Vad lärde sig läkarna under sina 5,5 års-utbildning?!

September 20th, 2014

Såg läkarutbildningen väldigt annorlunda ut när våra föräldrar studerade? Ibland ställer jag mig förundrande till hur stor okunskapen kring psykiska sjukdomar är hos många läkare. Varje läkare jag träffat som inte varit specialiserade på ätstörningar har i princip ställt samma dumma frågor och visat en tydlig oförståelse över vad det innebär att ha anorexia.

“Vadå? Så du äter inte?”
“Har du ingen aptit?”
“Jaha, så du pluggar, då är du ju duktig.”
“Varför mår du dåligt?”

..som att de har förutfattade meningar om att personer som har anorexia inte vill äta, eller inte klara av att leva och prestera i vardagen. Har de inte lärt sig på sin högmeriterande utbildning vad det faktiskt innebär att ha en ätstörning? Sitter de verkligen där med tiotusentals lappar som ramlar in i plånboken på dem varje månad, utan att ha en aning om hur en utav dagens snabbaste växande psykiska sjukdomar, hos unga och kvinnor, faktiskt handlar om!

Det är ledsamt att tänka på hur många som faktiskt söker hjälp hos sin läkare för sådana problem och får ett sådan kränkande respons. Nu finns det säkerligen läkare som har förståelse och kunskap inom detta område också, men de enda som läkare som jag har träffat som haft det har varit anställd på någon form av specialist mottagning.

Mitt råd är att inte vända er till en läkare på en vanlig vårdcentral i första hand om du behöver tala om din ätstörning. Det finns en stor risk att läkaren har brist på kunskap inom detta område och kommer snarare stjälpa än att hjälpa dig. Visst, kanske man inte bör generalisera och dra alla läkare över en kam, så man kan ju alltid testa, men var då medveten om att du kanske inte får det bemötande som behövs. Det säkraste är att vända sig till en specialist mottagning där man arbetar med psykiska sjukdomar. Där är chansen betydligt mycket större att du istället får höra:

“Det är ett allvarligt problem.”
“Du gör alldeles för mycket och sliter ned dig själv.”
Jag ser och förstår att du inte mår bra.”
“Du behöver får hjälp och ta hand om dig själv.”

 Kuriosa: Jag tog mig tiden att studera några utbildningsplaner till några läkarutbildningar vi har i Sverige idag. Där framgår det tydligt att man ska kunna diagnostisera psykiska sjukdomar och dess behandling. Hur kan vi ha fått utbildade läkare som ändå inte klarar av detta?

????????????????????????????????????????????????????????????????

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

De jobbar även med ångesten

May 27th, 2014

Som det tidigare har framgått verkar det som att behandlingen på SCÄ lägger ett väldigt stort fokus på maten och vikten. Det verkar som att många har upplevt/upplever det som så, och även jag själv.

Hittills har jag endast haft två behandlingsmöten med min behandlare och idag hade jag första mötet med läkaren. Det är fortfarande tidigt att dra några slutsatser om kvaliteten på behandlingen, men jag har lyckats få en större inblick i hur upplägget ser ut.

IMG_2446

På SCÄ ser man inte på ätstörningen som en psykologisk sjukdom, där tror man att det finns åtta faktorer som ligger till grund för ätstörningens utlösande (se ovan). Dessa åtta faktorer är ingenting man jobbar med i början av behandlingen. Först jobbar man med maten och vikten, för att bryta “svälten”. Efter det ges eventuellt remiss till psykologsamtal eller dagvården, där man jobbar med de bakomliggande faktorerna som t.ex. självkänsla.

Detta lät ju rätt så absurt när min behandlare först berättade det. Fungerar det verkligen att skippa den psykologiska biten i behandlingen till en början? “Ja”, svarade hon. Sedan fick jag det förklarat för mig av läkaren att det är oundvikligt att jobba med ångesten också, men att det är inte i den änden som man börjar i, utan som sagt, de börjar med maten och vikten, för att sedan utifrån det börja tala om ångest.

Nu kändes det hela mycket mer begripligt.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min behandlingsresa för anorexia

November 22nd, 2013

Jag skulle gärna vilja läsa vad du gick för behandling för din anorexia. Var du inlagd? När började du träna igen eller har du aldrig lagt av? Kram Camilla

Antagligen har det dykt upp en del funderingar kring hur min behandling och vård av anorexian sett ut sedan detta inlägg. Det mesta från min behandling finns under fliken”Behandling” i högerspalten, men i detta inlägg följer en sammanfattning över hur min behandlingsresa av anorexian har sett ut:

Steg 1 – Uppmärksammandet
Mina föräldrar gav mig en varning i slutet av sommaren 2011 “visa att du kan äta ordentligt nu, annars skickar vi dig till hälsocentralen för en koll om två veckor och ingen träning tills dess.”.

Steg 2 – Hälsocentralen
Beskedet från läkaren på hälsocentralen löd “BMI 17 men inte så farligt, föräldrar oftast oroliga. Ätstörning? Knappast!”. Därav fortsatte jag med mina joggingturer men blev begränsad till att endast träna på friskis och svettis till jag gått upp ca 3 kg.

Steg 3 – Skolsköterskan och kuratorn
Varje vecka vägde jag mig hos skolsyster för att se att vikten inte gick nedåt. Dock manipulerade man med tyngre kläder, prylar i fickorna och dricka vatten. Samtidigt tog jag självmant kontakt med en kurator hos Ungdomsmottagningen för jag märkte att jag inte mådde bra och det blev jobbigare hemma.

Steg 4 – Första kontakten med länsenheten för ätstörningar
Mina föräldrar var inte dumma i huvudet, och egentligen var inte jag det heller. När vikten visat att jag gått ned några ytterligare kilogram hänvisade skolsyster oss till att kontakta Länsät i Gävle. Efter en två veckors praktik i England mådde jag som värst hittills. Tanken var att jag skulle åka till Gävle regelbundet 1-2 ggr/vecka och undertiden föra matdagbok, men eftersom jag var begränsad och ville inte missa skolan samt att min behandlare inte alltid kunde ses blev det inte riktigt någon kontinuitet.

Steg 5 – Inläggning?!
Jag hade nåt mitt lägsta BMI efter hösten 2011 och låg i riskzonen för inläggning. Under ett av mina vanliga besök märkte jag att något var på tok. Läkaren och min behandlare var dock väldigt diskreta med att uttrycka orolighet. Pulsen var väldigt låg och jag fick remiss till hälsocentralen för att göra ett EKG-test omgående. Jag kommer ihåg hur läkaren på länsät frågade om jag kände mig yr eller om jag ville att de skulle skicka mig med taxi. Jag förstod inte varför, jag kände mig helt normal, jag kunde åka tåget hem.

Steg 6 – EKG-test på hälsocentralen
Med remissen i hand kom jag till min hälsocentral för att göra testet. Där vägrade de genomföra testet utan att ha en av deras läkares omdöme, trots remiss och telefonkontakt med läkare i Gävle som meddelade att tillståndet var kritiskt så fick jag höra “ja, du ligger på ett BMI 16 vilket är ganska lite, men du är ju ganska liten byggd. Jag kan inte göra något förrän jag har haft en läkare här kolla på detta först“. EKG-testet fick jag vänta en dag med och då var det för sent. Sedan bytte jag hälsocentral!

Steg 7 – Kan jag flyga?
En vecka innan det var dags för mig och min familj att fara på utomlandssemester i Thailand kom de på att jag kanske inte är i lämpligt skick att flyga. Det blev akuta provtagningar på sjukhuset som turligt nog endast visade på vätskebrist.

Steg 8 – Vändningen
Efter Thailandsresan över jul och nyår vägde jag in på min lägsta vikt någonsin. Det var nu vändningen skulle komma. Inläggning eller livet? tänkte jag för mig själv. Nu var jag less på anorexin och allt som den förstörde. Nu var det inte roligt längre. Nu var det dags för en vändning!

Steg 9 – Byte av behandlare
Strax efter att jag kommit hem från Thailand kom de på avdelningen på att det var en sjuksköterska som åkte till BUP i min stad varannan vecka, och då kanske det var lämpligare att byta till henne. Och det var det! Hon jobbade på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som fick mig att börja fokusera mer på livet än sjukdomen. Dock blev det även här ingen riktig kontinuitet i behandlingen pga. frånvaro från hennes sida. Ibland fick jag träffa min gamla behandlare och ibland blev det uteblivna tillfällen.

Steg 10 – Intensivveckan
I februari 2012 blev jag erbjuden att ta del av en intensivvecka på länsenheten i Gävle, det var strax innan dess som jag började blogga. De kallade det för en utbildning där upplägget liknade dagvård. Vi var en grupp tjejer som åt mellis, lunch och mellis tillsammans på enheten och mellan måltiderna hade vi olika “pass” som handlade om alltifrån matsmältningen till kroppskännedom. Detta var en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig i bagaget! Även om det var väldigt jobbigt vid tillfället.

Steg 11 – Flytten efter sommaren
Jag tog studenten. Jag ville flytta hemifrån och börja plugga. Var jag redo? Mycket oro men också en stor säkerhet. Jag behövde min frihet! Hur skulle jag göra med fortsatt behandling? Kunde jag få remiss? Ville jag börja om på nytt? Väntetider och nya behandlare. Nej, jag trivdes med min behandlare. Så ofta som möjligt pendlade jag från Stockholm till Gävle för en timmes samtal med min behandlare. Även hösten 2012 var det svårt att få någon kontinuitet i behandlingen, men jag hade bloggen och jag var tillräckligt frisk för att börja träna igen.

Steg 12 – Skolhälsan
Jag valde att försöka hitta något stöd på plats och besökte en läkare hos vårdcentralen som KTH samarbetar med. Bemötandet där liknade den på hälsocentralen hemma: “Jahapp, vad är det för fel på dig då?” följt av höjda ögonbryn och ingen som helst förståelse i vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning.

Steg 13 – SCÄ?
Det tog mycket tid och energi att pendla till Gävle, så jag beslutade mig att göra ett försök att börja på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och bad om att få en remiss dit. Efter ett antal veckors väntande blev remissen nekad och strax efter detta meddelade min behandlare att hon skulle ta tjänstledigt till våren.

Steg 14 – Tillbaka på ruta 1
Alternativet nu var att återgå till min första behandlare i Gävle, vilket inte kändes helt fel eftersom vi haft kontakt till och från. Skulle jag fortsätta i behandlingen så var det att återgå till att skriva matscheman över mina matvanor och att jobba för en viktuppgång. Jag hade kommit ifrån den biten, jag kunde äta ordentligt och jag kunde äta vad jag ville. Jag hade mer ork och livsglädjen låg på topp!

Steg 15 – Prova själv
Under sommaren fick jag möjlighet att prova på hur det var utan någon behandling. Visst fanns det tuffa och mörka dagar, men i det stora hela hade jag aldrig mått så bra. Sommaren 2013 var den bästa sommaren någonsin i mitt liv! Jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera ätstörningstankarna.

Steg 16 – Avslutet av behandlingen
Vid första återträffen efter sommaren meddelade plötsligt min behandlare att det var sista träffen. Jag var inte riktigt beredd på det, men jag kände en lättnad. Jag var fri! Jag kunde sköta mig själv och ätstörningen hade inte längre makten. Jag behövde inte fokusera på vad jag åt eller hur mycket jag tränade hela tiden. Jag kunde lita på min kropp och mitt eget omdöme. Var jag redo att lämna ätstörningen till historien?

IMG_0433red

This is freedom!

 

..med att besvara den frågan får jag återkomma.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Då hade jag inte njutit av en fetaostpaj och en kopp kaffe med mjölk

November 19th, 2013

Igår eftermiddag besökte jag Wayne’s coffee inne i centrala Stockholm. Med mig hade jag en studentrabatt på 40% på alla menyer. Hungern var tilltalande efter en dag med VFU (“praktik”) på en gymnasieskola och jag var beredd på något matigt innan kvällens träning. “Macka? Wrap? Ja, wrap vill jag ha!.. fast den var slut.. hmm.. lasagne, paj, sallad, FETAOSTPAJ! MUMS!.. men var det inte det som jag fick asmycket ångest av förut när jag kom på att det innehöll fett mycket kalorier?? Kanske.. men det är väl ingenting att bry sig om nu. Jag vill ha den pajen, den verkar god och jag behöver bli mätt tills träningen.”

I väntat på att bli intervjuad mumsades pajen upp tugga efter tugga. Det var ett riktigt bra val och jag kände mig.. frisk. Inte av den uppenbara anledningen att jag ätit en paj jag trodde var väldigt kaloririk, utan av den enkla anledningen att tankarna inte handlade om oro kring det jag åt – det var en ren och naturlig njutning.

En halvtimme senare var det dags att bli intervjuad av ett par tjejer inför deras projektarbete. Där satt jag på ett fik med en stor kopp kaffe med mjölk i handen och tänkte tillbaka på min sjukdomstid. Det kan vara riktigt svårt att beskriva hur saker och ting kändes då för det känns som ett annat liv – på ett sätt var det kanske ett annat liv också? Det jag minns som tydligast är hur dåligt man mådde, hur tankarna konstant kretsade kring mat och träning. Allt handlade om att inte äta för mycket och oron för att gå över gränsen trängde sig in i huvudet varje minut av dagen.

En tillbakablick kan ibland vara det mest hälsosamma man kan göra. Det ger en insikt och förståelse över sitt eget beteende, och framför allt hjälper det en att se sig själv tydligare idag. Hade jag fortfarande varit sjuk i anorexian hade jag inte ätit den där fantastiskt goda fetaostpajen, eller jag kanske hade ätit hälften beroende på mängden kalorier, vilket jag garanterat skulle googlat fram först. Att inte låta ätstörningstankar styra mina matval är en stor frihet som jag är enormt tacksam över att jag lyckats skaffa mig. Anorexian hade tackat nej till allt i matväg som erbjuds efter en måltid, medan jag med glädje tackar jag till en kopp kaffe med mjölk i, även om jag precis ätit en hel portion paj  (för såå mättande var den ändå inte).

Intervjun handlade om hur jag upplevt vården och dess bemötande under min sjukdomstid. När jag berättar om det i efterhand inser jag hur många tvättpåsar till huvuden en del läkare har. Det bekymrar mig över hur många som fallit ned i skithålet pga. dåligt bemötande inom vården. Tänk vad fel det kan slå när man kommer till en läkare för att må bättre och det istället resulterar i att man blir ännu sjukare när man gått därifrån. Jag är banne mig tacksam över att det finns specialistvård där okunskapen kring ätstörningar är tillräckligt obefintlig att det inte leder till sjukare patienter. Jag har stött på både okunniga läkare och inspirerande sjuksköterskor inom vården.

Tack vare specialistvården fick jag insikt om allvaret i min sjukdom och vad som krävdes för att bli frisk från den. Hade jag enbart tagit med mig de bemötandena som jag fått från “vanliga” okunniga läkare hade jag inte haft de frihetskänslor från ätstörningen som jag har idag. Jag hade trott att det var okej att leva på ett BMI under 16 och att en puls under 40 inte vore akut farligt. Jag hade inte valt att njuta av min fetaostpaj och kaffe på Wayne’s coffee igår – vem sjutton vet vad jag hade gjort istället?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lära sig sina gränser

November 6th, 2013

I “One thing worth living for, one thing worth fighting for (October 28th, 2013) nämnde jag att jag drabbats av ryggproblem sedan ett par veckor tillbaka. Det har varit osäkert vilket typ  av ryggskada det rör sig om, och därmed också svårt att göra en avvägning kring hur allvarlig skadan är. Sjukgymnasten som jag besökt några gånger nu säger klokt “Du själv måste avgöra om du kan träna eller inte, för säger jag till dig att du inte ska träna alls så kommer du ju knappast lyssna på det”. Han nämnde även att det är ju många elitidrottare som är i ständig smärta pga. skador, vilket är synd. Det är viktigt att man tar hand om sin egen kropp.

  • Har man lidit av ätstörningar där överdriven motion varit ett förekommande kompensations-/tvångsbeteende kan det vara svårt att känna efter vilka gränser kroppen faktiskt har. Man lär sig att ignorera varningssignalerna och köra på trots att det bara skadar. 

Idag var jag på läkarbesök och fick det konstaterat att det inte är diskbråck, vilket är en lättnad. Däremot rör det sig om bristande muskelfästen i ländryggen, som har orsakats av överbelastning…överträning… Så tji fick jag för att vara envis och ambitiös. Nu är det två veckor med så lite belastning som möjligt (a.k.a. träningsförbud) som gäller. Rörelse utan belastning är däremot nyttigt!

Värt att ha i bakhuvudet: En liten kropp tål inte lika mycket belastning som en större och därmed kan det vara riktigt farligt att jämföra sig med andra.

Det är viktigt att ta hand om kroppen, den ska inte slitas ut mer än nödvändigt. Träning ska vara uppbyggande och inte nedbrytande. Dock är skador nästan alltid oundvikligt, speciellt i idrottssammanhang. Det kommer alltid finnas personer som avråder en från att träna, det kommer alltid finnas personer som pushar en till att träna trots skada/sjukdom, därmed är det viktigt att man själv lär sig att hitta sina gränser och stå på sig. Man måste stå upp för sig egen hälsa! Det är ens egen kropp och det är en själv som ska leva med den.

Att dra ned på den fysiska ansträngningen i några veckor av sitt liv är inte en undergång. Tiden går fort och det positiva är att man får mer tid att fokusera på andra saker i livet. Även om träningen är en viktig del i ens liv så finns det mycket annat att leva för.

Jag kan känna en oro över hur minskad motion kommer att påverka mina tankar kring mat och kroppen. Det är klart att anorexin kommer fram till viss del, det är klart att hon tar tillvara på tillfällen som denna. Men som jag skrev tidigare så är detta endast några dagar av hela ens liv – vilken skillnad kan det göra? Jag kommer ju fortfarande att leva och röra på mig – det är klart att jag ska äta! Nej, inget anorexi-monster är välkommen tillbaka i detta liv. Här ska jag fortsätta att leva!…och lära..

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

BMI 17 men inte så farligt

November 4th, 2012

Nu har jag gått i behandling i ca ett år. Det är läskigt att tänka på hur stor skillnad det är på mitt liv idag, jämfört med då. Då mådde jag riktigt dåligt. Då jag kom hem efter utlandspraktik i England så ville jag verkligen få hjälp. Jag kunde inte själv äta mer, och jag kände hur det bara blev värre och värre. Mindre och mindre, kontrollen var tappad vikten rasade.

Jag hatar att bli påmind om den tiden. Nu när det är höst och kyla så kan jag inte låta bli att känna liknande känslor. Men idag är jag stark, och idag har jag hjälp. Vården kanske inte alltid är den bästa, men bevare mig vad jag skulle göra idag om jag inte fått behandling då.

När skolan började efter sommarlovet 2011 så beordrade mina föräldrar mig att besöka hälsocentralen för en bedömning. De var riktigt oroliga, och innerst inne så var jag det också. Jag ville inte riktigt gå upp i vikt, även fast jag märkte att jag blev magrare och magrare. I september vägde jag runt 42 kg och tog min första kontakt med vården. Detta blev mitt besked:

Mina föräldrar hade pratat med läkaren om att de var oroliga att det rörde sig om en ätstörning. Jag kommer ihåg läkarens reaktion när han fick träffa mig så väl. “Ätstörning? *höjer ögonbrynen och kollar på mig* Det tror vi väl ändå så inte”, “Föräldrar kan vara så oroliga ibland”. HUR FAN KAN EN LÄKARE SÄGA SÅ! “Visst, du är underviktig, men det är inte så farligt”.

Tänk vilken skillnad om jag hade fått hjälpen redan här? Aldrig hade jag behövt falla under 40 kg kanske, aldrig hade det tagit så lång tid att bli frisk. Aldrig hade jag behövt sluta med dansen.

Så detta har jag fått lära mig; vanliga läkare är okunniga som få på detta område! Låt er inte falla pga av deras okunskap. Vänd er till specialister på en gång!

Idag väger jag lika mycket som i september förra året. Skulle alltså en läkare bedöma att jag inte har en ätstörning idag? Vilket skämt!

Tags: , , , , , ,

Mental obalans

September 28th, 2012

Äntligen kunde jag har en konversation med min faster om ätstörningen. Det har varit något som jag har velat prata med henne om, eftersom hon fortfarande besitter spår av hennes anorexi. Dock har jag aldrig riktigt vågat lyfta samtalsämnet. Men idag, i bilen så kom det på tal. Det kändes skönt, som att man bröt ner muren lite grann i alla fall. Och jag fick uttrycka min oro över att min 12-åriga kusin pratar om saker man “blir fet av”. 

Idag var jag även på arbetsintervju, vilket jag blir riktigt nervös på. Sedan bar det av till nästa möte:

Att jag hade längtat till mitt läkarbesök idag. Äntligen skulle jag få komma igång med någon behandling, äntligen lite stöd, äntligen en vägning.

Bemötandet var inte direkt det jag hade förväntat mig..

– Jaha, så vad har du för ätstörningar då?
– eeh.. anorexi
– Hur ser den ut då?
– eeh… va?
– Ja, hur äter du? Är det mycket med kilojoule kalorier osv?
– typ.. bra ? Nja, jag äter väl så att jag klarar mig.
– kräks du ?
– Nej…
– Nehe, så det har du aldrig hållt på med. Tränar du då?
– mja… jag har ju haft uppbehåll, men har börjat lite nu.
– Hur tror du att vi kan hjälpa dig då?
– ehm, jag vet inte. Tänkte från början att jag kunde komma och ta en vikt hos en sköterska, men då ville hon att ni skulle göra en utredning först och att jag skulle träffa en läkare.
– Ja, hon skrev det här. Men då går vi väl och tar en vikt då.

Vikt: strax under 42 kg. (Dvs, ingen viktnedgång i alla fall)

Så jäkla meningslöst möte. Gjorde nog mer ont än gott. Det enda jag fick ut utav det, var att jag vägde mer än jag trodde. “Jippie”

Annars höll jag nog på att bryta ihop under träffen. En riktig påminnelse över hur dålig vården kan vara. Min motivation och entasuasm sjönk ju verkligen. Finns det något värre än att inte bli tagen på allvar?

När man ropar på hjälp, men ingen vill lyssna.

Tags: , , , , , , , ,

I'm ready for..

September 26th, 2012

.. something new.

Mitt liv i Stockholm har verkligen blivit en ny start för mig. Jag vill inte sumpa det här livet nu. Mitt sista år hemma i norrland förknippar jag allt för mycket med ätstörningen. Det är det enda jag kommer ihåg nästan.

Nu har jag gör jag mig fri ifrån alla band som håller mig kvar i mina sjukdomsminnen. Men realistisk ska jag vara; Anorexin finns med mig här också.

Jag känner mig redo för att acceptera att jag inte kan trolla med fingrarna och att oavsett hur mycket jag ibland vill låtsas som att jag lever ett friskt liv nu så måste jag jobba. Jag får inte glömma bort att jobba med ätstörningen. Jag är redo för att börja jobba med den här i mitt nya liv också. Den försvinner inte av sig själv, och förtränger jag den bara så kommer jag lära mig leva med den istället.

Min behandling hemma må vara trivsam, men nu är jag redo för något nytt. Jag längtar att få påbörja en behandling här. Nu VILL jag ju verkligen bli frisk, så nu känner jag mig mycket mer mottaglig.

Responsen som jag fick när jag ringde hälsan för att få komma och ta en vikt hos skolsyster
Visst skulle du kunna få komma och väga dig hos mig, men Anorexi är ändå en allvarlig sjukdom så då skulle jag vilja att du träffade en läkare först så vi får göra en utredning här.”

Detta var någon som visste vad hon pratade om. Dessa ord fastnade i mitt huvud, gick rakt i min själ.
Efter all oro över att man inte ska bli tagen på allvar, att man ska verka “för frisk för behandling” så fick jag helt rätt bemötande.

På fredag ska jag träffa läkaren.
Imorgon ska jag posta min ansökan till SCÄ.

Åh, vad jag längtar! Mitt nya liv ska vara här 99% nu, behandlingen också 😀
Någon som hört hur behandlingen är egentligen på SCÄ?

Tags: , , , , , , ,

En galen värld (eller två?)

September 24th, 2012

I ätstörningens värld:

  • Bokat möte med läkaren på skolhälsovården
  • Skicka in blankett till SCÄ
  • Ha telefonmöte med min behandlare

I den friska världen:

  • Bokat in två arbetsintervjuer
  • Ska sitta barnvakt på torsdag
  • Ska på Öppen träning/provträning för ett nybörjar Cheerleadinglag

Jag är galen. Jag lever två liv känns det som: Ett liv där jag älskar att få behandling för ätstörningen, samtidigt som jag inte vill släppa den. Ett annat liv där jag förtränger ätstörningen och gör ALLT som det friska jag skulle göra. Kan dessa två liv samverka tro? 

Galen är jag verklgen! Men det är en egenskap jag gillar. Galen är jag som börjat på kth trots att jag ligger på en extrem undervikt. Galen är jag som söker deltidsjobb utanför studierna. Galen är jag som sätter mig som Vice ordförande i sektonsstyrelsen. Galen är jag som ska gå på intervju inför att jobba på Nobelfestens efterfest som gruppledare. Galen är jag som seriöst överväger att börja träna Cheerleading(!)

Ni anar inte hur bra jag mår i mig själv just nu. Jag känner mig riktigt bra! 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Läkarträff – både upp och ned

August 7th, 2012

Nu var det länge sedan jag träffade läkaren. Själv är jag fascinerad över att när jag träffade henne i vintras och satt och sa att jag ville börja plugga till civilingenjör på Universitet nu till hösten, så trodde jag inte själv att det var riktigt möjligt. Då var jag inte långt ifrån en inläggning men jag hade bara bestämt mig på att jag skulle göra det. Hon tänkte ”hon är målmedveten” medan mina föräldrar tänkte ”hon är dum i huvudet”.

Här är jag idag och ska på invigning för studier på KTH om bara några dagar. Man kan nog klara av vad fan som helst om man bara bestämmer sig.

  • Proverna visade att värdena hade gått upp, både hormoner och blodvärderna
  • Dock är jag lite uttorkad fortfarande
  • Viktuppgång: -0,9 kg
  • Puls och blodtryck: 59 och 100/70

Med andra ord så visade värdena att det inte är helt orimligt att jag har mens. Däremot om man kollar på mitt bmi så är det lite konstigt.

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp