“Tack magen för att du är så go!” – Daniella Björn

January 13th, 2015

Fick läsa något underbart på Instagram nyligen och tänkte dela med mig utav det här. Det är skrivet utav en tjej som heter Daniella och som har kämpat med anorexia i flera år, men verkligen gjort stora framsteg! Ett utav dem kan ni läsa om nedan:

 

Visst är det inspirerande? Visst vill vi nog alla kunna tänka och känna så kring våran kropp? Och uppenbarligen kan vi det!

Rätta mig om jag har fel, men jag anar att Daniella inte alls känt en sådan här stor acceptans kring sin mage tidigare år. Jag tror att hon har tampats med ätstörningsmonster, viktras, viktuppgång, ångest och missnöje precis som de flesta utav oss. Men hon har inte slutat kämpa och idag har hon funnit den där acceptansen som vi alla innerst inne eftersträvar. Så det går, det går att lära sig att acceptera sin kropp, det krävs bara blod, svett och tårar! Så välj om du vill lägga den på en begränsad kosthållning och många långa gympass, som i slutändan inte kommer att göra oss lyckligare människor, eller om du vill lägga dem på att lära sig acceptera din kropp som den är och känna att du kan vara lycklig inombords. Det krävs nog minst lika mycket hårt arbete att skaffa sig en “fitness-kropp” som att lära sig acceptera sig själv som man är. Vilket gynnar en mest i längden?

Utifrån Daniellas berättelse kan jag i alla fall säga att jag skulle varje dag vilja acceptera min mage precis som den ser ut. Vägen dit kan kännas lång, men som vi nu beskådat har den sin belöning när vi närmar oss målet.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mätt på för lite mat

November 13th, 2013

Hej där ute! Vet inte riktigt vart jag ska vända mig så tänkte om du eller någon annan med anorexierfarenhet som läser det här skulle kunna hjälpa mig. Vore i så fall väldigt tacksam :)

Jag har under en tid tillbaka haft ett sånt där bakslag men är nu på banan igen. När jag ska äta mer är det dock inte det psykiska som längre hindrar mig utan främst det fysiska. Under min förra svält så var jag helt övertygad om att jag kunde äta hur mycket som helst i och med att jag kände mig som ett enda stort hål men efter den här svälten blir jag mätt på jätte lite, alltså magen säger stopp otroligt fort. Det här gör mig så kluven då jag VET att det jag äter är alldeles för lite i förhållande till hur mycket jag tränar och förbränner. Jag är helt övertygad om att min kropp behöver mer än det jag äter just nu men i och med att jag faktiskt blir mätt på det lilla jag äter så vet jag inte om borde ignorera de känslorna och medvetet överäta eller om jag borde lyssna på kroppens signaler? Det är ju viktigt att lyssna på sin hunger och mättnadskänslor i ett tillfrisknande men eftersom magsäcken har hunnit krympa så blir ju mättnadskänslorna så missvisande… Det här låter säkert jätte flummigt men hoppas någon förstår vad jag menar ändå.

Kram i alla fall och tack för den bästa bloggen Soelas! :)
-Angelica

Hej vännen! Jag är övertygad om att fler känner igen sig i din situation och valde därför att besvara din kommentar i ett inlägg.

Det är ju som du själv så klokt beskriver; att magsäcken hunnit krympt efter svält. Och ja, visst är det viktigt att man lyssnar på kroppen men också att få i sig det den behöver. Vet du att man kan vara hungrig fast magsäcken är full? Hunger och mättnad handlar inte endast om hur mycket eller lite mat som ligger i magsäcken, utan det handlar om att kroppen ska ha en tillräcklig näringstillförsel och blodsockernivå. Har kroppen näringsunderskott så kan den fortfarande skrika efter mat fastän man ätit en full måltid, och kanske mer ändå. Att “överäta” skulle jag inte direkt kalla det om man äter lite mer än hungern säger. Ibland behöver man äta sig riktigt mätt för att lära kroppen hur mycket den behöver.

Har man gjort drastiska förändringar i sina matvanor under en kort period är det inte omöjligt att kroppen inte riktigt hunnit med att anpassa sig och då kan just hunger- och mättnadssignalerna vara skeva. Då kan det vara bättre att lyssna på det sunda förnuftet. Är detta verkligen tillräckligt? Är jag verkligen mätt nu? Är jag verkligen hungrig nu? 

Underäter man så kommer det att märkas på välmåendet och så småningom kroppen. För lite näring leder till orklöshet och viktförlust. Märker man att detta sker trots att man äter sig mätt hela tiden så kanske man bör se över vad man äter och hur pass regelbundet man äter. Regelbundenhet ökar förbränningen och det blir lättare att känna hungerkänslorna. Äter man mycket proteiner och fetter blir man också lättare mätt, och då kanske det är nödvändigt att fokusera på att få i sig mer kolhydrater (speciellt om man tränar).

Angelica, om du är säker på att du får i dig för lite i förhållande till din förbränning trots att du äter dig ordentligt mätt så kanske du bör kolla på vad det är du äter. Eftersom att du tränar kan det vara nödvändigt för dig att se till att få i dig extra mycket kolhydrater. Men det kan också vara så att din kropp behöver vänja sig med tillräckligt stora måltider och då krävs det att man äter lite mer, fast man är mätt! =)

Hoppas att detta var till någon hjälp, och det är uppskattat om någon läsare med fler tips kan kommentera sina synpunkter.
Allt väl!

Denna storlek på portion blev jag mätt på för ett år sedan.

Denna storlek på portion blev jag mätt på för ett år sedan.

Dagens lunch efter ett gympass. En fantastiskt god portion pasta och currykyckling!

Detta är den portion som jag kan få i mig idag.

 

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Fet och underviktig – logiskt?

June 20th, 2013

Det är lätt att glömma bort verkligheten och låta tankarna styra. Det är lätt att börja tro på ätstörningens lögner då de verkar vara så övertygande.

Titta i spegeln och se fläsket välla överbyxlinningen. Hur kan det vara undervikt? Något är fel på kroppen eller måtten. Ett BMI i undre kanten av normalvikt (eller faktiskt undervikt) bör inte visa massvis med fett på magen. Är det detta fett som kroppen ska ha när man är normalviktig? Det kanske är en själv som är byggd på detta sätt: något underviktig med med fett på magen. Hur kan det vara möjligt? Vilken äckligt ful kropp man måste ha!

Tvivlet växer sig starkare. Var det ett bra beslut att gå upp i vikt? Det finns ingen säker tanke som säger att kroppen är finare med fettet ovanpå. Nej, fettet ska inte finnas där. Det är ätstörningen som bestämmer. Fettet måste bort igen. Nu är det indragning på maten och ökad konditionsträning som gäller. Så här får inte kroppen se ut.

Fortfarande lika konfunderad över hur vikten inte kan visa uppåt trots att fettet blivit betydligt mer synligt. Någonting stämmer inte. Någonstans går inte logiken ihop. Det spegeln visar stämmer inte överens med den bild utomstående försöker måla upp. Hur kan de tycka att detta är smalt? 

Sedan kommer den där kommentaren. Den lilla kommentaren som friska människor inte alls skulle lägga märke till, men som en person med ätstörningar tänder till direkt på och sparar på minneskortet. En kommentar som inte alls har varit riktad eller syftad till att uppmärksamma vikt eller kroppsform, men som lämnar en tankeställare som eventuellt leder till självinsikt.

Det är tur att du är lätt!
och
Du är en jätte bra topp!

Tankarna slår knut, och man förstår fortfarande inte hur det kan gå ihop. Men det som konfunderar en nu är inte hur man kan vara normal/underviktig och ha fett på magen, utan nu blir man ställd över hur en själv kan se så mycket fett på magen men att andra fortfarande upplever en som liten och lätt. Vad är sanning?!

Erfarenhetsmässigt så kan jag dra slutsatsen av att ätstörningens tankesätt är lögnen. Sitter tankarna i huvudet om att man blivit tjock/fet så är det med största sannolikhet det som spegeln visar. Det är väl lagom missvisande för att skapa förvirring hos en, va? Så fettet som man själv ser i spegeln finns egentligen inte där. Hur vrickat låter inte det?! I alla fall syns det inte utåt på samma sätt som man märker det själv. Men är inte detta mer logiskt egentligen? Det är inte vågen som det är fel på. Det är inte andra som ljuger om ens kroppsstorlek. Det är de sjuka tankarna som lurar hjärnan.

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Magen bör ha fett – det du ser är inte det andra ser

June 1st, 2013

Generellt sätt är jag emot fettfobin. Inte när det gäller kost väg, utan främst när det gäller personers kroppar. Normalviktiga personer som nojar sig över lite fett på magen. Så länge det inte är extremt och ohälsosamt mycket så finns det inget fel med det. Det är så vi ser ut.

Anledningen till att jag anser att detta är ett sådant osunt tänk kring sin kropp är att jag själv har haft enorm fobi mot magfettet. Sådan stor fobi att till och med skinn förvandlades till fett i mina ögon. Det man ser, är inte samma sak som andra ser. Det vi känner på våra magar är sällan en fettvalk som omgivningen uppfattar.

Vi tvingas se på bilder över långa, magra, vältränade tjejer överallt vi går idag. Så klart uppfattar hjärnan till sist att det är normalt. Så klart vill man se ut som dem. Inte är det konstigt att vi blir missnöjda när vi omöjligt kan få den där platta magen. En mage utan fett, en mage som är perfekt. För det är väl den magen som är normal?

Det är knappast normalt att vara pinnsmal och muskulös med 0% fett på kroppen. Ett fåtal personer lyckas bli riktigt “fit”, men hur många i det stora hela är det som har en sådan “sjuuukt snygg kropp” som fitspoo-modellerna har? Vi präglas med att det är fitspo som är hälsosamt. Den vanliga människokroppen duger inte som den vill se ut. Vi måste ändra våra kostvanor och träna överdrivet. Då duger vi. Eller?

Det är inte fel att träna flera gånger i veckan och äta hälsosam kost (under förutsättning att man ligger runt en hälsosam vikt) – det är normalt att känna sig lite snyggare, fräshare  och bättre. Man mår bra av att träna, man mår bra av att äta näringsrik och varierad kost. Men det är inte normalt att trots en sund livsstil ständigt sträva efter att förlora fett på magen. Så länge man tränar, äter bra och inte lider av fettma är magfettet ingenting att oroa sig över. Det är normalt att ha fett på magen, oavsett vad alla redigerade bilder och posters säger. Kroppsfettet skyddar och formar oss.

Att magen väller över byxkanten när vi sitter ned är knappast bevis på att man behöver gå ned i vikt. Magen lägger sig över, eftersom vi trycker ihop den. Hur skulle det annars gå att ställa sig sen igen om man tog bort allting som hänger över när man sitter ned? Framför allt vi kvinnor behöver en viss mängd fett på kroppen, även när vi står upp.

Våra egna tankar påverkar oss mer än vi tror. Är man inställd på att sin mage ska ha blivit fetare, så gör man gärna allt för att bevisa det för sig själv (mäta, klämma, jämföra osv.). Detta orsakar ångest. Ångest som är helt onödigt i detta fall. Egentligen kanske man vet att man inte är tjock, men när man själv förväntar sig det så ser man plötsligt mycket mer fett.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska "fit" kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska “fit” kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned. Charmigt som det är, så är det så min mage ser ut! Det är INGET fett som behövs förbrännas bort!

Om anorexin hade fått bestämma hade detta varit extremt ångestframkallande. Det är säkerligen många andra som kan sitta hemma efter en måltid och känna hur mycket fett som hänger utanför byxlinningen. Trots detta “fett” kan man vara underviktig, och då tänker man lätt “vad är det för fel på min kropp som fortfarande är fet?”. Sanningen är att det är inte din kropp som det är fel på, utan sättet som du ser på den. Tankarna är det starkaste verktyget!

Kom ihåg; andra ser inte på din kropp som du ser på den!

Och egentligen ser ens mage ut ungefär sådär. Inte sjutton kunde jag tro att jag var på sådan god väg till abs!

Och egentligen ser magen ut ungefär sådär. Inte förstod jag att andra såg på ens mage och såg abs!

Jag kanske inte alltid är bästa jämförelsen, med tanke på att jag faktiskt är rätt så vältränad. Men det bör ge perspektiv när jag säger att jag fortfarande kan tycka att min mage har för mycket fett. Sedan ser man det andra ser, och man inser hur mycket tankarna påverkar ens egen syn på kroppen.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Varför fryser man när man äter?

April 10th, 2013

Många känner sig ofta trött och frusen när man äter mat. Extra vanligt blir det vid ätstörningsproblematik och framför allt undervikt. Detta är inget konstigt, eller farligt i sig – det är rent fysiologiskt!

Ända sedan jag var liten satt jag och min mamma och frös efter maten. Det blev ofta en extra kofta på armarna. Det jag fick höra var “det är blodet som åker ned till magen, för att ta hand om maten”. Det är ju ganska logiskt att man fryser då blodet försvinner ifrån andra delar av kroppen, eller hur? Men då förstod jag inte riktigt att blodet kunde åka till magen.

En typ av muskel (sfinkter) är en ringformad muskel som omsluter bland annat magsäcken och tarmkanalen. När vi äter så öppnar sig sfinkterna kring magen och tarmkanalen, för att mer blod ska kunna strömma igenom och ta upp näringen snabbare. Med andra ord så “åker blodet till magen” och det finns inte lika stor cirkulation i övriga kroppsdelar. Därmed fryser vi lättare när vi äter.

De flesta människor märker inte av detta särskilt mycket, då de har gott om underhudsfett som håller de varma under denna korta tid. Men är man väldigt mager och har man anorexia så är kroppens blodcirkulation oftast nedsatt redan, och då märker man av en förändring mycket tydligare.

När man tränar öppnar sig sfinktrarna vid musklerna för att öka blodgenomflödet där istället. Det blir svårare för kroppen att ta hand om maten om man anstränger sig fysiskt under eller efter måltiden. Av dels denna anledning är det mycket bättre att vila efter maten!

En pedagogisk video om matens väg genom kroppen

Kuriosa: Efter 4-5 h har magsäcken tömts på all föda (gått till tunntarmen). 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia står framför spegeln..

April 5th, 2013

En vanlig vardagsmorgon när Ofelia stiger upp ur sängen går hon till spegeln. Där kollar hon allt från topp till tå. Ibland från tå till topp, för att hennes blick dras snabbt till benen. Ser de lika smala ut som igår? Sedan känner hon efter. Kanske har hon fått lite mer muskler efter gårdagens benövningar i badrummet. Blicken vandrar vidare upp till den tomma magen. Den ser ju rätt OK ut nu. I de pösiga mjukisbrallorna som hon tar på sig innan frukost, känner hon sig alltid snäppet smalare.

Efter frukost känner hon sig rejält mätt. Hon åt en macka mer än hon brukar.. Har hon blivit tjockare?! På väg till toaletten stannar hon vid spegeln i hallen, drar upp tröjan och kontrollerar magen. Blicken vandrar förbi studerandes på låren som ser ut att ha växt, men sedan fastnar hon på magen. MAGEN! När hon petar känner hon att det ligger mer fett. FETT! Hon har blivit tjockare!! “Jag skulle aldrig ha ätit den där dumma extra mackan, nu kommer jag fortsätta att gå upp i vikt och bli tjockare”. Magen får inte se ut så här!

Ofelia vill verkligen ha en snygg och slank kropp. Den kan få vara vältränad, och ska hon gå upp något vikt så är det muskler som ska väga. Hon vill inte få mer fett på kroppen – det kan hon inte acceptera.

Innan hon beger sig iväg till skolan står hon några minuter framför spegeln i hallen. Denna gång fullt påklädd, inspekterar hon kurvorna. “Jag ser verkligen större ut!”.. Konstaterar Ofelia. Men hon vet ändå att en macka extra knappast kan ha gjort henne större redan. Vad är det för fel på hennes kropp?! 

Hon hade bråttom och fick springa till skolan. Under första rasten besöker hon toaletten. Hon stannar till några minuter extra framför spegeln och kontrollerar magen. Spänner magmusklerna och hoppas att få se de snygga muskelkonturerna som hon såg i morse när hon vaknade. Men eftersom hon ätit sedan dess ser hon bara tjockare ut nu.. “Är jag smal eller är jag tjock?” funderar Ofelia för sig själv. Något som hon grubblar över ändra fram till lunchen. Någon slänger en kommentar över att hon är minst i klassen. Samtidigt som hon tar illa upp, fick hon sin bekräftelse. Hon är fortfarande smal.

På vägen hem från skolan går hon förbi en del affärer med speglande glas. Nu har hon jacka på sig och kan inte se magen, men hon kan kolla på benen. Benen ser ju trots allt ganska smala ut. Men efter att ha jämfört med några andra som går förbi, börjar hon tro att hennes ben inte är smalare än “normalt”. Hon kanske har mer muskler, så som hon tränar hemma? Försöker hon säga till sig själv för att slippa ångesten. Men Ofelia vet, att ätstörningen nöjer sig inte – ätstörningen nöjer sig inte förrän hon är smalast!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

När man känner sig tjock och valkig

April 2nd, 2013

Har någon fråga till: hur gjorde du när du ökade i vikt och kände dig “valkig” och tjock? Ignorerade du det så gott det gick och försökte tänka på allt roligt istället? Känns som om det är så jag få göra när tankarna kommer. Och åt du trots att du var mätt? 
Många Kramar och tack igen!
Ottilia

Tankarna kan oftast bara fokuseras på ett par enstaka saker åt gången. Så ja, står man framför spegeln och letar fel, eller klämmer på magen så kommer man att känna efter lite extra mycket och höra ätstörningstankarna. Ibland kan det fungera att göra som du föreslår och “tänka på att roligt istället”. Tyvärr är det oftast lättare sagt än gjort.

Det behöver inte vara jobbigt att märka att man får mer former. Det kan bero på vilket inställning man har. Tänker man från början att man kommer känna sig så mycket tjockare och se alla valkar som hänger över, så är det nästan garanterat att det kommer till en början också. (OBS: det är inte för att man har blivit “valkig” utan endast för att man tror det). Tar man istället en titt från en utomståendes perspektiv, och inser att man faktiskt är väldigt smal och att man inte kommer att bli tjock och “valkig” (så länge man inte ligger på en övervikt) så kan inställningen göra viktuppgången mindre ångestfullt.

När jag låg på BMI 16 och flyttade för att studera i Stockholm kände jag mig emellanåt “normalsmal”. Visst, jag var inte lika mager som innan, men det är fan inte normalt att ligga på en anorektisk undervikt. När jag inom kort började inse, att “fan, jag är jävligt liten ändå. Knappast att folk tar mig som en högskolestuderande. Det här är inte okej!”, så tog jag mina första aktiva och verkligen villiga steg till att öka ytterligare i vikt. Jag åt näringsdrycker och är jag gått upp något kilo så kände jag mig mycket piggare och faktiskt friskare. Jag insåg att några kilon i viktökning fick “svältmagen” att äntligen börja plana ut, jag började nästan se smalare ut, viktökningen gjorde mig rent av snyggare!

Känner man att det är extremt jobbigt att äta fast än man är mätt så är näringsdrycker till att rekommendera för att hjälpa med viktuppgång. Annars är just “mättnadsfobin” något som man måste utmana för att kunna släppa och bli frisk. Man måste inse att mättnaden i sig inte betyder att man har blivit tjockare. För att få bukt med just mättnad- och hungerkänslorna så måste man till en början tvinga sig själv. Det kan ses som att avvänja kroppen med svält.

Jag har fortfarande svårt att äta när jag är mätt. Men det blir mindre och mindre ångestfullt för varje gång jag gör det. Igår t.ex. då det var “Påsk, födelsedag och massa gott så kände jag ingen hunger. Jag var riktigt proppmätt på slutet, men åt upp ändå, för att det var “fest” och det är inte varje dag man äter så. Vad gör det mig om en vecka om jag åt mig övermätt på en påskmåltid? Jag lär mig att det är okej att känna sig mätt, det är okej att äta mer ibland och nästa gång behöver jag inte ha en orolig inställning till det alls! (se “mättnad är inte viktuppgång“)

Jag tycket att du gör det bra som kan fokusera på roliga saker istället för ångesten. Samtidigt får man inte rymma från den. För att den ska försvinna måste man tacklas lite. “Okej, nu är det såhär, nu har jag världens jävla ångest för att jag åt så mycket och känner verkligen hur jag har gått upp i vikt.” och man får resonera lite med sig själv:

  1. Som Ottilia själv skrev i sin kommentar att man “känner sig” så är det “bara en känsla
  2. Kan man verkligen gå upp så mycket i vikt på sådan kort tid?
  3. Var det verkligen sååå mycket eller var det kanske en normal måltid egentligen?
  4. Är man verkligen tjock om man ligger på normal/undervikt?
  5. Kommer ens kropp att må sämre av att gå upp något kilo till?

Börja med en god inställning. Mättnad och viktuppgång behöver inte vara ångestfullt. Kommer ångest så acceptera den och vänta ut den. Se vad som har hänt, dra slutsats och inse att det inte var världens undergång. Det blir bättre och framöver blir det lättare.
All styrka till er alla <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp