Fitnesshets och alla vältränade tjejer på gymmet

December 9th, 2015

Ibland tränar jag för att det är “snyggt” med muskler. Men ibland när jag kommer till gymmet och ser alla dessa andra tjejer som är där och verkar träna för precis samma sak blir jag trött. Jag vill inte vara precis som alla andra. Jag vill inte slita asset av mig för att försöka konkurrera muskulärt med personer som har helt andra förutsättningar och liv än jag själv.

Jag vill inte vara en i mängden som blivit förblindad av dagens fitnesshets.

Ni vet väl att det ändå bara är ett “mode”? Precis som med allting annat så är det en trend som så småningom kommer att förändras till något helt annat. Snart är ju varenda människa man stöter på någorlunda välbyggd och hur snyggt blir det till sist? Det var ju som snyggast när det var speciellt.

Varför vill då så envist eftersträva att likna alla andra, när det är det som gör oss unika som faktiskt skapar attraktion? 

Den eviga strävan efter att passa in. Det är mänskligt. Även jag själv har fallit för det, och gör säkerligen än idag. Det behöver inte vara fel, men fråga dig själv: till vilket pris?

När jag kommer in där på gymmet och omringas av mycket mer vältränade tjejer än jag själv, frågar jag mig: är det verkligen det där jag vill träna för? Har jag tagit mig tiden att åka till gymmet, prioriterat bort skolarbete, hushållssysslor och vänner för det där? För att jag vill se ut precis som dom? Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har aldrig viljat vara en i mängden; inte när jag var liten på dagis, när jag började i skolan och inte i sociala sammanhang; och det vill jag heller inte vara idag.

Då förstår jag att jag tränar inte bara för att “bli snygg”, för det skulle jag inte tycka att det var värt. Det är nästan så att jag vid dessa tillfällen vill sluta träna i ren protest!.. men det gör jag inte, för jag älskar det för mycket och jag skulle inte kunna låta något sådant hindra mig från att göra det jag älskar.

Att träna enbart för hypertrofi känns för mig som något av det mest bortkastade man kan göra av sin tid och energi. Att träna för att stärka sitt självförtroende, för att det är socialt, för att det minskar stress och att de sedan även slipar till figuren lite som bonus – de är exempel på anledningar jag köper alla dagar i veckan! Men enbart för utseende… nej, då känns det som att man har felprioriterat vad som är viktigt i livet.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Viktuppgång? Nu kör vi!

May 3rd, 2014

Mer “hull” på kroppen behöver inte nödvändigtvis betyda viktuppgång. Nu misstänker jag nämligen att vikten inte alls har ökat under resan. Däremot tror jag att jag visst har fått mer “hull” på grund av att jag gått från att gymma minst 3 ggr per vecka till att inte gymma en endaste gång under två veckors tid. En del av musklerna har omvandlats till fett.

När jag märkte att vikten låg på exakt samma som innan resan tog motivationen kraft igen. Nu vill jag bygga upp mig igen! Jag vill gymma, äta, gå upp de nödvändiga extra kilogrammen och bli frisk från anorexian! Jag vill bli stark och må bra. Nu vet jag att jag har stöd i min omgivning också. Jag vill inte skjuta detta framför mig något mer. Det är nu jag ska ta de sista stegen för att äntligen lämna undervikten, kaloriräknandet, kroppskontrollen och allt annat som håller mig fast i Anas klor. Det är inte “sen”, “snart” eller “då” – det är nu!

IMG_2418red

Jag vill bara träna, äta och må bra. Jag vill göra det för personerna i min närhet, för alla som ser upp till mig, för mig själv och inte minst för kärleken i mitt liv. <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen på gymmet… Ofelia eller Frida?

March 18th, 2014

Ofelia kommer till gymmet en eftermiddag kl 6. Idag tycker Ana att hon har ätit för mycket, så nu planerar hon att köra ett ordentligt Cardio-pass. Det måste ju förbrännas minst 400 kcal för att hon ska få äta ett kvällsmål.

När hon kliver in i gymmet ser hon att precis alla löpband är upptagna. Hon står och kollar några sekunder, samtidigt börja hon känna sig obekväm. Tänk om någon tittar på henne. Tänk om de ser hennes kropp.. I några sekunder skäms hon och sedan rymmer hon därifrån. Hon klarar inte av att vara kvar.

Ofelia känner en enorm ångest över att inte köra sin planerade konditionsträning och förbränna alla “onödiga” kalorier. Samtidigt skäms hon. Hon skäms över att vara sjuk, över att se sjuk ut och över vad alla andra på gymmet måste tänka om henne. Ofelia vet att hon har en allvarlig undervikt, men ändå känner hon sig tjock. Ofelia vet att alla andra måste tänka “vad tusan gör det där skelettet på gymmet”, men ändå tycker hon att hon behöver träna.

Ofelia rymmer därifrån för att hon orkar inte med att varken lyssna på Ana eller gå emot. Hon orkar inte med sjukdomens ambivalens.

Frida är på gymmet en vanlig vardagseftermiddag. Idag känns det som en bra dag och hon kände för att sätta ben på schemat. Frida värmer upp några minuter på löpbandet och efter lite stetching tar hon plats i bensparksmaskinen.

Efter två set dras Fridas blickar till tjejen som precis träder in i den stora gymsalen. Tjejens axlar består utav skinn och ben, hennes rumpa är nästintill obefintlig och hyn är ohälsosamt blek. Frida ser hur tjejen stannar till framför de upptagna springbanden. Frida slås utav en stark tanke som säger “den där tjejen ska INTE konditionsträna”. Precis när hon bestämmer sig för att faktiskt bemöta henne med några uppmärksammande ord rymmer den magra tjejen därifrån.

Frida som själv är lätt underviktig vet att konditionsträning snarare bryter ned kroppen än bygger upp den. Det är ju okej om man går till gymmet för att bygga upp sin kropp, men då ska man inte ägna många minuter åt cardio – speciellt inte om man är lika mager som tjejen hon bevittnat. Från och med nu bestämmer sig Frida för att inte tveka nästa gång hon ser någon “anorektiskt smal” person tillägna sig åt förbränning på gymmet.

(se tidigare inlägg om friska Frida och sjuka Ofelia)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Att träna hälsosamt

January 2nd, 2014

Det är garanterat ett stort antal personer som beslutat sig för att öka träningsmängden detta år. Det är ju fantastiskt att folk vill ta nya tag och förbättra sin hälsa. Dock medför denna träningshets ett flertal konsekvenser som får en motsatt effekt på hälsan än den önskade.

Det är lätthänt att viljan och motivationen låter träningsdosen bli för hög redan i början, vilket snarare leder till att kroppen får ta stryk än att hälsan förbättras. Fitspoon hävdar ofta att vi underskattar vår egen kropp och att vi alltid måste pusha den hårdare, även när vi tror att vi inte orkar. Det är klart att vi behöver pusha oss själva för att nå resultat, men till skillnad från detta kan jag garantera att kroppen behöver vila när den är trött. När det sägs att man ska pusha sig själv handlar det snarare om under träningspasset och inte i hur ofta man tränar. Att träna när kroppen inte har energin för det är skadligt, och inte alls hälsosamt!

Jag har själv värderat träningen fel många gånger tidigare. För mig har det varit viktigt att träna effektivt och varje dag! Sedan blir jag chockad när kroppen inte alls har samma ork som i början. Jag har fått lära mig den hårda vägen; genom anorexi och skador pga. överträning. Det viktigaste är att jag har fått lära mig, och nu kan jag dela med mig av den kunskapen till andra.

Jag tror att många gör just felet med att satsa för mycket på träningen i början, och några veckor senare ge upp då kroppen totalt säger ifrån. Många tänker nog “nu ska jag gymma varje dag!“, men det är sällan som kropp och psyke pallar med det om man är ovan eller vet exakt hur man ska träna på rätt sätt. Det ska inte vara allt eller inget, för träning är bra när den genomförs i en mängd som ger balans med kost och övriga delar i livet. När träningen går till överdrift så blir det snarare ett tvång än en hälsofrämjande faktor. Om livet börjas anpassas till träningen och det sociala uteblir befinner man sig i riskzonen för Ortorexi. De som inte ger upp, trots att kroppen säger ifrån, riskerar att dra på sig denna form av ätstörning.

När vi tränar bryter kroppen ned muskelfibrer och använder sig av den energi som finns lagrad i kroppen, framför allt i form av glykogenförråd. För att musklerna ska byggas upp är det ytters viktigt att dessa energiförråd fylls på så fort som möjligt efter träningspasset. Det är ju inte under själva träningen som kroppen bygger musklerna, utan det är när den får vila! Får kroppen inte den näring eller den vila som den behöver så kommer träningen leda till nedbrytning istället för uppbyggnad. Att bryta ned kroppens beståndsdelar är knappast ett hälsosamt träningssätt (såvida man inte är överviktig och enbart strävar efter viktnedgång).

Vill man börja träna hälsofrämjande så gör inte de misstagen jag har gjort. Låt inte träningsdosen gå till överdrift och tänk inte “jag väntar med att äta tills jag kommit hem så jag är riktigt hungrig” istället för att ha med dig ett mellanmål att äta direkt efter träningen. Kroppen hinner med nedbrytning på den där timmen det tar innan du kommit hem, fixat mat och serverat den på bordet. Ät direkt efter träningen, blodsockernivån behöver stabiliseras och tro mig, efter ett bra träningspass kommer du inte bli mätt på ett litet mellanmål, hungern kommer ändå finnas där när du sätter dig vid köksbordet och ska äta en rejäl måltid. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Var medveten om vilka hörn ätstörningen kan gömma sig bakom

September 10th, 2013

Ätstörningen är lurig. Den gömmer sig i bakhuvudet, mellan skulderbladen och ibland i armhålorna. Den hoppar fram när man minst anar det för att verka så pass effektivt som möjligt. Den vill slå ned en till marken och allra helst helt under jorden. Varje ätstörningsrelaterad sak som stöts på i vardagen gör att ätstörningen kikar fram lite från dennes gömställe, för att se om kusten är klar för att gå till attack.

Även om sjukdomen inte längre har makten så har den en förmåga att teleportera sig in ens liv igen med ojämna mellanrum. Då är det viktigt att man är medveten om vilka vardagsföreteelser som kan vara utlösande faktorer. Jag menar inte att dessa saker bör undvikas, för det vore inte att leva i frihet från sjukdomen. Utan jag menar att en medvetenhet kan förhindra ätstörningens attacker från att vara genomslående. Vet man ens fiendes strategi och plan för attack så blir den mycket lättare att förhindra.

Runt om oss i vardagen finner vi många faktorer som pekar mot ätstörningsrelaterat beteende. Det är näst intill omöjligt att inte komma över sådana ting var dag: tidningars propaganda kring nya dieter, vännernas noja över deras kroppar, experter som uppmanar till ökad fysisk aktivitet, kalorier på livsmedel och ibland till och med på färdiga maträtter. Är det ens möjligt att vara frisk i denna värld? Ja, men det är inte möjligt att undvika alla ätstörningsförknippade beteendemönster. Därav är det ytters viktigt att man lär känna sig själv och sin ätstörning. Man ska kunna integrera sig i omvärlden trots att det finns så många trigg-faktorer runt om sig utan att ätstörningen ska få makten.

Jag har nyligen börjat träna på gym, vilket jag även gjorde mycket när jag insjuknade i anorexin. Därav har jag en medvetenhet om att det kan vara en triggande faktor, men som jag mår idag är det inte det. Träningen är ett starkt intresse hos mig, och har länge varit. Det är trist att ätstörningen tog ifrån mig det under en period, men det får mig att uppskatta den så mycket mer nu när den går att återuppta i alla dess former. Träning ger mig glädje och jag tränar för att det är kul. Det har varit som för Ofelia på gymmet , men nu tränar jag inte för att förbränna utan det råkar vara så att jag logiskt nog förbränner när jag tränar, lika som för Frida på gymmet.

Det är många som utför ätstörningsförknippade beteenden i omgivningen utan att egentligen ha en ätstörning. Det är mycket som verkar sjukt som blivit till en norm i samhället. Tragiskt nog går det inte att ignorera allt detta, utan man måste hitta sätt att förhålla sig till dem utan att trigga igång dumtankarna. Lyckas man förhålla sig till omgivningens galenskaper så tror jag att man blir friskare än innan. Har man en gång varit sjuk så sägs det att det är lättare att falla tillbaka. Jag tror också att har man en gång blivit frisk så kan man leva ett sundare liv än andra, tack vare medvetenheten.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Frida på gymmet

September 6th, 2013

Frida och Ofelia är varandras kontraster när det gäller sunt levnadssätt. Detta inlägg beskriver mer eller mindre detaljerat hur den friska Frida upplever ett gymbesök.

Frida har inte hängt på gymmet på över ett år. Det senaste året har hon fyllt hennes dagar med skola, jobb och vänner. Emellanåt har hon varit på olika träningspass, ungefär 2 gånger/vecka. Men idag följde hon pojkvännen till gymmet i centrum. Det kändes roligt men samtidigt var hon lite orolig. Eftersom hon tränat mycket på gym förut men haft ett långt uppehåll fanns det en rädsla över att hon inte alls skulle orka mycket.

Frida blev förvånad över att hon klarade av att springa så länge på löpbandet. Det var riktigt roligt ju! Hon kände sig så duktig som klarade det så bra och blev riktigt motiverad till att fortsätta och märka en utveckling. Här ska det gymmas! Nu vill Frida komma igång med kontinuerliga gympass och bygga upp styrkan och konditionen igen.

Efter gymbesöket kände sig Frida nöjd. Hon var nöjd för hon kände glädje – träningsglädje. Hon kände också en ökad hunger. “Vad gott med mat nu!” tänker Frida på vägen hem. Det handlar inte om att hon vet att hon har gjort av med kalorier, utan hon vet att hennes kropp vill ha extra mycket mat. Hon vill ha mer mat, och mat ska hon äta! Hon vill träna, äta och leva!

När Ofelia går på gymmet tränar hon för att förbränna, men Frida förbränner kalorier då hon tränar. 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Ofelia på gymmet

September 5th, 2013

Ni som läst min blogg ett tag har säkerligen bekantat er lite med sjuka Ofelia. Hon är en tjej i senare tonåren som bär runt på ett mörker varje dag. För henne går varje dag ut på att överleva så ångestfritt som möjligt. Ätstörningarna är inget att leka med. De är starka och Ofelia känner sig för vilsen för att anta kampen för det friska.

Igår besökte Ofelia gymmet för första gången på flera månader. Egentligen har hon träningsförbud på grund av hennes låga vikt och näringsfattiga matintag, men igår dök det upp ett tillfälle som hon inte kunde hålla sig från. Ofelia har alltid tyckt om att träna, men när hon insjuknade gick det till överdrift. Träningen handlar inte längre om glädje, utan det har blivit ett kompensationsbeteende som används för att dämpa ångesten.

När Ofelia tränade igår var hon rädd. Hon var rädd för att hon skulle stärka ätstörningen alldeles för mycket och att hon egentligen bara skadade sig själv. Någon stans i rädslan fanns det en glädje – en träningsglädje. Det var en känsla av lycka som slog henne. Det var kalorierna på löpbandet som slog henne. Hon hade förbränt hela dagens matintag. Ätstörningen var överlycklig. Men den var inte nöjd. Ätstörningen vill att Ofelia ska förbränna i förväg, det som hon kommer att äta i framtiden också. Ätstörningen övertalar Ofelia till att försöka bygga muskler – men vad ska hon bygga musklerna av? luft?!. I speglarna såg hon allt som behövdes tränas bort, medan alla andra på gymmet avgav konfunderande blickar: den där tjejen bör inte träna.

Att gå på gymmet är inte ett sunt beteende för Ofelia, men ändå vill hon göra det. Lyckan hon känner under/efter träning är ätstörningens klapp på axeln. Nu har hon varit lydig. Nu duger hon. Nu kan hon få vara fri från ångest… ett tag.

I kontrast till Ofelia har vi Frida. Frida är frisk från ätstörningar och när hon gör ett besök på gymmet är det av helt andra anledningar. Detta berättas det mer om i nästa inlägg.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp