I choose life

July 12th, 2016

Hej alla kära,

Det känns på tiden att göra en uppdatering här.

För fem år sedan var min viktnedgång i full rulle. Runt 10 kg tappade jag mellan våren och hösten, och sedan ytterligare enstaka kilogram till min bottenvikt. För ungefär fem år sedan började jag passera den vikt jag stabilt ligger på idag. Jag tappade kontrollen och det handlade inte längre om att jag ville bli smalare för att se snyggare ut. Jag blev sjuk i anorexia, och mer om den sjukdomen kan ni läsa på bloggen.

När jag läste om och fick höra om att vägen tillbaka kommer att bli lång trodde jag inte på det. Ett långt tag gick jag och själv trodde att det bara var att börja äta mycket igen, bara jag ville… Så var inte fallet. Anas tankar blev djupt inpräntade och att gå emot dom lämnade en med en enorm ångest som i sin tur lockade fram ännu sjukare beteenden.

På den här bloggen har ni kunnat följa med mig genom min resa från och med då jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Många gånger har jag berättat för er om hur mycket mer glädje jag känner och hur mycket friskare jag upplever mig vara, för att senare i efterhand göra tillbaka blickar och kunna identifiera kvarliggande sjuka beteenden. Jag har aldrig ljugit för er. Likt som många andra ting i livet behöver man ibland gå igenom vissa saker flera gånger för att verkligen lära sig i det långa loppet. Att förändra sina tankemönster och sitt beteende sker inte över en dag, men däremot kan man under en dag ha förändrade tankemönster och beteenden. Det är vad jag har valt att fokusera på; de perioder som fått mig att känna mig stark och levande.

Att ha varit sjuk i ätstörningar gör det också svårt ibland att skilja på om det är sjukdomen som får en att må dåligt, eller om det är andra faktorer som lockar fram sjukt beteende för att man mår dåligt.

Jag gick ett år i behandling på SCÄ för något år sedan, medan jag i efterhand förstår att det egentligen rörde sig om utbrändhet och en skadad relation med min partner. I en sådan period blir det lätt att tappa sig själv, och att återgå till sjukdomen.

Om jag idag tillämpar sjuka beteenden så bottnar det sig oftast i någon form av osäkerhet. Oftast gör jag det mer eller mindre medvetet. I stunden kan jag ta beslutet att det är okej, det är okej en gång att kräkas när jag proppat i mig godis tills jag blivit illamående. Det är okej i en stressig eller känslomässig period i livet att isolera mig lite extra och lägga stort fokus på mina träningsresultat. Det är heller inte hela världen om jag i någon period känner att jag vill räkna kalorier för att jag känner mig osäker över hur mycket jag äter. Jag dör inte. Jag faller inte tillbaka i skiten för gott. Det jag gör är att jag tillämpar gammalt beteende som varit metoder för att hantera jobbiga känslor. Det är definitivt inte de bästa metoderna, men det är inte alltid vi har kapaciteten att välja de bästa utvägarna. Det varje varje dag som man orkar ta itu med motgångar. Framför allt, är inte ätstörningen (för mig) längre ett sådant stort problem att det alltid är värt att prioritera. Det finns andra saker i livet som påverkar mig och mitt välmående i betydligt större utsträckning.

Är jag frisk nu? Mitt svar blir att det är relativt. För varje år som går ser jag mig själv som friskare och att identifiera mig som sjuk i ätstörningar känns ganska långt bort. Däremot har jag varit det och det har självklart påverkat min livsstil idag. Jag tycker hälsofrågor är oerhört viktiga, jag älskar verkligen att träna (det är jag-tid), jag tycker det är intressant med hur mat påverkar oss och jag förstår att det är en själv som måste ta tag i sina problem – ingen annan kan göra förändringarna åt dig. Och nu när vi ändå kom in på det, skulle du vilja att någon annan gjorde det? Jag är hellre stolt själv över det jag åstadkommit på egen hand. Det stärker mig!

Så fem år senare.. Jag har fått erfarit en hel del. Gått från sjuk i anorexia, till utbrändhet, till funderingar om att vara bipolär eller bara fullständigt knäpp i huvudet, till att i slutändan inse att jag är fan en helt jävla normal människa och jag väljer själv hur jag ska leva.

Varje gång jag kommer på mig själv automatiskt göra friska val infinner sig någon form av stolthet. Jag gör det för att det känns så självklart, för att det är det jag vill i stunden, inte vad jag borde utan vad jag vill.. och helt utan ångest – bara ren och skär stolthet. Ja, det är så jag väljer att leva.

I choose life.

Kramar,
Soelas

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Grundförutsättningar för ett stabilt välmående

September 26th, 2015

De fyra bordsbenen: mat, sömn, rörelse och socialt. När någon utav dessa pelare brister börjar bordet att vingla. Ser man inte till att laga det trasiga bordsbenet, utan fortsätter att belasta bordet kommer med största sannolikhet även andra ben att haverera. Fungerar inte maten, kommer inte sömnen att fungera heller. Fungerar inte sömnen kommer man inte orka röra på sig heller. Och fungerar varken mat, sömn eller rörelse kommer det garanterat påverka ens sociala delar av livet också. Allt hör samman. Och alla dessa tillsammans kommer kunna hålla en stabilitet i livet.

Jag vet inte om ni märkt det själva, men detta är i alla fall en av de största insikterna jag erhållit under de senaste åren. Det är dock lätt att glömma bort, lätt att förneka och lätt att prioritera undan. “Äsch, det gör väl inget om jag slarvar lite med maten idag”, “Sömn är överskattat”, “Varför känner jag mig så nere när jag bara legat hemma hela dagen?”, “Det är så jobbigt att vara social och hälsa på folk.”. Dessa är riktigt lurendrejeri-tankar.

  • Det är ALLTID viktigt att kroppen får rätt näring, annars fungerar inte de biologiska funktionerna som sköter kroppens välmående ordentligt.
  • Sömn är det viktigaste för att kropp och psyke ska få återhämta sig. Utan sömnen kommer så småningom utmattning som följd.
  • Vår kropp är skapt för rörelse. Blodet behöver få cirkulera, benen behöver belastas och musklerna behöver få arbeta och sträckas ut.
  • Människan är ett flockdjur i grunden. Det finns ett inbyggt behov av att känna tillhörighet och att få någon form av kontakt från andra människor. Detta bör inte underskattas!
    (OBS: undantag kan gälla för särskilda sjukdomar/diagnoser)

Ibland kan förvåningen uppstå när man helt plötsligt känner sig ledsen/nedstämd utan att finna någon anledning till det. Sådana tillstånd kan skapa stark förvirring och leda till att man grottar ned sig ännu mer i något som kan jämföras med depression. Men var ärligt med dig själv och fundera:

Har jag ätit ordentligt?
Har jag sovit bra?
Har jag varit ut och fått lite friskluft?
Har jag tagit mig tid att umgås med mina vänner och samtalat med mina familjemedlemmar?

Nog är det lätt att tro att en själv inte behöver äta, sova, röra på sig eller vara social med andra människor. Det finns ju en trygghet i det, samtidigt som dessa grundbehov ofta är grundande anledningar till mental ohälsa. Självklart finns det andra faktorer som spelar roll, jag säger inte att om alla dessa är bra så mår man klockrent. Men utan att ha grundförutsättningarna till att må bra blir det oftast betydligt svårare att veta vad som faktiskt får en att må dåligt. Äter du bra, sover bra, rör på dig dagligen och har ett socialt liv men fortfarande mår dåligt – ja, då kan det bli lättare att göra en rättvis bedömning och faktiskt ge rätt stöd för att arbeta med problemen.

När jag blir stressad, sover dåligt, äter sämre och inte orkar prestera under träningspassen går jag i botten. Jag tror gärna att det är något fel på mig för jag ser ingen anledning till att känna mig så pass nedstämd. Inget speciellt negativt har hänt i livet… Men, jag har helt enkelt inte tagit hand om mig själv. Såklart kropp och psyke protesterar! Ser inte jag till att må bra så kommer jag heller inte att göra det. Det är egentligen endast ren logik!

Så ät, sov, motionera och ta tid till sociala aktiviteter. Det behöver kropp och sinne för att DU ska MÅ BRA!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Skadad och nedstämd

February 5th, 2015

Det har varit en spännande vecka, vilket bidragit till att bloggen inte har uppdaterats särskilt mycket. Förutom att jag har haft fullt upp med mina nya kurser så lyckades jag bryta näsan i måndags. Detta skedde så klart i början utav en stunt-träning, så det blev en lång kväll efter det. Efter några om och men fick jag komma till akuten där de rättade till näsan på en gång. Dock är den fortfarande inte helt rak så imorgon får jag återvända dit inför en liknande procedur igen – KUL!

Egentligen kändes det inte så hemskt att näsan var bruten till en början – det är väl någonting som nästan tillhör sporten. Det hemska kom snarare efteråt; sömnproblem, trötthet, obehag, ont i tänder, och ja, sedan hade jag en förkylning på köpet också. Det värsta var nog att varken orka eller kunna göra någonting. Jag fick verkligen insikt över hur dåligt jag mår av att inte kunna vara fysiskt aktiv under en flera dagars period. Det leder till att jag får kortare episoder av akut nedstämdhet, som känns helt oförklarliga (!). Det här är ett intressant fenomen som jag måste fundera vidare på, och kanske ta upp med min behandlare…

Men, det handlar faktiskt inte enbart om att inte kunna ta mig till gymmet eller träna cheerleading. Det rör sig snarare om att inte ha orken att varken jobba, åka till affären eller träffa vänner. Till en början reagerade jag på att det låg något ätstört i att bli så starkt negativt påverkad av passivitet, men samtidigt som jag skriver detta slår det mig att det kanske snarare är ett mänskligt fenomen. Vi är inte gjorda för att leva dag in och dag ut bakom murar. Det är inte konstigt att flickan i sjukhussängen eller farmor på ålderdomshemmet får det svårt att känna livsglädje. Jag tror att alla människor behöver känna att deras liv har en mening, att känna friheten att vandra bortom murarna av trygghet, att få göra saker som laddar en med energi och att få sprida värme till andra. Det är inte konstigt att vi mår piss när vi känner oss hjälplösa. Det är faktiskt inte konstigt alls! I alla fall för mig är det snarare fullkomligt normalt.

Sedan är det klart att livet inte alltid ger oss solsken och röda rosor. Ibland blir man skadad, sjuk eller dylikt, och man blir tvungen att sätta sig på en gren och ta en paus från sin flygtur. Man kommer inte långt med skadade eller orkeslösa vingar. Ibland kan man inget annat göra än att sitta där och vänta ut tiden. Ibland måste man bara lära sig att gilla läget!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Prestationsångest – “[…] för jag pallar f*n inte må dåligt över det!”

January 9th, 2015

Väl känt är det att personer drabbade av ätstörningar ofta visar symptom på prestationsångest. Även jag själv upplever ofta en stark vilja att prestera maximalt i många situationer. Detta är någonting som självfallet har blivit mycket lättsammare att hantera i och med mitt tillfrisknande. Däremot har jag nästan aldrig upplevt den där brutala “tentaångesten” innan eller efter prov. Visst kan jag känna en viss stress, eller missnöje, men rätt så snart finner jag acceptans för situationen och vet att jag är smart och duktig ändå. Sedan sitter det aldrig fel med bekräftelse. 😉

Jag antar vi alla har något problem med ångest och att det uppstår i olika situationer. Men om jag ser till mig själv så får jag sällan den där groteska prestationsångesten precis innan det gäller. För att i stundens hetta vet jag att det bara är att köra på, så får det liksom bli som det blir. Med andra ord inser jag utgångsläget och accepterar prestationen oavsett resultat. Så här fungerar jag kvällen innan tentan, eller minutrarna innan jag ska gå in på tävlingsmattan. Jag är inte ens nervös. Jag bara gör det så gott jag kan och blir inte fullkomligt besviken på mig själv om det inte blir perfekt. Sedan finns det andra situationer, då minsta lilla fel kan skapa katastrof.

Varför kan inte det tankesättet, den acceptans, som jag finner innan prov och tävling tillämpas på sådana “mindre” prestationstillfällen i livet? Varför kan man inte alltid känna att man gjort sitt bästa oavsett resultat och bara njuta av upplevelsen av en ny erfarenhet?…

…Ja, då vore nog en hel del saker mycket lättare i livet. Och helt ärligt, så tror jag faktiskt att det kan bli så. Jag tror att man kan lära sig att tillämpa nya tankesätt om man aktivt arbetar för det. Det är vid det där aktiva arbetet som de flesta bangar ur och förändringarna slutar att ske. Jag själv gör gärna det. Men å andra sidan, någonting har ju gjort att jag lärt mig finna acceptans vid sådana tillfäller som nämnts ovan. Det är väl ändå ett bevis på att det går för både mig och andra att dämpa sin prestationsångest med acceptans i andra lägen (?).

Så hur gör man det? Hur lär man sig att acceptera situationer, prestationer och resultat precis som de är? Hur ska man inte känna ångest? 

En viss prestationsångest tror jag att de flesta människor upplever och det kanske rent utsagt är nödvändigt. Men när man hamnar i en situation där det inte finns någonting som man kan göra för att påverka eller ändra resultatet, så är man i en situation där acceptans är den optimala medicinen mot ångest. Det är lite som “do or die”, även om det inte nödvändigtvis behöver handla om liv eller död. Jag tänker:

“Antingen så går jag runt och mår skit över prestationen eller så går det som det går/är det är.”

Och då väljer jag att det får bära eller brista, för jag pallar fan inte gå runt och må dåligt över det!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har lidit, jag lever – ni lider, ni kommer att leva

July 2nd, 2014

Det gör ont, det gör ont djupt inom mig att se, att se hur magra ni är, att se hur dåligt ni mår, att veta hur ni misshandlar er själva. Det gör ont, för att jag har lidit mig igenom något liknande. Kanske var jag inte lika mager, kanske var jag magrare än andra, det spelar egentligen ingen roll, för vi behöver inte jämföra oss med varandra för att det ska synas att man mår dåligt. Jag ser, jag vet och jag lider med er.

Det är svårt för mig idag att verkligen minnas hur det var då, då man var sådär mager och anorexian hade näst intill full kontroll. Även om jag idag fortfarande har bestående problem med ätstörningen så är jag inte totalt inne i sjukdomen. Idag lever jag. Jag lever kanske med ätstörningen, men jag lever också med mig själv. Att vara så avmagrad och så sjuk som många blir av anorexia, det är inte att leva. Men det går att bli återupplivad från den “död” som man hamnat i, och när det händer så lever man med en förändrad syn på livet. Det blir en förnyelse, en förbättring, en uppenbarelse och ett liv med sundare värderingar om vad som är viktigt och inte.

Jag må fortfarande lida av vissa ätstörningstankar och beteenden, men jag är tillräckligt frisk för att må bra. Idag bygger jag mitt eget liv; jag har pojkvän, jobb, utbildning och träning som jag trivs med och som ger mig livskvalité. Ibland får jag ångest över det jag ätit, men jag äter allt. Ibland tänker jag på alla kalorier som förbränts under träningen, men jag tränar för att jag tycker det är kul. Ibland vill jag falla tillbaka i anorexian, men jag vill inte gå ned i vikt. Ibland känns livet hopplöst, men jag tycker att det är värt att leva. Ibland slår ätstörningens vilja igenom, men det är jag som har makten. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk, men då inser jag hur mycket friskare jag redan har blivit.

selfiesred

När jag ser hur denna förbaskade sjukdom förtär ert sinne och era kroppar önskar jag inget hellre än att rädda er från allt lidande. Jag skulle vilja rädda er alla, framför allt vill jag få er alla att tro att det inte alltid kommer att vara lika plågsamt. Jag vet att jag inte kan rädda er alla, men förhoppningsvis lyckas jag nå ut ett fåtal med hopp om en friare och friskare framtid. Det går att må bra igen, jag vet, för att jag gör det!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Självskattning – jag är komplicerad

April 3rd, 2014

Det är svårt att själv avgöra hur sjuk eller hur dåligt man mår. Det är ett relativt begrepp och ofta behövs det sättas i förhållande till någonting tydligt och konkret för att själv kunna göra en bra uppskattning. Ett sätt att få en utgångspunkt är genom att jämföra sig med andra. En sådan jämförelse kan dock vara farlig för att den ger en orättvis bild utav sig själv, men den kan också vara nödvändig för att ge perspektiv på “vad som är normalt”.

En annan faktor som spelar in i skattningen utav sitt eget välmående är de aktuella känslorna i stunden. Det är svårt att riktigt minnas hur man mått och vad man tänkt tidigare. Mår man bra i stunden kan det vara svårt att förstå hur dåligt man mått för ett tag sedan. Mår man dåligt i stunden är det svårt att inse att man även kan må bra. 

Det är vanligt att personer med ätstörningar, så som Anorexia Nervosa, jämför sig med andra med samma diagnos. Ofta jämför man sig med de som verkar smalare och sjukare. På något sätt ger sådana jämförelser upphov till att misstro sin egen rätt till att anses må dåligt. Det är lätt hänt att sanningen förskönas och att man inte vågar erkänna att man egentligen mår riktigt piss.

Idag har jag genomgått SCÄs Stepwise undersökning för att fastställa diagnos och självskattning. Dock anser jag att resultatet känns en aning missvisande. Frågorna är inte alltid lätt att tolka och det är riktigt svårt att minnas hur man mått och tänkt under de senaste veckorna. Det man minns bäst är hur man känner här och nu. Det visade tydligt att jag låg betydligt mycket mer åt det “gröna hållet” än de flesta patienter med en AN-diagnos. Vad det beror på kan man ju fundera över.. ljög jag? eller kanske har det någonting med det som skrivits ovan att göra? En sak kunde behandlaren i alla fall konstatera och det var att jag är en komplicerad person, vilket jag helt och håller kan ställa mig bakom. 😉 

5916f785-c46e-489b-95ef-17e2ddd012f3

Klicka på bilden om du vill läsa mer om stepwise.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Feel like shit, and then “fuck it”.

March 29th, 2014

Rubriken må låta en aning informell, men det är precis så jag tänker.

Jag förespråkar ofta “positivt tänkande“. Det är någonting som alla kan dra nytta av att tillämpa i sitt vardagliga liv. Men det kommer tillfällen då det inte alls är stöttande med uppmaningar som “tänk positivt“, “det ordnar sig“, “försök att se det från andra sidan” etc. Det kommer tillfällen då man helt enkelt bara behöver få må skit ibland och den bästa trösten kan vara ett par lyssnande öron och en värmande kram.

Det är inte riktigt realistiskt för en person som känner sig djupt nedstämd att helt plötsligt börja tänka positivt bara genom att bli uppmanad till det. I en sådan situation behövs det snarare bekräftelse på att ens känslor är berättigade och ett stöd som visar att man inte är ensam i skiten. Ibland kan det hjälpa att vara medveten om att det inte alltid kommer kännas så pissigt som det gör i den nedstämda situationen, men det finns fortfarande ett behov av att få må skit ett litet tag.

Det går inte att förvänta sig att någon annan ska komma med lösningar på sina egna problem, men de kan finnas där och hjälpa en själv finna sina lösningar. Om man har tur så når man så småningom en punkt i tidslinjen av sin nedstämdhet, där man själv inte orkar med att må skit längre. Kanske kommer man till insikt om något nytt, kanske händer det någonting som får en att vakna till liv, eller så blir man helt enkelt bara less på sitt pissiga mående och tänker “fuck it, nu pallar jag inte må skit längre“. Från den stunden, från den vändningen, är det dags att börja tänka positivt igen.

– Jessie J

Tags: , , , , , , , , , ,

Inspirationen kommer ifrån både de bra och dåliga dagarna

March 13th, 2014

Vart får du all din inspiration ifrån?! Har du aldrig riktigt dåliga dagar? Kraaam <3
Linnea

Vilken väg vi än vandrar i livet kommer det att finnas både med- och motgångar. Inget liv är lätt att leva, men det underlättar inte att fastna i alla negativa tankebanor. Såklart hamnar vi alla i dem ibland, och det är då vi bör dra nytta av livets läxa; att ta oss ur dem. Annars fastnar vi i oron över morgondagen och glömmer vi bort att njuta av livets goda precis som det är.

Vi gör alla misstag, men det finns ingen anledning att rymma från dem. Misstag lär, och desto fler vi gör desto mer lär vi oss. Var inte rädd för att misslyckas och var inte rädd för att försöka igen! Ju sämre det blir, desto mer kämpar vi och desto starkare blir vi!

Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Man grottar ned sig i sjuka tankar och funderar över livets mening. I stunden känns allt knas, men efter en tid inser man att det är slöseri med tid att tänka så sjukt. Det finns ingen vinst i att ägna all sin tid åt någonting som inte kommer att ge en någonting tillbaka.

Jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner så, och i stort sett allting som jag skriver här på bloggen är för att dela med mig av de läxor som livet lär mig. Min inspiration kommer alltså ifrån mina egna erfarenheter och lärdomar. För mig är det inte viktigt att berätta att jag haft en riktigt pissig dag eller känt massvis med ångest över vissa saker, för att det vet jag att alla gör ibland. För mig är det viktigare att berätta hur man kan tänka för att hjälpa sig själv ur de negativa tankebanorna som uppstår vid sådana situationer. För mig är det viktigare att lägga fokus på lösningen än problemet.

Vi har alla våra problem och det handlar inte om att försöka undvika dem eller grotta sig ned i dem. Problem och dåliga dagar kommer alltid att komma i våra vägar. Det handlar om hur vi ska lära oss att hantera dem för att kunna fortsätta njuta av livets resa.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Det kommer att bli bra igen”

February 5th, 2014

Det kommer perioder i livet, för alla, där vi mår sämre. Ibland är det lite sämre och ibland är det mycket. Ibland tar man de dåliga dagarna och kastar över axeln, medan det andra gånger påverkar livet till en sådan nivå att man behöver hjälp för att resa sig igen.  En del perioder kan det vara så jobbigt att man ifrågasätter om det någonsin kommer att bli bra igen.. Det vill jag kontra med att JAdet kommer att bli bra igen, men tuffare perioder kommer också igen. Vi reser oss inte bara en gång, utan vi reser på oss hela livet. Det kanske inte är någonting som peppar en till att fortsätta kämpa sig ur skiten, men jag tycker att det är viktigt att vi är medvetna om att livet är en resa upp och ned. Ju tidigare vi inser berg-och-dal-banans svängar, desto lättare blir det att luta sig tillbaka och njuta av åkturen.

Vad kan man göra när banan tar sig en sväng ned i mörkrets hålor? 

Vid sådana tillfällen kanske det inte riktigt går att “luta sig tillbaka och njuta av åkturen”. När mörkret faller sig på och resan uppåt börjar se riktigt lång ut måste man finna ting som håller hoppet uppe. Det finns saker i omgivningen som ger en styrka, så låt dessa ting bli en motivation till att fortsätta kämpa. Det kommer att bli bra igen.

strugglelife

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Må dåligt – reflektera – förändra – må bra!

January 23rd, 2014

Jag är trött på att må dåligt. Dagligen peppar jag andra till att prioritera sin hälsa och ger dem tips i hur de kan tänka inför jobbiga situationer. Vad är allt detta värt om jag inte kan ta åt mig av det själv? Det jag skriver baseras ofta på mina egna erfarenheter och lärdomar. Det innebär att jag har lärt mig saker under livets resa, så hur många gånger ska man behöva gå igenom liknande ‘misstag’ innan man faktiskt tar till sig av det man lärt sig?

Man kan bli mer medveten om vad?, hur? och varför? man mår dåligt. Det kan hjälpa en att förstå situationen bättre och att tänka i andra banor. Men ibland hjälper  det inte att enbart vara medveten om situationen, utan det kan mycket väl vara så att man måste få utagera sina känslor. Det kanske är nödvändigt att sätta sig på toaletten med tårar i ögonen och tänka att man är ‘misslyckad’ och att sitt liv är meningslöst ibland. Det är nödvändigt att få sina sammanbrott när det uppstår ‘misslyckande’ i livet och att känna sig nere ett tag. Känner man sig nere kan det faktiskt vara behövligt att grotta ned sig med några deprimerande tankar en stund.

Det jag säger är inte att vi ska börja bli deprimerade så fort vi mår dåligt, för kan man vända det negativa till något positivt så är ju det fantastiskt! Det jag säger är att ibland går det helt enkelt inte att tänka positivt. Ibland vill man inte tänka på annat än hur skit allting känns, och då är det nödvändigt att ta sig tiden att må dåligt ett tag. Det kanske tvingar en till att reflektera några extra gånger och framför allt att se saker och ting ur andra perspektiv. Det blir ett tillfälle att jobba på sig själv och faktiskt ta tag i att göra de förändringar i livet som behövs. Man blir påmind om vad som kan hända annars.. och det är ingenting man vill hamna i igen.

Vårterminen har nyligen börjat vilket innebär nya kurser och längre dagar. Även om föreläsningsschemat inte ser särskilt fullspäckat ut så kräver utbildningen tid och energi. I regel förväntas man att lägga ned 6-8 h/dag för heltidsstudier. Jag snittar kanske 3 h/dag på  skolarbete, 2 h/dag på jobb, 2 h/dag på träning, 2 h/dag på skrivande (blogg, instagram, mejl osv.) och 1 h/dag på facebook. Sedan går det åt minst 2 h/dag att resa. Därefter ägnas tid till att umgås med pojkvännen, laga-, handla- och äta mat, duscha, klä på sig, städa, diska, betala räkningar, hämta ut paket, gå ut med soporna och alla andra vardagliga/administrativa saker. Ett dygn har ju trots allt endast 24 h och låt säga att det optimala vore att sova 8 h – hur mycket tid finns det kvar åt att göra något så livsnödvändigt som att vila? Nu utförs inte allt detta på en och samma dag, men med lite enkelt matte går det att de att det inte alls finns någon tid över till annat.

Jag har hamnat lite i en svacka just nu som får mig att verkligen inse att jag måste göra en förändring någonstans. Mitt livsschema går inte ihop, vilket leder till att min kropp inte klarar av att leva upp till mina egna förväntningar/krav. Tro mig, jag tänker inte falla tillbaka i anorexian (!) men jag vill inte heller må dåligt på andra sätt. Jag vet att jag kan må riktigt bra, jag vill må riktigt bra! Livet är alldeles för kort för någonting annat och jag är alldeles för ung för att bli utbränd.

När man hamnat i en svacka och man börjat reflektera över situationen är det dags att börja jobba för att ta sig ur den. Ingen mår bättre av att stanna där längre än nödvändigt, men alla kan må bättre efteråt. Varför hamnade man i svackan? Nästa gång kanske det blir ännu värre. Vad krävs för att inte hamna där igen?

Jag älskar egentligen allting i mitt liv och har därför extremt svårt för att plocka bort någonting. Men som det ser ut just nu hinner jag inte riktigt med att uppskatta allting. Jag har nu nått till den punkten där jag verkligen måste göra mitt bästa för att må mitt bästa. Jag måste vila mer. Mer vila ger mer ork till allting annat.

Igår kväll mådde jag skit, men idag tar jag tag i det och påbörjar förändringen för att må bättre!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp