Online-utbildning för ökad kroppsacceptans

January 15th, 2016

På Karolinska Institutet genomför de ett projekt där tjejer i åldrarna 15-20 kan delta i en internetbaserad utbildning med målsättning att öka acceptansen för kroppen och må bättre oavsett hur man ser ut. Tidigare har detta visat sig ge goda resultat och minskat antalet som får en framtida ätstörning (läs mer om projektet här).

Om du är tjej i åldrarna 15-20 skulle jag uppmuntra er till att ta chansen och delta i utbildningen (klicka här). Det är alltså ingen behandling i sig, men jag tror att utbildningen kan vara väldigt givande och om inte annat en erfarenhet. Tyvärr har jag själv inte åldern inne längre för att delta, men skulle absolut ha tagit chansen annars! Hoppas att fler känner sig manade till att greppa tag i möjligheter som denna.

 

 

Tags: , , , , , , ,

Graviditet och ätstörning

November 13th, 2014

Hejsan!

Jag har nu suttit och lusläst din blogg från första inlägget till sista och du skriver så fantastiskt bra och har/är varit så otroligt stark! Jag undrar bara om du kunde ta upp ämnet med ätstörningar och graviditeter? Jag var sjuk först 2006-2008 men lyckades på egen hand ta mig upp, 2012 blev jag gravid och 2013 födde jag min son och efter det har det bara gått utför! Går just nu i behandling men jag hittar ingen motivation och jag blir så arg när jag tänker tillbaka på all vikthets det är kring graviditeter! Redan på inskrivningen hos barnmorskan blir man mantrad av viktheten med förmaningar och broschyrer! Sen att man måste väga sig varje gång man är dit skapar ångest! Sen är det vänner, bekanta, Facebook osv som jämför, kommenterar osv och är man då det minsta skör, som jag, så kommer alla elaka tankar tillbaka och istället för att njuta av sitt nyfödda barn och låta kroppen återhämta sig efter den stora påfrestning som en förlossning faktiskt är så börjar man pressa kroppen… Tränar, äta dåligt, må dåligt och så var vi tillbaka på ruta ett :(

Mvh Sanne

Hej Sanne!

Med en ätstörning i bakgrunden kan jag förstå att en graviditet kan ställa till det för en. Det innebär ju självfallet flera kroppsliga förändringar och en viktuppgång med ett nytt liv i magen. Det är tragiskt att samhället blivit så extremt skönhetsfixerat att vi till och med måste se perfekta ut när vi föder barn. Det har nästan blivit viktigare att behålla en slimmad figur och ha ett sexpack efter graviditeten än vad som är hälsosammast för både mamman och fostret. Dessa föreställningar om att vi måste vara smala och vältränade blir viktigare än det vi egentligen är menad att bry oss om – att skaffa familj och föra generationen vidare.

Jag har personligen inga erfarenheter av graviditet, men mina erfarenheter av att leva med en ätstörning kan ge mig en relativt god uppfattning om den problematik som kan uppstå. Så, vad gör man? Hur motstår man dessa krav på en perfekt kropp? Hur accepterar man förändringarna? Hur undviker man att låta detta få en att falla tillbaka i sjukdomen?

Kanske kan det hjälpa att försöka tänka på vad man egentligen värdesätter i sitt liv. När man får barn kanske ens egna föreställningar om utseendet inte behöver spela lika stor roll. Ens liv handlar inte längre om att vara superattraktiv och få bekräftelse från älskare. Jag har själv inget barn ännu, men den uppfattning som jag fått är att ens liv inte längre kretsar kring sig själv, utan kring sin son/dotter. Så vad spelar det då för roll hur magen ser ut? Herregud, nog är det viktigare att vara en bra förälder och att ta hand om både sin egen och sin familjs hälsa.

Nog förstår jag att det inte är så enkelt med ätstörningen i bakhuvudet, men jag har vittnat skräckexempel där mammans ätstörning börjat speglats på barnet och jag tror inte att en förälder i världen vill föra vidare dessa hjärnspöken. Kanske går det att vända all logik kring att livet handlar om att må bra till verkliga handlingar (?). Det handlar väl egentligen bara om att finna de rätta verktygen och mentala styrkan till att faktiskt göra så.

Någon av er läsare som har mer erfarenhet av detta och vill bidra med några tips? :)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Tankar kring kroppen

November 11th, 2013

Hur ofta tänker du på hur du ser ut nu för tiden? Som att spegla dig (kroppen) och hur ofta väger du dig nu för tiden? Kram
-Sofia

Viss utseendefixering är nästintill oundvikligt av idag, och helt ärligt känner jag att det finns en viss betydelse i att bry sig om hur man ser ut. Utseendet påverkar hur anda människor ser på en, och eftersom vi alla är en del av ett samhälle har det betydelse vilket intryck man gör. Det är i många fall fördelaktigt att se frisk, fräsch och hälsosam ut. Utseendet kan i många fall utspegla ens personlighet, vilket kan avgöra vilket intryck andra får av en. Det ytliga spelar större roll vid ett första intryck, men när man byggt upp en relation på djupare nivå behöver man sällan bry sig lika mycket om utsidan.

De flesta kan nog känna igen sig i detta. Det är normalt att bry sig om utseendet, men det finns undantag då fixeringen går till överdrift och de undantagen blir fler och fler.

Att kolla ansiktet i badrumsspegeln på morgonen och kanske väga sig en gång i månaden är inte sjukligt beteende. Det är inte konstigt att vilja se snygg och fräsch ut. Det börjar att bli ohälsosamt när man konstant känner ett tvång att kontrollera, mäta, känna och bedöma sin kropp efter det.

I am SUPERGIRL!

I am SUPERGIRL!

Jag kollar mig i spegeln och spanar gärna in mina magmuskler och snygga rumpa vid tillfällen. Dessutom händer det att vågen kommer fram ibland, men den har visat samma vikt +- 1 kg i över i ett halvårs tid. Jag är nöjd med mitt utseende och att ställa sig framför spegeln och tänka på allt positivt är riktigt sunt! Att däremot stå och klämma på skinnet och tänka hur “jäkla fet och äcklig” man är, när man inte ens är överviktig, är sjukt. Likaså att väga sig alldeles för ofta för att kontrollera att vikten inte skenat iväg. Där kan jag erkänna att sjukdomen har kvar viss kontroll hos mig; jag väger mig mer än jag borde. Som sagt har jag ju varit viktstabil i flera månader, så varför skulle vikten förändras på några dagar eller en vecka? Det gör den ju inte såvida man inte gör drastiska förändringar i kost/träning.

Jag tänker sällan negativa tankar kring mitt utseende. Antingen för att jag är nöjd, eller så blir jag nöjd genom att tänka att jag är det. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nöjd med din kropp – acceptera den som den ser ut

April 7th, 2013

Idag är det inte bara vi med ätstörningar som har en sådan fixering kring kropp och utseende. Det är nog en överväldigande del av mänskligheten som är missnöjd med sitt utseende och gärna försöker förändra det.

Bantning, träning och dieter. En evig strävan efter perfektion. Mått, mål och begränsningar. Det som ska hjälpa en nå fram till “lyckan”. Lyckan när kroppen ser precis ut som man vill. Lyckan när man är smalare än alla andra. Lyckan när man uppnått anorektisk perfektion.

I strävan om ett perfekt utseende , eller åtminstone en “snyggare” kropp utsätter vi oss för så tokiga saker. Vi lägger ned tid och energi på att få känna oss nöjda med oss själva, genom bantningsmetoder, tvångsmotionering och massvis med dumma tankar. Ätstörningens liv grundas i dessa beteenden, allt för att få känna sig nöjd med sig själv.

Min fråga till mänskligheten (och mig själv) blir: Varför lägger vi inte ned all denna tid och energi på att acceptera som vi ser ut här och nu?

Blir vi lyckligare av att vara smalast? Når vi perfektion efter att ha kört ett antal pass på gymmet eller gått alla dessa promenader? Blir vi renare själsligt genom att utesluta vissa livsmedel i sin kost?

Visst mår vi bättre av att motionera och röra på oss några gånger i veckan. Visst känner vi oss piggare av att äta en varierad och regelbunden kost. Jag tror även att en överviktig person mår bättre av att gå ned till normalvikt, likaså som en underviktig mår bättre av att gå upp några kilon.

Oavsett hur många bantningsmetoder vi använder oss av, oavsett hur många kalorier vi förbränner på gymmet och oavsett om vi äter vårt lördagsgodis eller inte så kommer vi inte att bli nöjd. Människan i allmänhet blir aldrig nöjd genom att följa råden i tidningsblaskorna och uppnå en överdrivet hälsosam livsstil. Det är medias syfte, för att kunna fortsätta tjäna pengar och driva verksamheten.

Jag vaknade i morse och har aldrig känt mig så snygg i hela mitt liv. Redan innan jag ställde mig framför spegeln kände jag att det var något som var annorlunda. Förmodligen har inte min kropp förändrats så mycket sedan igår, utan det var min inställning. Efter gårdagen mådde jag så fantastiskt bra. Jag var så lycklig. Lycklig över att få leva här och nu. Lycklig över att få vara jag och ha möjligheten till att få göra det jag älskar.

Varför har jag lagt ned så mycket tid och energi på att söka kroppslig perfektion? När all den tiden hade kunnat gått åt till att göra något meningsfullt, något som jag älskar, något som gör mig lycklig? Det enda sättet att egentligen bli nöjd med sig själv är att acceptera som man faktiskt ser ut.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Magen blir inte “fetare” efter en måltid

March 28th, 2013

Hur trivs du med din fina mage idag? med tanke på att det alltid vart en jobbig “punkt” för dig?=)
– Sofia

Tack Sofia för din kommentar! :) Kul att höra att du tycker att den är fin.

Jag antar att magen fortfarande är en svag punkt för mig idag. Så länge som den fortfarande känns smal mår jag bra. Men ibland när jag kollar mig i spegeln ser det ut som att jag har massa fett på den och då kommer ångesten. Det har alltid varit min vilja att ha en smal, vältränad och fit mage.

Jag hade en liten konversation om detta med min behandlare senast.

Ser magen annorlunda ut för att man har ätit godis?
Ser man på någon annans mage om de har ätit nyss?
Skulle andra tänka “vad tjock hon har blivit nu efter lunchen” om en själv?

Är det bra för mig att kolla magen flera gånger om dagen?

Nej, det är ett sjukt beteende som endast bekräftar ätstörningen. Så länge jag ser mig smal/vältränad är det ok. Men så fort jag bär lite tightare kläder eller har ätit lite annorlunda så framträder “tjockheten” i spegeln.

Magen efter frukost (avslappnad)

Magen efter frukost (avslappnad)

Spänner lite. Stor skillnad?

Spänner lite. Stor skillnad?

Det är klart att mat tar sin plats i magen och fyller ut både magsäck och tarmar. Det kan göra den lite “rundare” efter måltider. Men kroppen förbränner detta och bryter ned födan till små beståndsdelar ganska snabbt och magen kommer att se ut som den gör. Det är snarare känslan av att ha ätit som får en att se tjockare ut, än maten i sig.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Ett missbruk att bli fri från

March 22nd, 2013

Självskadebeteende för att må bättre för stunden. Självskadebeteende som får en att må sämre i längden. Beroende, som att det behövs. Beroende, som att det löser problemen. Ångest om man inte lyssnar. Ångest om man inte lyder. Rösterna i huvudet säger att du är en del av mig. Rösterna säger att du är det enda jag behöver.

Periodsvis kan jag klara mig utan dig, men ställer jag mig där igen så blir jag fast. Som alkoholen betyder för en alkohlist, som knarket betyder för en narkoman. Som en alkoholist inte bör ha alkohol i hemmet. Som vågen inte bör ligga under sängen. Tar jag en smakbit, äter jag hela kakan. Ger jag ätstörningen lillfingret så greppar den hela handen. Vågen står för ett beroende av olycka, ångest och oduglighet.

Med dig kommer jag aldrig att bli fri från mitt självskadebeteende. Du gör mig inte friskare från ätstörningen. Så länge du finns här kommer jag inte kunna släppa och gå vidare. I tisdags skrev jag att vågen skulle åka ut, så nu säger jag hejdå!

IMG_8622red

De första dagarna blir värst. Ångest och abstinens – det är beroendet som kallar.. Omställningsperioden är den jobbiga, sedan lättar det; sedan hittar man sätt att hantera det jobbiga, sedan inser man att beroendet i sig orsakade så många fler problem och sedan kan man släppa, gå vidare och bli fri!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp