“Det är okej att vara smal”

March 5th, 2015

Sitter på gymmet efter att ha provat på passet 21 minute body och sedan haft en skön nedvarvning med stretch. SATS är ett bra gym att träna på; personalen är trevlig, det är stora och fräscha omklädningsrum, de erbjuder många pass, gymmen finns nästan överallt i Stockholm och det är fullt med PT:s. Det känns att de är seriösa här. Det står till och med i deras medlemsavtal att SATS ansvarar för att avråda personer från träning om de anser att det kan utgöra en hälsorisk för personen.

Nu ska inte detta inlägg handla om hur bra SATS är, men jag tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av mitt intryck av gymmet hittills.

Något som jag uppmärksammade idag var hur många spinkiga tjejer det vandrar runt i gymmet. Men, mitt uppmärksammade ledde inte till misstankar om att de hade någon form av ätstörning, utan det gav mig snarare perspektiv på att det är okej att vara naturligt smal. Det är vanligt, och det behöver inte alltid vara sjukt. Det är dock inte särskilt snyggt, om jag får säga min mening, men det kan ändå vara hälsosamt.

För mig att få den insikten kändes som ett steg längre ifrån ätstörningens tankemoln. Det fick mig att inte känna mig lika kontrollerad av sjuka tankar som endast vill jämföra och döma. Det kändes friskt – normalt att förstå att det finns många smala personer i omgivningen och det är okej. Det är okej att vara smal- inte skadligt underviktig (!), men normalt hälsosamt smal.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Jag mår så mycket bättre nu

August 27th, 2014

Den där magsjukan gjorde mig påminnd om när jag var som sjukast i anorexian. Portionerna, tröttheten och olusten till att göra någonting. Det som skiljer sig är att nu har jag ingen matlust och i anorexian pinade man sig genom hungern. Nu har jag längtat efter att känna mig sugen på mat, men i anorexian hatade man hungern.

Sist när jag var i Thailand låg jag på ett BMI runt 14 och fattade inte hur jäkla mager jag var. Nu har jag fått en del mer “kött på benen” och förstår att jag fortfarande är rätt så smal. Denna matförgiftning gav mig en liten tillbakablick på hur det såg ut förra gången, och det fick mig att inse hur mycket mer värt det är att bli friskare. Jag inser hur mycket bättre jag mår, hur mycket snyggare jag är och hur mycket mer jag älskar livet. Det är värt att sluta svälta sig själv. Om det är värt att ha tagit stegen dit jag är idag i mitt tillfrisknande så bör det väl också (logiskt sett) vara värt att ta resterande steg – inte sant?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Jag har lidit, jag lever – ni lider, ni kommer att leva

July 2nd, 2014

Det gör ont, det gör ont djupt inom mig att se, att se hur magra ni är, att se hur dåligt ni mår, att veta hur ni misshandlar er själva. Det gör ont, för att jag har lidit mig igenom något liknande. Kanske var jag inte lika mager, kanske var jag magrare än andra, det spelar egentligen ingen roll, för vi behöver inte jämföra oss med varandra för att det ska synas att man mår dåligt. Jag ser, jag vet och jag lider med er.

Det är svårt för mig idag att verkligen minnas hur det var då, då man var sådär mager och anorexian hade näst intill full kontroll. Även om jag idag fortfarande har bestående problem med ätstörningen så är jag inte totalt inne i sjukdomen. Idag lever jag. Jag lever kanske med ätstörningen, men jag lever också med mig själv. Att vara så avmagrad och så sjuk som många blir av anorexia, det är inte att leva. Men det går att bli återupplivad från den “död” som man hamnat i, och när det händer så lever man med en förändrad syn på livet. Det blir en förnyelse, en förbättring, en uppenbarelse och ett liv med sundare värderingar om vad som är viktigt och inte.

Jag må fortfarande lida av vissa ätstörningstankar och beteenden, men jag är tillräckligt frisk för att må bra. Idag bygger jag mitt eget liv; jag har pojkvän, jobb, utbildning och träning som jag trivs med och som ger mig livskvalité. Ibland får jag ångest över det jag ätit, men jag äter allt. Ibland tänker jag på alla kalorier som förbränts under träningen, men jag tränar för att jag tycker det är kul. Ibland vill jag falla tillbaka i anorexian, men jag vill inte gå ned i vikt. Ibland känns livet hopplöst, men jag tycker att det är värt att leva. Ibland slår ätstörningens vilja igenom, men det är jag som har makten. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk, men då inser jag hur mycket friskare jag redan har blivit.

selfiesred

När jag ser hur denna förbaskade sjukdom förtär ert sinne och era kroppar önskar jag inget hellre än att rädda er från allt lidande. Jag skulle vilja rädda er alla, framför allt vill jag få er alla att tro att det inte alltid kommer att vara lika plågsamt. Jag vet att jag inte kan rädda er alla, men förhoppningsvis lyckas jag nå ut ett fåtal med hopp om en friare och friskare framtid. Det går att må bra igen, jag vet, för att jag gör det!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen på gymmet… Ofelia eller Frida?

March 18th, 2014

Ofelia kommer till gymmet en eftermiddag kl 6. Idag tycker Ana att hon har ätit för mycket, så nu planerar hon att köra ett ordentligt Cardio-pass. Det måste ju förbrännas minst 400 kcal för att hon ska få äta ett kvällsmål.

När hon kliver in i gymmet ser hon att precis alla löpband är upptagna. Hon står och kollar några sekunder, samtidigt börja hon känna sig obekväm. Tänk om någon tittar på henne. Tänk om de ser hennes kropp.. I några sekunder skäms hon och sedan rymmer hon därifrån. Hon klarar inte av att vara kvar.

Ofelia känner en enorm ångest över att inte köra sin planerade konditionsträning och förbränna alla “onödiga” kalorier. Samtidigt skäms hon. Hon skäms över att vara sjuk, över att se sjuk ut och över vad alla andra på gymmet måste tänka om henne. Ofelia vet att hon har en allvarlig undervikt, men ändå känner hon sig tjock. Ofelia vet att alla andra måste tänka “vad tusan gör det där skelettet på gymmet”, men ändå tycker hon att hon behöver träna.

Ofelia rymmer därifrån för att hon orkar inte med att varken lyssna på Ana eller gå emot. Hon orkar inte med sjukdomens ambivalens.

Frida är på gymmet en vanlig vardagseftermiddag. Idag känns det som en bra dag och hon kände för att sätta ben på schemat. Frida värmer upp några minuter på löpbandet och efter lite stetching tar hon plats i bensparksmaskinen.

Efter två set dras Fridas blickar till tjejen som precis träder in i den stora gymsalen. Tjejens axlar består utav skinn och ben, hennes rumpa är nästintill obefintlig och hyn är ohälsosamt blek. Frida ser hur tjejen stannar till framför de upptagna springbanden. Frida slås utav en stark tanke som säger “den där tjejen ska INTE konditionsträna”. Precis när hon bestämmer sig för att faktiskt bemöta henne med några uppmärksammande ord rymmer den magra tjejen därifrån.

Frida som själv är lätt underviktig vet att konditionsträning snarare bryter ned kroppen än bygger upp den. Det är ju okej om man går till gymmet för att bygga upp sin kropp, men då ska man inte ägna många minuter åt cardio – speciellt inte om man är lika mager som tjejen hon bevittnat. Från och med nu bestämmer sig Frida för att inte tveka nästa gång hon ser någon “anorektiskt smal” person tillägna sig åt förbränning på gymmet.

(se tidigare inlägg om friska Frida och sjuka Ofelia)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Du ser hälsosam ut” eller “Du har blivit tjockare”?

June 17th, 2013

Kommentarerna när man gjort framsteg. Bevisen på att man inte längre är lika mager. Hur ska man hantera dem?

Anorexin skriker i huvudet och överväldigar en med ångest. Tjock är just det Ana tycker att man har blivit. Misslyckat är precis det hon påstår att man har gjort. Samtidigt är det detta liv och detta utseende som anses vara hälsosamt. Sjukdomen vill inte vara hälsosam, den vill vara sjuk. Sjuk är osunt. Även om sjukdomen började med överdrivet hälsosamt tänkande. När hälsosamt går till överdrift blir osunt det nya idealet. Att vara hälsosam räcker inte längre till. Att se hälsosam ut blir en förolämpning. För ser man hälsosam ut så ser man inte extremt underviktig ut. Ser man inte mager ut så tycker anorexin att man har misslyckats.

Tänker man tillbaka till när man först påbörjade sin bantningsresa så var det en lagom vältränad och fint smal kropp som man strävade efter. I många fall hade man redan en hälsosam kropp, men av någon anledning så dög den inte. Man ville se ut som idealen. Man ville se perfekt ut. Sedan föll man dit, pladask, ner i ätstörningens lortpöl och alla perspektiv förvreds. Musklerna bröts ned och kroppen blev för mager för att se hälsosam ut. Perfektionen var förbi, men ändå såg man viktnedgången som lösningen.

Att anta kampen för att vända viktnedgången är en enorm omställning i tankarna. Helt plötsligt ska man gå upp i vikt för att uppnå en perfekt hälsosam och snygg kropp (enligt omvärlden). Enligt ätstörningen så nås den perfekta kroppen endast genom ytterligare viktnedgång. Mitt emellan dessa befinner man sig själv, kluven och förvirrad. Är det en anorektisk eller en hälsosam kropp man egentligen vill ha?

Egentligen vill man inte vara sjuk. Egentligen vill man må bra och se glad ut. Andra viljor grundas i ätstörningens tankar och jobbiga känslor. Tankar om att det är dåligt att höra att man ser ut att må bra. Känslor av att man har blivit tjock. Varför ska det finnas en del av en själv som inte kan tolka “hälsosam” som en komplimang?

Det är den ätstörda delen. Den friska delen glädjs över att få höra de orden. Vilken del ska man låta dominera? Vilken del får en att må bäst?

fbchriss

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är liten, smal och mår bra – dags att våga lita på det

May 14th, 2013

Med en hel del tankar om hur jag ser ut nu; smal, muskellös, rundare, större eller mindre, har jag tagit mig genom dessa veckor utan behandling. Jag tänker inte ljuga för er och säga att tankarna inte finns där, att ätstörningen är borta eller att jag inte längre vill sträva efter att vara smal. Jag vill vara smal, och när jag känner mig större så slår ätstörningen till. Då känner jag mig sjuk.

Skillnaden på när jag var riktigt sjuk och nu är att jag låter inte tankarna påverka mitt beteende i det stora hela.

  1. Jag kan tänka att jag blivit tjockare och måste banta, men jag gör det inte. För att jag vet att jag måste äta. Jag vill äta.
  2. Jag kan tänka på kalorierna som förbränns när jag springer. Men jag springer inte för att förbränna.
  3. Jag kan tänka på hur mycket mat jag äter och att jag kanske bör hoppa över en måltid för att gå ner igen. Men jag hoppar inte över en måltid för att jag vet att det ändå kommer att behöva ätas ikapp senare.
  4. Jag kan även tänka att jag aldrig kommer till att bli helt frisk. Men jag vet att framstegen som jag gjort de senaste året visar en uppåtgående trend och det finns inget som hävdar att det inte kan fortsätta på den vägen.

När tankarna kommer känner man sig sjuk. Men när man tänker tillbaka så ser man att man har gjort framsteg. Det är till och med framsteg att ha tankarna, men att inte göra någonting åt dem!

Det jag ska jobba på fram tills nästa träff är min kroppsuppfattning. Jämförelsen med andra och bekräftelsen på att jag fortfarande är smal. Jag ska inte behöva kolla min kropp flera gånger om dagen för att se att jag fortfarande är smal. En del dagar ser man inte smal ut, och då kommer gärna ätstörningen på besök. Men kroppen har inte förändrats, det är endast ens egen syn på den. Kroppen är i stort sett den samma.

Jag har gått tre veckor nu utan att väga mig. Har jag gått upp? Har jag råkat tappa i vikt? Har jag klarat mig själv?
Vikten var densamma!
 Jag har fått mens och jag är viktstabil! Dags att våga lita lite mer på mitt eget omdöme och min egen kropp!

Jag är liten och smal. Det är inte bra för mig att kolla mig själv i spegeln dagligen. Det är inte bra för mig att jämföra mig med andra. Jag är liten och smal.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is who you'll become and the world will look the same.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is what you’ll see and who you’ll become.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är det viktigt för dig att vara smal?

April 16th, 2013

Man ska vara smal. Är man smalare än alla andra så är man lite bättre. Andra kan gärna få vara tjocka, men jag måste vara smal. Smalt är snyggt, smalt är hälsosamt! Jag äter mindre, jag tränar mer. Midjemåttet minskar och vikten rasar. Snart är jag där, snart når jag fram, snart har jag lyckats få den magra kroppen som skriker ut “jag är sjuk“.

Skinn och ben, skelett och hud. Vad är jag nu? Jag är borta. Genom att sluta äta har delar av mig ätit upp sig själv. Äter jag så lite? Tränar jag så mycket? När blir jag bättre? När blir jag tillräckligt smal? Var är lyckan? Lyckas jag vara smal, lyckas jag vara bäst, lyckas jag.

Jag ska vara snygg, jag ska vara smal, jag ska vara bäst. Jag ska inte äta, jag ska träna och jag ska ha kontroll. Jag jobbar för att göra mig lyckligare, jag lägger ned tid och energi på att se vikten rasa. Att vara smal är mitt livs mening. Utan att vilja vara smal finns det inget liv för mig. Vem vore jag då?

Idag vill jag inte äta, idag vill jag bara träna. Träna och förbränna. Förbränna och bryta ned kroppen. Idag jobbar jag mot ett lyckligare liv. Ett liv där jag är smalare än alla andra.

Jag är anorexia nervosa och om det inte är viktigt för dig att vara smal så vill jag inte ha någonting med dig att göra!

I am happy. I am strong!

I am thin, I am happy. I am strong!

I am anorexic, so do you believe me?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Varför fryser man när man äter?

April 10th, 2013

Många känner sig ofta trött och frusen när man äter mat. Extra vanligt blir det vid ätstörningsproblematik och framför allt undervikt. Detta är inget konstigt, eller farligt i sig – det är rent fysiologiskt!

Ända sedan jag var liten satt jag och min mamma och frös efter maten. Det blev ofta en extra kofta på armarna. Det jag fick höra var “det är blodet som åker ned till magen, för att ta hand om maten”. Det är ju ganska logiskt att man fryser då blodet försvinner ifrån andra delar av kroppen, eller hur? Men då förstod jag inte riktigt att blodet kunde åka till magen.

En typ av muskel (sfinkter) är en ringformad muskel som omsluter bland annat magsäcken och tarmkanalen. När vi äter så öppnar sig sfinkterna kring magen och tarmkanalen, för att mer blod ska kunna strömma igenom och ta upp näringen snabbare. Med andra ord så “åker blodet till magen” och det finns inte lika stor cirkulation i övriga kroppsdelar. Därmed fryser vi lättare när vi äter.

De flesta människor märker inte av detta särskilt mycket, då de har gott om underhudsfett som håller de varma under denna korta tid. Men är man väldigt mager och har man anorexia så är kroppens blodcirkulation oftast nedsatt redan, och då märker man av en förändring mycket tydligare.

När man tränar öppnar sig sfinktrarna vid musklerna för att öka blodgenomflödet där istället. Det blir svårare för kroppen att ta hand om maten om man anstränger sig fysiskt under eller efter måltiden. Av dels denna anledning är det mycket bättre att vila efter maten!

En pedagogisk video om matens väg genom kroppen

Kuriosa: Efter 4-5 h har magsäcken tömts på all föda (gått till tunntarmen). 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp