Påminnelse: du är stark!

September 15th, 2015

Jag älskar att känna mig stark. Både fysiskt och mentalt.

För mig ligger det någon självförverkligande i att gå till gymmet och bevisa för sig själv att man är stark. Andra kanske inte tror det bara genom att träffa mig på gatan, i skolan eller kassadisken. Där är jag en liten tjej med fint leende och bruna ögon. Men jag är mycket mer än så, jag är en stark individ som älskar mig själv och har tagit mig igenom flera tuffa perioder i livet redan vid 21-års ålder. Jag har inte bara stärkt min kropp utan framför allt min mentalitet. Visst kan man uppleva att saker i livet inte går sin väg, man kanske känner att det rent av blivit katastrofalt (!), men att hitta någonting som påminner en om att “nej, jag är faktiskt stark och det tänker jag bevisa!” kan vara den enda nödvändiga räddaren i nöden.

Jag tror inte att jag kan prata nog om alla positiva effekter med träning, men jag vet även hur extremt självförgörande det kan bli. Varje mynt har en baksida. Att jag promotar träning här och nu handlar snarare om att det är mitt “någonting” som håller mig kvar på banan. Det är min stora passion i livet, det är vad som får mig att glömma stressen i skolan eller konflikten med bästa kompisen. Det är vad som får mig att landa med fötterna på jorden och förstå att livet är inte så allvarligt som vi gärna målar upp det att vara. Även träningen är inte på liv eller död. Vi lever här och nu, och om du inte trivs med ditt liv så gör förändringar. Förändra praktiska ting eller ditt förhållningssätt till dem. Du klarar det – för du är stark! Vad stärker dig som person?

Sedan stärker jag även min mentalitet genom att läsa och skriva. Att läsa kan verkligen skapa perspektiv och påminna en om vad som egentligen är viktigt och vilken enorm påverkan en själv har på sina tankar, känslor och i sitt liv. Och att skriva hjälper mig att minimera tankestormarna och förstå mig själv bättre och vad jag behöver göra för att gå vidare. Vad hjälper dig?

Vad är det du behöver göra i din vardag för att påminna dig själv om vilken oerhört stark person du är? 

Jag tror genom att regelbundet påminna sig själv om den utveckling man gjort fram tills denna dag är det mest effektiva sättet för att förebygga återfall. Glömmer vi bort vem vi är, vad och varför vi håller på med det vi gör tappar vi lätt haken om livets mening och gräver oss en grop ned i helvetet. Så ta dig tiden och sök efter vad som skapar mening i ditt liv, vad som håller dig kvar på banan och framför allt vad som får dig att känna dig stark! Det är i dessa kretsar vi behöver röra oss. Lämna sådant som tynger samt trycker ned oss, och skapa utrymme för sådant som stärker oss. För vi är starka. Våga bevisa det för dig själv!

Jag vet att jag är så mycket mer än vad andra ser. Det finns ingen annan jag behöver bevisa det för än mig själv. Så länge jag vet vad jag är, spelar det ingen roll vad andra vet om mig och inte.

Tags: , , , , , , , , ,

Det känns rätt till slut

January 19th, 2015

Beslutsångest är jag nog inte ensam om att ha till och från. Speciellt när det kommer till beslut som styr ganska stora delar av ens tillvaro.

Lita på magkänslan.

Brukar vara någonting man ofta fått höra. Och väldigt ofta är det inte så tydligt med vad magkänslan försöker säga. Det blir så många olika intryck, åsikter, synvinklar, tankar och känslor som spelar in i beslutet att magkänslans lilla röst blir otydlig bakom allt surrande. Hur ska man någonsin veta att man kommer fram till rätt beslut? 

Jag själv är extrem på att vela fram och tillbaka, och väldigt ofta önskar jag att jag bara kunde ta ett beslut och inte analysera det så mycket. Men i slutändan brukar jag inse att det är så jag fungerar. Jag grubblar på det. Och när jag väl kommit till den insikten brukar själva beslutet bli lättare att ta för att jag blivit så less på mitt eget grubblande att jag gör det som jag tänkte från början. Det som kändes rätt innan alla tankar och synpunkter kom i vägen. Sedan är det bara att blicka framåt med förväntansfulla ögon och invänta resultatet: kändes det fel eller kändes det rätt? För när det känns rätt, har man gått på magkänslan!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Matdag 10/1/14 – Att äta fritt är friskt!

January 11th, 2014

Jag minns hur man kunde ligga vaken kvällen innan i sängen och försöka planera kommande dags måltider. “Hur skulle man äta för att precis klara sig?”. Det fick inte bli för många kalorier i början av dagen, utifall någonting dök upp senare och man skulle bli tvungen att äta lite extra. Stenkoll! Kontroll! Det fick inte överskrida den kalori-gräns som man kommit överens om tillsammans med anorexin. När? Hur? och Vad? som skulle konsumeras behövdes planeras i förväg. Ingen ro åt tankarna. Ingen tillit till kroppens egna signaler. Det var jag tillsammans med anorexin som bestämde hur jag fick äta.

Allt eftersom kontrollen släpps och man börjar lyssna mer och mer på sin egen kropp blir tankarna kring vad? när? och hur? inte lika krävande. Det är ingenting behövs planeras i förväg. Kroppen säger till och det sunda förnuftet finns där om inte. Känslan; att inte behöva ha full kontroll över maten; att inte behöva planera måltiderna till punkt och pricka; att inte ständigt oroa sig över att det ska bli för mycket; att kunna lita på sin kropp och sitt sunda förnuft – det är en frihetskänsla!

Under de senaste veckorna har jag kommit ur mina rutiner, vilket även påverkat mina matvanor. Det finns en svaghet som gör det lätt att falla tillbaka i gamla mönster, men jag är så pass erfaren nu att jag identifierar dem illa kvickt. Därefter gäller det att handla. Jag har inte haft problem med att få i mig tillräckligt med kalorier, men däremot har det varit väldigt oregelbundet. Nu börjar jag komma in i bra mat- och sovvanor igen, och det är ju en riktigt nödvändigt förutsättning för att få en bra början på denna termin!

Frukost 07:00
-En skål med fruktyoghurt + extra frysta frukter, flingor och kanel.
-Rostat julvörtsbröd med smör, tyskt korvpålägg och smörgåsgurka.
-En kopp te
Hade somnat tidigt kvällen innan och vaknade redan vid 06:30.

Mellanmål 10:30
-Ett äpple
-En kopp kaffe latte
Suttit i sängen och pluggat hela förmiddagen. För tidigt för lunch så det blev ett mellis med lite energigivande medel!

Lunch 13:15
– En portion laxsallad
(med pepparlax, avokado, quinoa, majs, paprika, gurka, isbergs sallad, citron, pesto, olivolja och salt)
Inväntade pojkvännen för jag skulle bjuda honom. Vem hade mest matlust tro? Jag åt dubbelt så mycket som honom! 😉

Mellanmål 15:15
– En STOR kaffe latte
– Minimorötter
Följde med pojkvännen till McDonald’s efter lite shopping. Han käkade ikapp nu med bigmac och jag tog mig en gratis mellanmål. Win-win!

Middag 17:00
– En portion laxsallad
Hungrig när vi kom hem. Käkade upp allt som var kvar av salladen innan vi drog till gymmet.

Kvällsmål 21:00
– Kvarg med vaniljsmak + kanel
– Rostat bröd med korvpålägg och smörgåsgurka
– Två koppar te
Var inte matsugen efter gymmet, men grymt sugen på annat gott! så då åt jag det.

Snacks 21:30 ->
– Proteinbar
– Popcorn
Var mer hungrig så tog en älskade proteinbar! Hade spelkväll och bjöd på lite popcorn. Mums!

Provade fitnessgurus nya proteinbar med smak av apelsinchoklad. Min pojkvän smakade och tyckte att det var den godaste baren hittills.

Nattmål 00:00
– Kvarg med blåbär och kanel
Han bli hungrig igen!

Jag hävdar inte att detta är extremt mycket, men jag tror att de flesta kan konstatera att det är mer än en “matlista”. Den enda måltiden som var planerad vad lunchen tillsammans med pojkvännen. Resten av dagen hade jag ingen aning om hur den skulle se ut. Hade anorexin fått bestämma hade jag garanterat inte ätit de där sista mellanmålen på kvällen, för det hade känt “för mycket” – men hur kan det vara för mycket om kroppen säger till att den behöver äta mer? Ljuger den? Eller ljuger ätstörningen som säger att man inte får äta mer än planerat?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Jag tycker det ser ut som att du gått upp i vikt”

October 29th, 2013

En närstående påpekar att denne upplever det som att man har lagt på sig ett par kilogram. Naturligtvis är kommentaren med välmening, men trots att man kanske inte är sjuk i anorexia blir det svårt att ta kommentaren positivt. Ätstörningen finns ju kvar inom än ett bra tag efter tillfrisknandets påbörjan. Att få höra att det ser ut som att man gått upp i vikt skapar snarare osäkerhet kring sina egna kost och träningsvanor.

Trots att vågen håller sig inom samma 3 kg intervall som tidigare dyker det upp frågor som: Kanske har jag ätit mer på sista tiden? Kanske bör jag köra mer cardio? Kanske känner jag att jag fått mer fett på magen? Tankarna kring kroppens utseende sätter sig på tankarna. Jag är övertygad om att de flesta behöver tampas med kommentarer som denna förr eller senare.

Även om personen som fällde kommentaren endast ville framhäva att man ser snyggare ut så är det inte riktigt det som ätstörningen hör. Då gäller det att lyssna på förnuftet och inte låta ambivalensen stiga en åt huvudet. Lita på kroppen, lita på magkänslan, lita på att man äter bra och tränar tillräckligt. Lita på att man är snygg och inte behöver banta för en sekund!

Personen som fällde kommentaren triggade omedvetet igång dumtankar hos en. Den menade inget ont och då ska inget ont heller ske.

Tankarna om bantning finns där, men jag är så pass frisk att jag väljer inte att föra dem till handling. Det är vad jag anser skiljer en ifrån att vara  sjuk och att tillfriskna. Ambivalensen och ätstörningstankarna kan finnas kvar, och de kan också triggas igång. Men det som gör en frisk är att i slutändan rent ut skita i det ätstörningen säger och fortsätta leva livet så som man mår bra av att leva!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Life is a roller coaster

July 7th, 2013

De flesta har nog hört att det tar lång tid att tillfriskna från en ätstörning, men det är en individuell resa. En del lyckas bli fri från sin ätstörningsproblematik på väldigt kort tid och det är ingenting som jag tänker ifrågasätta, utan det är snarare något som jag beundrar. Dock tar det för de allra flesta ett antal år innan man kan känna sig riktigt fri. Ibland ställer jag mig förundran kring om man någonsin blir riktigt fri, eller om dessa tankar kommer förfölja en livet ut.

Tyvärr är det så att en del fastnar i sig ätstörning och hittar sätt att anpassa livet efter den. Jag tror att de som inte lyckas slå sig fri är de som slutar försöka med att bli frisk. Har man ett mål och kämpar för att uppnå det, så tror jag att man förr eller senare kommer till att lyckas också. Om man däremot tar bort målet så blir det rent av omöjligt att uppnå det.

Uttrycket “Life is a roller coaster, just gotta ride it” har nog de flesta hört. Det stämmer så fantastisk bra in på kampen med ätstörningar. Livet är en berg-och-dalbana. Det finns både toppar och dalar, svängar åt vänster och höger, läskiga och lugna moment, skratt och tårar osv. Det handlar inte om att hela tiden välja vägar i strävan efter att finna den rakaste, eller snabbaste vägen fram i mål. Livet handlar om att samla mod till att sätta sig i vagnen och njuta av åkturen. Åkturen genom alla upp-, ned- och sidosvängar. Frihet är inte något livsmål som uppnås i slutet av åkturen, utan det är en känsla som kan infinna sig högst upp på banans toppar.

När paniken är framme händer det lätt att man vill kasta sig ur vagnen och återfinna sig med jorden på marken. I banans dalar är marken som närmast och då kan det kännas som rätt läge. Trots att man upplever en stark panikartad känsla under åkturens gång tror jag att de flesta kan hålla med om att det knappas vore säkrare att hoppa ur vagnen medan den fortfarande hålls på banan, eller? 

För att njuta av den fantastisk roliga, och emellanåt tråkiga, berg-och-dalbana är det optimalt att ha en entusiastisk och aningen nyfiken inställning. Desamma gäller livet: Frukta inte topparna eller deras höjd, spåra inte ur när de släpps tag om vagnen och va förväntansfull när åkturen lugnar ned sig. Njut av friheten, lita på att så länge du befinner dig i vagnen hålls du kvar på banan och var medveten om att topparna kommer åter.

Nu är det så att, på både gott och ont, är livets resa betydligt längre än en berg-och-dalbana på Gröna Lund. Både topparna och dalarna varar längre och är mer utspridda. Det finns dessutom fler dalar, men också toppar på vår resa. Med detta sagt; ser det mörkt ut just nu så väntar det garanterat en topp inom kort. Är vagnen på väg uppåt så skall man icke gripas av panik, utan sitt still och njut av friheten som väntar en.

När åkturen nästan är slut önskar vi att vi kunde åka den igen. En vanlig karusell kanske man kan åka flera gånger, men samma livsbana är omöjlig att återuppleva. Just nu sitter vi i våra vagnar – let’s enjoy the ride!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Uppskatta mat för det är gott och livsnödvändigt

April 19th, 2013

Inte äta det där. Inte tycka om det där. Inte vilja ha det där. Det där är äckligt. Det där är onyttigt. Det där ska inte ätas. Maten sållas, magen kräsnas och kroppen stjälper. Inget är gott, inget är nyttigt och inget vill man ha.

Egentligen tyckte jag om mat. Det var nog den rädslan som gjorde att man begränsade sig. Egentligen ville jag äta. Men rädslan över att inte kunna sluta var för stor. Egentligen ville jag bli frisk. Men rädslan att inte få vara sjuk längre var för stor.

Sedan tog man kliven. Myrstegen. Hoppet. Hoppet kom och äta kunde man. Äta ville man, men äcklig kände man sig. “Man kände sig äcklig”. Är “äcklig” ens en känsla? Nej, det man kände var rädsla. Rädslan över att uppleva och njuta av god mat igen. Rädslan av att inte kunna sluta.

Idag har jag inte “begränsningar”. 
Idag vet jag att kroppen säger ifrån om den inte vill ha mer.
Idag vill jag äta.
Idag njuter jag verkligen av god mat!
Idag vet jag att vi faktiskt inte kan sluta äta
(då slutar vi leva)

Lunch med mormor. Lite annat än matlådor med pasta!

Lunch med mormor. Lite annat än matlådor med pasta!

Laxwallenbergare med smörskingrat potatismos! Tallriken blev bra ren efteråt. ;)

Laxwallenbergare med smörskingrat potatismos! Tallriken blev bra ren efteråt. ;)

Tags: , , , , , , , , ,

Det är bara en känsla

January 16th, 2013

Jag känner mig tjockare. Verkligen, på riktigt. Jag känner fettet på ryggen – åh, nej! Inte love-handles igen! Jag känner hur jag har gått upp i vikt. Jag känner hur all ångest och tankar kommer över en.

Ångesten säger:

  • Du har ju ätit mer de senaste veckorna – klart du har gått upp i vikt ditt äckel!
  • Nu får du fan sluta äta choklad. Ge dig själv godisförbud igen.
  • Ta kontrollen, du har ju tappat den totalt. Börja räkna kalorier nu och SPARA.
  • Svält igen! Vore det inte skönt? Att se hur mycket smalare du blir? Bli av med fettet på magen.

Verkligheten kontrar:

  • Du har ju varit hungrig, fått mens och tränat. Klart du kan äta mer!
  • Bättre att du äter chokladbitarna som du är sugen på så kan du sova gott sen.
  • Varför ska jag kontrollera mitt ätande? Det sköter kroppen själv med sina signaler. Det behöver jag inte försöka uppskatta, räkna och begränsa. Dessutom har du inte ens den tiden.
  • Visst vore det skönt att svälta.. men jag skulle inte klara av det och samtidigt leva mitt liv. Jag skulle bara kunna tänka på när jag får äta nästa gång istället för vad han går igenom på förläsningen. Jag skulle inte få ut något av träningen och jag skulle isolera mig ifrån alla. Jag skulle förstöra mig själv!
  • Försöker du äta mindre en dag/en gång så kommer du bara att behöva äta mer senare ändå! Lika bra att äta sig mätt från början!

Det ÄR riktigt jobbigt att känna sig tjockare. Jag kanske har gått upp lite, men det är fortfarande inte riktigt normalvikt. Dvs, långt ifrån tjock egentligen! Det handlar om att acceptera förändringen i kroppen, ta några dagar att vänja sig och sedan inse faktum.

Ibland ställer jag mig konfunderad över hur tankarna verkar. Jag har ju för sjutton haft cheerleading flera timmar förra veckan – klart jag blir hungrig – kroppen bygger muskler – klart muskler väger – klart vikten inte kan vara hur låg som helst!

Men det viktigaste när ångesten går till attack och sprider myter om att man har blivit tjock är att man tänker logiskt. Det är oftast inte så mycket som man har ätit, det är oftast inte så mycket “fett” som det känns.

Det är bara en känsla. Låt dig inte skrämmas av den känslan för känslor kan luras, förvirra oss och är sällan helt ense med verkligheten.

Tags: , , , , , , , , ,

Frukost ger en bra start på dagen

January 6th, 2013

Lidl's mellangrova med korvpålägg och smörgåsgurka. Skogsbärs yoghurt och müsli+allbran. Grönt te.

Jag har lärt mig att jag gillar att äta mig ordentligt mätt på morgonen. Slarvar  jag med frukosten så hamnar man lätt i den onda hungercirkeln resten av dagen. Tankarna kretsar kring mat och man inväntar nästa måltid. Om man istället börjar dagen med mättnad så kan man fokusera på annat fram tills nästa måltid.

Att vara mätt var obehagligt förut. Det var en skrämmande känsla eftersom att man så länge vandrat runt hungrig. Idag känner jag hur skönt det är att vara mätt, det får en att känna sig nöjd. Anorexin har inte samma makt – var dag kan börja bra för ens egen skull!

Tags: , , , , ,

Tenta-ångest

October 17th, 2012

Detta har varit en plugg-dag. Och fler sådana skulle jag behöva.. det känns inte bra inför morgondagens tenta. Jag drömde till och med mardrömmar om det igår. Ush, vilken ångest man kan ha. Ångest är man väl van med vid detta lag, men det är inte riktigt samma typ… eller är det?

Jag kanske ska tänka lika dant som jag fått mina tankar att gå kring mat-ångest:

“Det är bara en känsla, den varar inte för alltid. Vänta ut den med tiden för efteråt kommer den att göra dig starkare och du kommer kunna ta lärdom av den.”

Nu känner jag i alla fall att det inte går in mer i mitt huvud, trots att den har fyllts med alldeles för lite egentligen. Men när det inte går in något mer så är det inte lönt att läsa mer heller. Så nu tar jag mig ett kvällsmål och håller tummarna på en god natts sömn i min nya säng!

En kopp camomille-te i min brutalt kapitalistiska mugg (ta det inte för bokstavligt, den är bara charmig). Två små mackor med smör, ost, gurka och örtsalt.

 

Tags: , , , , , , , ,

Tjocka människor har inte minsta storleken

September 11th, 2012

Självkart att 5 kg i kroppsvikt börjar märkas. Förändringarna är skrämmande. De nyaste byxparen går inte att knäppa, och dragkedjan måste vara neddragen för att man ska kunna sitta. Det är inte kroppen som är för stor, utan byxorna som äntligen blivit för små. Istället provade jag mina andra gråa byxor som jag kunde ha för över ett år sedan – DE SATT PERFEKT!

1. Jag har lagt på mig
2. Det är fortfarande den minsta storleken i dam
3. Mina snyggaste byxor sitter äntligen snyggt på mig

När paniken över förändringen började komma, när tjockhetskänslorna tog vid så ersatte jag dom med “snygghetskänslor”. Jag kände mig snyggare. Snyggare är inte en undervikt. Snyggare är normalt smal med rumpa och lårmuskler. Snyggare var ju precis det man ville bli! 

Nu ska jag känna mig stolt, stolt över att jag inte är avmagrad och stolt för min kropp.

Tags: , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp