Uppskattar mitt liv efter inläggning och 24h fasta

September 26th, 2013

Det fanns tillfällen i sjukdomen som man inget hellre önskade än att bli inlagd för omvårdnad. Ätstörningen hade en vilja om att bli så pass sjuk att inte kunna hjälpa sig själv, och vid vissa tidpunkter kändes det som att anorexin hade tagit all livsvilja och lämnat en  hjälplöshet. En inläggning kunde vara den enda räddningen, för inte förrän då skulle man tro att man var tillräckligt sjuk för att tillfredsställa ätstörningen. Man visualiserade sig en trygghet på en avdelning. När orken inte längre fanns så skulle det optimala vara att låta andra ta hand om en. Allt man behövde göra var att ligga i en säng och bli tvångsmatad. Lycka?

Det hände en olycka i måndags på träningen, vilket resulterade i att jag blivit inlagd på akutvårdsavdelningen de två senaste dygnen. Skadan i sig var inte särskilt allvarlig, men de ville ha observation så att det inte försämrades, innan jag kunde åka hem. Detta fick bli mina första nätter inlagd på sjukhus och ni som läst mina instagram-/twitter inlägg kan förstå att det inte var en rolig upplevelse. Jag må säga att jag aldrig blivit så pass bra bemött av personal inom vården som jag blev på Capios St: Görans sjukhus akutavdelning, men trots det kan jag inte påstå att vistelsen var rolig.

Nålstick här och där, 24 h utan mat, dropp, sjukhuskläder, sjukhussäng, undersökningar, väntan.. Inget kunde man göra. Inget orkade man göra. Det värsta var utan tvekan dygnet i droppställning. Det var mentalt påfrestande att inte få äta mat eller kunna röra sig fritt på flera flera timmar. Jag kunde naturligtvis inte undgå att relatera till hur en inläggning pga anorexin hade kunnat se ut. Detta fick mig verkligen att uppskatta mitt liv! Man mår inte bättre av att ligga inne och bli behandlad som en sjuk patient, det är psykiskt påfrestande och jag fick små panikattacker på slutet. Jag mår bra av att få röra på mig och äta mat! Lycka hämtas inte i sjukhusbädden, utan den hämtas i det vardagliga livet. Allt man kan göra är saker som ger en energi, och energin behövs för att leva, energin behövs för att känna glädje! Instängdhet och hjälplöshet äter upp en inifrån, på en avdelning blir livet inte bättre än det kan bli ute i friheten.

Efter att ha levt bunden i droppställning ett dygn och ytterligare timmar på AVA har jag insett hur illa det kan gå, när man i en sjukdom aktivt strävar efter en liknande vardag. Jag levde så några dagar och började bokstavligen klättra på väggarna och bryta ihop i korridoren. Det oroar mig över hur illa man bör må efter att leva så en ännu längre period. Kanske vänjer man sig, kanske klarar andra det bättre, men jag kan garanterat säga att det inte kan göra mig lyckligare än att leva mitt liv. <3

Frukost, lunch och middag. Droppen fick mig att aldrig vilja sluta äta igen!

Frukost, lunch och middag. Droppen fick mig att aldrig vilja sluta äta igen!

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till anhöriga: vi ljuger

June 9th, 2013

Hej!

Vill bara ta upp en sak inom ätstörningar som jag har funderat mycket över inom det senaste dygnet, då min behandlare igår sa att jag ska förbereda mig för en inläggning på tisdag om jag inte lyckas göra DRASTISKA ändringar i mitt matintag. Detta kan vara bra information för anhöriga som eventuellt läser din blogg.

Personer drabbade av ätstörningar ljuger. Ingen nyhet där. Vi ljuger, förskönar sanningen och manipulerar, det spelar ingen roll hur ärlig man var som person innan sjukdomen eller hur mycket man som t.ex förälder vill lita på sin dotter/son. När jag blev konfronterad över min ätstörning blev jag lättad. Jag vill bli frisk och det kändes så skönt att jag äntligen skulle få börja äta, nu skulle jag ju faktiskt bli tvungen till det. Resultat? Jag har aldrig ätit så lite eller rasat så fort i vikt. Här är några anledningar varför, och fällor som föräldrar inte ska falla för:

Innan sjukdomen blev känd så kunde jag ibland äta med familj och vänner. Ångesten blev extrem men jag ville inte bli påkommen eller att folk skulle börja undra. Efter så körde jag på argumentet “Men jag har ju en ÄS, ni kan väl då inte förvänta er att jag ska äta allt det där? Man kan inte bara vända på det, det tar faktiskt tid. Jag tar två tuggor nu till lunch och två till lite senare”. Jag spelade på deras samvete(skitfult jag vet!) och på hur jobbigt det var för mig att äta. Sanningen är att det går inte att småtramsa, ju fortare man bryter svälten, ju fortare kan ditt barn börja tänka logiskt igen och inse själv att han/hon faktiskt vill bli frisk och måste äta.

Sen var det tilliten. Jag sa att jag vet att jag är sjuk, jag vill bli frisk, så ni kan lita på mig. Åk till jobbet, jag ska äta en HEL portion frukost. Det blev en kopp kaffe. Eller så ordnade jag en frukost åt mig själv när dom såg, sedan tog jag in den till tvn för att det är “lättare att äta med tvn som distraktion ist. för att bli stressad vid matbordet”. Där väntade en skräppåse i väskan där maten hamnade successivt allt eftersom tillfälle gavs. “Ni kom hem så sent, jag måste äta vid bestämda tider så jag har redan ätit” = jag har inte ätit alls. Osv. osv.

Jag blev helt enkelt så rädd för att bli itvingad mat vid nästa tillfälle och nästa måltid, att jag försökte “spara” mig tills dess varje gång, vilket resulterade i att jag aldrig ätit så lite totalt innan som nu. Detta trots att jag innerst inne vill bli frisk och jag önskar att jag inte kom undan så lätt som jag gör.

Så till alla föräldrar och anhöriga där ute: Håll alltid uppsikt över att den sjuka faktiskt äter, ni ska se varenda tugga! Se till så att dom äter ordentliga portioner, det är inte farligt, så går det ju till när man blir inlagd. Håll uppsikt så dom inte springer på toa direkt efteråt för kompensation om sådana tendenser finns. Och låt dom inte övertala er att dom inte vill få professionell behandling för att dom kan själva! Min räddning nu blir antagligen inläggningen, och det tack vare vägningarna på ätstörningscentralen, jag säger att jag äter men vikten fortsätter neråt. Pappa trodde ju att jag åt, att jag mådde fint. Men det är svårare att lura professionella behandlare. Ni gör faktiskt bara ert barn en tjänst, ju hårdare ni är mot dom i den inledande, viktigaste fasen: att bryta den direkta svälten så att hjärnan kan börja tänka i mer logiska banor igen!

– Jenny

Jag vill instämma i denna fantastiska kommentar, vilket är en utav anledningarna att den publiceras i ett inlägg. Som Jenny skriver så uppstod någon form av lättnad när man äntligen skulle få börja äta ordentligt. En lättnad, men och en rädsla. Tyvärr är rädslan dominant i de flesta fallen och man gör allt för att kompensera. På ett plan vill man äta så mycket som möjligt, men på ett annat plan vill man inte gå upp ett gram i vikt.

Jag vill även tillägga att ni som kämpar med att äta tillräckligt kan ta detta som en tankeställare: vill ni verkligen vara övervakad för att få i er den mängd näring er kropp behöver för att må bra? Att fuska och ljuga kommer inte till att få en att må bättre. Det kommer trigga ätstörningen och vägen till ett sunt liv blir bara längre. Gör inte bara era föräldrar och anhöriga en tjänst, utan gör också er själva denna tjänst.

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Inläggning gör en inte friskare – det är kampen för friskheten som gör det

June 6th, 2013

Jag har aldrig varit inlagd för min ätstörning. Trots allt fanns det en viss strävan i att uppnå total maktlöshet. Det fanns en stark vilja inombords som sa att BMI 14 och inläggning skulle bli botten. Det skulle bli vändpunkten.

När man väl satt där på kliniken och vikten var tillräckligt låg, lika så puls och blodtryck, var det en varningssignal som dök upp. Anorexian tjöt av glädje. Men en del av en själv, en del som inte hade blivit helt infekterad av ätstörningens förmultnande tankar, tvingades till att inse seriositeten. Allvaret i att leva med ätstörningar. Allvaret med att ge vika för anorexin. Är det ett liv på sjukhus som man vill leva? Var det dit jag ville från början eller är det ätstörningen som influerat min strävan och förvridit min uppfattning om vad ett lyckligt och värdigt liv egentligen innebär? En inläggning sågs som räddningen, men idag tvivlar jag starkt på att det underlättar livet i det stora hela.

På sjukhus får man förhoppningsvis den hjälp och det stöd man behöver för att börja ta stegen mot ett friskare liv. Jag tror dock att det blir svårare att jobba själv med ätstörningen när man har en omgivning som försöker pusha på det. Viljan måste komma inifrån – och hur sjutton hittar man den? 

Om det inte är allvarligt nog att man uppmärksammat ätstörningstankar hos sig själv, så kanske det är allvarligt nog att man börjar agera därefter. Om agerandet och en osund viktnedgång inte är allvarligt nog, så kanske det blir allvarligt nog när sjukvårdare uppmärksammar ätstörningen. Om det inte är allvarligt nog att uppfylla kriterierna för anorexia nervosa (el. någon annan), så kanske det blir allvarligt nog när man väl blir intagen på hem/sluten vård och får ingenting annat att jobba med eller fylla sina dagar med än ätstörningen. Om det oavsett hur sjuk man blir inte är allvarligt nog, finns det då något stadium som är det?

Jag trodde att det krävdes en inläggning för att min sjukdom skulle ha varit “på riktigt”. För mig vände det när jag uppnått “kriterierna” för det. Men det var inte allvaret i situationen i sig som egentligen fick det att vända – det var insikten om allvaret med sjukdomen. När man insåg att man var sjuk, när man insåg att det kunde gå åt helvete vilken sekund som helst, när man insåg att ett steg till och man skulle nästan inte ta sig upp igen. Insikten om allvaret med sjukdomen. Varje steg nedåt gör vägen upp svårare och längre att klättra. Det går inte att vänta tills man nått ett viss mål, tills man blivit “tillräckligt sjuk” för det finns ingen botten förutom döden. Det handlar om att ta situationen som den ser ut idag, och sedan börja klättra uppåt med den som utgångspunkt.

Jag blev som sagt aldrig inlagd, men många hamnar i den sitsen. Till er vill jag säga; det är inte slutet och om ni inte vill leva i ätstörningens moln av olycka och missnöje så kämpar ni idag och varje dag därpå. När man kommer till den punkten att man kan jobba med ätstörningen på egenhand så blir det lättare att finna motivation. I längden håller det inte att leva för andras skull, man måste leva för sig själv. Men för att leva för sig själv måste man finna verktygen för att klara av det. Behandlingen kan ge en dessa verktyg. Ta emot dom med öppet sinne, lita på att de behövs användas på klättringen uppåt och kom ihåg att livet kan vara ljusare på andra sidan – man måste bara kämpa sig dit först.

Till er som inte nått en inläggning vill jag säga; det är inte värt att sträva efter. Är man sjuk så är det allvarligt. Alla former av psykiska sjukdomar är värda att börja jobba med idag. Ju tidigare, desto bättre. Är man inte inskriven så har man fortfarande friheten till att välja livet på sina egna villkor. Det finns möjligheter runt om kring en, och är dessa möjligheter värda att ignorera för ett liv med begränsningar?

När jag insåg att det kunde bli inläggning om jag inte valde rätt mådde jag rent av skit. Jag mådde dåligt för att jag visste att det fanns en möjlighet att valet skulle bli anorexin. Jag mådde skit för att jag ville inte kasta bort min tid, mitt liv och min framtid på att må ännu sämre. Jag kunde göra någonting bättre. Jag mådde alltså dåligt av alternativet “inläggning” och därmed drog jag slutsatsen att jag vill bli frisk. Oavsett hur många gånger man tvekat på det valet på vägen uppåt, så har jag alltid haft den viljan i bakhuvudet. Jag tror att alla egentligen vill må bra, så tro mig när jag säger att ätstörningen kommer inte få en till att må bättre.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Det var maten som tog en tillbaka till livet

February 12th, 2013

Hej! Jag har exakt en vecka på mig att börja äta enligt matschema, annars blir jag inlagd då jag har gått ner alldeles för mkt på för kort tid. Jag undrar om du skulle vilja/kunna skriva något som gjorde dig peppad när du skulle ta det första steget och börja äta igen? För äta måste jag göra då jag verkligen inte vill bli inlagd..!
– Anonym

Hej vännen!

Ja, en inläggning var det sista jag ville för mig själv också. Anorexin ville det, men jag ville inte.

  1. Jag skulle inte kunna vara i skolan
  2. Mina betyg skulle inte bli så bra som jag önskade
  3. Jag skulle kanske inte kunna ta studenten det året
  4. 6-7 åringarna som jag var tränare för kommenterade att jag hade smalare ben än dem
  5. Jag ville fortsätta engagera mig inom politiken
  6. Ska man sitta i nämnd så kan man ffs inte se ut som en 12-åring”
  7. Jag var inte snygg i kroppen, ville bli snygg för killar igen
  8. Jag ville ha energin att faktiskt orka med mitt liv!

Det gäller bara att tänka på vilket liv man faktiskt vill ha och sedan börja agera utifrån det. Även om ätstörningen säger emot, även om tankarna är fruktansvärda och man tvekar på sig själv tusen gånger om så hjälper det att veta vad man innerst inne egentligen vill. Vilket liv vill man egentligen ha? Varför kämpar man inte för det då?! Börja att ta stegen på vägen så når man fram till slut. Om man vet vad som krävs för att komma dit så är det lättare. Ge dig själv förutsättningarna för att få må bra. Det är ditt liv! Oavsett vad ätstörningen kan hitta på för lögner så är det viktigt att veta att:

I ditt liv så är det du som bestämmer.
ditt liv lever du för dig själv.
I ditt liv ska du må bra.

Tags: , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp