Det går att bli frisk och fri

December 7th, 2013

Mitt i ätstörningens dimma känns hoppet om ett friskt liv utom räckhåll. När ätstörningen har makten över ett liv kan livet inte vara fritt, utan det är ett fängelse. Det är ett fängelse i negativa tankemönster och självhat. Men allt hat mot sig själv är egentligen ätstörningens ondska. Det är sjukdomen som får en att hata, det är ätstörningen som är missnöjd och inte en själv. Här är lyckan långt bortom ens synfält. Men friheten finns där, det är bara ätstörningens dimma som skymmer den.

Våga tro att det finns glädje utan ätstörningen, våga tro att det går att bli frisk och fri. För det går, och beviset är de personer som faktiskt lyckat vandrat ut ur dimman. Väl ute ur dimman ser man klart, där behöver man inte längre hoppas, för där får man uppleva ett liv – ett liv i frihet!

Johanna är en tjej som valt att bekämpa sin ätstörning, och hon vill dela med sig till er alla om att går att bli frisk och FRI! <— läs hennes avskedsbrev till anorexian där

 

Tags: , , , , , , , , ,

Min behandlingsresa för anorexia

November 22nd, 2013

Jag skulle gärna vilja läsa vad du gick för behandling för din anorexia. Var du inlagd? När började du träna igen eller har du aldrig lagt av? Kram Camilla

Antagligen har det dykt upp en del funderingar kring hur min behandling och vård av anorexian sett ut sedan detta inlägg. Det mesta från min behandling finns under fliken”Behandling” i högerspalten, men i detta inlägg följer en sammanfattning över hur min behandlingsresa av anorexian har sett ut:

Steg 1 – Uppmärksammandet
Mina föräldrar gav mig en varning i slutet av sommaren 2011 “visa att du kan äta ordentligt nu, annars skickar vi dig till hälsocentralen för en koll om två veckor och ingen träning tills dess.”.

Steg 2 – Hälsocentralen
Beskedet från läkaren på hälsocentralen löd “BMI 17 men inte så farligt, föräldrar oftast oroliga. Ätstörning? Knappast!”. Därav fortsatte jag med mina joggingturer men blev begränsad till att endast träna på friskis och svettis till jag gått upp ca 3 kg.

Steg 3 – Skolsköterskan och kuratorn
Varje vecka vägde jag mig hos skolsyster för att se att vikten inte gick nedåt. Dock manipulerade man med tyngre kläder, prylar i fickorna och dricka vatten. Samtidigt tog jag självmant kontakt med en kurator hos Ungdomsmottagningen för jag märkte att jag inte mådde bra och det blev jobbigare hemma.

Steg 4 – Första kontakten med länsenheten för ätstörningar
Mina föräldrar var inte dumma i huvudet, och egentligen var inte jag det heller. När vikten visat att jag gått ned några ytterligare kilogram hänvisade skolsyster oss till att kontakta Länsät i Gävle. Efter en två veckors praktik i England mådde jag som värst hittills. Tanken var att jag skulle åka till Gävle regelbundet 1-2 ggr/vecka och undertiden föra matdagbok, men eftersom jag var begränsad och ville inte missa skolan samt att min behandlare inte alltid kunde ses blev det inte riktigt någon kontinuitet.

Steg 5 – Inläggning?!
Jag hade nåt mitt lägsta BMI efter hösten 2011 och låg i riskzonen för inläggning. Under ett av mina vanliga besök märkte jag att något var på tok. Läkaren och min behandlare var dock väldigt diskreta med att uttrycka orolighet. Pulsen var väldigt låg och jag fick remiss till hälsocentralen för att göra ett EKG-test omgående. Jag kommer ihåg hur läkaren på länsät frågade om jag kände mig yr eller om jag ville att de skulle skicka mig med taxi. Jag förstod inte varför, jag kände mig helt normal, jag kunde åka tåget hem.

Steg 6 – EKG-test på hälsocentralen
Med remissen i hand kom jag till min hälsocentral för att göra testet. Där vägrade de genomföra testet utan att ha en av deras läkares omdöme, trots remiss och telefonkontakt med läkare i Gävle som meddelade att tillståndet var kritiskt så fick jag höra “ja, du ligger på ett BMI 16 vilket är ganska lite, men du är ju ganska liten byggd. Jag kan inte göra något förrän jag har haft en läkare här kolla på detta först“. EKG-testet fick jag vänta en dag med och då var det för sent. Sedan bytte jag hälsocentral!

Steg 7 – Kan jag flyga?
En vecka innan det var dags för mig och min familj att fara på utomlandssemester i Thailand kom de på att jag kanske inte är i lämpligt skick att flyga. Det blev akuta provtagningar på sjukhuset som turligt nog endast visade på vätskebrist.

Steg 8 – Vändningen
Efter Thailandsresan över jul och nyår vägde jag in på min lägsta vikt någonsin. Det var nu vändningen skulle komma. Inläggning eller livet? tänkte jag för mig själv. Nu var jag less på anorexin och allt som den förstörde. Nu var det inte roligt längre. Nu var det dags för en vändning!

Steg 9 – Byte av behandlare
Strax efter att jag kommit hem från Thailand kom de på avdelningen på att det var en sjuksköterska som åkte till BUP i min stad varannan vecka, och då kanske det var lämpligare att byta till henne. Och det var det! Hon jobbade på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som fick mig att börja fokusera mer på livet än sjukdomen. Dock blev det även här ingen riktig kontinuitet i behandlingen pga. frånvaro från hennes sida. Ibland fick jag träffa min gamla behandlare och ibland blev det uteblivna tillfällen.

Steg 10 – Intensivveckan
I februari 2012 blev jag erbjuden att ta del av en intensivvecka på länsenheten i Gävle, det var strax innan dess som jag började blogga. De kallade det för en utbildning där upplägget liknade dagvård. Vi var en grupp tjejer som åt mellis, lunch och mellis tillsammans på enheten och mellan måltiderna hade vi olika “pass” som handlade om alltifrån matsmältningen till kroppskännedom. Detta var en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig i bagaget! Även om det var väldigt jobbigt vid tillfället.

Steg 11 – Flytten efter sommaren
Jag tog studenten. Jag ville flytta hemifrån och börja plugga. Var jag redo? Mycket oro men också en stor säkerhet. Jag behövde min frihet! Hur skulle jag göra med fortsatt behandling? Kunde jag få remiss? Ville jag börja om på nytt? Väntetider och nya behandlare. Nej, jag trivdes med min behandlare. Så ofta som möjligt pendlade jag från Stockholm till Gävle för en timmes samtal med min behandlare. Även hösten 2012 var det svårt att få någon kontinuitet i behandlingen, men jag hade bloggen och jag var tillräckligt frisk för att börja träna igen.

Steg 12 – Skolhälsan
Jag valde att försöka hitta något stöd på plats och besökte en läkare hos vårdcentralen som KTH samarbetar med. Bemötandet där liknade den på hälsocentralen hemma: “Jahapp, vad är det för fel på dig då?” följt av höjda ögonbryn och ingen som helst förståelse i vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning.

Steg 13 – SCÄ?
Det tog mycket tid och energi att pendla till Gävle, så jag beslutade mig att göra ett försök att börja på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och bad om att få en remiss dit. Efter ett antal veckors väntande blev remissen nekad och strax efter detta meddelade min behandlare att hon skulle ta tjänstledigt till våren.

Steg 14 – Tillbaka på ruta 1
Alternativet nu var att återgå till min första behandlare i Gävle, vilket inte kändes helt fel eftersom vi haft kontakt till och från. Skulle jag fortsätta i behandlingen så var det att återgå till att skriva matscheman över mina matvanor och att jobba för en viktuppgång. Jag hade kommit ifrån den biten, jag kunde äta ordentligt och jag kunde äta vad jag ville. Jag hade mer ork och livsglädjen låg på topp!

Steg 15 – Prova själv
Under sommaren fick jag möjlighet att prova på hur det var utan någon behandling. Visst fanns det tuffa och mörka dagar, men i det stora hela hade jag aldrig mått så bra. Sommaren 2013 var den bästa sommaren någonsin i mitt liv! Jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera ätstörningstankarna.

Steg 16 – Avslutet av behandlingen
Vid första återträffen efter sommaren meddelade plötsligt min behandlare att det var sista träffen. Jag var inte riktigt beredd på det, men jag kände en lättnad. Jag var fri! Jag kunde sköta mig själv och ätstörningen hade inte längre makten. Jag behövde inte fokusera på vad jag åt eller hur mycket jag tränade hela tiden. Jag kunde lita på min kropp och mitt eget omdöme. Var jag redo att lämna ätstörningen till historien?

IMG_0433red

This is freedom!

 

..med att besvara den frågan får jag återkomma.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Erfarenheter lär oss att hantera jobbiga livssituationer

November 10th, 2013

Vi gör alla ‘misstag’. Vi alla genomgår olika former av kriser. Vi stöter allihopa på hinder i livet. Förr eller senare kommer vi att bli “testade”.

Det är inte något annat som testar oss, och det är ingen annan som vi måste bevisa oss för – den ena personen som avgör hur pass bra vi hanterar utmaningen är vi själva. Alla hinder och alla kriser är nödvändiga för att vi ska ta oss framåt. Det är sant som Kelly Clarkson sjunger och som många andra sagt tidigare “What doesn’t kill you, only makes you stronger”. Livet är inte över trots att det känns kaotiskt. Jobbiga skeden är tillfällen att bevisa för sig själv att man klarar att kämpa, man bevisar hur stark man är.

Det handlar inte om att pressa sig själv till yttersta gränsen, för ibland kan det vara lättare att stå ut med smärtan än att faktiskt göra någonting åt den. Utmaningen är att ta det onda och vända det till något gott. Det kan handla om allt ifrån en olycka, skada, underkänt betyg, familjebråk, förlorade pengar, borttappat husdjur eller kanske någonting som ätstörningen skulle kallat misslyckande: viktuppgång. Det finns olika former av nederlag och man kommer att stöta på fleeeera hundratals utmaningar i livet och man kan inte alltid hantera dem på “rätt” sätt. Det är nog snarare så att man väldigt sällan hanterar dem på rätt sätt första gångerna. Med erfarenhet kommer kunskap, och för att få erfarenhet måste man bemöta dessa hinder.

Med erfarenheten lär man sig att se på den krisartade situationen med andra ögon. Man lär sig att en olycka är inte ett nederlag och ett ‘misstag’ förstör inte hela livet. När ett ben brister får man möjlighet att stärka det andra. Och det är precis så vi måste tänka. Ingen blir lyckligare av att sitta hemma dag ut och dag in och gråta över det brustna benet. Inte heller mår man bättre av att försöka få liv i något som är förstört. Nej, man måste ge det tid att läka och under tiden fokusera på att stärka det andra.

Vi är inte oövervinnliga men vi är förbaskat seglivade! Ta vara på det liv du har och gör det bästa av varje situation. Låt allt det negativa stärka dig och lär dig av dina ‘misstag’. Även om det ibland känns som att man fastnat i ett svarthål så fortsätter tiden och man tar sig framåt.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Var medveten om vilka hörn ätstörningen kan gömma sig bakom

September 10th, 2013

Ätstörningen är lurig. Den gömmer sig i bakhuvudet, mellan skulderbladen och ibland i armhålorna. Den hoppar fram när man minst anar det för att verka så pass effektivt som möjligt. Den vill slå ned en till marken och allra helst helt under jorden. Varje ätstörningsrelaterad sak som stöts på i vardagen gör att ätstörningen kikar fram lite från dennes gömställe, för att se om kusten är klar för att gå till attack.

Även om sjukdomen inte längre har makten så har den en förmåga att teleportera sig in ens liv igen med ojämna mellanrum. Då är det viktigt att man är medveten om vilka vardagsföreteelser som kan vara utlösande faktorer. Jag menar inte att dessa saker bör undvikas, för det vore inte att leva i frihet från sjukdomen. Utan jag menar att en medvetenhet kan förhindra ätstörningens attacker från att vara genomslående. Vet man ens fiendes strategi och plan för attack så blir den mycket lättare att förhindra.

Runt om oss i vardagen finner vi många faktorer som pekar mot ätstörningsrelaterat beteende. Det är näst intill omöjligt att inte komma över sådana ting var dag: tidningars propaganda kring nya dieter, vännernas noja över deras kroppar, experter som uppmanar till ökad fysisk aktivitet, kalorier på livsmedel och ibland till och med på färdiga maträtter. Är det ens möjligt att vara frisk i denna värld? Ja, men det är inte möjligt att undvika alla ätstörningsförknippade beteendemönster. Därav är det ytters viktigt att man lär känna sig själv och sin ätstörning. Man ska kunna integrera sig i omvärlden trots att det finns så många trigg-faktorer runt om sig utan att ätstörningen ska få makten.

Jag har nyligen börjat träna på gym, vilket jag även gjorde mycket när jag insjuknade i anorexin. Därav har jag en medvetenhet om att det kan vara en triggande faktor, men som jag mår idag är det inte det. Träningen är ett starkt intresse hos mig, och har länge varit. Det är trist att ätstörningen tog ifrån mig det under en period, men det får mig att uppskatta den så mycket mer nu när den går att återuppta i alla dess former. Träning ger mig glädje och jag tränar för att det är kul. Det har varit som för Ofelia på gymmet , men nu tränar jag inte för att förbränna utan det råkar vara så att jag logiskt nog förbränner när jag tränar, lika som för Frida på gymmet.

Det är många som utför ätstörningsförknippade beteenden i omgivningen utan att egentligen ha en ätstörning. Det är mycket som verkar sjukt som blivit till en norm i samhället. Tragiskt nog går det inte att ignorera allt detta, utan man måste hitta sätt att förhålla sig till dem utan att trigga igång dumtankarna. Lyckas man förhålla sig till omgivningens galenskaper så tror jag att man blir friskare än innan. Har man en gång varit sjuk så sägs det att det är lättare att falla tillbaka. Jag tror också att har man en gång blivit frisk så kan man leva ett sundare liv än andra, tack vare medvetenheten.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ambivalens kring tillfrisknandet

August 8th, 2013

Det är bara att bestämma sig.

..eller?

Det finns dagar som det känns självklart att man ska tillfriskna. Det finns dagar där man hoppar och tror på ljuset. Vid tillfällen går det att finna motivation, ibland kan man förstå sig på de logiska resonemangen och faktiskt våga lita på dem. Sedan finns det dagar som sjukdomen omfamnar en med ett mörker och tankarna om att förbli sjuk låter väldigt övertalande.

Jag själv har aldrig upplevt att det funnits en tydlig vändning, där jag bara helt plötsligt bestämde mig för att bli frisk och lämna allt som har med sjukdomen att göra bakom mig. Vägen till frihet är ingen motorväg med sidoräcken. Kampen antas på grusvägar mitt ute i ingenstans. Bland skogens mörker och trädens skymda sikt är det inte lätt att veta vilken väg som leder en ut på säker mark. Hela livet är en vandring på olika vägar, och istället för att anta att det bara finns en rätt väg bör vi istället börja se till vandringen. Det spelar egentligen ingen roll exakt vilka vägar vi väljer, utan det viktigaste är att vi kan stå för de vägval vi gör. Väljer vi fel så kan vi gå tillbaka och prova nästa, väljer vi rätt så tar vi oss framåt lite fortare. Men livet kan vara långt och det viktigaste är inte att vi tar oss fram så fort som möjligt, utan att vi ser till att lära oss så mycket som möjligt på vägen.

Det går inte att bara hoppa in på motorvägen och köra mot frihetens hemstad. Vi måste vandra vår väg för att bygga upp styrkan och skaffa oss de nödvändiga lärdomarna att bära med oss. Vägen är inte rak. Det går framåt, det går bakåt och det går åt alla håll och kanter. Det viktigaste är när vi märker att vägen vi vandrar på leder oss åt fel håll så blir det dags att vända. Vänd om och välj en annan väg.

Ätstörningen är lurig. Det vet vi. Den ljuger, den lurar och den straffar. Den suger ut ljuset i tillvaron och kräver en på alla glada känslor. När mörkret känns överväldigande så är det ätstörningen som lurat in en i hålan. När man vet det, så kan man göra någonting åt det. Man kan börja söka ljuset igen. Det finns ingen garanti att man inte luras in igen, det finns många fallhål på vägen, men så länge man fortsätter att välja vägen framåt så kan man lämna ätstörningen mer och mer bakom sig.

IMG_0460redquote

Tags: , , , , , , , , , ,

Efter kamp kommer frihet

August 1st, 2013

Lik som efter regn kommer solsken, kommer även skratt efter tårar. Efter hunger kommer mättnad och efter nedgång kommer framgång. Efter ätstörningar kommer frihet, lik som efter födsel kommer livet.

Många gånger glömmer vi bort att njuta av nuet, men det finns faktiskt stunder där man inte kan finna glädje i tillvaron. I dessa stunder behöver man blicka bort över horisonten och inte lägga alla stenar i samma hög. Det finns mycket i livet som gör oss ledsna, nedstämda, arga eller helt enkelt olyckliga. Alla dessa faktorer är lika viktiga att uppleva som glädje, skratt och lycka. För vad är ljus utan mörker och vem skulle glädjas åt solen om det aldrig regnade? Frukta inte olyckan, var inte rädd för det som får en att må dåligt. Det väntar en något gott, det kommer en vändning. Efter en kamp mot ohälsa finns det ett sunt liv bakom horisonten. Det livet väntar där tills den dagen man blir beredd att välkomna det. Vi har alla våra mörker, vi har alla våra kamper, men jag tror att vi har alla våra vändningar och de kommer inte till oss förrän vi gjort oss beredda för dem.

Jag vill inte tro för mycket om mig själv eller mitt eget liv för det finns många motgångar. Men det känns som att jag börjar växa in i mig själv och finna de saker i tillvaron som ska finnas där för mig. Jag börjar bli komplett och behöver inte längre anorexin till att fylla ut tomrummet. Mitt rum fylls med andra ting som avger färger i omgivningen. Saker som jag en gång endast drömt om omfamnas jag av idag.

Våga tro att saker och ting kan bli bättre, för det är nödvändigt för att de faktiskt ska kunna bli det. Tro inte att ensamheten varar för evigt, tro inte att man måste må dåligt. Var medveten om att jobbiga känslor finns, men att allt behöver inte vara jobbigt för alltid.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Life is a roller coaster

July 7th, 2013

De flesta har nog hört att det tar lång tid att tillfriskna från en ätstörning, men det är en individuell resa. En del lyckas bli fri från sin ätstörningsproblematik på väldigt kort tid och det är ingenting som jag tänker ifrågasätta, utan det är snarare något som jag beundrar. Dock tar det för de allra flesta ett antal år innan man kan känna sig riktigt fri. Ibland ställer jag mig förundran kring om man någonsin blir riktigt fri, eller om dessa tankar kommer förfölja en livet ut.

Tyvärr är det så att en del fastnar i sig ätstörning och hittar sätt att anpassa livet efter den. Jag tror att de som inte lyckas slå sig fri är de som slutar försöka med att bli frisk. Har man ett mål och kämpar för att uppnå det, så tror jag att man förr eller senare kommer till att lyckas också. Om man däremot tar bort målet så blir det rent av omöjligt att uppnå det.

Uttrycket “Life is a roller coaster, just gotta ride it” har nog de flesta hört. Det stämmer så fantastisk bra in på kampen med ätstörningar. Livet är en berg-och-dalbana. Det finns både toppar och dalar, svängar åt vänster och höger, läskiga och lugna moment, skratt och tårar osv. Det handlar inte om att hela tiden välja vägar i strävan efter att finna den rakaste, eller snabbaste vägen fram i mål. Livet handlar om att samla mod till att sätta sig i vagnen och njuta av åkturen. Åkturen genom alla upp-, ned- och sidosvängar. Frihet är inte något livsmål som uppnås i slutet av åkturen, utan det är en känsla som kan infinna sig högst upp på banans toppar.

När paniken är framme händer det lätt att man vill kasta sig ur vagnen och återfinna sig med jorden på marken. I banans dalar är marken som närmast och då kan det kännas som rätt läge. Trots att man upplever en stark panikartad känsla under åkturens gång tror jag att de flesta kan hålla med om att det knappas vore säkrare att hoppa ur vagnen medan den fortfarande hålls på banan, eller? 

För att njuta av den fantastisk roliga, och emellanåt tråkiga, berg-och-dalbana är det optimalt att ha en entusiastisk och aningen nyfiken inställning. Desamma gäller livet: Frukta inte topparna eller deras höjd, spåra inte ur när de släpps tag om vagnen och va förväntansfull när åkturen lugnar ned sig. Njut av friheten, lita på att så länge du befinner dig i vagnen hålls du kvar på banan och var medveten om att topparna kommer åter.

Nu är det så att, på både gott och ont, är livets resa betydligt längre än en berg-och-dalbana på Gröna Lund. Både topparna och dalarna varar längre och är mer utspridda. Det finns dessutom fler dalar, men också toppar på vår resa. Med detta sagt; ser det mörkt ut just nu så väntar det garanterat en topp inom kort. Är vagnen på väg uppåt så skall man icke gripas av panik, utan sitt still och njut av friheten som väntar en.

När åkturen nästan är slut önskar vi att vi kunde åka den igen. En vanlig karusell kanske man kan åka flera gånger, men samma livsbana är omöjlig att återuppleva. Just nu sitter vi i våra vagnar – let’s enjoy the ride!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Juli 2012 – kampen för framtiden

July 2nd, 2013

Det var sommar. Det var nu eller aldrig. Framtidsbesked väntade. Vart skulle jag hamna? Vad skulle det bli av mig? Anorexin behövdes bekämpa och jag sökte motivationen.

Hos mina föräldrar fanns det inget stöd för framtidenDe kunde inte tro att jag skulle klara av att bosätta mig i en annan stad. Deras fruktan över att ätstörningen skulle få all kontroll stod i vägen för deras stöd. Jag fick kämpa mot mina föräldrars tro och mot ätstörningens vilja för att faktiskt få fortsätta leva. En tanke i mitt huvud nu: jäklar anamma!

Den här månaden lärde jag mig att resonera logiskt. Bland annat skrev jag att “Jag hittar tillbaka” och det jag skrev där är mycket sant. Dock skulle jag inte påstå att det handlar om att “hitta tillbaka” utan att finna vägen framåt.

Tjejen på bilden mådde bättre, och jag tycker faktiskt att jag var snygg! Även om jag var mager.

Jag satte upp Mål att kämpa för och nu i efterhand inser jag att jag faktiskt, faktiskt, uppfyllde dom! Juli månad blev månaden med många framsteg i matväg:

Och massa fler därtill.

Det var nog den månad som jag kämpade på mer än någonsin med ätstörningen. Jag fick delvis tillbaka mensen, och även delar av livet. Livet är dramatiskt och jag började äntligen få tillbaka energin till att hantera och njuta utav det. Den här månaden reste jag med min pojkvän till Göteborg, vilken blev en enorm utmaning för maten. Det var mycket ångest, men det kan jag inte vara annat än tacksam över i efterhand. Det gjorde mig starkare!

Tänk hur en viss tid kan påverka resten av ditt liv. Hade jag inte kämpat så som jag gjorde denna månad hade jag med största sannolikhet inte suttit där jag gör idag. Min motivation till att klara av att plugga och flytta hemifrån och med stöd av min dåvarande pojkvän gjorde att jag tog mig igenom det. All tacksamhet till resan jag gjorde juli månad 2012.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Inläggning gör en inte friskare – det är kampen för friskheten som gör det

June 6th, 2013

Jag har aldrig varit inlagd för min ätstörning. Trots allt fanns det en viss strävan i att uppnå total maktlöshet. Det fanns en stark vilja inombords som sa att BMI 14 och inläggning skulle bli botten. Det skulle bli vändpunkten.

När man väl satt där på kliniken och vikten var tillräckligt låg, lika så puls och blodtryck, var det en varningssignal som dök upp. Anorexian tjöt av glädje. Men en del av en själv, en del som inte hade blivit helt infekterad av ätstörningens förmultnande tankar, tvingades till att inse seriositeten. Allvaret i att leva med ätstörningar. Allvaret med att ge vika för anorexin. Är det ett liv på sjukhus som man vill leva? Var det dit jag ville från början eller är det ätstörningen som influerat min strävan och förvridit min uppfattning om vad ett lyckligt och värdigt liv egentligen innebär? En inläggning sågs som räddningen, men idag tvivlar jag starkt på att det underlättar livet i det stora hela.

På sjukhus får man förhoppningsvis den hjälp och det stöd man behöver för att börja ta stegen mot ett friskare liv. Jag tror dock att det blir svårare att jobba själv med ätstörningen när man har en omgivning som försöker pusha på det. Viljan måste komma inifrån – och hur sjutton hittar man den? 

Om det inte är allvarligt nog att man uppmärksammat ätstörningstankar hos sig själv, så kanske det är allvarligt nog att man börjar agera därefter. Om agerandet och en osund viktnedgång inte är allvarligt nog, så kanske det blir allvarligt nog när sjukvårdare uppmärksammar ätstörningen. Om det inte är allvarligt nog att uppfylla kriterierna för anorexia nervosa (el. någon annan), så kanske det blir allvarligt nog när man väl blir intagen på hem/sluten vård och får ingenting annat att jobba med eller fylla sina dagar med än ätstörningen. Om det oavsett hur sjuk man blir inte är allvarligt nog, finns det då något stadium som är det?

Jag trodde att det krävdes en inläggning för att min sjukdom skulle ha varit “på riktigt”. För mig vände det när jag uppnått “kriterierna” för det. Men det var inte allvaret i situationen i sig som egentligen fick det att vända – det var insikten om allvaret med sjukdomen. När man insåg att man var sjuk, när man insåg att det kunde gå åt helvete vilken sekund som helst, när man insåg att ett steg till och man skulle nästan inte ta sig upp igen. Insikten om allvaret med sjukdomen. Varje steg nedåt gör vägen upp svårare och längre att klättra. Det går inte att vänta tills man nått ett viss mål, tills man blivit “tillräckligt sjuk” för det finns ingen botten förutom döden. Det handlar om att ta situationen som den ser ut idag, och sedan börja klättra uppåt med den som utgångspunkt.

Jag blev som sagt aldrig inlagd, men många hamnar i den sitsen. Till er vill jag säga; det är inte slutet och om ni inte vill leva i ätstörningens moln av olycka och missnöje så kämpar ni idag och varje dag därpå. När man kommer till den punkten att man kan jobba med ätstörningen på egenhand så blir det lättare att finna motivation. I längden håller det inte att leva för andras skull, man måste leva för sig själv. Men för att leva för sig själv måste man finna verktygen för att klara av det. Behandlingen kan ge en dessa verktyg. Ta emot dom med öppet sinne, lita på att de behövs användas på klättringen uppåt och kom ihåg att livet kan vara ljusare på andra sidan – man måste bara kämpa sig dit först.

Till er som inte nått en inläggning vill jag säga; det är inte värt att sträva efter. Är man sjuk så är det allvarligt. Alla former av psykiska sjukdomar är värda att börja jobba med idag. Ju tidigare, desto bättre. Är man inte inskriven så har man fortfarande friheten till att välja livet på sina egna villkor. Det finns möjligheter runt om kring en, och är dessa möjligheter värda att ignorera för ett liv med begränsningar?

När jag insåg att det kunde bli inläggning om jag inte valde rätt mådde jag rent av skit. Jag mådde dåligt för att jag visste att det fanns en möjlighet att valet skulle bli anorexin. Jag mådde skit för att jag ville inte kasta bort min tid, mitt liv och min framtid på att må ännu sämre. Jag kunde göra någonting bättre. Jag mådde alltså dåligt av alternativet “inläggning” och därmed drog jag slutsatsen att jag vill bli frisk. Oavsett hur många gånger man tvekat på det valet på vägen uppåt, så har jag alltid haft den viljan i bakhuvudet. Jag tror att alla egentligen vill må bra, så tro mig när jag säger att ätstörningen kommer inte få en till att må bättre.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Cheerleading on the dancefloor

May 24th, 2013

Det är så underbart att kunna bygga var man än är. Det är sååå kul! Cheerleading ger en tillhörighet, en gemenskap och ett band inom laget som jag inte tror att någon annan sport har. Det krävs ett starkt samarbete. Vi måste lita till 100 % på varandra. Och när man lyckas, så är det all lycka i världen!

Trots att jag har gått upp i vikt säger mina baser “Du är så lätt!”, medan jag kontrar med “Det är ni som är starka!”. 

IMG_9645red

Imorgon ska vi tävla i Finnkampen. Vi är ett nybörjar lag som kommer tävla i den avancerade nivån level6. Dvs, inga höga förväntningar på vår placering – detta är en rolig grej som vi gör tillsammans innan säsongen tar slut. 😀 Men vi ska absolut göra vårt allra bästa och sätta allting med säkerhet!

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp