Jag har lidit, jag lever – ni lider, ni kommer att leva

July 2nd, 2014

Det gör ont, det gör ont djupt inom mig att se, att se hur magra ni är, att se hur dåligt ni mår, att veta hur ni misshandlar er själva. Det gör ont, för att jag har lidit mig igenom något liknande. Kanske var jag inte lika mager, kanske var jag magrare än andra, det spelar egentligen ingen roll, för vi behöver inte jämföra oss med varandra för att det ska synas att man mår dåligt. Jag ser, jag vet och jag lider med er.

Det är svårt för mig idag att verkligen minnas hur det var då, då man var sådär mager och anorexian hade näst intill full kontroll. Även om jag idag fortfarande har bestående problem med ätstörningen så är jag inte totalt inne i sjukdomen. Idag lever jag. Jag lever kanske med ätstörningen, men jag lever också med mig själv. Att vara så avmagrad och så sjuk som många blir av anorexia, det är inte att leva. Men det går att bli återupplivad från den “död” som man hamnat i, och när det händer så lever man med en förändrad syn på livet. Det blir en förnyelse, en förbättring, en uppenbarelse och ett liv med sundare värderingar om vad som är viktigt och inte.

Jag må fortfarande lida av vissa ätstörningstankar och beteenden, men jag är tillräckligt frisk för att må bra. Idag bygger jag mitt eget liv; jag har pojkvän, jobb, utbildning och träning som jag trivs med och som ger mig livskvalité. Ibland får jag ångest över det jag ätit, men jag äter allt. Ibland tänker jag på alla kalorier som förbränts under träningen, men jag tränar för att jag tycker det är kul. Ibland vill jag falla tillbaka i anorexian, men jag vill inte gå ned i vikt. Ibland känns livet hopplöst, men jag tycker att det är värt att leva. Ibland slår ätstörningens vilja igenom, men det är jag som har makten. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk, men då inser jag hur mycket friskare jag redan har blivit.

selfiesred

När jag ser hur denna förbaskade sjukdom förtär ert sinne och era kroppar önskar jag inget hellre än att rädda er från allt lidande. Jag skulle vilja rädda er alla, framför allt vill jag få er alla att tro att det inte alltid kommer att vara lika plågsamt. Jag vet att jag inte kan rädda er alla, men förhoppningsvis lyckas jag nå ut ett fåtal med hopp om en friare och friskare framtid. Det går att må bra igen, jag vet, för att jag gör det!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – för anhöriga

April 18th, 2014

De tidigare inläggen om “Maten och ätstörningen” har först och främst varit riktade till de drabbade. En stor del, ibland till och med en avgörande del, utav den drabbades tillfrisknande kan bero på vilket stöd den får från anhöriga. Det är klart att man som anhörig inte kan göra den sjuke frisk, men man kan underlätta kampen.

Anhörigas tanke:

Vad jag än gör så blir det fel. Jag känner mig så maktlös och ätstörningen bara förstör. Det gör ont att se hur min kära slukas upp utav monstret och jag, som anhörig, kan ingenting göra.

Det är sant att det inte går att mata eller kontrollera en person med ätstörningar. Det går inte att tvinga dem till friskhet. Däremot finns det faktiskt saker som man som anhörig kan göra för att stötta och vägleda.

  • Uppmärksamma – Ignorera inte ätstörningens yttranden, våga säga till.
  • Lyssna – Det är svårt att tala om sin ätstörning med andra, även om det är personer som står en nära. Det är viktigt att ta sig tiden att lyssna och undvika fördomar.
  • Fokusera på nuet – Inte hur det har varit eller hur det eventuellt kommer att bli.
  • Undvik tvång – Ställ inte ultimatum och sätt inte upp straff. En person som lider av ätstörningar har tillräckligt med tvång och måsten.
  • Minimera kroppsundersökningar – Bort med våg och måttband. Inga kroppsliga jämförelser!
  • Må bra själv – Glöm inte bort att leva ditt eget liv och se till dina egna behov. Nedstämdhet smittar av sig! Lika så kan leenden göra.
  • Lägg upp en plan – Det är sällan bra att chocka ätstörningen med förändringar. Det orsakar ofta panik. Kom överens om när ni ska utmana med speciella maträtter osv. (Det går även att komma överens om att inte bestämma dag, men kanske någon gång den veckan t.ex.).
  • Trevligt umgänge – Som kan få bort tankarna från ätstörningen ett tag och påminna om roliga saker i livet. Detta kan vara lämpligt efter måltider, då ångesten kan vara som störst.
  • Stå för normaliteten – Var inte en anhörig som väljer salladen på restaurangen eller talar om kalorier. Det blir nästan omöjligt att kämpa emot ätstörningen om personerna i sin omgivning hela tiden triggar igång den. Var en förebild för ett normalt sunt liv!

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att stötta som förälder

March 4th, 2013

Hur gör en förälder som stöttar nån som själv inte vill bli frisk? En förälder som bara håller med i den sjukas uppfattningar följer ju på det sättet anorexins vilja och det har jag svårt att tro att någon förälder vill.
– Mia

Det är en oerhört maktlös situation man befinner sig i som förälder till en person med ätstörningsproblematik. Jag har ju själv aldrig varit i deras situation så jag kan endast föreställa mig och försöka tolka hur det påverkar ens liv och välbefinnande.

Om vi nu ska tilltala en person med anorexi som “den sjuka” så är det viktigt att belysa att sjukdomen inte är en identifikation, utan det är en person som har en sjukdom.

En person som själv inte vill bli frisk är näst intill omöjlig att hjälpa på “rätt” sätt. För den sjuka finns det då inget annat rätt än det ätstörningen begär. Vilket i sin tur absolut inte vore rätt sätt att stötta!

När jag var som sjukast och velade mellan friskhet och sjukdom så önskade jag två saker av omgivningen; De skulle försöka få mig att vilja leva och inte visa att jag var till besvär för någon annan. Det var nog två saker som kan vara omöjligt för utomstående att göra.

Idag kan jag se mer konkreta saker som en förälder kan göra för att stötta till tillfrisknande. Nedan ges några förslag ifrån mig personligen:

  • Var lugn i alla situationer. Det visar styrka, säkerhet och tålamod.
  • Var samtidigt inte rädd för att markera tydligt vad som är långt över gränsen. Utan markeringarna finns det inget som säger “stopp, nu har det gått för långt”.
  • Håna inte! Det finns inget mer förnedrande än när någon ironiserar över ätstörningen.
  • Ifrågasätt eller ställ ledande frågor. Det är “den sjuke” som själv måste komma till insikt om sitt beteende.
  • Försök att visa livets positiva sidor. Uppmuntra till roliga saker och gör det gärna som en familj.
  • Ställ rimliga krav, som den sjuke kan ha på sig själv.
  • Kommentera aldrig måltiden när den varar. Vänta med beröm/kritik till ett senare tillfälle.
  • Uppmuntra alltid till förändringar. Påtvinga inte, uppmana inte – utan uppmuntra!
  • Ha rutiner, där ni äter tillsammans, kollar på TV tillsammans ev. går en promenad tillsammans osv.
  • Meddela förändringar i god tid! Men visst kan det emellanåt behövas utmaningar.
  • Acceptera att det kommer finnas sjukt beteende. Prata om det, uppmärksamma och markera.

Detta är tips på vad man kan tänka på som förälder. Det är omöjligt att leva upp till alla dessa punkter, men att ha dem som riktlinjer kan vara tillräckligt. Sedan är det även värt att observera att samtliga tips inte gäller alla sjuka. Man måste naturligtvis se till individen och hur dennes sjukdom yttrar sig, samt vad som ligger till grund för den.

I grund och botten är de flesta ätstörningarna lik varandra, de flesta anoreximonster fungerar på liknande sätt och de kan bearbetas med liknande tekniker: lugna, uppmuntra, markera, samtala och framför allt – föregå med gott exempel!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Ingen Ana på KTH

September 11th, 2012

Tänkte på en sak, har du eller ska du berätta för dina nya skolkompisar att du är sjuk?
kram
-S

Det är just det.. Ätstörningen ska inte få etablera sig på KTH. Det skulle bli min friska start,  och jag vill inte vara “tjejen med anorexi” här. Det håller mig motiverad till att alltid äta bra i skolan också..

Självklart förstår jag också att det inte kommer kunna hållas “hemligt” för alltid, och det vore ingen katastrof om någon fick reda på det. Men det är inget som jag vill gå och sprida. Speciellt nu när man inte ens ser sjuk ut.. Vill inte använda det som en sak för uppmärksamhet: attensionwhore.

Tack för tipsen om hur jag kan agera mot min klasskompis! Jag vill inte säga för mycket, utifall det inte vore något egentligen, men jag bör märka ganska snart om hon visar fler tecken på det. 

Jag är tveksam på att hon insett att det är ett dåligt beteende, så först och främst bör jag nog upplysa henne om att det är fel. Om hon inte lyssnar då så får jag ta till mitt egna vapen och försöka hitta tillfälle att berätta min historia för henne.

Kth som skulle bli min friska start, också omringas man av andra med tendenser till ätstörningar. Kanske lockas man tillbaka till det? Eller så blir man avskräckt och blir det den som vet bättre!

Tags: , , , , , , ,

Hon har en ätstörning, vad kan man göra?

September 10th, 2012

Första dagen:
Jag tänker: “Shit hon hade smala ben, är de lika smala som mina? Nja, det är hon nog inte.. men kan hon va på gränsen till anorexi?”

Förra veckan:
Hon säger: “BMI stämmer inte, för då skulle jag vara underviktig och det är jag ju inte. Jag ser inte underviktig ut”.
Jag säger “Fast du är väldigt smal!”

I fredags (innan middagen):
Hon säger: “Åh, jag är vrålhungrig. Har sparat mig heela dagen *ler och ser stolt ut*”

Idag:
Hon: “Jag åt frukost i morse, så jag har inte med mig någon matlåda idag”.
Jag:  “Du skojar väl, du ska du väl köpa lunch? Det måste du ju om du ska orka med studierna”.
Hon: “Men vi har ju bara en föreläsning på eftermiddagen”.
Jag: “Men du måste ju äta mer ändå, då får du låna pengar av mig.”.
Hon: “Nej, jag klarar mig, du kan inte tvångsmata mig.

Någon som känner igen sig? Mig kan man inte lura nu. Varenda litet tecken på ätstörning så ryggar jag till. Jag är mer uppmärksam än någonsin och kan ibland sitta och leta efter tecken på folk.

Nu står man helt plötsligt på andra sidan. Vad kan man göra? Jag MÅSTE göra någonting, jag måste agera, jag tänker inte stå bredvid och se hur ästörningen beslagtar andra själar i min omgivning. Det är inte lätt.. jag vet att allt man säger som är emot Ana’s vilja kommer vara “fel” sak att säga. Men jag vägrar vara tyst!

Tjejen går i min klass, och råkar vara en i vänskapskretsen som jag börjat komma in mig mest i. Jag kommer vaka som en hök över henne, men jag vet att det finns så mycket som är fel att göra och säga.. Vad bör jag egentligen göra? 

Jag ser det nästan som “våran” plikt att sprida kunskapen vidare. Vi som kämpar/kämpat emot ätstörningen är de bästa till att hjälpa andra. Vi har varit där, vi vet hur det är och vi vet att det är värt att göra något åt det.

 

Tags: , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp