Det gör ont, det gör ont djupt inom mig att se, att se hur magra ni är, att se hur dåligt ni mår, att veta hur ni misshandlar er själva. Det gör ont, för att jag har lidit mig igenom något liknande. Kanske var jag inte lika mager, kanske var jag magrare än andra, det spelar egentligen ingen roll, för vi behöver inte jämföra oss med varandra för att det ska synas att man mår dåligt. Jag ser, jag vet och jag lider med er.

Det är svårt för mig idag att verkligen minnas hur det var då, då man var sådär mager och anorexian hade näst intill full kontroll. Även om jag idag fortfarande har bestående problem med ätstörningen så är jag inte totalt inne i sjukdomen. Idag lever jag. Jag lever kanske med ätstörningen, men jag lever också med mig själv. Att vara så avmagrad och så sjuk som många blir av anorexia, det är inte att leva. Men det går att bli återupplivad från den “död” som man hamnat i, och när det händer så lever man med en förändrad syn på livet. Det blir en förnyelse, en förbättring, en uppenbarelse och ett liv med sundare värderingar om vad som är viktigt och inte.

Jag må fortfarande lida av vissa ätstörningstankar och beteenden, men jag är tillräckligt frisk för att må bra. Idag bygger jag mitt eget liv; jag har pojkvän, jobb, utbildning och träning som jag trivs med och som ger mig livskvalité. Ibland får jag ångest över det jag ätit, men jag äter allt. Ibland tänker jag på alla kalorier som förbränts under träningen, men jag tränar för att jag tycker det är kul. Ibland vill jag falla tillbaka i anorexian, men jag vill inte gå ned i vikt. Ibland känns livet hopplöst, men jag tycker att det är värt att leva. Ibland slår ätstörningens vilja igenom, men det är jag som har makten. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk, men då inser jag hur mycket friskare jag redan har blivit.

När jag ser hur denna förbaskade sjukdom förtär ert sinne och era kroppar önskar jag inget hellre än att rädda er från allt lidande. Jag skulle vilja rädda er alla, framför allt vill jag få er alla att tro att det inte alltid kommer att vara lika plågsamt. Jag vet att jag inte kan rädda er alla, men förhoppningsvis lyckas jag nå ut ett fåtal med hopp om en friare och friskare framtid. Det går att må bra igen, jag vet, för att jag gör det!

Follow