till livet”… Vad menas egentligen med det?

Ett sunt förhållande till mat kan vara att äta regelbundet, i tillräckligt stora mängder för att kroppen ska orka med vardagen, för att det är gott, socialt och ja, helt enkelt för att ge oss förutsättningarna till att må bra fysiskt. Men, för att må bra i det stora hela behöver vi ha ett sunt förhållande till så mycket mer. Maten ger oss de fysiska förutsättningarna till att må bra i livet, men vad hjälper det om vi inte har de psykiska (?). Vi behöver inte bara få energi regelbundet från maten, utan vi behöver också få det i livet. Och med “livet” menar jag allt som vi gör. Vi måste göra saker som ger oss energi, glädje och får oss att må bra för att bli friska regelbundet och i tillräckligt stora mängder för att vi ska må bra. Har vi inte saker i livet som får oss att må bra så blir det extremt svårt att bli frisk – det är ju den största puzzelbiten att få på plats för att puzzlet ska bli helt.

Ett friskt liv handlar inte bara om sunda matvanor, utan det handlar om en sund vardag i sin helhet. Det finns ingenting som får mig att känna mig mer frisk och levande än när jag gör saker som ger mig massvis med glädje och energi tillbaka. Sådana saker får ätstörningen att krympa till en liten ärta, som jag knappt kan skåda mitt i solskenet. Visst kan många tro att det är så viktigt att äta si eller så för att bli frisk och fri från ätstörningar, men varje gång som jag känt mig som friskast har det inte varit för att jag ätit enligt något matschema eller valt vila framför träning. Det som fått mig att känna mig frisk har varit att till exempel gått på en träning och ätit mellanmål tillsammans med alla lagkamrater (så självklart och naturligt att det inte ens känns ångestfullt) eller gått på en fest med klassen och tagit glas efter glas med kalorifyllda drycker, precis som alla andra och bara haft riktigt kul! Det som gör mig friskast är inte att tänka på hur jag “bör äta”, utan att göra saker i livet tillsammans med andra som är roliga och att i de sammanhangen äta, utan att göra det till en större grej än vad det egentligen är.

Ibland kanske det inte går som en dans på rosor, men när det gör det, då förstår man verkligen vad det innebär att vara frisk och fri från sina ätstörningsmonster.

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! :D

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! 😀 (Ni ser mig som en suddig figur i luften, när jag lärde mig dubbla åt “fel” håll)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varför ska du äta perfekt när ingen annan gör det?

July 18th, 2014

Regelbundet, varierat och jämnt fördelat – det är vad som framhävs som det optimala friska ätandet för en person med ätstörningar. Att det rekommenderas att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål går att motivera bra, och jag ifrågasätter inte att det finns många fördelar med att äta så:

Frukost ger en bra start på dagen, det sätter igång förbränningen. Mellanmålen håller blodsocker nivån i schack, underlättar för att få i sig nödvändiga näringsämnen och förebygger överätning. Huvudmåltiderna är det ingen fråga om – det är där vi hämtar in den mest essentiella näringen, utan dem riskerar vi näringsbrist.

Trots dessa rekommendationer och övertygande motiveringar är det väldigt många som inte följer dem. Anledningarna kan vara flera. Även om jag själv även ställer mig bakom regelbundenhet, variation och bra fördelning av livsmedel så äter jag inte alltid så själv. Jag erkänner: min kosthållning är inte optimal! Jag äter inte “perfekt” och det tycker jag är okej. Det är klart att jag i princip alltid äter frukost, jag älskar frukost och är hungrig på morgonen. Det är klart att jag behöver stoppa i mig mellanmål ibland, och lika självklart att jag behöver äta något innan läggdags för att jag inte ska vakna upp mitt i natten av hunger. Det behövs inga “logiska resonemang” eller “motivering” till varför dessa måltider är nödvändiga – min kropp säger ju till om dem av sig självt! Och om den någon gång ibland, under olika omständigheter inte gör det så är det inte hela världen.

Även om man har/haft en ätstörning så är man mänsklig, och en människa äter inte alltid perfekt. Det viktigaste är att hitta ett förhållande som fungerar för var och en. Ett förhållande där man känner att det inte är ätstörningen som dominerar, en kosthållning så att man får i sig det nödvändiga och ett förhållande till mat som får en själv att slappna av och våga lita på sin kropp. För mig kvittar det om du äter 4 eller 7 måltider om dagen, egentligen, bara du inte gör det av sjuka anledningar. Jag kan ärligt säga att jag själv kan äta 4 måltider en dag och 7 den andra. Det beror ju på vilket liv man har, vad man gör och hur mycket man äter vid måltiderna.

Jag säger; sträva efter regelbundenhet, variation och en jämn fördelning av måltiderna över dagen, men klandra inte dig själv om du inte alltid kan uppnå det – ingen är perfekt och det behöver inte heller matvanorna vara. Vi kan ju må bra ändå, och om ibland inte bättre. 😉

IMG_2623red

T.ex. här om dagen åt jag denna enorma portion mat (eller motsvarande två portioner) till lunch. Det är inte konstigt att det inte blev någon större måltid senare, jag höll mig mätt ganska så rejält länge – vem hade trott att denna lilla tjej kunde få i sig allt det där? Sedan kanske det ur hälsosynpunkt hade varit bättre att inte äta mig över-mätt vid denna måltid och ätit mer regelbundet resten av dagen, men vadfasen, det ska inte spela någon större roll. Vill jag äta upp min portion mat när jag blir bjuden på restaurang, då ska jag väl få göra det också! Även om det leder till magsmärta och tarmproblem efteråt. 😉 Ibland får man äta bara för att det är gott! #eathealthylivehealthy

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Bekväm i sig själv -> bekväm med sin partner

November 15th, 2013

En väldigt personlig fråga som du får välja själv om du vill svara på:
Hur känns det att ha en pojkvän? Man är ju vanligtvis väldigt intim med sin partner och visar hela alltet haha. Hur känns det? Är du bekväm med din kropp i de intima situationerna?

KRAM
– Klara

Detta är en väldigt nyttig fråga och jag tror att många med ätstörningsproblematik har reflekterat kring detta minst någon gång.

För cirka ett och ett halvt år sedan var jag sjuk och extremt underviktig. Då gick jag på behandling och jobbade med både viktuppgång och livsinställning. Under min sjuka period var jag i ett förhållande med en väldigt bra kille. Han fick tåla en hel del eftersom anorexin var så pass dominerande hos mig. Det är klart att ätstörningen påverkade mitt förhållande, inte minst inför intima situationer eftersom man inte var bekväm.

Efter att det förhållandet avslutat och jag hade börjat på “ett nytt” liv i Stockholm lade jag fokus på att jobba på mig själv. Det tog några månader innan jag ens var intresserad av att komma killa nära på sådant sätt. Egentligen är jag nog en liten kill-fantast, eftersom jag älskar att flörta. 😉 Men mellan hösten och våren förra året fokuserade jag på att bli stark i mig själv och göra det jag ville. Jag byggde upp mig själv! Intresset för killar började att komma tillbaka under våren. Vid denna tidpunkt var min självkänsla på topp och livet lekte. Utan att alls söka efter ett förhållande föll jag över en riktigt nice go’pojke som charmades av mitt snygga ass. 😉

I det förhållandet som jag är i nu känner jag mig tryggare än någonsin. Redan under de första träffarna försökte jag inte göra mig “snyggast” utan jag tänkte “gillar han mig inte som jag ser ut utan smink nu, så är han ju knappast rätta killen för mig”. Och det är sant; gillar inte personen dig som du är, är denne inte någon person som man behöver ha. Jag tror att det var just det att man vågade vara sig själv redan från början som gjorde att jag hamnade i detta förhållande. Det är bekvämt för att kärleken kom så naturligt. Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.

IMG_0079red

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En närstående som uppmuntrar en till att leva friskt och samtidigt uppmärksammar sjuka faktorer

October 19th, 2013

Uppmuntra, pusha eller uppmärksamma? Vilket beteende har de som står en närmast? Hur beter dem sig? Tar de hänsyn till sjukdomen? Behandlar de dig som en helt frisk människa? Hur vill du att de ska förhålla sig till dig?

Det är klart att man påverkas av de personer som finns i ens närhet. Då är det viktigt att dessa personer agerar på ett sätt som uppmuntrar och inte triggar. För att leva ett friskt liv måste man också bli behandlad som så. Dock går det inte att ignorera det som finns i ens historia och det är viktigt att ens närmaste också är medvetna om det. En person som aldrig lidit av ätstörningar är inte känslig för uppmaningar och de kan ofta bli mer pushad utan att det går till överdrift. Har man däremot haft ätstörningsproblematik kan extrema uppmaningar lättare övergå till triggande ätstörningsbeteende.

En närstående som lyckas hitta balansen mellan att pusha, uppmuntra och uppmärksamma riskfyllt beteende, är nog den optimala personen att ha i sin närhet. Det visar förståelse för sjukdomen och omtanke för en som person. En person som verkligen vill en det bästa, slutar inte att uppmuntra en till ett hälsosamt liv, men den uppmärksammar och varnar en för fallgropar.

Min anorexi känns långt borta och något jag har lämnat i min historia. Jag vill leva mitt liv på samma villkor som alla andra och inte bli dömd utifrån hur jag äter och tränar. En del av det friska är att tillåtas lita på sitt eget omdöme, men ibland behövs det en utomstående som observerar och kommenterar de faktorer som kan verka triggande. Det är skillnad på att veta vad som är bäst för en och att alltid göra det.

Jag har minst en sådan person i min närhet; min pojkvän. Från att ha tvivlat på hans förståelse över vad anorexin innebär till att verkligen visa att han kan uppmuntra, pusha och uppmärksamma på ett sätt som gör mig trygg. Trygg i att ätstörningen inte kommer att komma åt mig och trygg i vårt förhållande. Han är helt fantastisk och jag hoppas att alla andra finner sådana personer i sin omgivning. Alla förtjänar ha en person som bidrar till en sådan trygghet. <3

IMG_0228red

För er alla vill jag berätta hur mycket jag uppskattar att ha honom i mitt liv <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svackor stärker

August 23rd, 2013

Svackor stöter alla på i vardagen. Det kan vara en svacka i jobbet, skolan, familjen, med vänner eller inom förhållandet. Svackor finner vi lite här och där i vardagen, och tyvärr får de oss att känna oss stressade och mer eller mindre nedstämda. Även sjukdomar har sina svackor, framför allt psykiska sjukdomar så som ätstörningar. De uppstår ofta pga faktorer i omgivningen som triggar igång eller uppmärksammar problem och får oss att må dåligt.

En svacka behöver inte vara en evig kamp. Det är, som jag talat om tidigare, en nedgång på kurvan eller en avstickare från stigen. Hur vi hanterar svackan påverkar väldigt mycket hur länge den varar. Många ser svackor som ett nytt helvete att pina sig igenom och man önskar inget annat än att rymma iväg från alla problem och konflikter den bringar. Visst är det ett helvete och en plåga, men det går att försöka göra pinan lite kortare genom att ta tag i och erkänna problemet.

  • Vad triggade igång svackan?
  • Varför triggades det igång?
  • Vad behöver jag säga/göra för att lösa problemet?

Gå inte runt och slå ned på dig själv i onödan. Många gånger ger vi upp när vi stöter på problem och låter svackan dra ned oss i ett onödigt långt mörker. Beroende på situation och vad som triggat igång det kan det vara värt att ta itu med det så fort som möjligt.

Vi har alla våra svackor, upp- och nedgångar i livet. De får oss att må betydligt sämre än normalt för ett tag, men de är hanterbara. När man tagit konflikten och sett problemet i ansiktet så kan det förvånansvärt lösa sig väldigt snabbt. När man tagit sig genom en svacka, oavsett om det gäller jobb, relation eller sjukdom så blir man stärkt. En relation blir starkare av att ta sig genom motgångar och en själv blir starkare av att bekämpa ätstörningens bakslag. Man känner sig sällan så nöjd och stark som efter man bekämpat en motgång.

Svackor kommer för att uppmärksamma problemen, och tar man itu med dem så stärks banden.

Utan att avslöja för mycket om mitt privatliv, så vill jag berätta för er att det uppstod faktorer som var ätstörningstriggande i mitt förhållande. De skapade oro och ja.. en svacka. Jag kan inte vara annat än tacksam över att jag berättade hur jag tänkte kring dem faktorerna, för nu är förhållandet bättre än någonsin. <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Valet att avstå från diskussion kring matvanor

June 26th, 2013

Igår hade jag arrangerat grillkväll hemma hos mina föräldrar. Det var en riktigt trevlig kväll med några få personer. Dessa personer står mig alla nära på ett eller annat sätt. Dessa personer vet alla om min anorexi.

Efter middagen kom det på tal om mat, matvanor och vikt. Vid detta lag finns det inte längre någon anledning att bli irriterad, men det går inte att undvika förvåningen över att en sådan nära omgivning har mage att föra något så pass känsligt område på tal i ens närvaro. Av idag är det uppenbarligen ett extremt vanligt samtalsämne och det går nog inte att undvika.

Man kan inte ändra på människors beteende, man kan bara förändra på hur man förhåller sig till dem. 

Med det sagt gjorde jag valet att avstå ifrån den diskussionen och tog glädjeligen på mig ansvaret att duka av bordet. Det gjorde mig mycket mer stolt än om jag hade lagt mig i diskussionen. Det aktiva valet att avstå vill jag se som ett ställningstagande: jag tänker inte bidra till att trigga ätstörningens tankar.

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

It's time to let go

September 14th, 2012

Jag hoppas verkligen inte att det blir jobbigt för dig och att du inte gör slut med pojkvännen, läser dina föräldrar och pojkvän din blogg?
S

varför göra slut? :(
– Em

Jag tror att det är alla andra i min närhet som vill att jag ska vara tillsammans med min pojkvän. Faktiskt alla andra förutom jag..

Mina föräldrar och pv läser absolut inte min blogg! De har inget här att göra. De enda i min närhet som jag länkat min blogg till är de som själva har eller haft en ätstörning. Här blottar jag en sida av mig som är känsligare än något annat i livet.

Varför är alla så uppmuntrande till mitt förhållande? Det vore visserligen jätte bra, vi är jätte bra tillsammans, och han är jätte bra mot mig. Men någon gång måste jag sluta försöka falla för honom och bara inse att jag inte är kär. Det tar på mina krafter att hålla upp ett förhållande som jag egentligen inte är helt trogen till.

Det är inte rättvist mot min pojkvän att låta han lägga ned så mycket energi på ett förhållande där hans känslor aldrig kommer att bli besvarade. Jag känner inte samma lycka. Ibland är det jätte bra, ibland är det dåligt. Men oftast är jag bara tveksam. Hur länge ska jag tveka på om jag vill detta innan jag accepterar att det inte är förhållandet för mig.

Under mina värsta stunder i anorexin har det varit bra att haft någon som älskar en så, och som funnits vid ens sida. Men nu börjar jag på att kunna bygga upp mitt liv på nytt. Tyvärr så tror jag att jag måste lämna mig det gamla bakom mig för att kunna testa mina vingar helt. Låt mig flyga iväg och finna min plats i livet. :)

 

Tags: , , , , ,

Historien med min pojkvän

May 28th, 2012

Hej! som jag har förstått det så har du pojkvän?
Blev du sjuk innan du träffa honom eller när du var tillsammans med honom, hur känner han med din sjukdom? hur drabbar det er?
jag fick min ätstörning ca 1.5år in i vårat förhållande..
lite intressant att veta hur andra har det? =)
S

Hejsan! Ja, det stämmer. Vi började lära känna varandra för två år sedan, innan jag blev sjuk. Det har sedan dess varit känslor och relationer hit och dit med oss. Jag var den som var osäkrast på att jag ville ha ett förhållande.

Förra sommaren var vi på väg in i ett förhållande, samtidigt som jag utvecklade min anorexi som mest. När jag backade ur och “dumpade” honom innan det riktigt blev något stadigt så tog Ana över mitt liv. Jag och min pojkvän hade inte kontakt på flera veckor, jag visste att han blivit riktigt less och sårad så jag lät honom återhämta sig.

Ofta ville jag bli smal så att han skulle få se hur dåligt jag mådde.

Under hösten återupptog vi kontakten som vänner. Under hösten, när jag var som sjukast, så fanns han verkligen vid min sida. Tror nästan inte att det finns så många pojkar i denna värld som försöker vara SÅ förstående som han är. Han verkligen engagerade sig i min sjukdom och jag kunde inte ha behövt honom mer än då. Men jag frågar mig ännu idag om det är pga min sjukdom som jag nu kunde erkänna honom som pojkvän eller om jag faktiskt ville ha honom.

Jag känner att jag verkligen kan säga ALLT till honom. Även om han inte alltid förstår så försöker han, och han är jäkligt klipsk så oftast lyckas han 😉

Det har nog mest drabbat vårat förhållande i att jag känner mig enormt osäker. Osäker på mina känslor, osäker på om jag vill ha honom som pojkvän eller “psykolog”. Jag är osäker över att säga något jag inte menar, eller att han inte får må dåligt inför mig. Jag är rädd över att det har blivit en obalans i vårat förhållande, så att för mycket kretsar kring mig. Han får ju stå ut med en jäkla massa skit, och ha världens tålamod. Vi vandrar ständigt på en skör lina.

Allting blir mycket mer omständigt för att vi ska kunna umgås; jag måste ha orken,  kunna äta bra, få sova bra, rätt mat måste finnas, vi kan inte hitta på att göra vad som helst och mitt humör måste vara stabilt. Det är alltså tålamod och tålamod som krävs, mer och mer lär vi oss hur vi ska hantera allt för att få det att fungera. Och nu med tiden när jag blir friskare så blir det sakta men säkert mycket lättare också :)

Om du vill berätta så vore det intressant att höra din historia också! Puss <3

 

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp