Hur upprätthåller man motivationen att bli frisk?

December 4th, 2014

Här om dagen fick jag en förfrågan av en tjej som kämpar med sin anorexi om att skriva om hur man håller motivationen uppe.

När jag var som sjukast sade jag till min farsa “Jag måste hitta motivation först.”. Hans respons var “Man kan inte bara vänta tills man är motiverad att göra allt i livet, en del saker måste man bara göra ändå. Om jag skulle vänta tills jag blev motiverad med att åka till jobber så skulle jag aldrig komma iväg.”.

Visst har han en poäng. Vi känner inte alltid motivation till arbetet som står framför oss. Entrepenören orkar inte varje dag kämpa för att utveckla sin affärsidé, elitidrottaren längtar inte varje morgon att bege sig till träningshallen och även forskarna ledsnar på sina egna studier vissa dagar. Ibland gör det de dem behöver ändå för att nå sina mål. De har alltså en långsiktig motivationkraft som hjälper dem att åka till jobbet trots att de inte känner att det är givande här och nu. Så där har min farsa fel. Om man aldrig känner sig motiverad så kanske man bör byta riktning i livet, men om man har känt motivation och vet med sig att det är någonting som kommer att löna sig i längden så går det fortfarande att kämpa för trots att dagen ser dyster ut.

Speciellt när det gäller ätstörningar är det svårt att kämpa för någonting som ger utdelning i stunden. Oftast blir det ännu jobbigare i stunden och då kan det hjälpa att rikta blicken framåt och säga till sig själv att “jag tog mig just ett steg närmre mina framtida ambitioner.”. 

En del dagar kan vi tänka på alla de saker som kommer bli så mycket bättre i famtiden, men ändå inte känna att dessa saker motiverar oss, och så kommer det att vara. Vi är inte alltid motiverade, och vi känner inte alltid inspiration till att göra förändringar eller jobba hårt för någonting. Det är Okej att ta några steg tillbaka eller stanna upp ibland, för min erfarenhet säger att det kommer att vända så länge man är öppen för att må bättre igen. Men, ibland är det som min farsa säger, att man måste göra vissa saker ändå och när motivationen kommer tillbaka kommer man nog tacka sig själv över att man fortsatte att kämpa i motvind och inte lät sig drivas tillbaka.

När jag var som sjukast var det extremt svårt att känna mig motiverad, ingenting kändes kul, vilket till störstsa del är ett symptom av svälten. Så småningom slutar ju kroppen prioritera att lägga energi på “onödiga” saker, som att skratta eller vilja ha kul tillsammans med andra. Kroppen prioriterar energin på att pumpa runt blodet i kroppen och dylikt. Så att gå upp i vikt när man ligger på en anorektisk undervikt kan ibland kännas väldigt meningslöst, trots att man egentligen vet att det är nödvändigt. Och även nu, när jag inte är undernärd kan det kännas onödigt att vara noga med maten.

Det är ett symptom av sjukdomen att inte vilja gå upp i vikt. Det är inte konstigt att det är svårt att hålla sig motiverad hela tiden. Däremot går det att finna motivation då och då, samt att det går att finna saker som motiverar oss i längden. När du kommer på någonting, skriv upp det, för sådant är viktigt att påminna sig själv om. Även om de inte motiverar dig i stunden så kan du kanske minnas och förstå att det en gång har gjort dig motiverad och att det finns en mening med varför du kämpar emot ätstörningen.

Tags: , , , , , , , , , ,

Skola och behandling

September 4th, 2014

På måndag ska jag testa på en ny behandlingsform. Jag har nämnt det tidigare här och här. Behandlingen är utformad i likhet med dagvårdsbehandling, men den pågår endast var tredje vecka i totalt 22 veckor. Detta innebär att jag kommer att vara på SCÄ’s dagenhet klockan 9-16 varje vardag var tredje vecka, sedan återgå till vardagen som en “testperiod” i två veckor och därefter tillbaka till enheten.

Detta innebär att jag kommer att missa en hel del i skolan. Det som oroar mig mest är om jag missar lektioner med obligatorisk närvaro, eller inte kan lämna behandlingen för examinationsskrivningar. Det oroar mig även att jag inte kommer att hinna med att studera heltid, att inte klara av kurserna och sedan behöva läsa om dem. Det känns jobbigt att missa laborationstillfällen och att försöka planera andra tider med min labb-partner samt att få tiden att studera ikapp själv. För mig är det viktigt att klara av skolan, gärna så fort som möjligt och i alla fall i tid. Men bör det inte vara viktigare att bli helt frisk?..

Jag är garanterat inte den enda själen i detta universum som känner en oro över att välja bort studier framför behandling, men egentligen bör det väl vara ett självklart val att välja hälsa framför plugg? Plugg går alltid att ta igen, men ohälsa kan ge en men för livet. Jag tror att vi har för bråttom med att klara av allting.. och inte nog med det – vi ska även klara av allting så himla bra! Det har blivit viktigare för oss att leva upp till alla krav och akademiska förväntningar än att faktiskt må bra både fysiskt och psykiskt. Hur kunde vi få så förvridna prioriteringar i livet? 

Det är klart att jag tvivlar på att denna behandling är rätt för mig just nu, speciellt eftersom jag inte är “akut sjuk”. Men det finns ett inre vett som säger att det är bättre att ta tag i detta nu och må bättre senare, än att fortsätta vandra på en tråd, som kan spricka utav minsta vindpust, endast för att inte “missa” skola. Det är väl fullständigt logiskt att jobba med hälsan först! Visst, kanske det drar ut lite på studierna, men det gynnar garanterat prestationerna i skolan framöver.

Är det verkligen bättre att kämpa sig igenom en utbildning med ohälsa, endast för att bli klar så fort som möjligt?

Fråga mormor vad hon tycker. Eller din lärare. Eller din bästa väns moster. De flesta som varit med om både utbildning, arbete och helt enkelt hunnit skaffa sig bredare perspektiv på tid skulle aldrig påstå att ett år skulle vara bortkastat. Tänk bara på hur många som tar sabbatsår och reser, jobbar eller bara lever livet innan de pluggar. Tänk hur många som åker som utbytesstudent och kommer efter ett år pga det. Är det verkligen en dålig prioritering att ta ett år till att jobba med sin hälsa och sedan fortsätta med studierna? 

Mitt beslut är i alla fall att fortsätta läsa kurserna så gott jag kan. Klarar jag inte av att ta tillräckligt med poäng under denna termin så får jag helt enkelt läsa ikapp senare. Jag kommer inte att plocka bort kurser eller sjukskriva mig. Det är viktigt för mig att ha kvar min vardag så som den skulle se ut, men däremot behöver jag sänka kraven. Beslutar jag att fortsätta på Idun i behandling så ska jag göra mitt bästa med skolan – går det så går det, hinner jag inte så hinner jag inte. Huvudsaken är att jag mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång

August 15th, 2014

Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer i föregående inlägg. Jag ska se till att besvara samtliga inom kort.

Imorgon åker jag bort på semester till Thailand i två veckor tillsammans med min pojkvän. När jag kommer hem har jag beslutat att påbörja en behandling på Idun. Fokus kommer ligga på att äta alla måltider och att gå upp till normalvikt. Fördelen med Idun jämfört med öppenvården är att man parallellt arbetar med det psykologiska, samt att uppföljningen är mycket snabbare!

Det är ingen hemlighet att det känns oerhört ångestfullt att gå upp i vikt, speciellt när en själv inte riktigt ser det som en nödvändighet. Jag känner mig som att jag ligger på en normalvikt för mig själv. Men efter ett lång nattsamtal tillsammans med min stöttande pojkvän har jag smält det lite. Idag bestämde jag mig för att sluta fokusera på varför jag inte vill gå upp i vikt och istället börja tänka på vilka fördelar som faktiskt finns:

  • Mer energi i kroppen, vilket innebär att man orkar göra mer saker
  • Lättare att bygga muskler och bli starkare
  • Mindre känslig för både fysiska- och psykiska påfrestningar
  • Bevisar för sig själv att man är starkare än ätstörningen
  • Lättare att gå efter hunger- och mättnadskänslor
  • Eventuellt ökad förbränning
  • Större bröst (?) 😉
    Framför allt…
  • Gör min pojkvän glad och stolt <3

Så, nu åker jag på semester och sedan kommer jag att aktivt kämpa för friskheten igen!

happyfighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur gör man för att bryta mönstret och få lust till livet igen?

June 24th, 2014

Här kämpar vi med matångest. Hur gör man för att få den drabbade att förstå att det här är skit. För mig känns det som min dotter valt att bli kvar i ätstörningen. Hur gör man för att hon ska ta klivet och bryta mönstret, få lust till livet igen. Just nu är det tungt mest för henne men även för mig och resten av familjen. Det känns som vi aldrig kommer ur den här skiten.
– Carina

Hej Carina!

För en del händer det någonting som får det hela att slå om. För en del finns det en tidpunkt där man bara bestämmer sig för att lämna skiten, också tar man tag i det och gör alla förändringar. En del har en tydlig vändning och det kan vara olika saker som orsakar den. Men de allra flesta måste bestämma sig flera gånger. Viljan att leva kommer inte bara genom en händelse eller ett tillfälle som gett en motivation. För de allra flesta tar det tid, tålamod, och flera fighter innan man börjar se att man faktiskt har kommit någon bit på vägen tillbaka till livet.

Som en nära släkting till mig påpekat flera gånger så handlar det mycket om att låta det få ta sin tid. Ju mer man hetsar över att bli frisk så fort som möjligt, desto mer besviken och frustrerad kommer man att bli över att det inte går framåt. Även om det faktiskt gör det, det går framåt, även om det också går bakåt ibland. Jag ser det som att varje bakslag även är ett steg framåt – makes sense?

Som min behandlare påpekade så blir de allra flesta faktiskt friska från sin ätstörning – det tar bara oftast väldigt lång tid och man behöver jobba med den flera gånger. Jag tror inte riktigt att man som utomstående kan göra så mycket mer än att visa stöd och ge kärlek. Det är viktigt att man som drabbad får känna sig älskad och omtyckt. Det är viktigt att veta att man inte är ensam. Däremot är det omöjligt att ge någon annan livslust – den motivationen måste man hitta inom sig, och det kommer inom sin tid, så länge det finns stödet för det i omgivningen.

Jag förstår att de flesta av er önskar att höra något annat. Kanske finns det förhoppningar om att jag eller behandlare sitter med facit i hand, bara det att ingen riktigt överlämnat det. Om det nu fanns någon knapp att trycka på eller ett piller att ta för att bli frisk och fri från denna förbaskade ätstörning är jag övertygad om att vi hade blivit tilldelad den för länge sedan. Anledningen till att det är så kämpigt är för att det finns ingen exakt “såhär gör du”-manual för att bli frisk. Det vi gör är att stötta och vägleda varandra framåt och förhoppningsvis kan våra erfarenheter och lärdomar leda oss på rätt väg.

Kämpa på! Det här har vi!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är inte lätt, men… det går!

May 11th, 2014

Försök att ta hand om dig. Ta inte på dig för mycket och se till att vila.

Detta är återkommande uppmaningar från personer i min närhet. För det mesta blir svaret “ja, jag ska försöka, men det är inte så lätt“. Visst är det sant; det är inte lätt, och visst har jag försökt. Trots försöken har det inte riktigt gått att ärligt ta hand om sig själv fram till idag, och ni vet varför, det har vi redan konstaterat – det är inte lätt. Observera dock att svårigheten gör det inte omöjligt, och försök är aldrig misslyckade. Att jag har försökt trots att det inte har varit lätt har lett mig till där jag befinner mig idag.

Idag talade jag i telefonen med min pappa för första gången på flera veckor. Samtalet avslutades i princip med “gör inte för mycket, se till att vila och ta hand om dig”. Denna gång blev inte mitt svar “jag försöker” utan idag svarade jag “jodå, jag jobbar aktivt med det”, för det är precis det jag känner att jag gör nu.

Förut tänkte jag..

  1. Jag bör inte ta på mig ett extra pass, men jag kan ju faktiskt…” och gör det.
  2. “Jag bör nog äta något efter träningen, men jag väntar hellre tills jag kommit hem…”  och åker hem hungrig.
  3. “Min kropp skulle nog behöva vila från träning en dag… men när de frågar så kan jag ju inte säga nej.” och det blir träning i alla fall.
  4. “Åh, nej, jag kan ju inte äta godis nu.” och tackar nej.
  5. “Jag kan ju inte äta igen, redan! Det har ju bara gått två timmar sedan jag åt sist!” och försöker dra ut på tiden.

Nu tänker jag..

  1. “Jag har inte tid att jobba mer nu. punkt!” och sedan gör jag inte det.
  2. “Jag behöver verkligen äta något efter träningen – ge mig mat!” och jag gör det.
  3. “Nej, jag tänker inte följa med och gymma idag. Idag ska jag vila.” och jag gör det.
  4. “Godis? Höja blodsockernivån i slutet av träningspasset? Ja tack!” och jag tar emot godisarna.
  5. “Två timmar sedan jag åt? Ja men då kan jag ju äta igen!” och jag äter.

– Jag vill inte bryta ned min kropp, jag vill inte slita ut mig. Jag vill inte stressa och jag vill inte må skit. 

– Jag vill bygga upp mer muskler, jag vill äta allt som min kropp behöver. Jag vill njuta av livet och jag vill må bra.

Ingen vill väl egentligen förstöra sig själv. Egentligen vill nog alla må bra. Dock är det inte så lätt att genomföra de förändringar som krävs, trots att man vill. Jag antar att jag inte har lyckats förändra mitt liv tidigare för att jag inte varit där mentalt. Jag har varit i en fas där “jag vet, jag kanske försöker, men jag gör inte”, och det är inget konstigt att fastna ett tag där. Det kanske är nödvändigt att hamna där ett tag för att faktiskt nå den mentaliteten som får en att äntligen börja göra. Så oroa er inte om ni känner igen er “jag vill ju egentligen, men…” – tänket, för jag har varit fast där lääänge och äntligen har viljan även börjat påverka mina val och handlingar. Äntligen har jag självmant börja handla så som jag bör. Äntligen gör jag frivilligt de val som gynnar min hälsa. Äntligen har jag aktivt börjat jobba för att faktiskt må bra (och jag är övertygad om att ni också kan göra det).

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bli medveten om de sjuka tankarna

March 6th, 2014

Hej, jag undrar om du har några tips om hur man kan lära sig att skilja på vad ätstörningen vill och vad du själv vill. När jag t.ex känner att jag borde träna och inte äta är det svårt att inse och komma ihåg att det inte är jag själv som vill det utan att det är Ana som försöker lura och hålla kvar mig i sitt hårda och kalla grepp. Så det skulle vara jättebra om du hade några tips och råd om hur jag ska inse att det är Ana som vill dessa saker och hur jag ska kämpa emot henne.
Tack på förhand :)
Du är verkligen en inspiration !
-Cole

Hela tillfriskningsprocessen i sig är ju en kamp mellan ätstörningens och ens egna vilja. Man måste jobba för att lära sig identifiera ätstörningstankarna och man måste sedan jobba extra hårt för att motverka dem.

För mig låter det som att du egentligen vet att det är Ana som uppmanar sig till att träna mer och äta mindre. Problemet nu blir att lita på sig själv. Ofta vet vi mer om vår ätstörning än vi vågar erkänna. Men utan att erkänna det för oss själva och ta det på allvar så kommer vi aldrig till att kunna gå vidare till nästa steg, och faktiskt jobba emot den.

I stundens hetta är det oftast svårare att se sig själv och situationen från ett utomstående perspektiv. Därför är det t.ex. bra att dokumentera tankar och handlingar i själva skedet samt direkt efteråt, för att sedan kunna blicka tillbaka och se på situationen ur en annan synvinkel. Att analysera tankar och handlingar i efterhand är oftast ett mycket bra sätt att lära sig och få insikt om sitt beteende.

Efter en genomförd analys kan man förhoppningsvis dra en del slutsatser, t.ex. att..

  1. Anledningen till att jag fick ångest över detta måste ha varit….
  2. Jag kände ett behov av att kompensera därför att…
  3. Det jag åt var egentligen inte så mycket men det kändes som det för att ätstörningen sa…
  4. Det blir alltid jobbigare att äta om…
  5. Det hade inte hänt om…
  6. Egentligen var det bara så här, men jag upplevde det sådär därför att…

Ofta kommer man till insikt om att det man ätit inte alls varit lika mycket som det upplevdes i stunden, eller att en skinkbit extra inte alls innebär att man behöver göra 20 armhävningar och 50 sit-ups. Men i stunden… då känns det viktigt.. då är det någonting stort och ångestfullt.

Efter man har kommit fram till slutsatser kan man tillämpa den nyfunna kunskapen vid framtida liknande situationer. Låt mig ge er ett exempel:

Ofelia äter 50 kcal mer än vad hon brukar till frukost. Hon ville verkligen göra det idag. Tankarna sätts i rullning och hon funderar ut hur hon kan förbränna dessa 50 kcal som hastigast, utan att någon märker… Hon kastar sig ned på golvet och försöker köra så snabba armhävningar och kan, innan hon hör hennes mammas steg mot köket. Hon hann bara träna i 3 min, det räcker inte.. Ofelia måste kompensera mer senare och hon måste väga sig (!).

Analys: Vad är 50 kcal egentligen? En ostskiva? En dl lättfil? Hur många sådana behöver man äta för att gå upp i vikt? Jo, ungefär 160 st. Är det nödvändigt att hets-träna lite efter frukosten för en dl yoghurt extra? Ska det förhindra den eventuella viktuppgången? Varför ska Ofelia ens behöva träna nu? Det kan hon väl göra sen, när hon mår bra utav det. Det påverkar ju inte vikten något, utan det triggar ju bara igång ätstörningen mer.

Slutsats: Det finns ingen vinst att kompensera för att man ätit lite extra en frukost.

Ofelia äter 70 kcal mer än vad hon brukar till frukost. Men idag kompenserar hon inte. Även fast Ana säger att hon bör göra det. Ofelia förstår nu att det inte kommer att göra henne tjockare, även fast Ana säger det.

Riktigt så lätt är det kanske inte. Det är svårt att brottas med Anas tankar, men när man väl insett vad som är sjukt och friskt blir det lättare att påbörja argumentationen. Och sedan faktiskt agera utefter slutsatserna.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

First want it, then do it!

December 19th, 2013

Det är få saker som är så hoppgivande som när personer med ätstörningar berättar att de vill bli friska.  Jag säger till er alla att finns viljan så kommer man till att lyckas! Frågan blir dock när? Frisk blir man tyvärr inte enbart genom att vilja det utan det krävs också att man börjar agera efter det. Hur stark är viljan just nu? För det är utefter den som man också kommer att handla.

Julen är ett tillfälle som kan anses vara en utmaning för många av oss med ätstörningar. Jag säger därmed såhär; vill du bli frisk så våga anta utmaningen! Ta detta tillfälle till akt och låt viljan övergå till handling. Tillåt dig själv att göra de friska valen, inte bara för att det krävs av dig, utan för att du vill. Vill du ha en lussebulle efter en fullständig frukost så ta det (vilket jag gjorde i morse), vill du smaka på degen underpepparkaksbaket så gör det, vill du äta ur chokladasken på vardagsrumsbordet så gör det och vill du börja jobba för att bli frisk nu så dra mig baklänges och gör det! 😀

 

Tags: , , , , , , , , ,

Är det viktigt för dig att vara smal?

April 16th, 2013

Man ska vara smal. Är man smalare än alla andra så är man lite bättre. Andra kan gärna få vara tjocka, men jag måste vara smal. Smalt är snyggt, smalt är hälsosamt! Jag äter mindre, jag tränar mer. Midjemåttet minskar och vikten rasar. Snart är jag där, snart når jag fram, snart har jag lyckats få den magra kroppen som skriker ut “jag är sjuk“.

Skinn och ben, skelett och hud. Vad är jag nu? Jag är borta. Genom att sluta äta har delar av mig ätit upp sig själv. Äter jag så lite? Tränar jag så mycket? När blir jag bättre? När blir jag tillräckligt smal? Var är lyckan? Lyckas jag vara smal, lyckas jag vara bäst, lyckas jag.

Jag ska vara snygg, jag ska vara smal, jag ska vara bäst. Jag ska inte äta, jag ska träna och jag ska ha kontroll. Jag jobbar för att göra mig lyckligare, jag lägger ned tid och energi på att se vikten rasa. Att vara smal är mitt livs mening. Utan att vilja vara smal finns det inget liv för mig. Vem vore jag då?

Idag vill jag inte äta, idag vill jag bara träna. Träna och förbränna. Förbränna och bryta ned kroppen. Idag jobbar jag mot ett lyckligare liv. Ett liv där jag är smalare än alla andra.

Jag är anorexia nervosa och om det inte är viktigt för dig att vara smal så vill jag inte ha någonting med dig att göra!

I am happy. I am strong!

I am thin, I am happy. I am strong!

I am anorexic, so do you believe me?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Matdag 13/4/13

April 14th, 2013

 

Dagen bör bestå av 5-6 måltider varav 2-3 mellanmål. Har man långa träningspass kan det behövas extra påfyllning mitt i. Jag gjorde “misstaget” att inte börja med två mackor till frukost, för det kändes inte behövligt först.. men icke sa Nicke. Sedan kom suget.

Gårdagens frukost + extra macka sedan

Gårdagens frukost + extra macka sedan (instagram)

09:00 Frukost – Yoghurt m. müsli, leverpastejsmacka och grönt te.

10:00 fort. – Leverpastejsmacka

12:45 Lunch – STOR port. risgrynsgröt m. sylt, kanel o mjölk och ett äpple.

Lunch: all risgrynsgröt som var kvar i paketet.

Lunch: all risgrynsgröt som var kvar i paketet. (instagram)

15:00 Mellis – En bägare yoghurt

17:10 Mellis – Ett gigantiskt äpple

19:10 Middag – Pasta m. köttfärssås

21:00 Kvällsmål –  Äggmacka o te

22:30 Kvällsmål – Leverpastejsmacka o te

På kvällen kändes det motigt att fortfarande vara hungrig. Men jag insåg att jag inte skulle kunna sova gott utan att känna mig nöjd i magen och tog därmed en macka till. Detta var en dag där jag fick jobba lite med ätstörningen. “Vill jag gå upp mer? Vill jag bli smalare? Är detta fel? Vad är sjukt/frisk? Vad ska jag välja?”.

Ni vet, liksom jag, att det finns bara ett riktigt alternativ i längden: vi ska bli friska!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Målvikten för att bli frisk på riktigt

March 19th, 2013

Jag har valt att ingå i behandling. Jag har valt att bli frisk!

I morse skrev jag att ett av mina mål i behandlingen skulle vara BMI 18. Jag har gått omkring de senaste dagarna och känt mig smalare.. sedan visar det sig att jag har gått upp i vikt. Jag ligger just nu på ett BMI kring 18 och jag känner mig smal! Tänk vad ätstörningen kan ställa till det för en.

I benhandlingen är det 5 kg till i viktuppgång som krävs för att nå målvikten, BMI 20. 5 kg låter mycket på en gång, men 5 kg är inte mycket i längden. Vid varje viktuppgång tror man att man har blivit tjockare, men det är bara för att man ser siffrorna på vågen. Utan vågen skulle vi inte veta och vi skulle inte märka vilken vikt vi ligger på. Så länge det inte är en extrem vikt så behöver vi inte veta det heller!

Målvikten är BMI 20. För några dagar sedan kändes det ofattbart mycket. Oron över att bli en sämre topp i cheerleadingen växte sig starkare. Oron över att få tillbaka mina “love-handles” finns fortfarande kvar. Men när jag inser att ett BMI 18 inte är så farligt som jag trodde, så finns det hopp om att en stabil normalvikt inte heller är det.

Idag pratade jag med mina tränare. De ansåg att det bara vore bra om jag gick upp i vikt. De bedömer inte en efter vikt på det sättet, utan kollar främst på tekniken – och jag har bra teknik! Nu kan jag faktiskt ha 5 kg som mål med gott samvete. Behöver jag inte gå hela vägen så blir det så, men nu kan jag sträva efter en viktuppgång utan att oroa mig över att jag skall behöva offra det som förgyller mitt liv allra mest.

Imorgon åker min våg ut i förrådet. Framöver kommer jag att väga mig med kläderna på och min behandlare kommer att avrunda grammen nedåt. Det känns riktigt bra faktiskt! Nu kommer jag att få släppa viktkontrollen på riktigt!

Nu ska jag jobba aktivt för att bli frisk!

Dokumentera saker jag gör och tankar

Dokumentera situationer och tankar

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp