The power of friendship

August 22nd, 2015

Underskatta inte kraften i sociala relationer. Det finns absolut en mening med att ätstörningsbehandlingar ofta lägger stor vikt i att prioritera sociala sammanhang i vardagen. Om du strävar efter att känna dig lycklig i livet och känna som att du har en mening så är det vänner och familj som i längden kommer kunna bidra till detta.

Under perioder tenderar jag till att skjuta undan socialt umgänge och fokusera på enbart mig själv. Ibland är det säkerligen nödvändigt för att finna ro för sig själv, men i längden skapar det ett isolerat levnadssätt som snarare får en att tappa greppet om vad som egentligen spelar roll i livet.

Många med ätstörningar snöar lätt in på allt som har med kost, träning och sjukdomen att göra. Det är inte ovanligt heller att man dedicerar all sin vakna tid till sitt arbete eller sina studier. Genom att ständigt hålla sig sysselsatt undviker man att lämna utrymme till att känna efter – att faktiskt känna att man kanske inte mår så bra trots allt. Det är ett sätt att undvika den ångest som kan infinnas i sociala sammanhang; ett sätt att undvika bemöta de besvärande och dömande tankarna kring kropp, mat, utseende, prestation eller vad annat som kan bidra till dessa jobbiga känslor. I sin egen lilla ätstörda värld tror man att man är skyddad, skyddad från det om kan skada en. Men sanningen är att det är isolationen som harmar den glädje man egentligen önskar att eftersträva.

Vänner är ingenting farligt att ha. Relationer är ingenting onödigt att lägga sin tid på. Det är faktiskt rätt så underbart att få vara med andra – att få känna sig uppskattad och att förstå att det är med andra som man lever på riktigt. Det är relationerna som spelar roll. Inte vad du ätit till frukost eller hur många träningspass du kört denna vecka. Inte vad vågen visar eller hur synliga sina muskelkonturer är i spegeln. Inte vilket betyg du fick på provet eller vilket yrke du har. Dina vänner uppskattar dig för att du är du och du är underbar.

Jag kan helhjärtat meddela att jag är enormt tacksam till att jag har sådana underbara vänner och härliga personer i min omgivning. Det är lätt att glömma bort vilken betydelse det har, det är lätt att snöa in sig på sitt eget… men vid tillfällen som jag blir påmind känner jag mig otroligt lyckligt lottad som får vara en del av en sådan härlig gemenskap. Det bringar mig äkta glädje! Det är det här som betyder i längden!  Jag har fantastiska personer i min omgivning. Jag är en fantastisk person. Jag känner mig så lycklig att få vara där jag är idag. Tack, alla som finns i mitt liv. Det är ni som gör det underbart! <3

Tags: , , , , , , , , , , ,

En hjälpande hand behövs ibland

August 22nd, 2014

Somliga, och även jag, brukar påstå att det endast är individen själv som kan förändra sina negativa tankebanor till positiva. Idag vill jag påstå något annat…

Visst besitter vi själva den största makten över våra egna tankar och den främsta potentialen till att förändra dem. Dock hjälper det inte alltid att skuldbelägga sig själv för att inte ha förmågan att börja tänka positivt när negativiteten har slagit sig fast. Alla människor har tillfällen där de inte orkar arbeta aktivt med ett förändringsarbete i dess psyke. Det är tufft, och helt ärligt, är det nog färre som faktiskt klarar av det än inte. Det är inget annat än mänskligt att fastna i negativa tankebanor emellanåt.

Som nämnt ovan, är det lätt att klandra sig själv för att tänka i dessa banor. Man lägger gärna skulden på sig själv och väljer att hålla det jobbiga inne, för att inte belasta andra i onödan, istället för att lasta av bördan.

Vi tycker hellre att vi bör klara av att släpa på en överbelastad väska istället för att låta någon annan, starkare, som kanske har vilat längre, bära en del av vikten. Vi sliter hellre ut oss själva, för vi tycker att vi förtjänar det – för att vi är så svaga, istället för att be om hjälp.

Jag tror inte att människan själv besitter förmågan att alltid överkomma de tuffaste stunderna i livet. Ibland behöver en eller flera andra individer i vår omgivning som kan erbjuda sig att hjälpa till att bära ryggsäcken när den blivit för tung. Ibland behöver vi svälja vår stolthet och öppna upp oss för en vänlig själ, som är starkare än en själv i stunden. När vi trampat på våra egna fötter så att vi snubblat och ligger orkeslösa på marken, kan den själen besitta styrkan att lyfta upp oss på våra fötter igen.

Hur hittar vi denna fantastiska människa i vår omgivning? Hur vet vi vem som kan hjälpa oss?

Svaret på denna fråga är inte mer tydlig än följande. Det går inte att veta förrän vi hittat personen som har förmågan att lyfta oss upp. Att hitta personer som kan hjälpa en att må bra i de tuffaste stunderna är för mig i princip samma sak som att finna lycka. Lycka finner vi inte genom att vi letar efter den. Den kommer till oss när vi väljer att vara öppen och mottaglig för vad den har att erbjuda, men aldrig söker efter den som den enda meningen med livet (även om det ibland så kan anses vara).

Jag har fått uppleva både svaga stunder och lycka i livet. Jag vet att det kommer fortsätta att vara så, men jag vet också att det finns saker runt om kring oss som kan minska antalet negativa stunder och öka lyckan. Dessa saker är de mest värdefulla sakerna i livet och varje dag vill jag vara tacksam över att jag släppt in dem i mitt liv, för det är dem som behövs för att få mig att må bra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – för anhöriga

April 18th, 2014

De tidigare inläggen om “Maten och ätstörningen” har först och främst varit riktade till de drabbade. En stor del, ibland till och med en avgörande del, utav den drabbades tillfrisknande kan bero på vilket stöd den får från anhöriga. Det är klart att man som anhörig inte kan göra den sjuke frisk, men man kan underlätta kampen.

Anhörigas tanke:

Vad jag än gör så blir det fel. Jag känner mig så maktlös och ätstörningen bara förstör. Det gör ont att se hur min kära slukas upp utav monstret och jag, som anhörig, kan ingenting göra.

Det är sant att det inte går att mata eller kontrollera en person med ätstörningar. Det går inte att tvinga dem till friskhet. Däremot finns det faktiskt saker som man som anhörig kan göra för att stötta och vägleda.

  • Uppmärksamma – Ignorera inte ätstörningens yttranden, våga säga till.
  • Lyssna – Det är svårt att tala om sin ätstörning med andra, även om det är personer som står en nära. Det är viktigt att ta sig tiden att lyssna och undvika fördomar.
  • Fokusera på nuet – Inte hur det har varit eller hur det eventuellt kommer att bli.
  • Undvik tvång – Ställ inte ultimatum och sätt inte upp straff. En person som lider av ätstörningar har tillräckligt med tvång och måsten.
  • Minimera kroppsundersökningar – Bort med våg och måttband. Inga kroppsliga jämförelser!
  • Må bra själv – Glöm inte bort att leva ditt eget liv och se till dina egna behov. Nedstämdhet smittar av sig! Lika så kan leenden göra.
  • Lägg upp en plan – Det är sällan bra att chocka ätstörningen med förändringar. Det orsakar ofta panik. Kom överens om när ni ska utmana med speciella maträtter osv. (Det går även att komma överens om att inte bestämma dag, men kanske någon gång den veckan t.ex.).
  • Trevligt umgänge – Som kan få bort tankarna från ätstörningen ett tag och påminna om roliga saker i livet. Detta kan vara lämpligt efter måltider, då ångesten kan vara som störst.
  • Stå för normaliteten – Var inte en anhörig som väljer salladen på restaurangen eller talar om kalorier. Det blir nästan omöjligt att kämpa emot ätstörningen om personerna i sin omgivning hela tiden triggar igång den. Var en förebild för ett normalt sunt liv!

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

”Jag tycker det ser ut som att du gått upp i vikt”

October 29th, 2013

En närstående påpekar att denne upplever det som att man har lagt på sig ett par kilogram. Naturligtvis är kommentaren med välmening, men trots att man kanske inte är sjuk i anorexia blir det svårt att ta kommentaren positivt. Ätstörningen finns ju kvar inom än ett bra tag efter tillfrisknandets påbörjan. Att få höra att det ser ut som att man gått upp i vikt skapar snarare osäkerhet kring sina egna kost och träningsvanor.

Trots att vågen håller sig inom samma 3 kg intervall som tidigare dyker det upp frågor som: Kanske har jag ätit mer på sista tiden? Kanske bör jag köra mer cardio? Kanske känner jag att jag fått mer fett på magen? Tankarna kring kroppens utseende sätter sig på tankarna. Jag är övertygad om att de flesta behöver tampas med kommentarer som denna förr eller senare.

Även om personen som fällde kommentaren endast ville framhäva att man ser snyggare ut så är det inte riktigt det som ätstörningen hör. Då gäller det att lyssna på förnuftet och inte låta ambivalensen stiga en åt huvudet. Lita på kroppen, lita på magkänslan, lita på att man äter bra och tränar tillräckligt. Lita på att man är snygg och inte behöver banta för en sekund!

Personen som fällde kommentaren triggade omedvetet igång dumtankar hos en. Den menade inget ont och då ska inget ont heller ske.

Tankarna om bantning finns där, men jag är så pass frisk att jag väljer inte att föra dem till handling. Det är vad jag anser skiljer en ifrån att vara  sjuk och att tillfriskna. Ambivalensen och ätstörningstankarna kan finnas kvar, och de kan också triggas igång. Men det som gör en frisk är att i slutändan rent ut skita i det ätstörningen säger och fortsätta leva livet så som man mår bra av att leva!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

En närstående som uppmuntrar en till att leva friskt och samtidigt uppmärksammar sjuka faktorer

October 19th, 2013

Uppmuntra, pusha eller uppmärksamma? Vilket beteende har de som står en närmast? Hur beter dem sig? Tar de hänsyn till sjukdomen? Behandlar de dig som en helt frisk människa? Hur vill du att de ska förhålla sig till dig?

Det är klart att man påverkas av de personer som finns i ens närhet. Då är det viktigt att dessa personer agerar på ett sätt som uppmuntrar och inte triggar. För att leva ett friskt liv måste man också bli behandlad som så. Dock går det inte att ignorera det som finns i ens historia och det är viktigt att ens närmaste också är medvetna om det. En person som aldrig lidit av ätstörningar är inte känslig för uppmaningar och de kan ofta bli mer pushad utan att det går till överdrift. Har man däremot haft ätstörningsproblematik kan extrema uppmaningar lättare övergå till triggande ätstörningsbeteende.

En närstående som lyckas hitta balansen mellan att pusha, uppmuntra och uppmärksamma riskfyllt beteende, är nog den optimala personen att ha i sin närhet. Det visar förståelse för sjukdomen och omtanke för en som person. En person som verkligen vill en det bästa, slutar inte att uppmuntra en till ett hälsosamt liv, men den uppmärksammar och varnar en för fallgropar.

Min anorexi känns långt borta och något jag har lämnat i min historia. Jag vill leva mitt liv på samma villkor som alla andra och inte bli dömd utifrån hur jag äter och tränar. En del av det friska är att tillåtas lita på sitt eget omdöme, men ibland behövs det en utomstående som observerar och kommenterar de faktorer som kan verka triggande. Det är skillnad på att veta vad som är bäst för en och att alltid göra det.

Jag har minst en sådan person i min närhet; min pojkvän. Från att ha tvivlat på hans förståelse över vad anorexin innebär till att verkligen visa att han kan uppmuntra, pusha och uppmärksamma på ett sätt som gör mig trygg. Trygg i att ätstörningen inte kommer att komma åt mig och trygg i vårt förhållande. Han är helt fantastisk och jag hoppas att alla andra finner sådana personer i sin omgivning. Alla förtjänar ha en person som bidrar till en sådan trygghet. <3

IMG_0228red

För er alla vill jag berätta hur mycket jag uppskattar att ha honom i mitt liv <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer som triggar

October 16th, 2013

Du åt ju väldigt mycket

Vänner, föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, klasskompisar eller pojkvännen. De kommer alla förr eller senare slänga ur sig en kommentar som för dem verkar harmlös, men för ätstörningen kan den säga allt. En kommentar som triggar igång dumtankarna – en kommentar från en person som står en så pass nära. Det kan svida; som att strö salt i såren, men ingen menar en illa. Det är bara ätstörningen som tolkar det fel.

Ätstörningen vill alltid vända allt den kan till sin fördel. En kommentar om mat, träning eller kroppen vill den tolka som en indikation på hur misslyckad man är. Får ätstörningen en att känna att man misslyckats, så får den makt. Den vill finnas i ditt, den vill få en att tro att man behöver den.

Du åt ju väldigt mycket” = Du måste akta dig så du inte blir
“Du ser friskare ut” = Du har gått upp i vikt
“Ska du inte ta lite mer godis?” = Jag vill göda upp dig!
“Ska vi åka och träna?” = Du ser ut att behöva det

Anhöriga har ingen “ond” baktanke som ätstörningen vill få en att tro. Kom ihåg det! Det är ingen annan som tänker så mycket över hur mat och träning påverkar ens vikt som en själv. Andra drar inte den kopplingen. För de kopplingarna ät det ätstörningen som gör – den vill få en att må dåligt! Så var medveten om att de kommentarer man får av omgivningen inte alltid tolkas rätt i ens eget huvud. Se när varningstecknen dyker upp, se när ätstörningen triggas och se till att inte ta åt dig av den tolkning den gör.

Ingen annan känner din kropp bättre än vad du gör. Ät det den behöver och träna så mycket den vill. Lyssna på omgivningen, de har ofta kloka råd och synpunkter, men var försiktig med att överanalysera dem. Tolkningarna kan leda till stora missuppfattningar som får en att må sämre, när alla egentligen kommenterar med välvilja. Ingen kommentar är ond, utan det är endast ätstörningens tolkningar utav dem. Lita på vettet!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Redo för avslöjandet?

August 6th, 2013

När jag flyttade till Stockholm valde jag att undanhålla anorexin från allmänheten. Den skulle inte avslöjas för att jag ville inte att den skulle vara med. Detta har varit ett fantastiskt beslut, men även om man inte erkänt sjukdomen inför andra så har den fortfarande funnits där.

Det är nödvändigt att ens närmaste känner till den delen av en. Det är ingenting som man behöver flasha med, men att ens bästa vän, släktingar och pojkvän får vara medveten om ens problematik är väl ändå självklart. Oavsett om man är mitt inne i kampen eller bär runt den i ryggsäcken så har sjukdomen varit en del av ens liv. Min anorexi har bidragit enormt mycket till den frihetslystna självmedvetna person jag är idag. Ätstörningen har satt sina spår och den kan förklara mycket av ens dagliga beteende. Även om detta inte är någonting att identifiera sig med och absolut ingenting som man ska bli dömd med, så har den en påverkan på en som person. Det är en sjukdom, en resa, en kamp och en erfarenhet som bidragit till att utforma denna fantastiska människa man är.

Dilemmat som uppstår när man vill berätta.. men inte riktigt vet om man är mogen för det. Nu har jag avslutat min behandling och det är ett stort nytt steg väntar mig. Samtidigt har jag funnit en person, en kille, som kompletterar mig. När är det dags att berätta? Anorexin är ju trots allt historia nu, men ätstörningstankar finns ju kvar. Jag vill att han ska veta.. men är det för tidigt? Endast två veckor tillsammans, men redan hunnit med så mycket.

Bby bjöd på middag igår.

Bby bjöd på middag igår.

Det är en frihet att kunna säga att jag inte längre anses vara sjuk. Nog finns det spår kvar och beteenden som lätt kan övergå till sjukdom, men jag är inte längre sjuk. Jag är tillräckligt frisk för att frigöras från behandlingen, även om behandlingen inte varit en pina. Behandlingen har gjort mig gott, den har tagit sin tid, men nu har den inget kvar att erbjuda mig längre. Jag står inte bara på mina egna ben, utan jag springer fram!

Eftersom att det nu är slut med behandlingen har tankarna slagit mig om att börja öppna upp mig om sjukdomen. Den är ju som förbi – eller? Men jag ska börja med små steg, och pojkvännen är väl det första. När den väl pratas om som historia, kanske man äntligen kan börja låta den förbli det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Närhet och kärlek

July 23rd, 2013

Närhet är det bästa som finns. Umgänge med andra och närhet. Det är svårt att släppa in någon när man inte har tillit för sig själv. Det är svårt att älska utan att älska sig själv. Det är svårt andra att komma en nära när man inte släpper in någon och det är svårt för andra att älska när man inte vågar älska själv.

För någon dag sedan skrev jag om hur viktigt det är med ett fungerande socialt liv för att man ska må bra (se här). Det är ju ett livsnödvändigt behov att få umgänge. Men i sina mörkaste stunder, i sina mörkaste grottor undviker man detta. På något vis är inte umgänge något man vill ha. Kan det vara för att man vill plåga sig själv? För det är nog just det man gör. Man stänger in sig i sin ensamhet och söker lycka hos mörkrets monster. De har lovat en lycka. De har lovat en trygghet. De ska rädda en ifrån allt jobbigt i livet. Fungerar det verkligen så? Kan vi isolera oss och undvika tillfredsställa våra essentiella behov och därmed må bättre? Umgänge och närhet är nog en av de få sakerna som kan få en människa att må riktigt bra. Känslan av att uppskattas, känslan av att vara omtyckt, känslan av att inte vara ensam.

Jag har med stolthet kämpat mig genom livet, med mer eller mindre stöd från andra. Ända sedan jag började kämpa för att bli frisk så ville jag sätta mig själv som prio 1 och allt som jag ville göra. Jag insåg att livet är för kort och det finns alldeles för mycket skit för att man inte ska satsa på sig själv. Ta vara på varje stund, ta hand om dig själv och gör det du mår bra av. Någonstans i min egocentriska värld uteslöt jag vissa delar av umgänge. Jag sket fullständigt i killar och romans, men ironiskt nog dök de upp den ena efter den andra med intresse. Killar medför ofta drama, drama och energi som jag inte orkade lägga på det. Det fanns viktigare saker i mitt liv att lägga energin på. Men i sommar har jag varit mer och mer öppen för dessa möjligheter och sett det som roliga erfarenheter. Det har varit roligt att dejta lite olika människor, men jag var aldrig intresserad av mer. Jag ville fortfarande fokusera på mig själv, för mitt liv kräver mycket energi och närhet har jag från mina närmaste vänner också. Killar kommer i sista hand… men nu.. nu har jag funnit en kille som ger mig massvis med energi tillbaka.. jag trodde inte att jag skulle hamna här.. jag ville inte riktigt hoppas.. men jag tror jag börjar bli lite kär.. ^^

Vi köpte sushi som "snacks" framför film. Mums!

Vi köpte sushi som “snacks” framför film. Mums!

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Valet att avstå från diskussion kring matvanor

June 26th, 2013

Igår hade jag arrangerat grillkväll hemma hos mina föräldrar. Det var en riktigt trevlig kväll med några få personer. Dessa personer står mig alla nära på ett eller annat sätt. Dessa personer vet alla om min anorexi.

Efter middagen kom det på tal om mat, matvanor och vikt. Vid detta lag finns det inte längre någon anledning att bli irriterad, men det går inte att undvika förvåningen över att en sådan nära omgivning har mage att föra något så pass känsligt område på tal i ens närvaro. Av idag är det uppenbarligen ett extremt vanligt samtalsämne och det går nog inte att undvika.

Man kan inte ändra på människors beteende, man kan bara förändra på hur man förhåller sig till dem. 

Med det sagt gjorde jag valet att avstå ifrån den diskussionen och tog glädjeligen på mig ansvaret att duka av bordet. Det gjorde mig mycket mer stolt än om jag hade lagt mig i diskussionen. Det aktiva valet att avstå vill jag se som ett ställningstagande: jag tänker inte bidra till att trigga ätstörningens tankar.

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

Grillspätt, sallad och tzatziki. Fantastiskt gott!

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

På besök hos farföräldrar

March 14th, 2013

“Gamlingar” vill alltid bjuda på gott. Något som ätstörningen hatade och fruktade. Det spelar egentligen ingen roll om man är mätt eller inte, det viktigaste är att man äter det som bjuds på. Det är deras sätt att visa uppskattning!

Anorexin fruktade besök hos släktingar. Det innebar alltid fika eller mat. Hela besöket blev ångestfull, istället för ett trevligt umgänge med nära och kära.

Det är en frihet att tacka ja när farmor vill bjuda!

IMG_8453red

Farmor bjöd på tomatsoppa idag som jag kryddade lite extra.

IMG_8467red

Sedan blev det pannkakor (en blekis)

IMG_8468red

Med färska hallon!

IMG_8469red.jpg

Sylt och grädde!

 

 

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp