Påminnelse: du är stark!

September 15th, 2015

Jag älskar att känna mig stark. Både fysiskt och mentalt.

För mig ligger det någon självförverkligande i att gå till gymmet och bevisa för sig själv att man är stark. Andra kanske inte tror det bara genom att träffa mig på gatan, i skolan eller kassadisken. Där är jag en liten tjej med fint leende och bruna ögon. Men jag är mycket mer än så, jag är en stark individ som älskar mig själv och har tagit mig igenom flera tuffa perioder i livet redan vid 21-års ålder. Jag har inte bara stärkt min kropp utan framför allt min mentalitet. Visst kan man uppleva att saker i livet inte går sin väg, man kanske känner att det rent av blivit katastrofalt (!), men att hitta någonting som påminner en om att “nej, jag är faktiskt stark och det tänker jag bevisa!” kan vara den enda nödvändiga räddaren i nöden.

Jag tror inte att jag kan prata nog om alla positiva effekter med träning, men jag vet även hur extremt självförgörande det kan bli. Varje mynt har en baksida. Att jag promotar träning här och nu handlar snarare om att det är mitt “någonting” som håller mig kvar på banan. Det är min stora passion i livet, det är vad som får mig att glömma stressen i skolan eller konflikten med bästa kompisen. Det är vad som får mig att landa med fötterna på jorden och förstå att livet är inte så allvarligt som vi gärna målar upp det att vara. Även träningen är inte på liv eller död. Vi lever här och nu, och om du inte trivs med ditt liv så gör förändringar. Förändra praktiska ting eller ditt förhållningssätt till dem. Du klarar det – för du är stark! Vad stärker dig som person?

Sedan stärker jag även min mentalitet genom att läsa och skriva. Att läsa kan verkligen skapa perspektiv och påminna en om vad som egentligen är viktigt och vilken enorm påverkan en själv har på sina tankar, känslor och i sitt liv. Och att skriva hjälper mig att minimera tankestormarna och förstå mig själv bättre och vad jag behöver göra för att gå vidare. Vad hjälper dig?

Vad är det du behöver göra i din vardag för att påminna dig själv om vilken oerhört stark person du är? 

Jag tror genom att regelbundet påminna sig själv om den utveckling man gjort fram tills denna dag är det mest effektiva sättet för att förebygga återfall. Glömmer vi bort vem vi är, vad och varför vi håller på med det vi gör tappar vi lätt haken om livets mening och gräver oss en grop ned i helvetet. Så ta dig tiden och sök efter vad som skapar mening i ditt liv, vad som håller dig kvar på banan och framför allt vad som får dig att känna dig stark! Det är i dessa kretsar vi behöver röra oss. Lämna sådant som tynger samt trycker ned oss, och skapa utrymme för sådant som stärker oss. För vi är starka. Våga bevisa det för dig själv!

Jag vet att jag är så mycket mer än vad andra ser. Det finns ingen annan jag behöver bevisa det för än mig själv. Så länge jag vet vad jag är, spelar det ingen roll vad andra vet om mig och inte.

Tags: , , , , , , , , ,

När behandlingen inte hjälper

July 14th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som upplevt sig felbehandlad inom vården, och jag kan förstå dem! Jag har själv stött på en handfull läkare, sköterskor m.m. som saknat förståelse och kunskap om min sjukdom. Och så kan det ju vara, alla behöver inte kunna allt, och speciellt psykiska sjukdomar måste vara extremt svåra att förstå sig på. Har man inte den kunskapen som patienten efterfrågar tycker jag att det ligger i behandlarens ansvar att hänvisa en vidare till någon som är mer specialiserad på just det området. Annars riskerar man att ge, just det som så många uppfattat sig få: fel vård.

Även inom specialenheter är det viktigt att vara uppmärksam på om patienten får rätt bemötande. Självklart ligger det även i patientens ansvar att säga till om man känner sig felbehandlad. Jag anser att det därefter ligger i vårdens ansvar att erbjuda alternativ.

Sedan är det nog ohållbart i längden att byta så fort det inte känns bra. Det är inte lätt att gå i en behandling och man kommer inte alltid gilla det som läkarna säger. Medicin är inte roligt att ta i alla dess olika former och man kommer inte alltid att bli förstådd. Ibland behöver man försöka en period innan man inser om det är rätt eller inte. Ibland kan det bara ha varit något missförstånd som legat till grund, medan man ibland inser på en gång att personkemin inte klickar.

Jag hyser medkänsla för de som upplever sig inte bli bemötta på rätt sätt, samtidigt som jag har förståelse över hur svårt det måste vara för de som ska hjälpa. Ni kanske själv kan känna att det är svårt att veta hur man ska trösta kompisen på “rätt” sätt? Men ändå förväntar man att ens vänner ska känna en så pass bra att de inte säger “fel” saker. Vi alla är bara människor med olika tolkningar och uppfattningar om situationer. Vi är inte tankeläsare, och tur är väl det. Ingen ska behöva klandras för att inte besitta förmågan att hjälpa, utan då får man istället söka den hjälpen på annat håll.

Med detta sagt, kan jag nu meddela er alla att jag för en tid sedan valt att avsluta min behandling på SCÄ. Den hjälp de erbjöd mig var inte den jag behövde. Kanske beror det på att min behandlare inte var kompetent nog att hjälpa mig eller så låg inte mitt problem i just det hon hade kompetens i. Om och om igen kunde jag säga “maten är inte problemet” och menat att det är bakomliggande faktorer som jag behövde komma till rätta med. Jag insåg att det var ingenting hon kunde hjälpa mig med, utan det var någonting jag behövde arbeta med på egen hand.

Tags: , , , , , ,

Första dagen på Idun (dagvårdsbehandling) – FAQ

September 8th, 2014

Varför går jag på Idun?

“Hur kommer det sig att denna tjej som verkar veta så mycket om ett friskt liv plötsligt påbörjar dagvårdsbehandling?”. Rätta mig om jag har fel, men nog kan den frågan dyka upp i huvudet på en del (?). Jag är uppenbarligen inte akutsjuk och tvingas ta vårdhjälp för att överleva. Jag har en rätt så “frisk” vardag och visst har jag god självinsikt. Jag sådan god självinsikt att jag väljer att ta vara på möjligheten att få behandling och hjälp att faktiskt bli helt frisk. Jag går i behandling på SCÄ inte för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill. Jag vill må bra, jag vill få hjälp och jag vill ta vara på de behandlingsmöjligheter som finns, för jag vill bli frisk från min ätstörning.

Vilka är mina mål?

Det är klart att det långsiktiga målet är att bli helt fri från ätstörningstankar, men för att nå dit behöver man uppfylla några andra steg på vägen. Några mer konkreta mål som jag har med just veckorna på Idun är…

  • att återfå en regelbunden måltidsordning (utmana och bevisa för mig själv att jag kan äta enligt SCÄs matschema)
  • bli bättre på att dricka mjölk och äta frukter till mellanmål
  • acceptera viktuppgång (bli av med viktfobin)
  • förstå att jag kommer att må ännu bättre av att äta bättre och faktiskt gå upp till normalvikt
  • hitta en bättre balans i livet och minska amplituden på humörsvängningarna
  • känna mig så pass trygg med mina matvanor, vikt och livsstil att jag kan lita på kroppen och inte behöver lägga ned lika stor tankeverksamhet på det som jag gjort hittills
  • få ett förhållande till prestationer som inte påverkar min kosthållning

Under loppets gång kommer dessa mål säkerligen att förändras i takt med att jag upptäcker nya saker om mig själv och mitt tillfrisknande. Annars känns dessa som ganska omfattande mål inför det arbete som behövs göras för att bli helt frisk och fri.

Hur ser behandlingen ut?

Behandlingen pågår normalt sett i sju-åtta behandlingsveckor (ca 22 veckor totalt), enligt min uppfattning. Vi är en grupp på max åtta personer som ses varje vardag, var tredje vecka. Däremellan har man “praktisering” på det man lärt sig hemma. En dags schema kan se ut enligt följande (på ett ungefär):

09:00 morgonsamling med gruppen och behandlarna
09:20 förmiddagsmellanmål/möte med behandlaren/fri tid
12:00 lunch på restaurang i närheten (oftast tillsammans med gruppen)
13:00 aktivitet (kroppskännedom, bild, samtalsgrupp, yoga etc.)
14:45 eftermiddagsmellanmål
15:00 gå hem (eller vad man nu vill göra)

Utöver detta har man även möten med läkare och dietist en gång per vecka.

De är noga med att man jobbar på maten, men man kommer även att få jobba med andra saker som känns relevanta för ens tillfrisknande. Till en början får man genomföra en undersökning som kallas Stepwise, där man svarar på massa frågor också görs det en bedömning och därefter kan man göra upp en behandlingsplan med sin behandlare.

Hur ser min plan ut?

Än har jag inte gjort Stepwise inför denna behandling så jag har ingen behandlingsplan. Däremot har jag påbörjat arbetet med att äta enligt matschema igen, vilket hittills har gått förvånansvärt bra. Jag ogillar att vara begränsad till vissa måltider, men kanske därför är det viktigt att prova göra det också. Jag var tvungen att välja ETT utav deras frukostförslag att äta, och ETT mellanmål till förmiddagen, ETT till eftermiddagen och ETT till kvällsmål. Här är det ingen variation eller “ta det jag är sugen på” som gäller. Sålunda början min behandlingsplan – att äta enligt matschema (se nedan).

Vad är mitt första intryck av behandlingen?

Jag älskar gruppen jag går i. Det blir så mycket mer avslappnat att vara ett gäng som genomgår liknande svårigheter (men ändå olika) och att kunna dela med sig och lära sig av varandra. Jag förstår att det är mycket eget ansvar som gäller, och nu när jag är såhär frisk känns det skönt att ha den friheten. Jag själv måste se till att äta mitt mellanmål – det är för mig egen skull som jag gör det, och mig själv det drabbar om jag inte gör det. För två år sedan hade jag kanske inte varit redo för detta, men nu känns det utmanande men samtidigt spännande!

IMG_3384 IMG_3385 IMG_3386

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

En hjälpande hand behövs ibland

August 22nd, 2014

Somliga, och även jag, brukar påstå att det endast är individen själv som kan förändra sina negativa tankebanor till positiva. Idag vill jag påstå något annat…

Visst besitter vi själva den största makten över våra egna tankar och den främsta potentialen till att förändra dem. Dock hjälper det inte alltid att skuldbelägga sig själv för att inte ha förmågan att börja tänka positivt när negativiteten har slagit sig fast. Alla människor har tillfällen där de inte orkar arbeta aktivt med ett förändringsarbete i dess psyke. Det är tufft, och helt ärligt, är det nog färre som faktiskt klarar av det än inte. Det är inget annat än mänskligt att fastna i negativa tankebanor emellanåt.

Som nämnt ovan, är det lätt att klandra sig själv för att tänka i dessa banor. Man lägger gärna skulden på sig själv och väljer att hålla det jobbiga inne, för att inte belasta andra i onödan, istället för att lasta av bördan.

Vi tycker hellre att vi bör klara av att släpa på en överbelastad väska istället för att låta någon annan, starkare, som kanske har vilat längre, bära en del av vikten. Vi sliter hellre ut oss själva, för vi tycker att vi förtjänar det – för att vi är så svaga, istället för att be om hjälp.

Jag tror inte att människan själv besitter förmågan att alltid överkomma de tuffaste stunderna i livet. Ibland behöver en eller flera andra individer i vår omgivning som kan erbjuda sig att hjälpa till att bära ryggsäcken när den blivit för tung. Ibland behöver vi svälja vår stolthet och öppna upp oss för en vänlig själ, som är starkare än en själv i stunden. När vi trampat på våra egna fötter så att vi snubblat och ligger orkeslösa på marken, kan den själen besitta styrkan att lyfta upp oss på våra fötter igen.

Hur hittar vi denna fantastiska människa i vår omgivning? Hur vet vi vem som kan hjälpa oss?

Svaret på denna fråga är inte mer tydlig än följande. Det går inte att veta förrän vi hittat personen som har förmågan att lyfta oss upp. Att hitta personer som kan hjälpa en att må bra i de tuffaste stunderna är för mig i princip samma sak som att finna lycka. Lycka finner vi inte genom att vi letar efter den. Den kommer till oss när vi väljer att vara öppen och mottaglig för vad den har att erbjuda, men aldrig söker efter den som den enda meningen med livet (även om det ibland så kan anses vara).

Jag har fått uppleva både svaga stunder och lycka i livet. Jag vet att det kommer fortsätta att vara så, men jag vet också att det finns saker runt om kring oss som kan minska antalet negativa stunder och öka lyckan. Dessa saker är de mest värdefulla sakerna i livet och varje dag vill jag vara tacksam över att jag släppt in dem i mitt liv, för det är dem som behövs för att få mig att må bra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hur gör man för att bryta mönstret och få lust till livet igen?

June 24th, 2014

Här kämpar vi med matångest. Hur gör man för att få den drabbade att förstå att det här är skit. För mig känns det som min dotter valt att bli kvar i ätstörningen. Hur gör man för att hon ska ta klivet och bryta mönstret, få lust till livet igen. Just nu är det tungt mest för henne men även för mig och resten av familjen. Det känns som vi aldrig kommer ur den här skiten.
– Carina

Hej Carina!

För en del händer det någonting som får det hela att slå om. För en del finns det en tidpunkt där man bara bestämmer sig för att lämna skiten, också tar man tag i det och gör alla förändringar. En del har en tydlig vändning och det kan vara olika saker som orsakar den. Men de allra flesta måste bestämma sig flera gånger. Viljan att leva kommer inte bara genom en händelse eller ett tillfälle som gett en motivation. För de allra flesta tar det tid, tålamod, och flera fighter innan man börjar se att man faktiskt har kommit någon bit på vägen tillbaka till livet.

Som en nära släkting till mig påpekat flera gånger så handlar det mycket om att låta det få ta sin tid. Ju mer man hetsar över att bli frisk så fort som möjligt, desto mer besviken och frustrerad kommer man att bli över att det inte går framåt. Även om det faktiskt gör det, det går framåt, även om det också går bakåt ibland. Jag ser det som att varje bakslag även är ett steg framåt – makes sense?

Som min behandlare påpekade så blir de allra flesta faktiskt friska från sin ätstörning – det tar bara oftast väldigt lång tid och man behöver jobba med den flera gånger. Jag tror inte riktigt att man som utomstående kan göra så mycket mer än att visa stöd och ge kärlek. Det är viktigt att man som drabbad får känna sig älskad och omtyckt. Det är viktigt att veta att man inte är ensam. Däremot är det omöjligt att ge någon annan livslust – den motivationen måste man hitta inom sig, och det kommer inom sin tid, så länge det finns stödet för det i omgivningen.

Jag förstår att de flesta av er önskar att höra något annat. Kanske finns det förhoppningar om att jag eller behandlare sitter med facit i hand, bara det att ingen riktigt överlämnat det. Om det nu fanns någon knapp att trycka på eller ett piller att ta för att bli frisk och fri från denna förbaskade ätstörning är jag övertygad om att vi hade blivit tilldelad den för länge sedan. Anledningen till att det är så kämpigt är för att det finns ingen exakt “såhär gör du”-manual för att bli frisk. Det vi gör är att stötta och vägleda varandra framåt och förhoppningsvis kan våra erfarenheter och lärdomar leda oss på rätt väg.

Kämpa på! Det här har vi!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det hjälper att söka hjälp

June 17th, 2014

Det är lätt att glömma, lätt att förtränga, lätt att undvika att erkänna och samtidigt lätt att bli utsatt. Det är svårt att se, svårt att hantera, svårt att uppmärksamma och svårt att undvika.

Ibland slår det en hur många det är som mår dåligt i sitt liv. Det värsta är nog att det är svårt för andra att se, och om man någon gång tror sig se så är det svårt att uppmärksamma. Att se men inte veta vad som kan göras, må vara en utav det tyngsta belastningar en människa kan bära. Känslan av maktlöshet och samtidigt sympati för den drabbade.

Om vi är uppmärksamma så finns det en växande tillgång på hjälp i samhället. Tyvärr är vi av någon anledning skygga för att vända oss till okända för att få vägledning. Men vad finns det för anledning att upprätta alla hjälpmedel om ingen ändå vågar ta del utav dem? 

Jag själv har i en del mörka stunder slagits av tanken att vända mig till någon stödtelefon, men i slutändan har man inte känt sig befogad att ta den hjälpen. Man är även kritisk och tror inte att det kan hjälpa. Men hur kan man veta det innan man har provat? Är det inte bättre att vi tar tillvara på det stöd som finns runt omkring oss för att förbättra både vårt eget och andras välmående?

Det behöver inte handlar om att söka professionell hjälp inom vården, utan ibland behövs det bara en stödjande röst som visar förståelse och den kan man få på många sätt av idag.

Hjälp och stöd via nätet:

Någon som har erfarenhet av stöd ifrån någon ideell organisation och vill dela med sig av?

Tags: , , , , , , , , , ,

Vi behöver inte gömma oss bakom murar

June 12th, 2014

Jag tror att många, inte minst jag själv, räds för att be om hjälp i mörka stunder i farhågan att lägga belastning på personer man älskar. I stället bygger man upp murar för att dölja sin sorgsenhet och söka trösten hos sig själv, men inners inne finns den en förhoppning om att närstående ska slå ned dessa murar och omfamna en med kärlek och varma kramar.

Likt som alkoholisten inte ber sin fru att tömma ut flaskan när den törstar efter spriten, vänder vi oss ogärna till närstående för hjälp när mörkret kallar, även det vore det bästa för både en själv och personerna i omgivningen. I stundens hetta kan det mörker som sveper över en kännas mer tilltalande än att samla styrka för att be om att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Ingen vill behöva be om kärlek. Kärleken ska vara tillräckligt stark för att kunna slå ned de starkaste murarna och tillräckligt uthållig för att klättra över de högsta staketen. Kärleken ska hjälpa, kärleken ska se, speciell när det inte bes om.

Men även de som ger oss kärlek är människor, likt som vi själva. Om vi bygger upp murar och önskar att de ska klättra över, måste de få veta att vi vill ha dem på vår sida. Kärleken vill göra det bästa den kan för att hjälpa, men det ligger ett ansvar på oss själva att kalla på dem. Närstående vill sällan annat än att hjälpa till, det är endast vi själva som inte vill vara till besvär, men för de andra är det mer besvärligt att se, men inte få vara med och förstå.

Det krävs ett viss mod för att våga, men vågar vi sänka våra murar så att de vi älskar klarar av att hoppa över kommer de kunna omfamna oss med kärlek och inte längre behöver vi sörja i ensamhet.

Tags: , , , , , , , , , ,

Just hang in there…

May 25th, 2014

Ångest kan hanteras med logiska resonemang. Det är i alla fall vad som föreslås. Det hjälper ibland, och ibland inte, förstås. Ibland spelar det ingen roll hur rätt det teoretiskt sätt är, för ibland är ångesten alldeles för påtaglig för att botas med medicinska “bär”. Vi vet att ångesten nog är onödig, men ändå biter den sig fast. Trots försök att vara modig, lättas inte detta tunga last. Det enda som hjälper är att vara stark; stå rakt upp med fötterna på vår mark. Med tiden kommer ångesten att sluta hota, den kommer att ta slut. När resonemangen inte kan bota, behöver vi bara stå ut.

the anxiety monster (x)

Tags: , , , , , , , , , ,

Komma bort för att finna friheten

March 1st, 2014

Hej! Visst var det så att du behövde “komma bort” från dina föräldrar för att kunna bli frisk? För mig är det likadant, jag skulle må oerhört mycket bättre av att ta hand om mig själv eftersom att det är så mycket annat som pågår här hemma, dessutom är mina föräldrar skilda. Problemet är att jag bara är 16 år- jag får/kan alltså inte flytta hemifrån, hur tycker du jag ska göra för att stå ut och bli bättre? Mina föräldrar gör mig olycklig och är anledningen till alla mina svackor, har du några tips?

Det är inte helt ovanligt att det krävs en förändring utav den omgivande miljön för att man ska finna inspiration till att kämpa för ett friskt liv. En del personer behöver en trygg hemma miljö med stöttande föräldrar och närstående, medan andra faktiskt behöver komma bort från sin hemplats och finna sig själv i en ny miljö och bygga upp ett nytt liv.

Enligt ovan, behövde jag komma hemifrån för att riktigt vilja släppa ätstörningen. Hemma var det anorexian som dominerade, och oavsett vad jag gjorde så var den alltid med. Man påverkades något enormt utav stämningen inom familjen: mår jag dåligt -> mår familjen dåligt och mår familjen dåligt -> mår jag dåligt. Det blir som en ond cirkel där alla bara mår dåligt och hur sjutton ska man bli fri från ätstörningar i en sådan otrygg miljö.

När jag flyttade kunde jag leva livet på (nästan) samma villkor som andra. Det fanns inga ”hökögon” över mig och jag kunde äta precis som jag ville. Det fanns ingen annan än jag själv som avgjorde om det jag åt var sjukt eller frisk. Det fanns ingen som slängde kommenterarer över det jag åt, eller dömde mig för det jag gjorde. Det fanns ingen press att ”visa” någon annan än mig själv hur friskt jag faktiskt kunde äta. Det var ingen annan än mig själv  som jag behövde bli frisk för. Det handlade om att bli frisk för mig själv för att klara av att leva mitt liv. Det gav mig frihet!

Naturligtvis finns det en risk med att övergå till en sådan självständighet utan att ha nått tillräckligt långt i tillfrisknandet. Det är lätt att ätstörningen dominerar och smyger sig på en, utan att någon utomstående sätter stopp. Väljer man därmed att frigöra sig från sin familj och jobba med ätstörningen på egen hand så gäller det att man litar på sig själv och fortfarande har ett utomstående stöd (t.ex. behandlare) som man pratar med kontinuerligt för att undvika falla tillbaka.

Tyvärr är det inte alltid bara att flytta hemifrån.. men ibland finns det andra ställen att rymma till ett tag för att få ett miljöombyte. Jag hade fantastiska personer som erbjöd sig att ta in mig i deras hem ett tag för att hjälpa mig och ett tag var det väldigt tilltalande. Vänners föräldrar, morsyskon, far-/morföräldrar eller kanske pojkvännens föräldrar finns där för att hjälpa till. Ibland spelar det ingen roll vart man vänder sig, utan ibland behöver man bara komma bort hemifrån ett tag för att hitta sig själv lite bättre. Det finns garanterat personer som mer än gärna ställer upp, det gäller bara att våga be om den hjälpen.

Det är självfallet viktigt att man i förstahand försöker få det att fungera inom familjen. Ibland kan en familj växa sig starkare när de blir tvungna att tillsammans jobba med psykisk ohälsa, men ibland fungerar det helt enkelt inte och då är det viktigt att man prioriterar sig själv och sin egen hälsa. Man kan inte förändra sina närstående, utan endast hur man förhåller sig till dem. Gör  det som får dig att må bäst!

IMG_0069red

Tags: , , , , , , , , ,

En ny resa för ett liv i frihet

February 27th, 2014

Inse, förstå, kämpa, bli friskare, förtränga, falla tillbaka, inse igen, kämpa igen, bli ännu friskare.

Från sjukdom till friskhet vandrar vi längs en vacklande väg, som kan komma ur balans utav några små tryckningar på de rätta trigg-punkterna. Blir vägen felbelastad kommer den så småningom att tippa. Det vi kan göra för att rädda oss från att falla ner i skiten är att gripa tag i kanten och sedan kämpa för att orka dra upp oss själva. Men ibland har vi kommit lite för mycket ur balans eller har inte riktigt samlat på oss den styrkan för att möjligen klara av att stabilisera vägen själva.

När belastningen blivit alldeles för tokig och bördan för tung är det inte mer än rätt att ropa på hjälp. Alternativen är att släppa taget, hålla ut så länge det går  eller faktiskt acceptera situationen, svälja sin stolthet och försöka skaffa hjälp. Släpper vi taget så ger vi upp. Hänger vi kvar så kanske vi klarar oss från fallet ett tag till, men vi kommer inte att orka dra oss upp utan rätt verktyg. Fortsätter vi kämpa så visar vi en vilja att återigen komma till rätta. Tar vi hjälp ger vi oss även större förutsättningar till att faktiskt kunna klättra upp igen från det svajande räcket på sidan av livets vacklande gång.

Efter att vägen har tippat en gång får vi inte glömma bort att balansen fortfarande är viktig. Även om allt verkar se stabilt ut och vi är starkare än innan så måste balansen upprätthållas för att undvika framtida fall.

Det är klart att vi alla kommer ut balans då och då, men små svajningar klarar de flesta av. Problematiken uppstår då belastningen antingen landar fel eller blir alldeles för stor. Fortsätter livet att befinna sig ur balans en längre tid är det inte mer än rätt att söka hjälp. Det är nog den bästa tjänsten man kan göra sig själv. Det indikerar på att man själv faktiskt väljer livet!

Den viktigaste lärdomen som jag hittills vill dela med mig av till alla er som kämpar med ätstörningar är att inte nöja sig halvvägs. “Man kan inte ha bara lite ätstörning“, utan det är friskhet eller sjukdom som man väljer. Vägen är olika lång och olika svajig för alla. Vi har alla olika trigg-punkter och klarar att hålla oss uppe olika länge. Vi upplever alla välmående olika och har olika beteenden samt tankar som upplevs “friska” och “sjuka”. Jag valde, mer eller mindre omedvetet och frivilligt, att inte gå hela vägen. Jag mådde ju så mycket bättre; gladare, sundare, starkare och friare. Detta har dock fått sina konsekvenser och nu vill jag inte annat än att observera det faktum att:

Det är en sak att må bättre och en annan sak att faktiskt bli frisk.

 

Ser fram emot en ny resa med fler erfarenheter och lärdomar. Återigen väljer jag livet och friheten. Fortsätt gärna följa med, så fortsätter jag att dela med mig. :)

Ser fram emot en ny resa med fler erfarenheter och lärdomar. Återigen väljer jag livet och friheten. Fortsätt gärna följa med, så fortsätter jag att dela med mig. :)

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp