Min träning – del 1

September 13th, 2015

Jag vet att många av er läsare säkerligen är nyfiken på hur jag förhåller mig till träning nu när jag upplever mig som frisk från anorexian och ätstörningar. Tyvärr är det i många fall ett känsligt ämne och det finns risk att flera kan anse det som triggande med för ingående detaljer, och det är heller ingenting som jag anser är nödvändigt att förmedla. Mitt mål med träningen är att göra det för att det är kul och för att jag mår bra av det, sedan är det alltid en balansgång mellan lagom, för mycket och för lite. Men träning handlar om så mycket mer än enbart träningsmängden. Det handlar om varför?, när?, hur? och sedan även självklart hur mycket?

Mina svar:

Varför?
För att det gör mig till en lyckligare person.

När?
När jag känner för det, både fysiskt och psykiskt, samt när det passar in i schemat.

Hur?
Olika. Som det lämpar sig i stunden. Högintensivt till funktionellt eller enbart styrketräning. Ibland testar jag även på något nytt!

Hur mycket?
Tillräckligt ofta för att jag ska tillfredsställa min psykiska hälsa, och med tillräcklig vila för att det ska gynna min fysiska hälsa.

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att skämmas över hur jag tränar. Ja, jag tränar rätt så mycket i jämförelse med normen, men jag vet varför jag gör det – för att det får mig att må bra, och det är ingenting jag känner att jag behöver undanhålla. Skäms man över hur mycket man tränar är det med största sannolikhet pga att man innerst inne vet att det är för mycket (eller för lite) än vad som är bra för sitt eget bästa.

Framöver kommer ett stort fokus hamna på just träning i syfte att bevisa möjligheten att vara träningsintresserad trots ätstörningar i bagaget. För träning är inte något dåligt i sig, det handlar helt enkelt om vad man gör det till: ett måste, ett tvång och kompensatoriskt/ångestdämpande medel ELLER något kul, självförverkligande, stärkande och HÄLSOSAMT intresse.

Tags: , , , , , ,

Kärlek och bekräftelse – fyll din egen bägare

June 15th, 2015

Vet ni vad jag tror att det hela handlar om?.. Att känna sig älskad. Och då menar jag inte bara att man behöver veta att folk tycker om en, utan att faktiskt få det bekräftat.

Vad är då bekräftelse?

Är det en handling? En röst? Eller en känsla? Jag skulle formulera det sålunda: bekräftelse är den övertygande tanken om att det vi gör, säger eller är faktiskt duger. Och ja, det är en tanke – inte en känsla. Det är en tanke som sätter igång olika känslor hos oss; det kan vara rädsla, glädje, tillfredsställelse etc. Men vad som skapar denna tanke är desto mer komplext.

Hur får vi bekräftelse?

I det stora hela söker vi efter bekräftelse från vår omgivning. När vi inte känner oss tillräckligt uppskattad mår vi antingen riktigt riktigt piss, eller försöker göra något åt det. Och det vi gör är oftast yttre förändringar. Vi försöker se snyggare ut, höja betygen, öka inkomsten, träna mer, äta nyttigare eller skaffa fler vänner. Det vi inte försöker med är att bli bättre på att bekräfta oss själva.

Kan inte andra bekräfta oss?

Visst finns det underbara människor runt om kring oss som kan få oss att känna oss mer eller mindre lyckade som människor. Men om vår bägare av kärlek fylls eller inte handlar sällan om hur mycket kärlek vi får från andra, utan det handlar om hur pass mycket vi fyller vår egen bägare. I miserabla stunder lyckas man välta den upp-och-ned i väntan på att någon ska komma och ställa den till rätta. En del kanske försöker, men tyvärr tror jag att det bara kommer sluta med att vi välter den igen och låter all kärlek återigen rinna ut i sanden. Det andra kan göra är att försöka hjälpa oss att lära oss att själva hålla bägaren fylld med kärlek.

Kanske låter det som att min tillit till andra människor är väldigt liten, men det är den tuffa sanningen som jag fått lära mig av mina erfarenheter. Egentligen skulle jag definitivt inte påstå att jag inte litar på andra människor, det gör jag verkligen, men jag litar inte på att andra människor kan ta ansvaret att få mig att må bra eller leva lycklig. Det ansvaret måste jag bära själv. Sedan kan andra människor hjälpa en på vägen. Men lägger man över allt för mycket på dem, kommer det snarare stjälpa en än hjälpa en.

Hur har det här med ätstörningar att göra?

Jag tror att ätstörningen/anorexin var ett sätt att få den bekräftelse som varken andra eller en själv kunde ge en. Jag tror att det är en fullständigt mänsklig strategi för överlevnad i ett tillstånd där man är totalt oförmögen att älska sig själv. Hjärnan skapar en enkel lösning på ett oerhört komplext problem, vilket den gör för att skydda sig själv mot de hot som antas vänta utanför sjukdomens murar. Tyvärr medför denna “lösning” ett annat problem, som i längden snarare kommer leda till ännu mer självförakt än innan. Anorexians bekräftelse är bara tillräcklig till en viss gräns, och den äter upp den egna förmågan att genuint älska sig själv.

monday-quotes-love-yourself-9

Det är nästan lite sjukt när man tänker på att i princip ALLT vi gör av idag är i strävan om att bevisa att man duger som människa i dagens samhälle. Det är ett ständigt arbete att få andra att tömma några droppar i vår bägare. Egentligen bör det väl handla om att de saker vi gör ska vara för att uppfylla oss själva? Bara att vi gör dem bör leda till att vi fyller vår egna bägare. Inte hur, hur mycket eller hur bra vi gör dem. Utan att och för att vi mår bra av det.

Slutligen vill jag återge ett citat från Profeten som även nämnt i tidigare inlägg (Skönheten inom oss själva):

”Var skall ni söka skönheten, och hur kan ni finna henne, om hon inte själv är er väg och er vägvisare? Och hur kan ni tala om henne, om hon ej själv värver ert tal?”
–  Kahlil Gibran

Tags: , , , , , , , , , , ,

Hur gör man någon annan lycklig?

March 26th, 2014

Har ni någon gång känt att ni bidragit till någon annans lycka? Går det att göra andra personer lyckliga, eller är det endast någonting som man kan bli själv? 

Lycka är en känsla. Lycklig är man när man upplever den känslan. Känslan av lycka är någonting som i princip alla människor strävar efter. En del tillbringar hela livet till att söka lyckan, några accepterar att de aldrig kommer att bli lycka, medan andra faktiskt finner sätt att känna sig lycklig i livet.

En del tror att de blir lyckligare av att göra framgång inom karriären, skaffa familj, avklara studier på högnivå, bli snyggast i stan, bli kändis, flytta utomlands eller hitta sitt livs kärlek. Det är klart att de saker som vi gör och den omgivning vi omfamnas om påverkar vår potential till att känna lycka, men det är sällan livet i sig som avgör om vi kan vara lyckliga eller inte. Det är framför allt våra egna tankar kring det liv vi lever som utgör möjligheter för att känna sig lycklig. Sedan säger det sig självt om vi gör sådana saker eller omfamnas av en sådan omgivning där vi helt enkelt inte kan tänka positivt.

Så, frågan följer: går det att göra andra personer lyckliga? Vad tror ni?

Eftersom våra tankar och känslor påverkas av vår omgivning, och vår omgivning utgörs bland annat utav de personer som finns där, är det självfallet så att vi kan påverka varandra potential till att känna lycka.

Känslorna påverkas utav tankarna, och det går att påverka någon annans tankesätt, men då gäller det framför allt att personen i fråga är mottaglig för en förändring utav sina egna tankar. Det går inte att hjälpa en person att bli lycklig om den inte är öppen för att förändra sina tankar – då kan den heller inte förändra sina känslor. Om personen i fråga däremot är öppen för att förändra sina tankar kring sitt liv, eller villig att göra förändringar i vardagen så kan man hjälpa denne att lättare känna lycka. Däremot tror jag inte att vi kan göra någon annan lycklig om det fortfarande bär på olyckliga tankar kring sin livssituation.

Jag tror att många som tänker på “lycka” misstar det för “glädje” istället. Glad är någonting man kan bli om man vinner på lotto, får jobbet man sökt, blir bjuden på dejt av killen man beundrar eller klarar körkortsprovet. Medan lycka, för mig, är när man är känner glädje trots att det varit en dålig dag på jobbet eller fått underkänt på tentan.

Mitt svar på frågan “kan man göra andra lyckliga?” är alltså nej. Vi kan göra andra glada men vi kan inte få någon annan människa att bli lycklig.

Vad är ditt svar?

Tags: , , , , , , , , ,

Ett “perfekt” liv är inte ett lyckligt liv – jag är lycklig men allt är inte perfekt

January 18th, 2014

Hej Soela! Jag vill börja med att säga att jag verkligen gillar din blogg!
Men du får det att framstå som om du alltid mår jättebra; att det friska livet är perfekt! Du mår väl inte alltid bra? Det kan väl inte vara så? Att livet är perfekt menar jag?
Ana får mig iaf att jämföra mig otroligt mycket och det får mig att må dåligt över att mitt liv förmodligen aldrig kommer bli lika bra som du framställer ditt!
Det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du framhäver dina sämre dagar mer, för DET ÄR OK ATT MÅ DÅLIGT IBLAND!!!
Kram!
Becka

Hej Becka! Jag kan inte annat än att instämma i att ett friskt liv inte är perfekt, och naturligtvis inte mitt heller. Det ska nog framgå i ett och annat inlägg tidigare att jag inte alltid mår så bra och att det fortfarande finns faktorer i min vardag som triggar och ger mig små bakslag. Jag vill också minnas att jag, liksom dig, lyfter fram faktumet att det är OK att må dåligt ibland. :) Tack för din kommentar, jag ska försöka att ta till mig av feedbacken. 😀

Jag tror att 90% av hur lyckliga vi är i livet beror av vår inställning och resterande av de handlingar som sker. Att må bra och vara lycklig är ingenting man kan vara konstant. Vi behöver kontraster för att sätta perspektiv på tillvaron. Vad är ljus utan mörker? Vad är glädje utan sorg? Vad är upp utan ned? Vad är bra utan dåligt? Som Einstein en gång sade “allting är relativt”, och det gäller även här. Mår vi aldrig dåligt så vet vi inte längre vad det innebär att må bra. Lika som att om vi aldrig mår bra har vi svårt att se att vi faktiskt mår dåligt.

Anledningen till att jag sällan lyfter fram mina “dåliga” stunder i livet är för att jag är så pass medveten om att det är okej att allting inte är bra alla gånger, och jag ser ingen anledning att lägga större vikt i det än så. Jag väljer mycket hellre att försöka se det positiva i situationen än att noja över hur mörkt det ser ut i stunden. Genom den resa jag gjort har jag samlat på mig erfarenheter som har lärt mig att det vänder – det kommer inte att kännas piss för alltid. Jag ser varje bakslag eller nederlag i livet som en erfarenhet att packa med i ryggsäcken inför livets fortsatta vandring. Det finns ingen anledning att grotta ned mig i all skit som händer, för att skit kommer att komma, men det kommer också att försvinna. Istället väljer jag att lägga fokuset på de mer lyckogivande tingen i livet, för det är inte säkert att de alltid kommer att finnas där heller.

Det är mycket som står mellan raderna i mina inlägg och inte alltid plockas upp. Men tro mig, jag kan må riktigt dåligt också! Jag anser bara inte att det är värt att slösa mer energi än nödvändigt på dem dagarna. Naturligtvis händer det att de dåliga dagarna varar längre än normalt och då märker även jag att det inte längre blir hållbart att tänka “det vänder snart”. Då är det dags att inse att det krävs någon form av förändring i vardagen och då är det dags att tag i saken. Jag är övertygad om att det går att utläsa i tidigare inlägg (ex. Falla tillbaka i gamla ohälsosamma vanor) att jag haft ett litet bakslag i slutet av höstterminen. Det blev lite för mycket med skola, jobb och träning en period och matvanorna kom ur rutin. Det blev en slitsam period med lite sömn, oregelbundna matvanor och ett fullspäckat schema. Det är en läxa lärd och ingenting jag vill utsätta mig för igen. Hälsan ska komma först! Och när jag väl insåg hur osunt det var att pressa sig så hårt som jag gjorde, och hur mycket mer tilltalande ätstörningen blev så beslutade jag mig för att ta tag i saken och ta vara på de resurser som finns för att göra en förändring.

happinessquotes

Att må bra i livet handlar inte om att uppnå ett ultimat mål att stanna vid. Det handlar om att hitta en inställning hos sig själv som accepterar att allting inte alltid är perfekt och att det alltid finns någonting bra i det “dåliga”. Men man behöver inte alltid se vad som är bra i stundens hetta, man behöver bara veta att man kommer att kunna förstå det senare och snarare vara tacksam för den erfarenheten. Alla känslor är en del av människan och alla känslor är nyttiga att känna. Frågan är inte om det är okej att må dåligt, utan hur man hanterar att må dåligt?

Jag hanterar det inte genom att uttrycka all min ångest och sömnproblem för mina läsare, för jag själv vill inte bara se problemen – jag vill se lösningen på dem. Eller åtminstone se att det kommer att finnas en lösning. Jag accepterar att livet är skit ibland, men jag vill kunna ta skiten och vända den till någonting positivt. Jag vill se möjligheter till förändring istället för att låta dyngan stiga över mina axlar.

Även om jag inte alltid mår bra så känner jag mig i grund och botten nöjd med mitt liv. Jag gör saker jag älskar (även om de inte alltid är så roliga), jag har personer runt om kring mig som jag älskar (och även älskar mig tillbaka), jag vet att jag är duktig (även om jag inte alltid presterar på topp) och jag är nöjd med själv (även om jag gör en hel del ‘misstag’). Det är dessa ting jag vill lägga fokuset på, för det är de sakerna som får mig att känna mig lycklig i mitt liv!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kampen ur anorexin lärde mig att leva lyckligt

October 8th, 2013

Inget liv är perfekt och det är heller inget att sträva efter. Ingen mår bra hela tiden, men alldeles för många upplever att de alltid mår dåligt. 

När jag var sjuk i anorexin kunde jag kolla tillbaka på mitt liv och känna att jag faktiskt aldrig varit lycklig. Jag är garanterat inte ensam om att ha känt så, och det är mycket möjligt att man vandrat genom livet med en inre plåga. Min inre plåga bröt ut i ätstörningen, vilket förändrade mitt liv. Nog för att det är en hemsk lidelse och en tid av ångest och grym psykisk plåga, så kan jag inte se någon tydligare vändpunkt i mitt liv. Lika mycket som jag inte önskar denna sjukdom till någon, är jag också lika tacksam för den resa den tagit mig igenom. Förändringen av mig som person har lett till ett mycket sundare tankesätt kring mat, träning, arbete, relationer och rent utsagt hela livet.

En slutsats som jag nu kan dra är: trots att man befinner sig i ett mörker och aldrig riktigt vetat hur det känns att skina, betyder det inte att hela livet är ett helvete. Från att ha lidit av psykisk ohälsa, och säga att jag aldrig varit lycklig – till att idag, en vanlig dag som denna, utan problem konstatera att jag är nöjd med mitt liv. Jag lever inte perfekt, men jag lever lyckligt!

Mitt liv består främst av träning, pojkvännen, jobb, bloggen och en del plugg. Det låter som en vanligt liv, och det är mitt liv. Det är precis de saker jag behöver för att må bra. Det tar energi, men de ger mig ännu mer tillbaka.

 

Det är fascinerande hur några år kan leda till något annat, om man är öppen för förändring. Livet har många läxor att lära och ibland behöver man bara hålla ut och kämpa extra mycket för att ta sig vidare. Det går att ta sig vidare, det går att må bättre och det går att bli lycklig!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bli smal och lycklig genom att underäta hela dagen och hetsa på kvällen

September 27th, 2013

Hejsan!

Du kan ta en titt i spegeln så kan jag bara få berätta för dig att du har äckligt mycket fett på fel ställen av din kropp. Det är riktigt fult och jag hoppas du tänker över dina matvanor. Du är smart om du slutar äta ordentliga måltider, för då kommer du att bli smalare. När suget efter mat kommer ikapp dig senare så kommer du vilja äta upp kylskåpet om och om igen. Men då kommer du att bli FET igen och ännu äckligare. Det ska jag se till att du inte glömmer! För nu måste du kompensera, annars kommer du förbli stor som ett hus, ett stort äckligt misslyckat fetto.

Nej, äta ordentliga måltider får du inte göra och när koppen signalerar att den fått för lite näring kommer jag att straffa dig om du faller för suget. Jag finns här för att göra dig perfekt mager, men lyssnar du inte så är du värdelös.

Jag är en ätstörning, en del kallar mig Bulimia, några kallar mig olika former av Anorexia och andra kallar mig UNS. Jag ska se till att du inte lyssnar på kroppens signaler, jag ska se till att du inte äter en mumsbit under hela skoldagen för att sedan överrumpla dig med ångest när du på kvällen äter ur skafferiet. Du har önskat mig i ditt liv för att göra dig smal och lycklig, då är det väl det du skulle bli om du bara kunde disciplinera dig till att lyssna på mig?

Det är extremt vanligt att personer känner ångest när de på kvällskvisten proppar i sig en stor mängd mat och kalorier. Det känns som en överätning, och i vissa fall är det även det. Ångesten får en att vilja kompensera detta överätandet på olika sätt. Framför allt ställer man in sig på att äta betydligt mindre dagen efter för att kompensera ner kaloriintaget (man vill ju inte gå upp i vikt).

Det som många blir blinda för i ångestens ögonblick är det logiska förklaringen till överätningen, vilket i många fall är att man ätit för lite tidigare under dagen. Kroppen signalerar att den inte fått den energi som den gjort av med och blir hungrig/sugen. Försöker man sedan kompensera den “ikapp ätningen” så leds man in i en ond spiral. Genom att äta ännu mindre dagen efter kommer kroppen fortfarande att få för lite under dagen och därmed leder det till ännu en kvällslig överätning.

Det bästa är att äta ordentligt från början av dagen! Då lägger man en god grund och man blir inte lika känslig för förändringar. Det är bättre att man på kvällen känner att man ätit tillräckligt mycket under dagen och kroppen kanske signalerar att den inte alls behöver ett kvällsmellis. Kroppen ljuger inte för en om man lärt sig lyssna. Den är hungrig av en anledning, och det är inget misslyckande att äta när kroppen säger till! Det leder snarare till en lyckligare människa, än den person ätstörningen vill att man ska vara.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi är fler som väljer livet

July 21st, 2013

Detta är en insändare som Frida (vackert.blogg.se) har skrivit och fått publicerad i ett flertal tidningar. Jag vill instämma i hennes text och tycker att det är fantastiskt fint skrivet. Det är underbart att se att det finns fler som vill sprida liknande budskap som en själv. Det ger mig som sagt hopp om framtiden när fler tar ställning och initiativ till att genomföra förändring.

 

 

I CHOOSE LIFE

 

 
Många ungdomar i dagens samhälle känner en ständig press att följa idealet som framställs överallt i de sociala medierna och på de sociala nätverken. Man ska vaar smal, men samtidigt ha muskler. Man ska äta både “rätt” och bra mat och framförallt ska man träna mycket och regelbundet. 
 
Det som en gång var hälsosamt har idag tyvärr blivit mer en hets. En träningstrend som har eskaerat till en träningshets. Idag räcker det inte längre med att man tar en frisk promenad eller en skön simtur, utan idag ska det presteras på hög nivå. Det ska fotas, gillas och delas på de sociala medierna. Det är som en tävling, en tävling som går ut på att springa flest kilometer på gymmet eller att äta den mest hälsosamma middagen. Eller ännu farligare, gå ner mest i vikt på kortast tid. 
 
Det är tydligt att fler och fler av samhällets ungdomar väljer att hoppa på den här trenden. Överallt möts vi av unga människor, framförallt unga tjejer som postar bilder på sig själva då dem har, ska eller till och med håller på att träna och även bilder på nyttig mat eller inspirationsbilder på smala och vältränade tjejer. Allt detta finns på de sociala nätverken som Instagram och på diverse olika bloggar.
 
Ja blev besatt av den här trenden och är idag sjuk i en ätstörning. Den så kallade hälsohetsen blev min vardag som innebar att ständigt leta fel på mig själv och saker jag kunde förbättra, eller tips på livsmedel som ökade förbränningen. Att vid återkommande tillfällen använda laxerande medel för att snabbt bli av med det jag ändå stoppade i mig. 
 
Att hela tiden gå omvägr för att förbränna mer. Att hellre vara hemma och motionera än att umgås med kompisar var ett enkelt val. Hungern försvann medan ångesten växte. Det här är bara några få exempel vad min ätstörning gjorde, och till viss del fortfarande gör. 
 
Att leva såhär var i min värl hälsosamt och jag trodde att det skulle leda till ett lyckligare liv. För smal = lycklig. Eller? Den ständiga ångesten är som vardagsmat för en ätstörd och om den här trenden fortsätter kommer fler insjukna i denna livsfarliga och personlighetstagande sjukdom. Följderna av en sådan här trend behöver inte vara hälsofrämjande utan kan tyvär slå upp portarna för en ätstörning att bita fast i en. Hälsa är ingen tävling eller något som ska bedömmas. Alla är olika, och det är det vi måste lära oss att accepetera för att unga människor inte ska drabbas av ätstörningar och då också förlora en frisk del av sig själva som tar lång tid att vinna tillbaka.
Kolla gärna in Fridas blogg och läs hennes artikel här.

Kolla gärna in Fridas blogg och läs hennes insändare här.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nöjd med din kropp – acceptera den som den ser ut

April 7th, 2013

Idag är det inte bara vi med ätstörningar som har en sådan fixering kring kropp och utseende. Det är nog en överväldigande del av mänskligheten som är missnöjd med sitt utseende och gärna försöker förändra det.

Bantning, träning och dieter. En evig strävan efter perfektion. Mått, mål och begränsningar. Det som ska hjälpa en nå fram till “lyckan”. Lyckan när kroppen ser precis ut som man vill. Lyckan när man är smalare än alla andra. Lyckan när man uppnått anorektisk perfektion.

I strävan om ett perfekt utseende , eller åtminstone en “snyggare” kropp utsätter vi oss för så tokiga saker. Vi lägger ned tid och energi på att få känna oss nöjda med oss själva, genom bantningsmetoder, tvångsmotionering och massvis med dumma tankar. Ätstörningens liv grundas i dessa beteenden, allt för att få känna sig nöjd med sig själv.

Min fråga till mänskligheten (och mig själv) blir: Varför lägger vi inte ned all denna tid och energi på att acceptera som vi ser ut här och nu?

Blir vi lyckligare av att vara smalast? Når vi perfektion efter att ha kört ett antal pass på gymmet eller gått alla dessa promenader? Blir vi renare själsligt genom att utesluta vissa livsmedel i sin kost?

Visst mår vi bättre av att motionera och röra på oss några gånger i veckan. Visst känner vi oss piggare av att äta en varierad och regelbunden kost. Jag tror även att en överviktig person mår bättre av att gå ned till normalvikt, likaså som en underviktig mår bättre av att gå upp några kilon.

Oavsett hur många bantningsmetoder vi använder oss av, oavsett hur många kalorier vi förbränner på gymmet och oavsett om vi äter vårt lördagsgodis eller inte så kommer vi inte att bli nöjd. Människan i allmänhet blir aldrig nöjd genom att följa råden i tidningsblaskorna och uppnå en överdrivet hälsosam livsstil. Det är medias syfte, för att kunna fortsätta tjäna pengar och driva verksamheten.

Jag vaknade i morse och har aldrig känt mig så snygg i hela mitt liv. Redan innan jag ställde mig framför spegeln kände jag att det var något som var annorlunda. Förmodligen har inte min kropp förändrats så mycket sedan igår, utan det var min inställning. Efter gårdagen mådde jag så fantastiskt bra. Jag var så lycklig. Lycklig över att få leva här och nu. Lycklig över att få vara jag och ha möjligheten till att få göra det jag älskar.

Varför har jag lagt ned så mycket tid och energi på att söka kroppslig perfektion? När all den tiden hade kunnat gått åt till att göra något meningsfullt, något som jag älskar, något som gör mig lycklig? Det enda sättet att egentligen bli nöjd med sig själv är att acceptera som man faktiskt ser ut.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En kick i stjärten får mig att flyga framåt

September 22nd, 2012

Gud va roligt med cheerleading!=) sånt man alltid velat testa eftersom man sett bring it on haha;)
Men hur blir det om du inte är så sysselsatt..? får du mer tankar och kan falla tebax? för man kan ju inte jobba ihjäl sig jämt hehe;) som på semester och lov och sånt ?=)
S 

Att vara engagerad går åt båda hållen:

  • Känner mig pigg så klarar jag inte av att gå en lång period och inte veta vad jag ska göra. Då får ätstörningen större utrymme och jag börjar leka lite med Ana igen.
  • Börjar jag engagera mig i saker så får livet helt plötsligt en annan mening. Jag vill prestera bra, och då finns det ingen plats för Ana. Man blir viktig för omgivningen och det finns inget bättre än att känna sig uppskattad. Det gör mig lycklig.
  • Samtidigt så finns risken att mitt engagemang tar kål på mig. När jag känner mig stressad och att jag inte orkar med så finns Ana där som en vän igen. Hon tar emot mig med öppna armar och räddar mig ifrån all press.

Självklart uppskattar jag ledighet också. Det är något som man behöver varva perioderna med. Det finns inget skönare än att vila upp sig efter en slitig period. Återhämtning är viktigt!

Jag skulle nog inte klara av att bli frisk utan saker som höll mig vid liv. Jag behöver något som kickar mig i stjärten, som motiverar mig att kämpa, som ger mig något gott att kämpa för. Det visar en att det finns bättre saker i livet än det som ätstörningen lovar en. Och det är för dem sakerna som jag tar stegen framåt.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp