“Livet blir mer levande när döden är närvarande”

December 21st, 2014

I gårdagens tidning (HT, 20/12-14) läste jag ett reportage om ett par som varit med om tsunamiattacken i Thailand 2004. Deras berättelse var väldigt gripande att läsa, och att själv förstå hur nära döden många varit under denna naturkatastrof. Vägen tillbaka är oftast lång och det krävs en del terapi och bearbetning. Det de varit med om är uppenbarligen en sådan stor trauma att det är svårt för utomstående att riktigt greppa.

Kvinnan i reportaget sade några, enligt mig, kloka ord:

livet reportage

Även om det kanske låter som en långdragen jämförelse så gjorde min hjärna automatiskt kopplingar till ätstörningen; mina upplevelser under och efter anorexian. Faktum är att en långdragen och allvarlig självsvält kan liknas med en nära-döden-upplevelse, även om det inte skett p.g.a. någon naturkatastrof kan jag själv se tillbaka på svältperioden som en traumatisk tid i mitt liv. Vägen tillbaka verkar fungera rätt så liknande; terapisamtal, återkopplingar och bemöta de rädslor som uppstått. Ibland blir man påmind om hur det var, och man minns så väl båda tankar och känslor…

Men, som de skrivit i reportaget att “Livet blir mer levande när döden är närvarande.” tror jag helhjärtat på. Jag har aldrig uppskattat livet så pass mycket som jag gjort de gånger jag känt att jag besegrat Ana. När jag flyttade hemifrån och började upptäcka livet på nytt var det som att jag flöt omkring bland molnen – jag hade fått nya vingar att flyga med. Jag hade kommit ifrån ett helvete med ätstörningen och började lämna ångesten bakom mig. Jag lärde mig att se världen med nya ögon, omvärderade livet, och lärde mig uppskatta omgivningen på ett helt annat sätt.

Likt som mörker behöver ljus, som dag behöver natt, som kyla behöver värme, behöver vi jobbiga upplevelser för att de goda ska existera. Kanske är det så att ju tuffare man haft det, desto mer lycka kan man potentiellt uppleva? Livet har alla sina kontraster och strävar efter jämvikt.

Ju närmare döden man varit, desto mer kan man uppskatta livet.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Gräset är grönare på andra sidan

March 12th, 2013

Ikväll känner jag mig lite påverkad av det som skrivs på nätet. Jag satte mig ned för att ta igen en hel del missade blogg-uppdateringar, då känslorna började svamla inombords. Det är inte artiklar i nyhetsblaskor eller reklamblad som provocerar mig – utan det är den verklighet som många av oss lever i.

Att jag, för inte alls så länge sedan har haft liknande tankegångar, problem och kämpiga vardag som många av er har idag, känns näst intill ofattbart. Vilket tanke-helvete det var, vilken (ursäkta) jäkla sjukdom Anorexia är och vilken kärlek jag vill ge till alla som kämpar med ätstörningar eller psykiska sjukdomar i allmänhet.

Gräset är inte grönare på andra sidan.
– ordspråk

Jag vill påstå det motsatta i detta fall. Att ta sig ur sitt självdestruktiva tänkande är ungefär som att börja på djupt vatten och simma sig mot land. Längst ut är det som mörkast och där är oron för att en haj ska komma och bita dig i tårna som värst. Men på vägen mot land finns det några livbojor som ligger och flyter. Tar man sig till en sådan så kan man stanna där, på lite grundare vatten tills man har återhämtat sig och är redo att simma vidare till nästa. Varje simtag leder dig närmare land. Det är inte förrän man slutar simma som man faller ned i det mörka djupet.

Ju närmare land man kommer desto ljusare bli grunden och om man är riktigt uthållig, simmar man rätt snabbt till en boj, där du till och med kan se bottnen. När bottnen börjar skymta syns det att det inte alls är bitande hajar under en. På botten finns det bara sand, lite snäckor och en del sjögräs. Ganska så precis det man egentligen visste skulle finnas, det man lärt sig sedan barnsben finns på sjöbottnen. Det är alltså egentligen ens egen oro över vad som kan gömma sig i havets mörker som skapar rädslan. Rädslan för att inte orka simma.

Om du är rädd för att falla, om du är rädd för monsterna där under så slösa inte mer energi på att simma stilla på havets djup. Det kanske är lättare att simma på samma ställe än framåt. Men så småningom räcker inte energin till att simma på samma ställe heller och då sjunker man. Lägg energin på att simma till närmsta bojen och vila en stund där istället.

När man väl bottnar finner man den trygghet som gör att man klarar resan mot land utan livbojar. Man kan närma sig gräset på denna sida i en behaglig takt, utan att behöva oroa sig för hajarna.

Det är inte förrän nu, när jag står vid strandkanten men fortfarande med fötterna i vattnet som jag ser mörkret vid andra sidan sjön. Hur sjutton tog jag mig dit? Hur sjutton kunde jag inte vilja ta mig därifrån?! Jag står här vid strandkanten med båda fötterna i vattnet. Jag kan nästan känna gräset som växer här. Snart lyfter jag ena foten…sedan följen den andra med.. snart lämnar jag allt simmande och krampande för gott.

f491283840red

Jag önskar inget hellre än att få andra att se det jag ser härifrån. Det jag kan göra är att skicka er målningar som jag har skapat, i en flaskpost och hoppas att ni kan lita på att gräset är något sålunda grönt i verkligheten som på mina bilder. Hur det faktiskt ser ut kan ni inte få veta förrän ni också har tagit er hit. Jag vet att ni också vill känna era tår gripa tag i de gröna gräset på andra sidan sjön, egentligen. Sluta trötta ut er på djupet bland all oro och ångest. Ta tagen hitåt, så kan vi tillsammans besöka grässtranden, kolla ut över vilken väg vi färdats över sjön, notera vilka bojar vi valde att stanna på och känna oss lyckliga över att vi hittat till trygg, färgglad och levande mark.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp