Vi är inte vårt utseende – det är endast en liten del av allt vi är

January 9th, 2015

Runt omkring oss av idag peppras vi med artiklar, instagram-konton, bloggar och bilder som uppmanar oss till att jobba hårdare för att få “den perfekta kroppen”. Till och med jag blir till viss del påverkad av detta – vem vill inte ha en snygg kropp? Det som anses vara snyggt är dock sällan någonting som bestämts av en själv, utan det blir den bild som media i slutändan tjäna mest pengar på att framhäva. Jag, du och alla andra kanske redan har en snygg kropp, men det blir oerhört svårt att tro på när vi ständigt blir präglad av att vi ska se ut på ett annat sätt. Kanske får vi höra att vi är snygga av våra nära och kära, vilket egentligen bör vara det som har störst betydelse, men på något vänster blir resterande delar av samhället de som får makt över hur nöjd man är med sin kropp och utseende.

Under gårdagens samtalsgrupp på Idun talade vi om ämnet “självkänsla”. Det här ämnet är otroligt basalt att ha i åtanke när man arbetar med ätstörningar, så det kan vi tala med om senare. Idag slog det mig med en boxhandske hur mycket det finns som driver på att vi ska tillägna mer och mer tid till träning och hälsosam kosthållning. Och hur, tyvärr, många blir påverkade av detta. Visst kan det vara bra i många fall att träna lite mer och äta lite hälsosammare, det är någonting jag själv skulle förespråka till viss del. Men det viktigaste är att man gör det för att man vill och mår bra utav det. Ingen ska känna sig tvungen att dag ut och dag in slita hårt med träning och begränsad kosthållning för att se ut på det sett som media framhäver som “snyggt” OM det inte gör en gladare i livet. Det slog mig helt enkelt hur mycket tid utav sitt liv många lägger ner på att förändra sitt utseende och hur liten del utseendet egentligen är utav hela ens personlighet och självvärde.

Jag tror att eftersom utseende är någonting konkret och lätt att ta på, så blir det lättare att identifiera sig själv med det än hela det abstrakta “jaget”. För “jaget” består utav så otroligt många delar att det inte går att greppa. Tänk om vi skulle börja värdera oss själva i allt det “jag” innebär istället för vilken vikt jag har, vilket hårfrisyr jag har, hur synliga musklerna är eller hur stor rumpan, brösten, näsan och låren är. Tänk om media kunde visa personer som gjort något gott mot sig själva och/eller världen. Tänk om vi fick läsa om “5 tips till att känna dig mer nöjd i livet” eller “så gör du för att stå upp för dig själv”. Ja, då skulle förmodligen stora delar av mediebranschen gå i konkurs, men mänskligheten skulle garanterat ha en bättre självkänsla i större utsträckning är vad vi har idag.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bra flyer är en smal flyer – eller?

December 8th, 2014

Det är nog svårt att undgå att uppfatta att cheerleading är och har varit en stor motivationskälla för mig i mitt tillfrisknande. Däremot så finns det en del i det som kan verka triggande. Det är synen om att ju mindre flyern väger, desto bättre är den. Det här är någonting som ingen säger, men i princip alla tänker.

Det är inte så konstigt egentligen att dra slutsatsen att det är lättare att kasta/lyfta någonting som väger lite. Men i denna slutsats tar man bara hänsyn till en utav de fysikaliska enheterna; massan. Jag skulle ju inte påstå att det är lättare att kasta iväg ett papper än en sten, även om pappret väger mindre. Samma sak att det är lättare att snurra på en stark järnpinne än ett torkat grässtrå. Så om vi skulle ta hänsyn till andra enheter som position, form, styrka osv. så skulle det inte alls vara så att den som väger minst är den bästa flyern.

Om man vill bli bra i cheerleading så är ju att gå ned vi vikt det sämsta man kan göra. Det gör ju sådant att man inte har samma energi till träningarna och inte kan prestera till fullo. Att svälta sig själv och tro att det ska gå bättre är så fel som det kan bli. Tänk vilken skaderisk man utsätter både sig själv och sina lagkamrrater för. Hör jag att mina baser inte har ätit på länge så säger jag “jag stuntar inte med dig förrän du har ätit något”, för dessa personer ska jag kunna lita på att de kan fånga mig och har de inte tillräckligt med energi i systemet ökas risken för skador. Sedan finns det säkerligen en del som klarar av att prestera trots att deras kropp ligger på en skadlig undervikt. Kul för dem, men synd om deras kropp!

Tags: , , , , , , , , , ,

Från aptitlöshet till att äta mer än vanligt

November 9th, 2014

För en vecka sedan började det. Illamående, ont i magen och förlorad matlust. Vad berodde det på? Magsjuka, matförgiftning, allergi, magkatarr? Det finns miljarder olika anledningar till att man får ont i magen, och jag lyckades inte finna någon beskrivning som riktigt stämde in på mina besvär. “Förhoppningsvis går det över snart” tänkte jag.

För något år sedan hade säkerligen Ana tagit kontrollen vid en sådan situation. Hon hade passat på att utnyttja illamåendet och aptitlösheten till att gå ner i vikt. Idag är jag så pass frisk att jag försöker äta ändå, i rädsla över att gå ned i vikt. Och turligt nog verkade det inte som att jag gjorde det heller.

Det var hemskt att inte känna hunger eller sug efter någonting att äta i flera dagar. Det blev bättre dag för dag, men det var inte förrän i onsdags kväll som aptiten kom tillbaka. Och enda sedan dess har min aptit varit på topp! Jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så hungrig eller sugen på mat så ofta som jag är nu. Förbränningen har verkligen kickat igång och det känns som att jag äter friskare än någonsin. Ibland kommer ångesttankarna smygandes, men jag slår iväg dem, för jag vill hellre äta mig mätt och belåten. Av någon anledning vill ju min kropp ha massvis med mat nu, så varför skulle jag inte ge den det?

Det jobbiga blir då/om vikten går upp en massa, men det är väl i sådana fall nästa steg i processen att lära sig acceptera det då. Hittills har det inte skett några drastiska förändringar i alla fall – kanske är det förbränningen som verkligen fått en chans att kicka igång, för nu äter jag verkligen massvis! 😀

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Sjukskriven och sjuk – nu är det äta och vila som gäller

October 6th, 2014

Det är ju fantastiskt passande att förkylningen slår till när man väl får en paus från vardagsstressen. Nu måste  jag vila och äta ordentligt. Nu är det inte bara för att bli frisk från ätstörningen utan även för att bli frisk från viruset som trängt sig in i min kropp. Det känns lite ironiskt men samtidigt rätt så passande. Det är inte ovanligt att sjukdomar väl slår ut när man får det lugnt efter en stressig period. Så nu gäller det att ta hand om sig själv lite extra mycket! :)

Jag fick faktiskt höra på TV:n i morse (nu när jag har tid att slappa framför TV:n) att lika bra som konditionsträning är för immunförsvaret är för mycket träning farligt. När man tränar bryter kroppen ned sig själv och därför är det extra viktigt att vara noga med att vila och få i sig tillräckligt av alla näringsämnen efteråt. Kör man på för hårt en längre period löper man större risk att bli ordentligt sjuk och istället inte kunna träna på flera flera dagar. Här framhävs en faktor till varför det återigen är så viktigt med att hålla en god balans med träning och aktiviteter. Det är viktigt att jobba hårt och utmana sig själv, men minst lika viktigt att ta tid för återhämtning.

Jag vet med mig att många personer med anorexia får svårare att äta ordentligt när de blir sjuka och sängliggandes. “Då förbränner man inte lika mycket energi och behöver inte så mycket mat“. FEL! När kroppen har blivit invaderas av virus eller bakterier så jobbar den ständigt på högvarv. Immunförsvaret jobbar hårt för att göra en frisk igen. Därför är det så viktigt att vila också, så man kan låta kroppen få jobba på. Kroppen behöver tillräckligt med näring för att bekämpa sjukdomen. Genom att försöka träna eller äta mindre skulle vi bara kämpa emot vår egen kropp som arbetat för att göra oss friska. Vad skulle vitsen vara med det? Vi måste ju hjälpa vår kropp att ta hand om sig, likväl som vi sköter om det hus vi bor i, förutom att ett hus kan vi köpa nytt, men vi kan inte köpa en ny kropp.

Tags: , , , , , , , , , ,

När Frida (tror sig) ha gått upp i vikt

August 11th, 2014

Förra veckan publicerades inlägget om “När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt“. Här kommer uppföljaren på denna, om Frida.

Frida sitter i soffan tillsammans med några vänner en fredagskväll och kollar på film. Fridas pojkvän kommer tillbaka från badrummet och meddelar glatt att han har gått upp i vikt. “Grattis” säger Frida och himlar lite med ögonen. Det spelar inte riktigt henne någon roll, plus att hon vet att han en annan dag kommer bli arg när vågen visar mindre igen. Tanken slår henne att hon faktiskt inte har vägt sig på evigheter, trots att det står en våg på badrumsgolvet. Hon kanske också har gått upp i vikt…

När filmen är slut och vännerna åkt hem ställer hon sig på vågen för första gången på flera månader. Siffrorna säger henne inte så mycket dock. Hon minns inte riktigt vad hon vägde senast, men kanske var det runt 1 kg mindre än nu. Det är ingen stor grej. Det är inte så att riskerar att bli tjock och dessutom har hon ju massvis med godis och annat gott i magen nu.

Frida tänkte “jaha, det var väl kul att väga sig, men det känns ju helt meningslöst att göra det. Runt 1 kg skillnad är ju ingenting, det är ju vad hennes pojkvän säger sig gå upp och ned från dag till dag. Vikten är ju i princip densamma utan att hon vägt sig på flera månader, så varför skulle det vara något av betydelse för henne? Palla!”. 

Frida går och lägger sig utan att reflektera ytterligare kring det. Hon känner sig snarare glad över att hon haft en trevlig filmkväll tillsammans med hennes vänner och att få lägga sig i sängen och mysa tillsammans med sin pojkvän. Det är alltid lika mysigt oavsett om han eller hon gått upp eller ned 1 kg.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varför ska du äta perfekt när ingen annan gör det?

July 18th, 2014

Regelbundet, varierat och jämnt fördelat – det är vad som framhävs som det optimala friska ätandet för en person med ätstörningar. Att det rekommenderas att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål går att motivera bra, och jag ifrågasätter inte att det finns många fördelar med att äta så:

Frukost ger en bra start på dagen, det sätter igång förbränningen. Mellanmålen håller blodsocker nivån i schack, underlättar för att få i sig nödvändiga näringsämnen och förebygger överätning. Huvudmåltiderna är det ingen fråga om – det är där vi hämtar in den mest essentiella näringen, utan dem riskerar vi näringsbrist.

Trots dessa rekommendationer och övertygande motiveringar är det väldigt många som inte följer dem. Anledningarna kan vara flera. Även om jag själv även ställer mig bakom regelbundenhet, variation och bra fördelning av livsmedel så äter jag inte alltid så själv. Jag erkänner: min kosthållning är inte optimal! Jag äter inte “perfekt” och det tycker jag är okej. Det är klart att jag i princip alltid äter frukost, jag älskar frukost och är hungrig på morgonen. Det är klart att jag behöver stoppa i mig mellanmål ibland, och lika självklart att jag behöver äta något innan läggdags för att jag inte ska vakna upp mitt i natten av hunger. Det behövs inga “logiska resonemang” eller “motivering” till varför dessa måltider är nödvändiga – min kropp säger ju till om dem av sig självt! Och om den någon gång ibland, under olika omständigheter inte gör det så är det inte hela världen.

Även om man har/haft en ätstörning så är man mänsklig, och en människa äter inte alltid perfekt. Det viktigaste är att hitta ett förhållande som fungerar för var och en. Ett förhållande där man känner att det inte är ätstörningen som dominerar, en kosthållning så att man får i sig det nödvändiga och ett förhållande till mat som får en själv att slappna av och våga lita på sin kropp. För mig kvittar det om du äter 4 eller 7 måltider om dagen, egentligen, bara du inte gör det av sjuka anledningar. Jag kan ärligt säga att jag själv kan äta 4 måltider en dag och 7 den andra. Det beror ju på vilket liv man har, vad man gör och hur mycket man äter vid måltiderna.

Jag säger; sträva efter regelbundenhet, variation och en jämn fördelning av måltiderna över dagen, men klandra inte dig själv om du inte alltid kan uppnå det – ingen är perfekt och det behöver inte heller matvanorna vara. Vi kan ju må bra ändå, och om ibland inte bättre. 😉

IMG_2623red

T.ex. här om dagen åt jag denna enorma portion mat (eller motsvarande två portioner) till lunch. Det är inte konstigt att det inte blev någon större måltid senare, jag höll mig mätt ganska så rejält länge – vem hade trott att denna lilla tjej kunde få i sig allt det där? Sedan kanske det ur hälsosynpunkt hade varit bättre att inte äta mig över-mätt vid denna måltid och ätit mer regelbundet resten av dagen, men vadfasen, det ska inte spela någon större roll. Vill jag äta upp min portion mat när jag blir bjuden på restaurang, då ska jag väl få göra det också! Även om det leder till magsmärta och tarmproblem efteråt. 😉 Ibland får man äta bara för att det är gott! #eathealthylivehealthy

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är inte lätt, men… det går!

May 11th, 2014

Försök att ta hand om dig. Ta inte på dig för mycket och se till att vila.

Detta är återkommande uppmaningar från personer i min närhet. För det mesta blir svaret “ja, jag ska försöka, men det är inte så lätt“. Visst är det sant; det är inte lätt, och visst har jag försökt. Trots försöken har det inte riktigt gått att ärligt ta hand om sig själv fram till idag, och ni vet varför, det har vi redan konstaterat – det är inte lätt. Observera dock att svårigheten gör det inte omöjligt, och försök är aldrig misslyckade. Att jag har försökt trots att det inte har varit lätt har lett mig till där jag befinner mig idag.

Idag talade jag i telefonen med min pappa för första gången på flera veckor. Samtalet avslutades i princip med “gör inte för mycket, se till att vila och ta hand om dig”. Denna gång blev inte mitt svar “jag försöker” utan idag svarade jag “jodå, jag jobbar aktivt med det”, för det är precis det jag känner att jag gör nu.

Förut tänkte jag..

  1. Jag bör inte ta på mig ett extra pass, men jag kan ju faktiskt…” och gör det.
  2. “Jag bör nog äta något efter träningen, men jag väntar hellre tills jag kommit hem…”  och åker hem hungrig.
  3. “Min kropp skulle nog behöva vila från träning en dag… men när de frågar så kan jag ju inte säga nej.” och det blir träning i alla fall.
  4. “Åh, nej, jag kan ju inte äta godis nu.” och tackar nej.
  5. “Jag kan ju inte äta igen, redan! Det har ju bara gått två timmar sedan jag åt sist!” och försöker dra ut på tiden.

Nu tänker jag..

  1. “Jag har inte tid att jobba mer nu. punkt!” och sedan gör jag inte det.
  2. “Jag behöver verkligen äta något efter träningen – ge mig mat!” och jag gör det.
  3. “Nej, jag tänker inte följa med och gymma idag. Idag ska jag vila.” och jag gör det.
  4. “Godis? Höja blodsockernivån i slutet av träningspasset? Ja tack!” och jag tar emot godisarna.
  5. “Två timmar sedan jag åt? Ja men då kan jag ju äta igen!” och jag äter.

– Jag vill inte bryta ned min kropp, jag vill inte slita ut mig. Jag vill inte stressa och jag vill inte må skit. 

– Jag vill bygga upp mer muskler, jag vill äta allt som min kropp behöver. Jag vill njuta av livet och jag vill må bra.

Ingen vill väl egentligen förstöra sig själv. Egentligen vill nog alla må bra. Dock är det inte så lätt att genomföra de förändringar som krävs, trots att man vill. Jag antar att jag inte har lyckats förändra mitt liv tidigare för att jag inte varit där mentalt. Jag har varit i en fas där “jag vet, jag kanske försöker, men jag gör inte”, och det är inget konstigt att fastna ett tag där. Det kanske är nödvändigt att hamna där ett tag för att faktiskt nå den mentaliteten som får en att äntligen börja göra. Så oroa er inte om ni känner igen er “jag vill ju egentligen, men…” – tänket, för jag har varit fast där lääänge och äntligen har viljan även börjat påverka mina val och handlingar. Äntligen har jag självmant börja handla så som jag bör. Äntligen gör jag frivilligt de val som gynnar min hälsa. Äntligen har jag aktivt börjat jobba för att faktiskt må bra (och jag är övertygad om att ni också kan göra det).

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Perspektiv på kaloriförbränning

December 23rd, 2013

Åtminstone en dag under semestern kunde jag och pojkvännen pallra oss till gymmet för lite träning. Senare fällde han en kommentar som ja tror kan vara nyttig att dela med mig av till er läsare.

Jag blev förbannad när det var kalorimätare på cross-trainern, när jag värmde upp. Jag bara såg kalorierna förbrännas och tänkte “nej, sluta! Nu behöver jag definitivt en cheesburgare!”.

Värt att tillägga är att han kanske förbrände 80 kcal. Efteråt käkade han två cheeseburgare och en bearnaise dippsås, följt av hemlagad pizza när vi kom hem.

En del av er kanske ställer er kritiska till detta och tänker “han är ju kille, förbränner mer och kan därför äta mer utan att bli tjock“. Visst är det så, till viss del, men framför allt lever han utan det som vi kallar för anorexia. Han går inte till gymmet för att förbränna kalorier för att få äta mycket – han går till gymmet för att bygga upp sin kropp och ge den byggstenarna till att göra det. Det blir en sådan kontrast till det ätstörda tankesättet “jag måste förbränna” att få höra hur en del friska människor istället fruktar att förbränna kalorier.

Naturligtvis behöver inte alla helt och hållet sluta förbränna kalorier, men det kan vara sunt att få höra andra perspektiv på träning, speciellt om det finns en tendens till överdriven kalori-/förbränningsfixering. Våra kroppar behöver redan en massa mat, och genom att ständigt förbränna en massa extra måste vi proppa i oss så sjukt mycket för att öka i vikt. Genom att förbränna mycket försvårar man kroppens chanser att bygga. Tankesätten skiljer sig väl i grund och botten i att anorexian vill bryta ned, medan pojkvännen vill bygga upp. Vad vill du? Hur vill du tänka?

mysexybby

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia och Frida blir skadade..

December 4th, 2013

Ofelia har blivit skadad. Hon får inte träna. Läkaren säger att det är överbelastning, överträning och att hon måste vila. Ofelia vet innerst inne att läkaren kan ha rätt – hon har tränat väldigt mycket, men ätstörningen är stark och får henne att fortsätta ändå. Hon vill inte tro att hennes kropp behöver vila, hon har blivit inbillad att hon mår bättre av att fortsätta träna. Och så hon gör…

Efter ett tag kom beskedet; det var en stressfraktur i skelettet. Ofelia får inte träna alls. Hon kan inte längre springa. Hur ska hon då förbränna alla kalorier som hon måste? Ofelia tänker att hon måste börja banta istället. Men Ofelia fortsätter att träna.. och äta mindre.. Ätstörningen övertalar Ofelia till att bryta ned hennes kropp mer och mer..

Frida råkade ut för diskbråck efter ett fall. Hon blev rekommenderad att ta det lugnt ett tag och sedan börja stärka upp muskulaturen kring ryggen. Frida tycker om att träna, så medan ryggen var paj fokuserade hon på att träna kondition istället, det sa läkaren var okej. Dock har Frida en ganska liten kropp för hennes ålder och istället råkade hon ut för en knäskada. Nu kunde inte Frida springa mer.

När kroppen blivit skadad behöver den mat och vila. Frida lärde sig en läxa och nu visste hon hur hon ska ta hand om sin kropp. Den ska bli hel, stor och stark! Frida vill inte gå runt och vara skadad!

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp