Det värsta med ångesten

July 13th, 2014

Ofelia har precis ätit. Hon har ätit någonting som i hennes (eller ätstörningens) mening var alldeles för mycket. Det som händer är att hennes tankar sätts i rullning. Hon börjar analysera och reflektera över alla kalorier som hon stoppat i munnen. Det här är ätstörningens gärning; det är den som straffar henne med ångest. Men det är ju svårt för Ofelia att förstå det i stunden. Även om hon vet att det är sjuka tankar som dyker upp i hennes huvud är de väldigt påtagliga och alldeles för dominanta för att hon inte ska kunna lyssna till dem.

Ofelia vet att det är sjukdomen som försöker tvinga henne till kompensation, men sjukdomen lyckas även få Ofelia till att vilja kompensera. Ofelia vill inte sitta här med den där fruktansvärda ångesten som bara verkar skjuta upp i höjderna mer och mer.. hon måste göra någonting åt det! Och så tillfredsställer hon ätstörningens behov av kompensation..

Om Ofelia bara i den stunden av hetta kunde prova att stå ut med ångesten ett tag skulle hon märka att den nått sin topp och kommer ganska snart minska. När tankarna väl slår till är det extremt svårt att inte låta sig påverkas av dem. Väntar vi bara några timmar med att ta beslut om det var farligt eller inte att äta så mycket kommer vi att kunna se det ur ett mycket mer realistiskt perspektiv. Efter några timmar är inte ätstörningstankarna lika dominanta. Visst kan vi fortfarande känna ett behov av att kompensera, det kan finnas flera dagar efteråt, men ju längre man väntar desto mindre blir det. Det du åt förra helgen spelar knappast någon roll nu – inte sant? Hade de spelat någon roll om du kräkts upp efterrätten eller dragit dig ut för att promenera bort kalorierna i en timme? Det är beteenden som enbart stärker ätstörningen, men påverkar dig knappast i längden om du inte kompenserat.

Det värsta med ångesten är att den kan vara så stark och göra ätstörningstankarna så påtagliga i stunden att man inte kommer ifrån den. Man låter den dominera och man ger till sist med sig för den.. man gör allt för att bli av med den i stunden.. När det enda man egentligen behöver göra för att bli av med den för gott är att stå ut med den ett tag.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

“Jag och min ätstörning”

July 6th, 2014

Så, här sitter jag, med tårar i ögonen och är hukad över toalett stolen. Flera år har jag kämpat med ätstörningen, men fortfarande får den mig att göra dessa sjuka saker. Varför åt jag allt godis? Jag skulle ju bara ta några. När jag tagit några kunde jag lika gärna ta fler – det var ju så gott! Men det blev för mycket.. Jag åt tills jag mådde illa och ännu en gång fick jag släpa iväg mig till toaletten för att försöka tömma magen på alla de godheter jag lyckats hetsat i mig. Vilket misslyckande! Tillbaka i samma sjuka mönster, som alltid – kommer det någonsin gå att bryta?

Samtidigt som jag står där, hukad över toaletten med fingrarna i halsen vet jag att det inte slutar här. Kalorierna har kroppen säkert redan hunnit tagits upp, så de måste förbrännas.

Jag sköljer av mig snabbt, dricker lite vatten, tar ett tuggummi och gör mig redo för att hoppa på nästa buss mot gymmet. Planen är att förbränna ca 500 kcal, då kan jag känna mig lugn över min godishets. Men redan när jag stiger utanför dörren känner jag hur orken har sugits ur min kropp – den är inte i form för ett hårt träningspass.

Jag tvingar iväg mig till gymmet. Allting går segt. Egentligen vill jag inte detta, men det känns som att jag måste. Annars kommer vikten att gå upp massa. Jag förstår inte varför jag åt allt det där. Nu måste jag träna bort det.

Jag orkar inte springa. Jag försöker köra andra konditionsövningar, men kroppen är trött. Jag lyckas bara förbränna ca 100 kcal och sedan beslutar jag mig för att ge upp på cardio och styrketräna lite istället. ”Muskler förbränner mer än fett” sägs det ju, så jag kan försöka skaffa mig massvis med muskler nu. Varför utsätter jag min kropp för detta?

Hungern börjar smyga sig på och jag blir påmind. ”Fan, jag vill ju inte äta. Har ju redan ätit för mycket.” lyder första tanken. Sedan slår det mig att ”Nu har jag ju tränat, jag vill väl inte bryta ned mina muskler? Klart jag ska äta, men det bör vara något proteinrikt!”.  Jag börjar med att ta en proteinshake, men inom kort tid blir hungern så pass påtaglig att ätstörningen ger med sig och jag äter ordentligt med mat. Det är skönt att vara mätt och belåten, det kändes som att kroppen behövde detta, men ändå kunde jag inte hindras från att slås av tanken ”Fan, jag som redan ätit för mycket…” . Nu planerar jag in att träna massa imorgon också, kanske hinner jag med en promenad innan läggdags dessutom (?).

Tankarna får aldrig ro. Jag åt lite för mycket godis och sedan gick resten av dagen ut på att kompensera för det. Så här lever jag. Så här ser mitt liv ut. När det är bara jag och min ätstörning.

OBS: denna text skrivs i ”jag-form” utan att specifikt syfta på mig själv. Texten är ämnad att ge en bild över hur ätstörningar kan yttra sig genom kompensation och hur tankarna kretsar i den drabbades huvud. Det är såhär cirkeln kan utforma sig och antingen repeteras dagligen, flera gånger per dag eller vid enstaka tillfällen; då och då. Oavsett frekvens är det ett sjukt beteende och ett mönster som är extremt svårt att bryta.

IMG_2446

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Ångesten över överätningen löser vi med regelbundna måltider

June 19th, 2014

Det är inte maten som är problemet egentligen. Äta kan jag. Det är ångesten som jag behöver jobba med. Det är den som får mig att inte må bra.
 Anorektikern

Det här problemet kan nog jämföras lite med ungdomsarbetslösheten:

  1. Problemet som lyfts fram: det inte finns tillräckligt med jobb.
  2. Problemet grundas i: ungdomarna inte har tillräcklig kompetens för de jobb som finns.
  3. Politikernas förslag på lösning: skapa fler jobb på alla dess olika sätt.
  4. Den egentliga lösningen: satsa på skolan!

Slutsats: Ta tag i problemet där det bottnar och inte där det mynnar ut.

Problemet hos en person med ätstörning:

  1. Vi tänker att problemet är: överätningen som orsakar ångest.
  2. Problemet grundas egentligen i: överätningen sker pga. tidigare oregelbundna/otillräckliga måltider.
  3. Hur vi tänker att vi ska lösa problemet: sluta äta för mycket eller kompensera.
  4. Den egentliga lösningen: börja ät ordentligt!

Det är inte ovanligt att vi ser just överätningen och ångesten som problemet med ätstörningen, men ofta är det andra faktorer som bottnar i att vi överäter och får ångest. Det är ju där vi måste lägga krut på att genomföra förändringar.

Någonting som upplevs vara en överätning behöver inte nödvändigtvis vara onormala mängder mat, utan det kan vara en mängd mat som för personen i fråga upplevs vara större än den egentligen skulle tillåta sig. För mig känns det som att jag överätit när jag blir fruktansvärt mätt. Då slås jag av tanken “shit, nu blev det för mycket” och det är då ångesten kommer på besök. Det är den tanken som jag behöver få bort och det gör jag inte genom att sluta äta “för mycket” utan genom att börja äta mer vid andra måltider, eller fler måltider. Anledningen till att man ibland äter “för mycket” är oftast för att det gått lång tid mellan tidigare måltid och blodsockret har blivit lågt, vilket gör det svårare att känna mättnadskänslor. Det kan även bero på att man ätit för lite mat vid tidigare måltider och då suger kroppen efter mer senare.

Många kanske ifrågasätter varför det är så viktigt att äta regelbundet och varierat för att bli frisk från sin ätstörning – de flesta andra friska personerna äter ju inte så? Och det är för att de inte behöver göra det. De får inte ångest om de äter tre portioner till middag för att de inte hunnit med mellanmål på eftermiddagen. De ställer sig inte och hulkar upp chokladkakan de mumsat i sig framför TV:n på kvällen och de känner inte ett tvång att förbränna 300 kcal för att de inte kunde låta bli att ta en extra macka till frukost. Men en person som har en ätstörning är känslig för att äta “för mycket”; det kan bli ett rent helvete och hela dagen kan förstöras.

Därför är det viktigare för oss att hålla en regelbundenhet i vårt ätande.
Därför kan vi inte alltid jämföra oss med alla andras matvanor.
Därför rekommenderas vi av alla ätstörningskliniker att äta 5-6 måltider jämt fördelat över dagen (varav 3 huvudmåltider och 2-3 mellanmål).
Därför tycker jag att det är värt att försöka följa det också.
För det är där vårt problem kan bli löst.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – riskerna

April 15th, 2014

Från ätandet, kroppens förbränning och svälten har vi nu kommit till något som kan ge de främsta anledningarna till varför det är viktigt att bli frisk från sin ätstörning.

Maten ger oss inte bara energi för att täcka förbränningen, utan den ger oss även näringsämnen som håller oss friska och krya. Att både ha brist på energi och näringsämnen som vitaminer och mineraler kan på lång sikt ge förödande konsekvenser på vår kropp. Det blir ungefär som att försöka bygga ett hus med bara sten och kottar – kroppen får varken virke eller verktyg.

Historiskt sett är våra kroppar uppbyggda för att överleva svält. Den anpassar sig till det minimala näringsintaget och stänger av alla “onödiga” funktioner för att prioritera de mess essentiella. Ämnesomsättningen dras ned, känslor stängs av, smärttåligheten ökar och tankarna fokuseras på att söka efter mat.

Att leva i svält, hetsätningar, kräkningar och andra kompensationsmedel en längre tid påverkar våra kroppar både fysiskt och psykiskt:

  •  Hjärtat slår långsammare – detta märks utav att pulsen sänks. Vid långvarig svält kan hjärtmuskulaturen försvagas och risken för hjärtsvikt och plötslig död ökar.
  • Skelettet åldras i förtid – urkalkning av skelettet försvagar benen och det är lättare att råka ut för benbrott och sammansjunkningar av ryggkotorna. Något som annars inte sker förrän i äldre dagar.
  • Amenorré – ingen menstruation hos kvinnor.
  • Salt- och vätskebalansen rubbas – Detta kan ske som följd av kräkningar och missbruk av laxermedel. Detta i sin tur kan bidra till rubbningar av hjärtfrekvensen samt muskelsvaghet och njurskador.
  • Tandskador – Kräkningar, framför allt, bidrar till försvagad tandemalj pga. det magsyran.
  • Svullna spottkörtlar – kan ske vid regelbunden kräkning, vilket kan medföra ett mer rundare/uppsvullet utseende.
  • Magproblem – magont, förstoppningar eller motsvarande blir förekommande då magens och tarmarnas funktioner inte fungerar normalt.
  • Hjärnans påverkas – sådant att dess hålrum ökar i storlek, vikten minskas och grundläggande hjärnfunktioner påverkas.

Kroppen är gjord för att klara av att genomleva en svältperiod och kan därför också återhämta sig väldigt snabbt efteråt. Men den är inte gjord för att leva ett liv i svält. Det är slitsamt för kroppen att genomföra alla förändringar för att anpassa sig till svälten, och desto längre/oftare den utsätts för det, desto mer slits den. Kroppen är gjord för att leva länge, och då är det viktigt att vi ger den förutsättningarna för det också.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – kroppens förbränning

April 7th, 2014

Idag deltog jag på en utav tre obligatoriska föreläsningar på SCÄ. Denna handlade om maten och ätstörningen och med mig som närstående hade jag min pojkvän. Med inspiration från föreläsningen kommer jag att i kommande inlägg att delvis dela med mig av det som sas och några reflektioner kring det. Egentligen var det inte så mycket nytt för mig och säkerligen inte er heller, men en del saker är nödvändiga att få höra upprepade gånger innan det fastnar.

1. Kroppens förbränning

Ätstörningstanke:

Tränar jag inte kommer jag inte att förbränna tillräckligt mycket med energi för att få äta, annars går jag upp i vikt.

Verkligheten:

Energiförbrukningen fördelas ungefärligt enligt följande

  • Kroppens basala (förnya kroppens celler, andas, tänka etc.) ~ 70%
  • Rörelse (laga mat, promenad till bussen, dansa etc.) ~ 25%
  • Mat (smälta maten)~ 5%

Den rekommenderade dagliga dosen motion är 30 min per dag. Med 30 min motion syftas det på 30 min rörelse. Det kan mycket väl vara ett gympass eller en löprunda, men det som syftas på är 30 min vardaglig motion. Dvs. att gå och handla, laga mat, gå ut med soporna osv. och att den sammanlagda rörelsen bör hamna på minst 30 min om dagen. Det handlar alltså inte om att vi måste ut och promenera 30 min varje dag om vi rör på oss lite grann i vardagen för att vara hälsosam och ha en bra förbränning.

Detta vill säga att JA, vi behöver äta även om vi inte tränar och NEJ, vi kommer inte att gå upp i vikt. Och visst låter det logiskt när det lyfts fram på ett sådant konkret sätt, men det är inte lika lätt att tro på det när det finns en ätstörning på axeln som hävdar annat. Det enda sättet att verkligen tro att vi behöver äta ändå, är att faktiskt prova själv.

Mer om rekommenderade matvanor kommer i följande inlägg.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Uppmärksamma sjukdomen – våga agera!

March 23rd, 2014

Vad ska man göra om man ser en anorektiker på gymmet (spec. om man träffar på denne ofta). Ska man låta bli att kommentera? Fråga hur den mår? Börja ta kontakt? Eller om det är riktigt illa ställt, kontakta gympersonalen?

Vad tycker du?
– 
Flickanochhavet

Denna kommentar fick jag i samband med det senaste inlägget om Frida & OfeliaTjejen på gymmet“.

Jag vill öppna upp för diskussion kring denna fråga. Vems ansvar är det egentligen? Är det gympersonalens ansvar att se till att de inte tillåter sjuka personer träna, är det anhörigas ansvar att se till att den sjuka inte rymmer iväg till gymmet, är det vårt ansvar som mer eller mindre f.d. sjuka eller är det enbart ens eget?

Jag tycker att det är allas ansvar tillsammans att motverka sjuka ätstörningsbeteenden i samhället. En sjuk kan sällan ensamt bekämpa ätstörningen och frivilligt sluta med alla kompensationshandlingar. En ätstörning är väldigt komplex och beroende på hur sjuk man är är det olika svårt att ha insikt om sitt beteende. Vi känner nog alla till om att synen på sig själv är tragiskt nog förvriden i ätstörningens händer och då kan det vara mycket nödvändigt att ha en omgivning som ser efter en lite grann.

Utifrån mina egna erfarenheter skulle jag personligen uppskatta att folk uppmärksammade sjukdomen. Jag behövde höra att jag var väldigt mager för att förstå det, jag behövde höra det mååånga gånger, och även än idag behöver jag bekräftelsen på att jag är liten för att jag ska förstå att det inte är farligt att gå upp i vikt. Liknande tror jag att en person som utför kompensationshandlingar behöver höra att det är fel och osunt. Även om man egentligen vet det, så har man inte riktigt lyckats tagit tills sig det faktumet för att det finns en helt annan sjuk röst i huvudet som försöker övertala en annorlunda.

Ett vanligt problem av idag är att folk är så konflikträdda att de hellre håller tyst än att säger vad de tycker. Vi förblindar oss själva för problemen som finns runt omkring oss istället för att uppmärksamma dem. Säger vi aldrig någonting, kommer det aldrig att ske en förändring heller.

Personligen ser jag upp till folk som vågar ta ställning i känsliga konflikter. Mer sådant behövs! Det är modigt att konfrontera en person som förstör sig egen hälsa. Sedan är det en konst att göra det konstruktivt och inte kritiserande. Det är extremt känsligt att tala om ätstörningar, och man vet aldrig hur motparten kommer att reagera. Men hellre att vi säger någonting och sedan backar, än att vi sitter tyst och observerar en annan person förstöra sig själv ännu mer. Eller?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Bli smal och lycklig genom att underäta hela dagen och hetsa på kvällen

September 27th, 2013

Hejsan!

Du kan ta en titt i spegeln så kan jag bara få berätta för dig att du har äckligt mycket fett på fel ställen av din kropp. Det är riktigt fult och jag hoppas du tänker över dina matvanor. Du är smart om du slutar äta ordentliga måltider, för då kommer du att bli smalare. När suget efter mat kommer ikapp dig senare så kommer du vilja äta upp kylskåpet om och om igen. Men då kommer du att bli FET igen och ännu äckligare. Det ska jag se till att du inte glömmer! För nu måste du kompensera, annars kommer du förbli stor som ett hus, ett stort äckligt misslyckat fetto.

Nej, äta ordentliga måltider får du inte göra och när koppen signalerar att den fått för lite näring kommer jag att straffa dig om du faller för suget. Jag finns här för att göra dig perfekt mager, men lyssnar du inte så är du värdelös.

Jag är en ätstörning, en del kallar mig Bulimia, några kallar mig olika former av Anorexia och andra kallar mig UNS. Jag ska se till att du inte lyssnar på kroppens signaler, jag ska se till att du inte äter en mumsbit under hela skoldagen för att sedan överrumpla dig med ångest när du på kvällen äter ur skafferiet. Du har önskat mig i ditt liv för att göra dig smal och lycklig, då är det väl det du skulle bli om du bara kunde disciplinera dig till att lyssna på mig?

Det är extremt vanligt att personer känner ångest när de på kvällskvisten proppar i sig en stor mängd mat och kalorier. Det känns som en överätning, och i vissa fall är det även det. Ångesten får en att vilja kompensera detta överätandet på olika sätt. Framför allt ställer man in sig på att äta betydligt mindre dagen efter för att kompensera ner kaloriintaget (man vill ju inte gå upp i vikt).

Det som många blir blinda för i ångestens ögonblick är det logiska förklaringen till överätningen, vilket i många fall är att man ätit för lite tidigare under dagen. Kroppen signalerar att den inte fått den energi som den gjort av med och blir hungrig/sugen. Försöker man sedan kompensera den “ikapp ätningen” så leds man in i en ond spiral. Genom att äta ännu mindre dagen efter kommer kroppen fortfarande att få för lite under dagen och därmed leder det till ännu en kvällslig överätning.

Det bästa är att äta ordentligt från början av dagen! Då lägger man en god grund och man blir inte lika känslig för förändringar. Det är bättre att man på kvällen känner att man ätit tillräckligt mycket under dagen och kroppen kanske signalerar att den inte alls behöver ett kvällsmellis. Kroppen ljuger inte för en om man lärt sig lyssna. Den är hungrig av en anledning, och det är inget misslyckande att äta när kroppen säger till! Det leder snarare till en lyckligare människa, än den person ätstörningen vill att man ska vara.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det relativa “frisk”

August 28th, 2013

Ingen person väljer att bli sjuk i ätstörningar. Men av någon anledning måste varje person själva välja att bli frisk från dem.

Falla kan man göra utan att lyfta en muskel, men att klättra upp krävs ansträngning.

Att bli frisk är ett val man gör. Detta val omfattar ett flertal val man gör i sin vardag.

Det handlar om att välja om..

  • det är viktigare att vara smal än att äta tillräckligt
  • träningen ska gå ut på att förbränna eller må bra
  • den fettsnåla yoghurten gör en lyckligare
  • man tror att man blir en bättre person genom att låta bli att ta godisbiten
  • mellanmål inte kommer få dig att må bättre
  • vågen ska avgöra hur nöjd du är med din kropp
  • andras kommentarer är sanning eller bara andra synvinklar
  • den där extra promenaden verkligen är nödvändig

Helt frisk är man inte bara för att man inte svälter och strävar efter viktnedgång. Ett insjuknande är utom kontroll, ända tills man fått insikt om sjukdomen. När man fått insikt kan man börja lära sig dessa val och därefter besluta själv vilket val man vill göra. När man är medveten finns det ingen annan än en själv som sätter gränserna över hur friskt man vill leva.

Däremot är det inte rätt att hävda att man är helt frisk om man fortfarande gör val som ätstörningen triggar igång. Man kan må bättre, man kan vara friskare, friare och man kan sluta anses ha anorexi eller bulimi, men en ätstörning försvinner inte med viktuppgång eller avslutade kompensationsbeteenden. Bara för att man inte svälter, hetsar, kräks eller tränar överdrivet så är man inte vara helt frisk.

Det är en själv som väljer hur långt man ska komma i tillfrisknandet. Det beror på vilja val man gör i sin vardag. Jag vill nu poängtera att man behöver inte bli helt frisk för att må bra. Det kan ibland räcka att bli tillräckligt frisk och vad som är tillräckligt är individuellt. Men att inte vandra hela vägen, klättra ända upp till toppen har sina nackdelar. Det viktigaste är att man mår tillräckligt bra för att leva livet. Däremot kan man leva livet så mycket lättare desto längre man vandrar på vägen mot friskhet. Valet är hos varje individ dem själva – Hur frisk vill du bli?

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Att äta tillräckligt trots träningsförbud

August 27th, 2013

Jag tränar inte lika mycket och då måste jag äta mindre.

Helt logiskt så förbränner kroppen mer energi när man tränar, det är ingen myt som ska krossas. Däremot förekommer det ofta att ätstörningen utnyttjar detta argument för att äta för lite istället. Det är ett farligt argument som kan vara väldigt övertygande och genomslående, eftersom det ligger en viss sanning i det. Bli inte förvirrad över detta nu, det ska redas ut nedan.

Vid regelbunden fysisk aktivitet ökar förbränningen och man blir både piggare och gladare, har forskningar visat på. Ca 30 min daglig motion är det rekommenderade, vilket säkerligen många av er redan har hört. Till skillnad från stillasittande kan man behöva ett litet extra pålägg till någon måltid. Fler och fler börjar ta denna motionering på större och större allvar. Det är inte allt för sällan som man stöter på personer som dagligen tillbringar timmar på gymmet, eller springer flera mil per vecka. Denna form av motion behöver absolut inte vara dålig, så länge man mår bra av träningen och inte ser det som ett tvång eller kompensation för att få äta mer. För äta mer är just det man behöver om man tränar så mycket. Som tidigare konstaterat så ökar energibehovet vid fysisk motion så då finns det naturligtvis en betydande skillnad mellan elitidrottares kostvanor och en stillasittande.

Jag som inte tränar kan alltså inte äta lika mycket som dig, som tränar.

Matschemat som jag har fått under min behandling är för en person som inte tränar. Det vill säga att det är inte en mindre mängd mat än så som krävs, utan det är standardutgångspunkten. Rör man på sig så får man anpassa matschemat så att det passar en själv. Det lämpligaste kan vara att äta extra mellanmål i samband med träning. Men håller man sig till en lagom motion i form av promenader eller något friskis&svettis-pass per vecka så är det inte stora förändringar som krävs. Lyssna på kroppen så blir det bäst! När man tränar blir man oftast hungrigare – för kroppen behöver mer näring att återhämta och bygga upp sig med. Men även när man inte tränar förbrukar kroppen energi och behöver näring för att kunna leva.

IMG_8834

Det är inte alls ovanligt att en ätstörning triggas igång när man råkar ut för en skada och av någon anledning inte kan träna på samma sätt. Rädslan om att fortsätta äta som man gör och att lägga på sig massvis med vikt kan leda till ökat kontrollbehov, begränsningar, ångest och kompensationshandlingar. Då kan det vara hjälpsamt att ha ett sådant matschema att utgå ifrån. Äter man den mängden mat så kommer man inte till att bli tjock, oavsett om man tränar eller inte.

När jag bröt foten våren 2010 bidrog det med största sannolikhet till att anorexin triggades igång. Portionerna minskades, jag gymmade mer och oron över att bli tjock växte i hög fart. I somras när jag stukade foten fick jag återigen uppleva hur dessa tankar kom infallande i huvudet. Men nu är jag stark och mycket väl medveten om konsekvenserna och dess innebörd. Jag har skadat revbenen och har träningsförbud tills det känns helt bra. Det kommer att bli en utmaning – dags att sättas på test igen! Jag känner mig tillräckligt stark för att klara det. Någon vecka utan intensiv träning kan faktiskt vara nyttigt!

När man tränar mycket handlar det oftast om ett extra mellanmål som behövs. Tränar man inte så behöver man ändå äta i likhet med matlistan ovan!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När jag började äta

January 24th, 2013

Hur var det för dig första veckan med matschema som innehöll, mat, mjölk , smörgås o fetare yoghurtar, gick du upp mkt första veckan? Och hur blev det efteråt? Kompenserade du med ngn träning eller så?
-Frida

Mat gillade jag. Jag var bara rädd för att äta för mycket. Eller snarare att inte äta för lite. Det viktigaste var att ha kalorier till godo, utifall… Min svält gick ut på att spara mig tills då jag äntligen kunde få frossa i mig allt det goda jag ville. Men riktigt så lätt var det ju inte att börja äta ordentligt igen. Eftersom jag kände att jag mådde så fruktansvärt dåligt hösten 2011 så längtade jag efter att få behandling, ett matschema som jag måste följa och äntligen börja “frossa i mig allt det goda”.

När matschemat väl kom och det var dags att äta ordentligt så tog det stopp. Jag ökade portionerna, men bara till den nivån att jag fortfarande åt för lite. Jag ville äta så mycket som möjligt men ändå för lite kalorier. Hur tänkte man där? Som jag skrivit i tidigare inlägg så tog det tid för mig innan jag kom upp i en tillräcklig mängd för att börja gå upp i vikt. (se min vikthistoria)

Första veckan var en utmaning, men en utmaning hade jag väntat mig. Det var mättnaden som var jobbigast att hantera. Den uppsvullna svältmagen gav en tjockkänslor. Mättnaden och känslorna drog till sig ångest och ångesten ville kompensera. I min värld fanns det inte att jag skulle börja kräkas/laxera men däremot ville jag träna. Turligt nog sa kroppen ofta ifrån och min tvångsträning blev aldrig extrem, så även om jag försökte inbilla mig det så bidrog den nog inte till någon större energiförbränning.

Det är lönlöst att hålla på med kompensation. Det tar ändå tid att gå upp i vikt, kompensationen är bara ett förjävligt problem som blir svårare att bli av med ju längre man håller på med det.

Jag hade stenkoll på kalorierna till en början. Det spelade inte sådan stor roll vad jag åt, utan var det energitätare så kompenserade jag det genom att äta mindre mängder. Värdelöst tänkande, för det är sådan marginell skillnad i längden.

Ät å va gla’!

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp