Hur man håller motivationen uppe

January 14th, 2015

Motivation? Ja, det är väl det vi alla väntar på innan vi fullt ut handlar för att bli friska.

Men vem är egentligen motiverad hela tiden? Studenten som kämpar för sin läkarexamen? Idrottsmannen(/kvinnan) som vill vinna medalj på VM? Mamman som fostrar sina barn? Den hemlöse som behöver någon stans att sova på nätterna? Obama när ekonomin krashar? Eller hunden som sprungit vilsen och försöker leta sin väg hem?

Det jag menar är att alla tappar motivationen ibland, men man vet att det finns ett mål framför sig som är en tillräckligt stor anledning till att man antog kampen från första början. När mörkret kommer och man inte har lyckats hitta hem ännu så går det bra att pausa under natten för att forsätta sökandet dagen därpå. Ingen orkar jämt och ständigt kämpa för att komma närmare målet, alla behöver en paus. En del träningar går skit, men då går man hem, vilar och ger det ett nytt försök nästa dag. En del beslut ger oväntade konsekvenser, men då tar man sig en funderare och gör annorlunda nästa gång.

Motivationen är inte alltid på topp och det är i dem stunderna som man potentiellt gör de största framstegen, för man ger inte upp!

Sedan finns det självfallet saker och ting vi kan göra för att snabbare återhämta motivationen. Vilka saker som motiverar oss är ofta väldigt individuellt och väldigt många(!). T.ex. för att bli frisk från anorexia kan jag motiveras genom att jag..

  • inte vill ha extra hår växande på min kropp för att den har för lite underhudsfett för att hålla en god temperatur
  • inte vara så extremt känslomässig och bli irriterad över småsaker
  • inte behöva känna mig konstig som inte kan äta si eller så i andras sällskap
  • inte behöva oroa mig för att min kropp kommer att kollapsa inom en snar framtid
  • inte stå och kolla mig själv i spegeln och klandra mig för att vara för “tjock”
  • inte behöva kontrollera maten och vikten dagligen
  • inte förstöra mina tänder osv. med magsyra från kräkningar
  • kunna bygga upp min kropp med hjälp av träning istället för att bryta ned den
  • känna att jag har tillräckligt med energi för att hålla fokus uppe på studier eller till och med vanliga konversationer
  • att kunna njuta av att vara i sällskap med andra människor
  • att kunna lita på min kropp och mitt eget omdöme för att inte behöva tänka på mat hela tiden

Det finns säkerligen tusentals faktorer som bidrar till att vi väljer friskhet framför sjukdom. Det viktigaste är att man påminner sig själv om vad det är för saker och ting som motiverar/har motiverat en själv.

Hjälp mig nu med att fylla på denna lista med saker som motiverar dig! :)

 

Tags: , , , , , ,

Friskhet handlar om ett sunt förhållande till livet i dess helhet

September 7th, 2014

Att bli frisk handlar inte bara om att ha ett sunt förhållande till mat och träning. För mig finns det inget viktigare än att ha ett sunt förhållande till livet“Ett sunt förhållande till livet”… Vad menas egentligen med det?

Ett sunt förhållande till mat kan vara att äta regelbundet, i tillräckligt stora mängder för att kroppen ska orka med vardagen, för att det är gott, socialt och ja, helt enkelt för att ge oss förutsättningarna till att må bra fysiskt. Men, för att må bra i det stora hela behöver vi ha ett sunt förhållande till så mycket mer. Maten ger oss de fysiska förutsättningarna till att må bra i livet, men vad hjälper det om vi inte har de psykiska (?). Vi behöver inte bara få energi regelbundet från maten, utan vi behöver också få det i livet. Och med “livet” menar jag allt som vi gör. Vi måste göra saker som ger oss energi, glädje och får oss att må bra för att bli friska regelbundet och i tillräckligt stora mängder för att vi ska må bra. Har vi inte saker i livet som får oss att må bra så blir det extremt svårt att bli frisk – det är ju den största puzzelbiten att få på plats för att puzzlet ska bli helt.

Ett friskt liv handlar inte bara om sunda matvanor, utan det handlar om en sund vardag i sin helhet. Det finns ingenting som får mig att känna mig mer frisk och levande än när jag gör saker som ger mig massvis med glädje och energi tillbaka. Sådana saker får ätstörningen att krympa till en liten ärta, som jag knappt kan skåda mitt i solskenet. Visst kan många tro att det är så viktigt att äta si eller så för att bli frisk och fri från ätstörningar, men varje gång som jag känt mig som friskast har det inte varit för att jag ätit enligt något matschema eller valt vila framför träning. Det som fått mig att känna mig frisk har varit att till exempel gått på en träning och ätit mellanmål tillsammans med alla lagkamrater (så självklart och naturligt att det inte ens känns ångestfullt) eller gått på en fest med klassen och tagit glas efter glas med kalorifyllda drycker, precis som alla andra och bara haft riktigt kul! Det som gör mig friskast är inte att tänka på hur jag “bör äta”, utan att göra saker i livet tillsammans med andra som är roliga och att i de sammanhangen äta, utan att göra det till en större grej än vad det egentligen är.

Ibland kanske det inte går som en dans på rosor, men när det gör det, då förstår man verkligen vad det innebär att vara frisk och fri från sina ätstörningsmonster.

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! :D

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! 😀 (Ni ser mig som en suddig figur i luften, när jag lärde mig dubbla åt “fel” håll)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång

August 15th, 2014

Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer i föregående inlägg. Jag ska se till att besvara samtliga inom kort.

Imorgon åker jag bort på semester till Thailand i två veckor tillsammans med min pojkvän. När jag kommer hem har jag beslutat att påbörja en behandling på Idun. Fokus kommer ligga på att äta alla måltider och att gå upp till normalvikt. Fördelen med Idun jämfört med öppenvården är att man parallellt arbetar med det psykologiska, samt att uppföljningen är mycket snabbare!

Det är ingen hemlighet att det känns oerhört ångestfullt att gå upp i vikt, speciellt när en själv inte riktigt ser det som en nödvändighet. Jag känner mig som att jag ligger på en normalvikt för mig själv. Men efter ett lång nattsamtal tillsammans med min stöttande pojkvän har jag smält det lite. Idag bestämde jag mig för att sluta fokusera på varför jag inte vill gå upp i vikt och istället börja tänka på vilka fördelar som faktiskt finns:

  • Mer energi i kroppen, vilket innebär att man orkar göra mer saker
  • Lättare att bygga muskler och bli starkare
  • Mindre känslig för både fysiska- och psykiska påfrestningar
  • Bevisar för sig själv att man är starkare än ätstörningen
  • Lättare att gå efter hunger- och mättnadskänslor
  • Eventuellt ökad förbränning
  • Större bröst (?) 😉
    Framför allt…
  • Gör min pojkvän glad och stolt <3

Så, nu åker jag på semester och sedan kommer jag att aktivt kämpa för friskheten igen!

happyfighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sommarlov och frihet

June 16th, 2014

Nu har jag sommarlov på riktigt. Den sista rapporten är inlämnad och alla obligatoriska lagträningar med cheeleadingen har nått sitt slut. Dock har jag fortfarande jobb några dagar i veckan, men det är nödvändigt för inkomsten. 

Igår kändes det som att jag hade min första riktiga sommarlovsdag. Det var fint väder, solen sken och jag var i parken med ett gäng killar och stuntade. Jag fick flyga hela tiden och det gick riktigt bra. Återigen klarar jag av mer  avancerade stunt och självförtroendet steg några nivåer.

Efteråt käkade vi sen lunch på en thairestaurang. Hela dagen hade försvunnit. Det här är sommar och glädje för mig. Dagar som denna skyddar en från ätstörningen. Här vill jag inget annat än att njuta av frisk- och friheten!

Det får mig att inse hur viktigt det är att ha tid till att bara tramsa runt en hel dag. Och hur viktigt det är att inte vara så pass uppbokad att man inte hinner med att bara vara. För stunder som denna, där man bara gör någonting för att det är kul och utan tvång, det är stunder som man tar tillvara på livet på riktigt! Och utan dem blir livet bara massvis med tvång och måsten. Vad är livet utan friheten? 

Ska det verkligen behövas ett sommarlov för att få tiden till att bara vara och ha roligt, eller kan vi ändå försöka forma oss en vardag där vi faktiskt har tiden till det också?

stunt2

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uppfyllda mål/ambitioner och ett steg närmare friskheten

January 25th, 2014

Inför ett nytt år lovar vi oss ofta stora förändringar som glöms bort under årets gång. Jag satt upp ett antal ambitioner/mål som jag vill uppnå under 2014 (se Ambitioner inför 2014). Om dessa ambitioner ska uppnås under detta år – varför inte försöka nå målen redan från början? Det finns ingen mening att skjuta på handlingarna, det leder snarare till att de riskeras att glömmas bort ännu mer. Jag slår därför flera flugor i en smäll och bockar av så många som möjligt från listan.

Denna helg har jag..

  • ätit upp min Aladdin chokladask

Under dagens cheer-camp närmade jag mig att klara alla stunt i programmet.

  • klarat att dubbla ned

Idag gjorde jag det mest utmanande för ätstörningen, och jag gjorde det ångestfritt! 

  • ätit en hel pizza (halva kebab, halva oxfilé)

och jag närmar mig nog att..

  • gå upp 1 kg i vikt
Jag och pojkvännen köpte hem pizza efter träningen. En kebabpizza special och en oxfilé special. ;)

Jag och pojkvännen köpte hem pizza efter träningen. En kebabpizza special och en oxfilé special. ;)

IMG_1725red

Sedan tog vi en halva var av vardera.

IMG_1727red

Och på med massa dressing!

I ett friskt liv skulle detta kunna vara någonting helt normalt att göra en lördagskväll, medan det för en person som är sjuk i ätstörningar vore den mest orimliga och ångestfulla handlingen. För mig, som kanske ligger någonstans mitt emellan är detta verkligen ytterligare ett kliv närmare den friska sidan. Pizzan var fantastiskt god, och jag kunde äta lika mycket som min pojkvän – vad säger det om min matlust? Och detta gjordes ångestfritt och med glädje! Detta är ett riktigt stort framsteg för mig. Ett steg närmare friheten – nu finns det inga begränsningar i vad jag kan äta!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

First want it, then do it!

December 19th, 2013

Det är få saker som är så hoppgivande som när personer med ätstörningar berättar att de vill bli friska.  Jag säger till er alla att finns viljan så kommer man till att lyckas! Frågan blir dock när? Frisk blir man tyvärr inte enbart genom att vilja det utan det krävs också att man börjar agera efter det. Hur stark är viljan just nu? För det är utefter den som man också kommer att handla.

Julen är ett tillfälle som kan anses vara en utmaning för många av oss med ätstörningar. Jag säger därmed såhär; vill du bli frisk så våga anta utmaningen! Ta detta tillfälle till akt och låt viljan övergå till handling. Tillåt dig själv att göra de friska valen, inte bara för att det krävs av dig, utan för att du vill. Vill du ha en lussebulle efter en fullständig frukost så ta det (vilket jag gjorde i morse), vill du smaka på degen underpepparkaksbaket så gör det, vill du äta ur chokladasken på vardagsrumsbordet så gör det och vill du börja jobba för att bli frisk nu så dra mig baklänges och gör det! 😀

 

Tags: , , , , , , , , ,

Att själv anta vandringen för tillfrisknande

September 8th, 2013

Det är inte alla som har möjlighet att få stöd från professionella behandlare eller kanske familjemedlemmar som leder en på rätt spår. Faktum är att det behöver inte vara negativt att befinna sig i en sits där man måste ta stegen mot friskhet själv. Visst är det bra att ha ett stöd att falla tillbaka på men för att bekämpa psykisk ohälsa i det långa loppet måste en själv ta tag i det och verkligen arbeta mot de målsättningar som krävs.

Behandlingen eller nära och kära finns inte där för att göra en person frisk. De finns där för stöttning, vägledning och lite som en verktygslåda. De kan ge en verktygen att laga det som blivit trasigt, men de kan inte fixa en.

Hamnar man i en sits där man måste bearbeta sin sjukdom på egenhand kan det vara gynnsamt för en själv i längden. Det är ju ett självständigt friskt liv som strävas mot, och ju tidigare man klarar av att vandra den vägen desto starkare kommer man att bli på sina egna ben.

Personligen behövde jag professionell hjälp i början av mitt tillfrisknande. Det är omöjligt att säga var jag skulle vara idag om jag inte fått det stödet jag fick, men jag kan med säkerhet säga att jag inte hade varit där jag är idag. Även om behandlingen la grunden för en vändning så var det inte den som fick mig att börja leva fritt. Det största steget som jag tagit under min resa var den nya livet i Stockholm. Att bli tvungen att klara mig själv för att leva det liv jag egentligen ville leva satte den nödvändiga pressen som behövdes för att självmant kämpa emot ätstörningen.

Tidigare har jag citerat Profeten och vill nu likna det som skrivits där om friheten med dessa ord: du är inte fri förrän du börjar leva så. Det mest essentiella tipset för att övervinna sjukdomen är alltså att börja leva som man vill kunna leva sitt liv. Så länge man vill leva med sjukdomen kommer den att finnas där, men när punkten där du verkligen vill lämna det bakom sig nås, då är jag övertygad om att man också kommer att kunna göra det. Det kommer inte ske någon revolution, det kommer fortfarande finnas toppar och dalar på vandringen framåt, men vägen man då vandrar på är den väg som tar en mot ljusare tider.

Ingen vet vilket liv man vill ha förrän man funnit det. Och finna gör man genom att söka. Söka sin väg, och låt tiden göra sin verkan så kan man onekligen hamna rätt.

andercupiered

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det relativa “frisk”

August 28th, 2013

Ingen person väljer att bli sjuk i ätstörningar. Men av någon anledning måste varje person själva välja att bli frisk från dem.

Falla kan man göra utan att lyfta en muskel, men att klättra upp krävs ansträngning.

Att bli frisk är ett val man gör. Detta val omfattar ett flertal val man gör i sin vardag.

Det handlar om att välja om..

  • det är viktigare att vara smal än att äta tillräckligt
  • träningen ska gå ut på att förbränna eller må bra
  • den fettsnåla yoghurten gör en lyckligare
  • man tror att man blir en bättre person genom att låta bli att ta godisbiten
  • mellanmål inte kommer få dig att må bättre
  • vågen ska avgöra hur nöjd du är med din kropp
  • andras kommentarer är sanning eller bara andra synvinklar
  • den där extra promenaden verkligen är nödvändig

Helt frisk är man inte bara för att man inte svälter och strävar efter viktnedgång. Ett insjuknande är utom kontroll, ända tills man fått insikt om sjukdomen. När man fått insikt kan man börja lära sig dessa val och därefter besluta själv vilket val man vill göra. När man är medveten finns det ingen annan än en själv som sätter gränserna över hur friskt man vill leva.

Däremot är det inte rätt att hävda att man är helt frisk om man fortfarande gör val som ätstörningen triggar igång. Man kan må bättre, man kan vara friskare, friare och man kan sluta anses ha anorexi eller bulimi, men en ätstörning försvinner inte med viktuppgång eller avslutade kompensationsbeteenden. Bara för att man inte svälter, hetsar, kräks eller tränar överdrivet så är man inte vara helt frisk.

Det är en själv som väljer hur långt man ska komma i tillfrisknandet. Det beror på vilja val man gör i sin vardag. Jag vill nu poängtera att man behöver inte bli helt frisk för att må bra. Det kan ibland räcka att bli tillräckligt frisk och vad som är tillräckligt är individuellt. Men att inte vandra hela vägen, klättra ända upp till toppen har sina nackdelar. Det viktigaste är att man mår tillräckligt bra för att leva livet. Däremot kan man leva livet så mycket lättare desto längre man vandrar på vägen mot friskhet. Valet är hos varje individ dem själva – Hur frisk vill du bli?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Inläggning gör en inte friskare – det är kampen för friskheten som gör det

June 6th, 2013

Jag har aldrig varit inlagd för min ätstörning. Trots allt fanns det en viss strävan i att uppnå total maktlöshet. Det fanns en stark vilja inombords som sa att BMI 14 och inläggning skulle bli botten. Det skulle bli vändpunkten.

När man väl satt där på kliniken och vikten var tillräckligt låg, lika så puls och blodtryck, var det en varningssignal som dök upp. Anorexian tjöt av glädje. Men en del av en själv, en del som inte hade blivit helt infekterad av ätstörningens förmultnande tankar, tvingades till att inse seriositeten. Allvaret i att leva med ätstörningar. Allvaret med att ge vika för anorexin. Är det ett liv på sjukhus som man vill leva? Var det dit jag ville från början eller är det ätstörningen som influerat min strävan och förvridit min uppfattning om vad ett lyckligt och värdigt liv egentligen innebär? En inläggning sågs som räddningen, men idag tvivlar jag starkt på att det underlättar livet i det stora hela.

På sjukhus får man förhoppningsvis den hjälp och det stöd man behöver för att börja ta stegen mot ett friskare liv. Jag tror dock att det blir svårare att jobba själv med ätstörningen när man har en omgivning som försöker pusha på det. Viljan måste komma inifrån – och hur sjutton hittar man den? 

Om det inte är allvarligt nog att man uppmärksammat ätstörningstankar hos sig själv, så kanske det är allvarligt nog att man börjar agera därefter. Om agerandet och en osund viktnedgång inte är allvarligt nog, så kanske det blir allvarligt nog när sjukvårdare uppmärksammar ätstörningen. Om det inte är allvarligt nog att uppfylla kriterierna för anorexia nervosa (el. någon annan), så kanske det blir allvarligt nog när man väl blir intagen på hem/sluten vård och får ingenting annat att jobba med eller fylla sina dagar med än ätstörningen. Om det oavsett hur sjuk man blir inte är allvarligt nog, finns det då något stadium som är det?

Jag trodde att det krävdes en inläggning för att min sjukdom skulle ha varit “på riktigt”. För mig vände det när jag uppnått “kriterierna” för det. Men det var inte allvaret i situationen i sig som egentligen fick det att vända – det var insikten om allvaret med sjukdomen. När man insåg att man var sjuk, när man insåg att det kunde gå åt helvete vilken sekund som helst, när man insåg att ett steg till och man skulle nästan inte ta sig upp igen. Insikten om allvaret med sjukdomen. Varje steg nedåt gör vägen upp svårare och längre att klättra. Det går inte att vänta tills man nått ett viss mål, tills man blivit “tillräckligt sjuk” för det finns ingen botten förutom döden. Det handlar om att ta situationen som den ser ut idag, och sedan börja klättra uppåt med den som utgångspunkt.

Jag blev som sagt aldrig inlagd, men många hamnar i den sitsen. Till er vill jag säga; det är inte slutet och om ni inte vill leva i ätstörningens moln av olycka och missnöje så kämpar ni idag och varje dag därpå. När man kommer till den punkten att man kan jobba med ätstörningen på egenhand så blir det lättare att finna motivation. I längden håller det inte att leva för andras skull, man måste leva för sig själv. Men för att leva för sig själv måste man finna verktygen för att klara av det. Behandlingen kan ge en dessa verktyg. Ta emot dom med öppet sinne, lita på att de behövs användas på klättringen uppåt och kom ihåg att livet kan vara ljusare på andra sidan – man måste bara kämpa sig dit först.

Till er som inte nått en inläggning vill jag säga; det är inte värt att sträva efter. Är man sjuk så är det allvarligt. Alla former av psykiska sjukdomar är värda att börja jobba med idag. Ju tidigare, desto bättre. Är man inte inskriven så har man fortfarande friheten till att välja livet på sina egna villkor. Det finns möjligheter runt om kring en, och är dessa möjligheter värda att ignorera för ett liv med begränsningar?

När jag insåg att det kunde bli inläggning om jag inte valde rätt mådde jag rent av skit. Jag mådde dåligt för att jag visste att det fanns en möjlighet att valet skulle bli anorexin. Jag mådde skit för att jag ville inte kasta bort min tid, mitt liv och min framtid på att må ännu sämre. Jag kunde göra någonting bättre. Jag mådde alltså dåligt av alternativet “inläggning” och därmed drog jag slutsatsen att jag vill bli frisk. Oavsett hur många gånger man tvekat på det valet på vägen uppåt, så har jag alltid haft den viljan i bakhuvudet. Jag tror att alla egentligen vill må bra, så tro mig när jag säger att ätstörningen kommer inte få en till att må bättre.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Att bestiga berget

May 4th, 2013
Jag kommer ihåg hur tröstlöst det kändes när man satt i skiten. Var enda bit, var enda förändring var som att bestiga ett berg:
En del dagar kunde man skymta ljuset bakom klippan, men för det mesta såg man in i en bergsvägg. Rädslan av att komma upp till toppen kan vara något utav de värsta, när man ligger där nere. Vägen upp ser lång och farlig ut. Rädslan. Rädslan om att lämna tryggheten på marken, rädslan att närma sig toppen. Nog ville man upp till ljuset, men det var så läskigt.
Man hade valet att stanna kvar här nere. Men omgivningen var så inträngd, begränsad och man kände sig så hjälplös. Det var så enformigt, mörkt och så ensamt. Någonting sade att “här nere kommer jag inte till att kunna fortsätta leva, här nere vill jag inte tillbringa resten av mitt liv”. Jag såg hur fåglarna flög över bergstoppen och jag visste, att om jag inte hade fallit så hade jag kanske kunnat flyga med dom. Vågar man verkligen försöka klättra uppåt? Kan man en dag få flyga med dom och inte oroa sig över att man ska falla ned hit igen? En instinkt inombords sade “kommer jag inte till att kunna leva ett bra liv här nere, så har jag ingenting att förlora genom att ta vandringen upp mot toppen. Rasar stenar på vägen så kan jag antingen följa med de ner tillbaka till botten, eller så kan jag kämpa, hålla i mig lite extra hårt och stärka mig inför den fortsatta kampen upp mot toppen.”
Det tog tid att samla mod för att bemöta bergsväggen. Första steget upp, sedan ner igen. Vill jag verkligen, vågar jag, vad händer och är det värt det? Ja, jag ville inte vara kvar i denna jordiga håla. Första steget på nytt, sedan ett andra steg uppåt. Vägen ner är inte lång om man ångrar sig. Det är inte farligt att prova.
Efter en bit på vägen, efter en del stenras, svettdroppar, utmattning och återhämtning, började synen till att klarna. Vägen till toppen är inte så fasansfullt lång, men tiden att nå dit kan vara desto längre. Idag är det inte långt till toppen, men det kan fortfarande komma stenras över mig. Idag är vägen nedåt så pass lång att det avskräcker mig att falla. Jag ser bergshålan och minns mörkret. Att falla dit går snabbt, det är vägen uppåt från skiten som tar tid.
Beroende på hur många stenras som väller över en och hur mycket man klarar av att bygga upp sig på vägen, når man fram olika fort. Men vi kan alla ta oss upp. Varje gång vi faller lär vi oss något, varje gång vi stegar blir vi starkare. Låt oss bli klokare och samla styrka – låt oss kämpa och vandra mot toppen!

När vi nåt toppen har vi blivit tillräckligt starka för att se ned mot mörkret, kasta oss ut för klippan och veta att vi kommer inte till att falla ned i skiten något mer, nu kan vi flyga! Äntligen fri.

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp