Kvällstankar: perspektiv

June 8th, 2015

Jag tänker tillbaka på mitt andra år i cheerleading. Jag hade hoppat från level 1 (lägsta nivån) till level 6 (högsta nivån) och kommit in i Sveriges landslag. Jag har nog aldrig varit så sjuk och/eller skadad som jag var under det året. Nu, så här långt i efterhand, kan jag verkligen förstå varför. Jag höll ju på att bränna ut mig totalt. Det är helt obegripligt hur jag trodde att jag trodde att jag skulle bli bättre av att aldrig låta varken kropp eller sinne få återhämtning. Jag bara körde på. Var det inte skolan så var det jobbet. Var det inte cheerleading så var det gymmet. Och där bland allt skulle jag även ha tid för min då nyblivna pojkvän som jag var väldigt kär i. Jag drack på tok för mycket kaffe och kroppen var ständigt i stress.

På ett sätt är jag tacksam över den erfarenheten det gav mig. Det känns nästan omöjligt att utsätta mig själv för sådan enorm påfrestning som jag lyckades göra då. Samtidigt vet jag att det kan komma smygande, för då förstod jag ju inte att det skulle leda till total utmattning. Då trodde jag att jag var Ironwoman och kunde klara av att göra allt, exakt på en gång och riktigt bra dessutom. Men ack så fel jag hade. Att göra för mycket är som upplagt för misslyckande, någonting som jag nu är väldigt aktsam över att inte hamna i igen.

Att kunna jämföra en sådan mörk period i sitt liv med hur man har det idag skapar verkligen perspektiv. Nu är jag faktiskt noga med återhämtningen efter träning, för att kunna prestera på nästkommande träningspass. Nu prioriterar jag verkligen sömnen, för jag vet att jag inte fungerar normalt annars. Nu dricker jag faktiskt inte mycket kaffe, även om jag fortfarande skulle kunna dra ned på det ytterligare. Nu gör jag faktiskt inte orimligt många saker samtidigt, även om det ibland kan kännas stressigt. Och nu vill jag verkligen ta tid för mitt förhållande, för jag förstår hur viktigt det är. Nu försöker jag verkligen ta hand om mig, för att jag vet att det behövs för att livet ska kännas bra i övrigt. Samt att jag behöver inte vara “Ironwoman” för att tycka att jag är en riktigt tuff brud! 😉

1455045_10153429969485123_243398714_n

Tags: , , , , , , , , , ,

Vi tar oss längre än vi vanligtvis tror

February 7th, 2015

Om man blickar tillbaka några år och jämför, så ser man hur långt man faktiskt har kommit. Det har skett otroligt många förändringar både i sin omgivning och hos sig själv.

Om vi blickar framåt kanske vi inte ser samma mängd förändring inom de kommande åren, men historien än det enda riktiga sanningen vi har. Så om vi har tagit oss så här långt på endast dessa år – hur långt kommer vi inte då ha kommit om några år?

Tags: , , , , , , ,

Tillbaka blickar som konkret exempel på framsteg

May 19th, 2014

Jag tycker det är svårt att försöka trösta sig med abstrakt prat om bubblor och ljus och vägar.
SsS

Tack för kommentaren. Det är du garanterat inte ensam om att tycka. För en del kan det “abstrakta pratet” ge mer insikt och hopp än något annat, medan andra behöver se mer konkreta exempel. Så, nu, från abstrakt till konkret.

Låt oss göra en tillbaka blick i historien. För ca 4 år sedan började jag insjukna i anorexian. Ett år senare startades denna blogg. Då skulle jag jobba för att bli frisk för första gången. Då var det extremt svårt att äta en normalstor portion och ännu svårare att acceptera en viktuppgång, men jag fortsatte att vandra framåt på något sätt ändå.

 

Maj 2012 skrev jag…

may2012

 

Här började jag besvara frågor som jag själv hade. Är det svårt att gå upp i vikt? Behöver man verkligen äta 2000 kcal? Vad händer när jag gör det? Blir jag tjockareEfter denna insikt kunde jag dela med mig utav det ljus som gått upp för mig och det hjälpte mig att ta nästa steg framåt.

 

Maj 2013 skrev jag…

may2013

 

Vid denna tidpunkt var maten inte längre ett problem. Jag hade rest en bra bit på vägen, tagit möjligheter och upplevt livsglädje. Nu kunde det vara svårt att greppa att jag en gång varit så sjuk, samtidigt som jag var osäker på om jag någonsin kommer att bli frisk. Ändå hade jag tagit mig såhär långt! Jag hade blivit så otroligt mycket mer fri från ätstörningen.

 

Maj 2014 skriver jag…

IMG_1010cropred

Om ni inte tror på att ätstörningen har en förmåga till att förblinda oss från det egentliga ljus som finns i omgivningen, om ni inte tror på att det går att må bättre genom att äta ordentligt, om ni inte tror på att det är värt att kämpa för att må bra, om ni inte tror på att vi tar oss framåt på livets väg hela tiden och om ni inte tror på att det finns en ljusare framtid, en framtid värd att sträva efter – vad gör ni då här? Vad har ni då gjort här på min blogg? För på något sätt är det precis dem sakerna som står beskrivna i mina texter. Alla mina erfarenheter under tre år med anorexia och alla lärdomar som gjorts på vägen. Har ni inte sett vilken utveckling som skett? 

Varje gång jag blickar tillbaka på den tid som varit blir jag påmind över hur långt jag egentligen tagit mig. Det jag menar är att i stunden kan allting verka som att man står och stampar på samma ställe, men även varje stampning tar en framåt, det går bara extra långsamt. Tiden står aldrig still, den går och går, precis som vi. Ibland vandrar vi in i ett dimmoln och ibland springer vi under solsken. Det är som det är och det tar den tid det tar. Kom bara ihåg att vi tar oss alltid framåt!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad hjälper/hjälpte?

May 14th, 2014

Idag hade jag den fantastiska möjligheten att dela med mig av min erfarenhet utav Anorexia Nervosa på en konferens med den Svenska Psykiatriföreningen. Där deltog skötare från hela landet. Detta var första gången jag höll ett sådant föredrag och jag förvånade mig själv över hur lugn jag var – det var faktiskt roligt! Detta vill jag definitivt göra fler gånger.

Konferensen handlade om “Vad hjälper?/Vad hjälpte?” och jag tänkte dela mig även till er, lite utav det som sades där.

Min behandlings resa för anorexia  var det jag främst delade med mig utav. Jag gjorde ett urval och fokuserade på året som jag var som sjukast. Det var sista året i gymnasiet.
behandlingsresa

Det viktigaste var ändå att lyfta fram faktorer som är viktiga för ett tillfrisknande:

  • Bemötande
    Att bli tagen på allvar samt uppmärksamma sjukdomen och dess skadlighet.
    Att visa förståelse och inte verka kritiserande eller ifrågasättande.
  • Fokus på rätt saker
    Att inte generalisera. Att se varje patient som individ och anpassa efter dennes behov.
    Det handlar även om att inte enbart fokusera på maten och vikten, utan även på tankarna.
  • Konsekvent
    Att hålla sig till det som sagts och inte ändra sig.
    Det orsakar bara mer förvirring och osäkerhet.
  • Regelbundenhet
    Att upprätthålla arbetet regelbundet för att det ska gå framåt (inte ställa in avtalade träffar).
    Annars får man hela tiden börja om och tiden dras ut.
  • Familjesituation
    Att anhöriga ska ges möjlighet att anskaffa sig nödvändig kunskap för att stötta på bästa sätt.
  • Rimliga aktiviteter
    Förbjuda rent av farliga saker som t.ex. träning, men uppmuntra till annat som ger energi och håller en på livsbanan.
  • Framtidsvisioner/mål
    Att ha någonting att se fram emot, en motivation att jobba för, en målsättning för att bli frisk

Vad tror ni hjälper?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Att orka” fick bli min motivation

November 20th, 2013

Hej!

Jag har en fråga som jag funderat mycket på. Du blev ju väldigt sjuk under sommaren mellan andra och tredje året och du gick natur. Jag undrar hur du orkade med all stress och press i skolan och samtidigt vara i svält?

Många som får anorexia brukar även få depression och liknande, fick du något sådant? :)

Kramar, Elisa

Hej Elisa! Tusen tack för denna fråga! Detta är ett ämne som inte belyst särskilt mycket i bloggen, trots att det är väldigt viktigt och säkerligen en förekommande fråga hos de flesta med ätstörningar.

Mitt andra år på gymnasiet var faktiskt det jobbigaste året. Jag läste som flest kurser parallellt och samtidigt var jag politiskt engagerad, tränade flera gånger i veckan, var dansledare, satt med i skolans elevråd och ja.. på något sätt hann jag med mina fester också. Det var under denna period som anorexin började växa till sig. Det går alltid att diskutera kring vad anorexin bottnat i och aldrig att ge enbart ett svar, men jag kan utan tvivel hävda att denna press och stress var en bidragande faktor till insjuknandet.

Mitt tredje år i gymnasiet skulle bli mitt bästa år. Jag läste främst kurser som jag själv var intresserad av och jag var riktigt motiverad att få toppbetyg i alla dem. Samtidigt var jag inställd på att verkligen ta vara på tiden och leva livet innan jag begav mig till universitet/högskola. Riktigt så blev det ju inte. Anorexian sög inte ut bara energi utan också livsglädjen. Träningen blev förbjuden, ett socialt liv var inte längre intressant, politiken prioriterades bort och viktigast var att lägga all energi (som egentligen inte existerade) på att klara av skolan. Livet var inte roligt längre och jag hade mina mörka perioder.

Det var inte förrän efter några månader i svält som jag började märka av symptomen. Då hade jag enorma svårigheter att fokusera, både i klassrummet och hemma framför datorn. Hjärnan tänkte ständigt på mat och samtidigt som jag skrev en religionsuppgift kunde jag sitta och räkna igenom dagens kaloriintag minst tio gånger. Jag inväntade ständigt nästa måltid, samtidigt som jag alltid ville skjuta på den.

Första terminen av åk 3 klarade jag mig igenom tack vare mina tidigare kunskaper och engagemang i mitt eget lärande, men jag visste att om svälten skulle fortsätta så skulle jag inte orka med det sista. Så det blev en motivationsfaktor till att faktiskt börja äta mer! Det var vid årsskiftet som de riktiga förändringarna började ske, väldigt sakta, men i tillräcklig mån att jag kunde avsluta min gymnasieutbildning den våren. Vid det laget hade jag börjat hitta tillbaka till ett socialt liv och hade orken att att tänka logiskt. Jag kunde känna livsglädje igen!

En riktigt sjuk Sofie, hösten 2011

VS.

En så mycket gladare Sofie, våren 2012

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerad och officiell

October 26th, 2013

Jag började denna blogg för cirka ett och ett halvt år sedan. Då var jag som sjukast i min anorexi, men det var också då jag hade bestämt mig att faktiskt bli frisk.

Att lida av en ätstörning kan för många kännas pinsamt. Många har en bild av vad “en anorektiker” är och man är rädd att bli dömd utifrån förutfattade meningar. Den bilden som tidigare målats upp av ätstörningar och anorexia stämmer sällan helt in på hur den verkliga bilden är. Jag tror inte att man kan förstå hur illa fördärvad en person som lider av ätstörningar verkligen är, förrän man varit med själv. En person som själv lider av sjukdomen har det inte ens lätt att förstå sig på den. Den är ologisk, elakartad och rentav förvirrande. Den förvrider inte bara ens kroppsuppfattning utan hela synen på livet.

Hur hjälper man en person som är fast i ett destruktivt beteende, lider av en sjukdom där livsuppfattningen förvrids och har en psykisk sjukdom ingen riktigt förstår sig på?

Denna blogg startades inte för att skriva om hela min resa, utan i syfte att dela med mig av erfarenheterna jag antog mig att skaffa. Jag ville ge svar på många frågor jag själv hade under insjuknandet och inför tillfrisknandet. Denna blogg visade sig ge mig så mycket mer än bara det. Efter alla fina kommentarer och mejl från mina läsare har jag fått en uppfattning om att jag faktiskt har hjälpt flera person att må bättre. Ni har gett mig energi att fortsätta driva bloggen och tack vare all energi det ger mig har mina ambitioner blivit att utveckla detta arbete i framtiden. Jag vill hjälpa människor att våga hjälpa sig själv, att våga känna sig nöjd med sig själv och sitt liv och att våga må bra! 

IMG_1242red

Ni missar väl inte månadens nummer av VeckoRevyn?

IMG_1248red

För där finns det en artikel från en intervju med mig.

På bloggen har jag under en lång tid håll mig anonym, men ju friskare och friskare jag blir, desto mer redo blir jag att dela med mig av min historia till omgivningen. En del av det som har skrivits här är väldigt avslöjande, vilken kan användas emot mig. Men jag är redo att ta det slaget, för jag tror att alla våra berättelser är nödvändiga för att sprida kunskap och information om vad ett hälsosamt liv faktiskt är.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bidra till bloggen

September 30th, 2013

För två år sedan erkände jag min sjukdom. Även om jag fortsatte rasa i vikt några veckor efter att anorexin upptäckts så påbörjades arbetet mot att bli frisk. Jag ville ju inte vara sjuk.. fast ändå så ville jag det. Hur kunde det vara så ambivalent? Kanske var det inte så allvarligt ändå, eller så var det det..? Det var svårt att greppa hur sjuk man faktiskt var, vilket gjorde det ännu svårare att bemöta ätstörningen. Jag behövde insikt, hjälp och något som gav mig perspektiv.

Januari 2012 startade jag upp denna blogg, i samband med att jag aktivt ville kämpa för att övervinna sjukdomen. Syftet var att ge svar på frågor jag själv hade under sjukdomen (t.ex. går man verkligen inte upp i vikt av matschemat? vad händer om man går upp några kilogram? syns det? mår man bättre?). Naturligtvis hade andra redan gett en svaren på dessa frågor, men det var inte desamma att höra det från en behandlare eller föräldrar än om man fick höra det från någon som faktiskt upplevt det. Jag behövde uppleva det, för att jag ville ge andra svaren. Och detta motiverade mig att faktiskt bemöta ångesten och ta kliven framåt.

Bloggen innehåller över 1000 inlägg om det mesta kring hälsa, ätstörningar och livet. Det är mycket tid som lagts ned, men allt har gett mig mycket energi tillbaka och det är tack vare all energi som jag får från er, mina läsare, som fått mig att fortsätta så här länge. Det har verkligen blivit ett starkt intresse för mig att hjälpa andra genom att skriva. Här sitter jag med en massa erfarenheter i ryggsäcken och då är det inte mer än rätt att ta tillvara på dessa och skapa någonting som kan nå ut till andra. Vi lär oss av varandra och jag har fortfarande mer att lära.

Jag har idéer och visioner inför hur jag kan gå vidare med mitt arbete mot ätstörningar i framtiden. Trots ett betydande mängd läsare tjänar jag inga pengar på att blogga. Jag försöker hålla mig undan allt för mycket reklam, för syftet är inte att provocera och tjäna pengar på läsare. Jag vill nå ut med budskap och göra förändringar.

Att driva en blogg kräver arbete, tid och pengar. Känner du att du blivit hjälpt av min blogg, eller vill stödja bloggen så finns det nu möjlighet att lämna ett bidrag via Pay Pal. Jag är inte ute efter att kräva er på pengar, utan detta är en gåva. Pengarna går först och främst åt att ersätta de utgifter som finns (webbhotell, domännamn osv.) en kostnad som just nu tas ur den egna plånboken. Om bidragen uppgår i större summor kommer de naturligtvis användas till vettiga saker som gynnar er läsare (beror på vilken summa vi kommer upp i). 😉

(Se denna knapp till höger i sidomenyn)


 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Juli 2012 – kampen för framtiden

July 2nd, 2013

Det var sommar. Det var nu eller aldrig. Framtidsbesked väntade. Vart skulle jag hamna? Vad skulle det bli av mig? Anorexin behövdes bekämpa och jag sökte motivationen.

Hos mina föräldrar fanns det inget stöd för framtidenDe kunde inte tro att jag skulle klara av att bosätta mig i en annan stad. Deras fruktan över att ätstörningen skulle få all kontroll stod i vägen för deras stöd. Jag fick kämpa mot mina föräldrars tro och mot ätstörningens vilja för att faktiskt få fortsätta leva. En tanke i mitt huvud nu: jäklar anamma!

Den här månaden lärde jag mig att resonera logiskt. Bland annat skrev jag att “Jag hittar tillbaka” och det jag skrev där är mycket sant. Dock skulle jag inte påstå att det handlar om att “hitta tillbaka” utan att finna vägen framåt.

Tjejen på bilden mådde bättre, och jag tycker faktiskt att jag var snygg! Även om jag var mager.

Jag satte upp Mål att kämpa för och nu i efterhand inser jag att jag faktiskt, faktiskt, uppfyllde dom! Juli månad blev månaden med många framsteg i matväg:

Och massa fler därtill.

Det var nog den månad som jag kämpade på mer än någonsin med ätstörningen. Jag fick delvis tillbaka mensen, och även delar av livet. Livet är dramatiskt och jag började äntligen få tillbaka energin till att hantera och njuta utav det. Den här månaden reste jag med min pojkvän till Göteborg, vilken blev en enorm utmaning för maten. Det var mycket ångest, men det kan jag inte vara annat än tacksam över i efterhand. Det gjorde mig starkare!

Tänk hur en viss tid kan påverka resten av ditt liv. Hade jag inte kämpat så som jag gjorde denna månad hade jag med största sannolikhet inte suttit där jag gör idag. Min motivation till att klara av att plugga och flytta hemifrån och med stöd av min dåvarande pojkvän gjorde att jag tog mig igenom det. All tacksamhet till resan jag gjorde juli månad 2012.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Inläggning gör en inte friskare – det är kampen för friskheten som gör det

June 6th, 2013

Jag har aldrig varit inlagd för min ätstörning. Trots allt fanns det en viss strävan i att uppnå total maktlöshet. Det fanns en stark vilja inombords som sa att BMI 14 och inläggning skulle bli botten. Det skulle bli vändpunkten.

När man väl satt där på kliniken och vikten var tillräckligt låg, lika så puls och blodtryck, var det en varningssignal som dök upp. Anorexian tjöt av glädje. Men en del av en själv, en del som inte hade blivit helt infekterad av ätstörningens förmultnande tankar, tvingades till att inse seriositeten. Allvaret i att leva med ätstörningar. Allvaret med att ge vika för anorexin. Är det ett liv på sjukhus som man vill leva? Var det dit jag ville från början eller är det ätstörningen som influerat min strävan och förvridit min uppfattning om vad ett lyckligt och värdigt liv egentligen innebär? En inläggning sågs som räddningen, men idag tvivlar jag starkt på att det underlättar livet i det stora hela.

På sjukhus får man förhoppningsvis den hjälp och det stöd man behöver för att börja ta stegen mot ett friskare liv. Jag tror dock att det blir svårare att jobba själv med ätstörningen när man har en omgivning som försöker pusha på det. Viljan måste komma inifrån – och hur sjutton hittar man den? 

Om det inte är allvarligt nog att man uppmärksammat ätstörningstankar hos sig själv, så kanske det är allvarligt nog att man börjar agera därefter. Om agerandet och en osund viktnedgång inte är allvarligt nog, så kanske det blir allvarligt nog när sjukvårdare uppmärksammar ätstörningen. Om det inte är allvarligt nog att uppfylla kriterierna för anorexia nervosa (el. någon annan), så kanske det blir allvarligt nog när man väl blir intagen på hem/sluten vård och får ingenting annat att jobba med eller fylla sina dagar med än ätstörningen. Om det oavsett hur sjuk man blir inte är allvarligt nog, finns det då något stadium som är det?

Jag trodde att det krävdes en inläggning för att min sjukdom skulle ha varit “på riktigt”. För mig vände det när jag uppnått “kriterierna” för det. Men det var inte allvaret i situationen i sig som egentligen fick det att vända – det var insikten om allvaret med sjukdomen. När man insåg att man var sjuk, när man insåg att det kunde gå åt helvete vilken sekund som helst, när man insåg att ett steg till och man skulle nästan inte ta sig upp igen. Insikten om allvaret med sjukdomen. Varje steg nedåt gör vägen upp svårare och längre att klättra. Det går inte att vänta tills man nått ett viss mål, tills man blivit “tillräckligt sjuk” för det finns ingen botten förutom döden. Det handlar om att ta situationen som den ser ut idag, och sedan börja klättra uppåt med den som utgångspunkt.

Jag blev som sagt aldrig inlagd, men många hamnar i den sitsen. Till er vill jag säga; det är inte slutet och om ni inte vill leva i ätstörningens moln av olycka och missnöje så kämpar ni idag och varje dag därpå. När man kommer till den punkten att man kan jobba med ätstörningen på egenhand så blir det lättare att finna motivation. I längden håller det inte att leva för andras skull, man måste leva för sig själv. Men för att leva för sig själv måste man finna verktygen för att klara av det. Behandlingen kan ge en dessa verktyg. Ta emot dom med öppet sinne, lita på att de behövs användas på klättringen uppåt och kom ihåg att livet kan vara ljusare på andra sidan – man måste bara kämpa sig dit först.

Till er som inte nått en inläggning vill jag säga; det är inte värt att sträva efter. Är man sjuk så är det allvarligt. Alla former av psykiska sjukdomar är värda att börja jobba med idag. Ju tidigare, desto bättre. Är man inte inskriven så har man fortfarande friheten till att välja livet på sina egna villkor. Det finns möjligheter runt om kring en, och är dessa möjligheter värda att ignorera för ett liv med begränsningar?

När jag insåg att det kunde bli inläggning om jag inte valde rätt mådde jag rent av skit. Jag mådde dåligt för att jag visste att det fanns en möjlighet att valet skulle bli anorexin. Jag mådde skit för att jag ville inte kasta bort min tid, mitt liv och min framtid på att må ännu sämre. Jag kunde göra någonting bättre. Jag mådde alltså dåligt av alternativet “inläggning” och därmed drog jag slutsatsen att jag vill bli frisk. Oavsett hur många gånger man tvekat på det valet på vägen uppåt, så har jag alltid haft den viljan i bakhuvudet. Jag tror att alla egentligen vill må bra, så tro mig när jag säger att ätstörningen kommer inte få en till att må bättre.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp