Att veta om sin egen kropp är hälsosam

December 27th, 2013

Hur syns det om ens kropp ligger på en hälsosam vikt?

Anorexia medför en förvriden kroppsuppfattning, men det är inte bara personer med sådana ätstörningar som har det problematiskt med att se på sin egen kropp ur ett realistiskt perspektiv.  web4health lyfter fram situationen som att vi har två kroppar:

en kropp som andra kan se och en kropp som vi själva upplever att vi har. En person kan alltså vara tjock men uppleva sig själv som smal och därför inte se någon anledning att minska i vikt. Eller så kan man vara som Karin 16 år. Hon vägde bara 28 kg när hon skrek till sin terapeut: Jag är för fet och jag måste banta! (Hämtat 27/12/13)

Låt oss spinna vidare på detta när vi nu ska föra en diskussion kring hur man själv kan se om ens kropp är hälsosam?. Först måste vi dock klargöra att en bidragande faktor till att den egna kroppen kan upplevas så skevt beror på ens kognitiva fördomar kring den. En person med ätstörningar lägger självvärdet i kroppens utseende. Äter man inte på ett visst sätt, ligger på en viss vikt, har ett visst mått eller ser ut på ett speciellt sätt så anser ätstörningen att man inte värdig. Utifrån dessa krav på mat och utseende formas olika självstraff och restriktioner i en strävan att uppnå ätstörningens mål.

Vid en inte allt för djup inblick i psykologin kan detta enkelt förklaras sådant att ens egen syn på kroppen påverkas framför allt av sina tankar kring den. Tankarna i sin tur påverkas av känslorna. Känner man sig ångestfull över att ha ätit mycket så leder det ofta till att man upplever sig tjockare, eftersom att då tänker man “fan vad jag har ätit mycket, nu kommer jag att bli asfet.”. Däremot under lugnare omständigheter blir den egna kroppsuppfattningen mer realistisk, för då finns det inte massvis med ätstörningstankar som påverkar känslorna.

IMG_0370red

En del dagar kan tankarna om hur smal jag fortfarande är slå mig och då vill jag verkligen gå upp i vikt. Medan jag andra dagar kan känna mig mer än normalviktig och önska att jag kunde äta mindre. För det mesta känner jag mig faktiskt nöjd med min kropp, sedan försöker jag vara noga med att inte låta stickspåren påverka mig och fortsätta leva mitt liv!

Här om dagen lämnades en kommentar som ifrågasatte om jag verkligen ligger på en normalvikt för min kropp, då jag ser rätt så tunn ut. Mitt svar kan inte bli annat än att jag vet inte, men jag vet att jag mår bra på den vikten jag ligger på nu. Min bästa vän sade en gång något klokt som jag lagt på minnet. “Kom ihåg att andra ser inte på dig som du ser dig själv.”, och hon har rätt! Vi är oftast mycket hårdare på oss själva än omgivningen, vilket sällan leder till annat än missnöje med sin egen kropp. Vi ser alla fel, medan andra ser helheten. Jag vet inte själv om jag tycker att jag är för smal eller inte. Det kanske låter konstigt för en person som aldrig lidit av ätstörningsproblematik när man säger att vid olika dagar och tillfällen upplever jag min kropp olika.

Har man haft en liknande problematik och kanske inte blivit helt färdig i sitt tillfrisknande så blir det svårt att se sin kropp med rättvisa alla gånger. Jag kan tänka logiskt och förstå att jag inte alls är tjock, men även jag kan få känslor som ibland får mig att se min kropp som mindre smal än den egentligen är. Men att se om den är på en hälsosam vikt eller inte? Hur gör man det?

Mitt förslag är att sluta kolla så mycket! Sluta känn, kläm och inspektera kroppens alla former. Det en själv ser och känner är inte densamma kropp som andra gör. Allt kontrollerande leder endast till ett eget missnöje över sin egen kropp och det gör en inte till rättvisa. Kroppen är hälsosam när man mår bra fysiskt. Det innebär att den håller sig frisk och har energin att utföra de aktiviteter man utsätter den för i vardagen. Mer eller mindre kan man avgöra om en annans kropp är hälsosam eller inte genom dess utseende, men vi själva, som ser vår kropp annorlunda bör snarare känna efter hur den mår istället för att titta på den.

Vi kan använda oss av mått och tabeller hit och dit för att försöka avgöra om vi ligger på en hälsosam vikt eller inte. Men allt sådant är riktlinjer och är inte avgörande i alla fall. Vi måste vara ärliga mot oss själva och fråga oss “ger jag min kropp den näring den vill ha? mår jag bra?“, och samtidigt vara öppensinnad för vad andra tror, för det är dem som ser på ens kropp objektivt.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Bekväm i sig själv -> bekväm med sin partner

November 15th, 2013

En väldigt personlig fråga som du får välja själv om du vill svara på:
Hur känns det att ha en pojkvän? Man är ju vanligtvis väldigt intim med sin partner och visar hela alltet haha. Hur känns det? Är du bekväm med din kropp i de intima situationerna?

KRAM
– Klara

Detta är en väldigt nyttig fråga och jag tror att många med ätstörningsproblematik har reflekterat kring detta minst någon gång.

För cirka ett och ett halvt år sedan var jag sjuk och extremt underviktig. Då gick jag på behandling och jobbade med både viktuppgång och livsinställning. Under min sjuka period var jag i ett förhållande med en väldigt bra kille. Han fick tåla en hel del eftersom anorexin var så pass dominerande hos mig. Det är klart att ätstörningen påverkade mitt förhållande, inte minst inför intima situationer eftersom man inte var bekväm.

Efter att det förhållandet avslutat och jag hade börjat på “ett nytt” liv i Stockholm lade jag fokus på att jobba på mig själv. Det tog några månader innan jag ens var intresserad av att komma killa nära på sådant sätt. Egentligen är jag nog en liten kill-fantast, eftersom jag älskar att flörta. 😉 Men mellan hösten och våren förra året fokuserade jag på att bli stark i mig själv och göra det jag ville. Jag byggde upp mig själv! Intresset för killar började att komma tillbaka under våren. Vid denna tidpunkt var min självkänsla på topp och livet lekte. Utan att alls söka efter ett förhållande föll jag över en riktigt nice go’pojke som charmades av mitt snygga ass. 😉

I det förhållandet som jag är i nu känner jag mig tryggare än någonsin. Redan under de första träffarna försökte jag inte göra mig “snyggast” utan jag tänkte “gillar han mig inte som jag ser ut utan smink nu, så är han ju knappast rätta killen för mig”. Och det är sant; gillar inte personen dig som du är, är denne inte någon person som man behöver ha. Jag tror att det var just det att man vågade vara sig själv redan från början som gjorde att jag hamnade i detta förhållande. Det är bekvämt för att kärleken kom så naturligt. Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.

IMG_0079red

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spegelns lögner om kroppen bekämpas med tankarna

September 17th, 2013

Men spegeln säger så många hemska saker…hur tackar man den ångesten att i ena sekunden se normal ut, sjuk i den andra och fet i nästa?
SheDevil

Den förvridna kroppsuppfattningen har naturligtvis lyfts fram i tidigare inlägg. Dock skadar det inte att återigen publicera ytterligare en hjälpande text om ambivalensen kring sitt eget utseende och kroppsstorlek.

Kolla, mäta och väga <–> osäkerhet, ambivalens och förvriden kroppsuppfattning

Dessa saker medför varandra. Är man osäker så uppstår lätt ett kontrollerande beteende och ju mer man kontrollerar desto större blir ambivalensen. Det är en spiral rakt ned i skiten. Det är inte sunt att kolla sin kroppsstorlek så pass ofta som ätstörningen gärna vill få en att göra. Kroppen förändras inte så mycket på någon dag att det är synligt.

Genom att kontrollera ofta får man hjärnan att tro att utseendet är så viktigt för en. Är det verkligen det? Det ska inte spela någon roll om man går upp ett kilo en dag till en annan, det ska inte spela någon roll om man känner sig tjockare efter en chokladbit, för kroppen förändras inte så snabbt. Därmed behövs det heller inte kontrolleras så ofta.

Kontrollen är ätstörningens sätt att hålla sig kvar i tankarna och det är oftast den som är svårast att släppa. Ser man smal ut så känner den tillfredsställelse och sänder ut en gnutta lycka till känslorna. Men sedan finns det tillfällen så man helt plötsligt ser så mycket större ut; fettet väller över mer över byxkanten och rumpan ser gigantisk ut! Då drabbar ätstörningen en med ångest. Ångest, ångest, ångest. Hur kunde man bli så tjock? Man har misslyckats..

Det är nog vanligt hos även “icke-ätstörda” personer att se sig själv på ett felaktigt sätt. Tankarna påverkar det vi ser mycket mer än man kan tro. Det är tankarna som blir vapnet mot ångesten också. Tänk sunt, tänk realistiskt och tänk på det som får dig att må bra! Mår du bra av att tänka att du är äckel-tjock eller fin som du är? Mår du bra av att klämma på magen som hänger utanför byxorna och tänka hur fet man blivit? Eller mår du bättre av att tänka på vilken underbar och strålande tjej du är med ditt leende?

Det starkaste verktyget vi har är våra tankar. Använd dem till att bekämpa de ondskefulla monster som äter upp dig inifrån. Alla förtjänar att känna sig snygg i sin egen kropp, och alla kan göra det om man vågar tro och tänka det tillräckligt mycket!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det sjuka – “jag måste vara smal”

July 28th, 2013

Fäll alla bordsben och bli av med skiten” skrev jag tidigare i våras. Det finns olika grundläggande beteenden som håller sjukdomen kvar. Anorexin har matkontrollen, kompensationen, det sociala och kroppsuppfattningen som fyra bordsben. För att bli 100% frisk behöver man övervinna ätstörningen för alla ben. Vi alla bekämpar dessa faktorer i olika takt och olika ordning. Som ni säkerligen har märkt så har jag övervunnit den större delen, men jag har kroppsuppfattningen kvar. Jag vill inte kalla mig helt frisk eftersom att en sådan stor del av sjukdomen fortfarande finns kvar: jag måste vara smal.

När det kommer till mat, träning och det sociala livet har jag kommit långt. Det har trots allt gått två år sedan mitt insjuknande i anorexian, jag har många erfarenheter i ryggsäcken och de flesta har jag varit villig att lära mig något av. Kunskapen om ätande och inställningen till livet har förbättrats på sina höjder, och detta gör jag mitt bästa för att sprida vidare till de som inte fällt dessa ben än.

Ibland funderar jag på om det går att bli helt frisk. Det är så många tankar och beteenden som måste förändras och bearbetas. Men blickar man tillbaka och kollar hur tänkte i en situation för några månader sedan och jämför med en liknande situation idag så ser man i bästa fall en utveckling. Framsteg går att göra varje dag. Det behöver inte vara de mest avancerade eller allt på en gång. Det behöver inte vara de jobbigaste fighterna och allt behöver inte vara perfekt. Med många små steg tar man sig framåt också – det tar bara mer eller mindre lång tid.

Jag beundrar de som bekämpat tvånget att vara smal. Det är någonting som jag upplever vara svårast. Så länge jag förstår att jag är snygg och smal så mår jag bra. Dock innebär detta att de dagar som ångesten är där och påstår något annat får man sig ett slag under bältet. Utseende är inte allt. Bara för att man är smal är man inte lyckligare. Detta är någonting som jag kommer försöka skriva lite mer om framöver. Eftersom det finns många personer som fällt benet om kroppsuppfattningen, så kan jag gott och väl tro att andra också kan göra det inom sin tid.

IMG_0617red

 

Å ena sidan handlar det om att kunna äta, träna och må bra i sin kropp, på ett sätt som inte är skadligt. Jag känner mig snygg när jag tränar, äter som jag vill och jag känner mig nöjd med livet. Är det osunt? Är det sjukt? Är det ändå okej att vilja vara smal? Detta är en balansgång. Snart hittas balansen.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Magen bör ha fett – det du ser är inte det andra ser

June 1st, 2013

Generellt sätt är jag emot fettfobin. Inte när det gäller kost väg, utan främst när det gäller personers kroppar. Normalviktiga personer som nojar sig över lite fett på magen. Så länge det inte är extremt och ohälsosamt mycket så finns det inget fel med det. Det är så vi ser ut.

Anledningen till att jag anser att detta är ett sådant osunt tänk kring sin kropp är att jag själv har haft enorm fobi mot magfettet. Sådan stor fobi att till och med skinn förvandlades till fett i mina ögon. Det man ser, är inte samma sak som andra ser. Det vi känner på våra magar är sällan en fettvalk som omgivningen uppfattar.

Vi tvingas se på bilder över långa, magra, vältränade tjejer överallt vi går idag. Så klart uppfattar hjärnan till sist att det är normalt. Så klart vill man se ut som dem. Inte är det konstigt att vi blir missnöjda när vi omöjligt kan få den där platta magen. En mage utan fett, en mage som är perfekt. För det är väl den magen som är normal?

Det är knappast normalt att vara pinnsmal och muskulös med 0% fett på kroppen. Ett fåtal personer lyckas bli riktigt “fit”, men hur många i det stora hela är det som har en sådan “sjuuukt snygg kropp” som fitspoo-modellerna har? Vi präglas med att det är fitspo som är hälsosamt. Den vanliga människokroppen duger inte som den vill se ut. Vi måste ändra våra kostvanor och träna överdrivet. Då duger vi. Eller?

Det är inte fel att träna flera gånger i veckan och äta hälsosam kost (under förutsättning att man ligger runt en hälsosam vikt) – det är normalt att känna sig lite snyggare, fräshare  och bättre. Man mår bra av att träna, man mår bra av att äta näringsrik och varierad kost. Men det är inte normalt att trots en sund livsstil ständigt sträva efter att förlora fett på magen. Så länge man tränar, äter bra och inte lider av fettma är magfettet ingenting att oroa sig över. Det är normalt att ha fett på magen, oavsett vad alla redigerade bilder och posters säger. Kroppsfettet skyddar och formar oss.

Att magen väller över byxkanten när vi sitter ned är knappast bevis på att man behöver gå ned i vikt. Magen lägger sig över, eftersom vi trycker ihop den. Hur skulle det annars gå att ställa sig sen igen om man tog bort allting som hänger över när man sitter ned? Framför allt vi kvinnor behöver en viss mängd fett på kroppen, även när vi står upp.

Våra egna tankar påverkar oss mer än vi tror. Är man inställd på att sin mage ska ha blivit fetare, så gör man gärna allt för att bevisa det för sig själv (mäta, klämma, jämföra osv.). Detta orsakar ångest. Ångest som är helt onödigt i detta fall. Egentligen kanske man vet att man inte är tjock, men när man själv förväntar sig det så ser man plötsligt mycket mer fett.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska "fit" kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska “fit” kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned. Charmigt som det är, så är det så min mage ser ut! Det är INGET fett som behövs förbrännas bort!

Om anorexin hade fått bestämma hade detta varit extremt ångestframkallande. Det är säkerligen många andra som kan sitta hemma efter en måltid och känna hur mycket fett som hänger utanför byxlinningen. Trots detta “fett” kan man vara underviktig, och då tänker man lätt “vad är det för fel på min kropp som fortfarande är fet?”. Sanningen är att det är inte din kropp som det är fel på, utan sättet som du ser på den. Tankarna är det starkaste verktyget!

Kom ihåg; andra ser inte på din kropp som du ser på den!

Och egentligen ser ens mage ut ungefär sådär. Inte sjutton kunde jag tro att jag var på sådan god väg till abs!

Och egentligen ser magen ut ungefär sådär. Inte förstod jag att andra såg på ens mage och såg abs!

Jag kanske inte alltid är bästa jämförelsen, med tanke på att jag faktiskt är rätt så vältränad. Men det bör ge perspektiv när jag säger att jag fortfarande kan tycka att min mage har för mycket fett. Sedan ser man det andra ser, och man inser hur mycket tankarna påverkar ens egen syn på kroppen.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Extrem undervikt är inte normalt

February 11th, 2013

Hej jag har en fråga till dig som jag skulle bli sjukt glad om du ville svara på!

Jag går nu på behandling sedan jag blev utskriven för mer än ett halvår sedan. Men sedan dess har ingenting hänt eftersom jag har ett så stort problem. Jag ser mig själv verkligen som normalviktig, och det känns verkligen som att alla utom mina föräldrar och behandlare tycker så också. Jag vet ju inte, men det är aldrig någon som frågar eller ser på mig på det sättet som de gjorde innan jag blev inskriven. Dessutom känns det som att folk blir förvånade om jag berättar att jag har anorexi.

Jag vet att man inte ska tänka så mycket på vad andra tänker, eftersom jag inte kan veta vad de tänker, men det är ändå frustrerande. Men mest frustrerande är det ju att jag själv verkligen ser att jag ser normalviktig ut. Nu ligger mitt BMI på 15.5, men det är verkligen inte vad jag ser, varken på kort,film eller i spegeln.

Har du några tips? Jag känner mig så frustrerad och förvirrad, hur kommer jag se ut om jag går upp om jag redan ser normalviktig ut?! Jag är ju 160 cm, så är inte så lång heller.

Tack på förhand!
-Tindra

Jag känner igenom mig väldigt mycket i dina känslor och tankar. Det har med den skeva kroppsuppfattningen att göra. När jag låg på BMI 15 upplevde jag det precis som dig. Ingen reagerade längre på att man var asmager och en själv såg bara att man var större än innan. Jag var i behov av bekräftelsen, att jag verkligen var anorektiskt smal, jag behövde höra det om och om igen för att jag skulle förstå det och vilja gå upp mer i vikt.

När jag var på studentresa hade jag kanske gått upp till BMI 15,5. Jag berättade för min dåvarande pojkvän att jag kände mig lika smal som de andra tjejerna. Då reagerade på ett sätt som gav mig ett utropstecken “Oj” sa han och gav mig ett oroväckande ansiktsuttryck. Jag tror att han verkligen fick insikt om hur totalt fel ens kroppsuppfattning kan bli med anorexia.

Jag var verkligen inte normalt smal. Tänk själv; skulle du se en tjej med BMI 15 på stranden skulle du nog fundera när hon senast åt något. Jag är ledsen, men att vara så mager är inte snyggt och det är INTE normalt.

När man börjar komma över BMI 17 så är man över den extrema undervikten och förrän då kan man se mindre mager ut. Men mindre mager innebär inte tjockare – utan snarare smalare! Snyggare smal. Sedan är jag övertygad om att man ser ännu bättre ut om man tar sig upp på en normalvikt. Det är då som kroppen får den form som den ska ha och man kan se mer skillnad på höft och midja. 😉 Man får en riktigt snygg kropp!

Idag är det dock alldeles för många som är väldigt magra pga. skönhetsidealen. Det har blivit accepterat att vara underviktig – det har nästan blivit normalt. Därmed är det ännu svårare att se vad som faktiskt är normalt smal kroppsform.

Jag vill verkligen inte lägga upp för triggande bilder, men ni kanske förstår om jag visar.

Turkiet juni 2012

Jag mådde bättre - men kände mig normalt smal - ibland tjock

Magen kändes tjockare pga tidigare svältmage, nu när jag åt mer. Men min rumpa var obefintlig och lika så mina lår.

Jag vill dock medge att trots anorexin så hade jag en ganska så snygg kropp. Antagligen för att jag alltid haft en liten kroppsbyggnad och “små” gener. Men såå mycket snyggare och sååå mycket bättre jag mår av att gå upp några kilon från detta.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Den skeva kroppsuppfattningen

February 4th, 2013

Hej! Jag har en fråga angående ätstörningen. Gäller den skeva kroppsuppfattningen bara sin egen kropp? Tycker man att alla andra i t.ex. sin egen storlek också är överviktiga?
-Elin

Bra fråga!

Det är individuellt hur kroppsuppfattningen ser ut. En del kan faktiskt se hur äckligt mager de är, medan andra knappt kan gå genom en dörr utan att oroa sig för att de ska fastna i öppningen. En del söker sig direkt till barnavdelningen för att hitta kläder som passar, medan andra står och rotar efter XXL på tröjorna.

Dessa var nog extrema exempel, men för det mesta har man svårt att verkligen se om man är smal eller tjock. Man är kanske benigare än innan, men samtidigt ser proportionerna annorlunda ut. Magen ser större ut på sig själv, bara för att allt annat har blivit mindre. Ju mer man kollar desto mer växer man. Man blir liksom van med det man ser och till sist ser det inte magert ut, utan normalt.

För att besvara din fråga vill jag belysa att detta kan vara olika för alla. Jag såg knappast andra som tjocka. Jag jämförde mig med de jag tyckte var “normalsmala” och trodde att jag såg ut som dom (i bästa fall). Bara det att de var snyggt smal. Jag fattade inte att jag var äckligt mager.

Däremot fanns det något enormt avsmakligt med tjocka människor. Men det fanns ändå delade känslor: Dels blev jag förbannad över att de inte gjorde något åt övervikten (“Hur kan de inte bara gå ned i vikt – inga svårigheter”). Samtidigt som jag blev nöjd av att inse att andra var tjockare än mig (“Jag är så mycket bättre för att jag är smalare”).

Jag tror att de handlar om ens egen kropp i de allra flesta fallen. När det gäller normalt smala människor vill man snarare uppmuntra dem till att äta lite mer. Men när det kommer till lite “tjockare” så blir det avsmakligt för ätstörningen. En del ska vara mulliga, en del klär som bäst i hull, medan andra ser bara ohälsosamma ut. Fortfarande idag kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra.

Anledningen till att man ens delar in människor i “tjocka”, “smala” och “normala” är på grund av kroppsidealen. Jag tycker att det är helt fel sätt att se på folk. Så länge man är hälsosam, spelar det ingen roll vilken kroppsform man har. Det är en liten ätstörning hos oss alla som säger att man ska vara smal för att vara bättre av idag.

Tags: , , , , ,

Snart är det dags för resultat

August 24th, 2012

Igår och idag har jag både ätit glass och bullar.

Efter beslutsångest då de inte hade glassen jag ville ha, så provade jag någon helt ny/annan.

Jag har inte vägt mig på 10 dagar. Det har inte varit lätt, tankarna har kommit och man har övervägt att ge med sig flera gånger. Jag hade bestämt mig helt enkelt att jag inte skulle göra det förrän nästa invägning, så jag gjorde det inte. Man får slå bort tankarna och så fort man märker att de börjar komma så får man börja tänka och göra något annat tills man glömmer bort.

IDAG är det invägning. IDAG får jag träffa min ”ordinarie” behandlare som har haft semester i fem veckor (!) Åh, vad jag har saknat henne. Det är så mycket som har hänt under den tiden.

Tror jag att jag har gått upp i vikt då?

Ja säkerligen, men jag kan inte avgöra hur mycket. När jag inte ätit på ett tag och blivit riktigt hungrig så känner jag hur benen sticker ut och hur sjukt smal jag är. När jag ätit mig riktigt mätt så är magen tjock igen, byxorna sitter åt mer och det finns inget som får mig att tycka att jag är speciellt smal.

Den förvridna kroppsbilden träder fram. Jag funderar på hur jag kommer reagera på viktuppgången, siffrorna på vågen. För någon dag sedan hade det känts helt okej, men just idag, när det snart är dags så blir man lite panikslagen.

Tags: , , , , , , , , ,

Att jämföra sig med andra

June 5th, 2012

Nu har vi träffat på min pojkväns klasskamrater här nere. De är självklart hålligångare och super taggad inför festandet utan slut.

Jag började oroa mig inför att sommaren kanske inte kommer att vara så lätt att tillfriskna under ändå. Jag har aldrig känt mig särskilt påverkad av fotomodeller och vilja sett ut som dom, men däremot jämför jag mig med andra. När jag såg tjejerna från hans klass så kände jag mig på en gång lika ”normal” som dom. Jag kände mig inte mager längre, vilket orsakade ångest. Ångest över att jag börjat gått upp i vikt, och att jag nu inte ser anorektisk ut. Ana fick panik inom mig; varför ska jag äta så bra? Nu måste jag dra ned. Jag måste träna i smyg. Jag vill fortfarande se sjuk ut.

Hur sjukt som helst om man frågar det vettiga jag. Men starkt nog så tog jag upp detta med min pojkvän, så att han vet. Jag märkte i hans yttryck att det verkligen var anorexin som spökade. Han tänkte mer ”jaha, här kommer min flickvän, undra om folk tror att jag tycker att det är snyggt att vara så smal” osv.  Han gav mig lite mer insyn i den förvrängda kroppsuppfattningen man har fått.

Man har två budskap: ett där en själv verkligen tror att man inte är så smal som man är. Ett annat när folk i omgivningen uppmärksammar hur smal man faktiskt är. Jag önskar att jag kunde se mig ur deras ögon någon gång ibland.

På kvällen hade vi planerat för utgång, men gissa vart jag hamnade efter ett stort glas vin och en promenad till mataffären? Sängen. Min kropp var helt död! Kanske orkar jag inte lika mycket som andra än, kanske har jag inte ätit så mycket som jag tror (har faktiskt ätit helt normalt, mer än pojkvännen) , men kanske gör man av med lite mer energi på semestern. Jag ville verkligen ut och festa, men kroppen sa ifrån och då måste jag lyssna på den. Annars hade jag legat heelt död hela dagen idag istället.

Idag ska jag verkligen försöka att samla krafter så att jag kan ta mig ut på studentfestande någon kväll i alla fall. 

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp