Filmrecension: Min lilla syster

March 4th, 2016

I helgen var jag hemma på grund av förkylning och tog mig äntligen tiden att titta på filmen “Min lilla syster” som släpptes på bio tidigare i höst.

I filmen får vi följa med Stella i sin tonårsdebut i samband med att hennes storasyster Katja insjuknar i anorexia. Katja, som spelas av artisten Amy Diamond, tävlar i konståkning och har hög press på sig själv. Föräldrarna fattar ingenting och lillasystern Stella, trots sin egen vilsenhet in i vuxenvärlden, är den som i mina ögon är ängeln i filmen. Trots okunskap så fattar hon vad som är “normalt” och inte.

Filmen i dess helhet är absolut sevärd och den lyfter fram en hel del “klyschor” vad det gäller anorexia. Jag tror att många som har/haft anorexia eller är närstående till någon med liknande ätstörningar kan känna igen sig i flera av filmens scener. Dock vill jag höja ett finger för att det kan vara känsligt att se denna om en själv befinner sig i en situation likt Katjas i dagsläget.

En sak som är väldigt bra med att detta problem får återspeglas på filmduken är att det kan nå ut till många utomstående som inte alls är medvetna om hur denna typ av problematik ter sig. När jag såg filmen reagerade jag på hur dumma föräldrarna verkade vara. Totalt blinda för problemet och okunniga för att hantera det. Tyvärr är det nog så det är i många fall även i verkligheten, men dock är dem inte till att skylla på. De flesta föräldrar vet nog lika lite om ätstörningar som jag vet om… låt säga schizophreni. Man känner till sjukdomen och vet vad det handlar om, men inte mycket mer än så. Den här filmen kan nog få många föräldrar som har/haft eller kanske kommer stöta på barn och unga vuxna med ätstörningsproblematik att reflektera över sin egen roll i det hela. Även syskon och andra närstående kan få upp ögonen för situationen på annat sätt.

Det som känns trist med filmen är att den lyfter fram ett sådant typ exempel på hur anorexia utformas. En ung tjej som tävlar inom en till synes utseendefixerad sport. Och det som syns på duken är enbart beteendet men ingenting om den faktiska kaoset som ligger bakom och ständigt försiggår innanför pannbenet på den drabbade. Dock tror jag att det är tillräckligt för att utomstående ska förstå “typ-beteenderna” och kunna vara observant på tecken om ätstörningar. Sedan måste ju filmen också vara underhållande och följa en spänningskurva – det är ju trots allt en spelfilm, så känn dig fri att både skratta och gråta!

 

Tags: , , , , , , ,

Vi behöver inte gömma oss bakom murar

June 12th, 2014

Jag tror att många, inte minst jag själv, räds för att be om hjälp i mörka stunder i farhågan att lägga belastning på personer man älskar. I stället bygger man upp murar för att dölja sin sorgsenhet och söka trösten hos sig själv, men inners inne finns den en förhoppning om att närstående ska slå ned dessa murar och omfamna en med kärlek och varma kramar.

Likt som alkoholisten inte ber sin fru att tömma ut flaskan när den törstar efter spriten, vänder vi oss ogärna till närstående för hjälp när mörkret kallar, även det vore det bästa för både en själv och personerna i omgivningen. I stundens hetta kan det mörker som sveper över en kännas mer tilltalande än att samla styrka för att be om att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Ingen vill behöva be om kärlek. Kärleken ska vara tillräckligt stark för att kunna slå ned de starkaste murarna och tillräckligt uthållig för att klättra över de högsta staketen. Kärleken ska hjälpa, kärleken ska se, speciell när det inte bes om.

Men även de som ger oss kärlek är människor, likt som vi själva. Om vi bygger upp murar och önskar att de ska klättra över, måste de få veta att vi vill ha dem på vår sida. Kärleken vill göra det bästa den kan för att hjälpa, men det ligger ett ansvar på oss själva att kalla på dem. Närstående vill sällan annat än att hjälpa till, det är endast vi själva som inte vill vara till besvär, men för de andra är det mer besvärligt att se, men inte få vara med och förstå.

Det krävs ett viss mod för att våga, men vågar vi sänka våra murar så att de vi älskar klarar av att hoppa över kommer de kunna omfamna oss med kärlek och inte längre behöver vi sörja i ensamhet.

Tags: , , , , , , , , , ,

Komma bort för att finna friheten

March 1st, 2014

Hej! Visst var det så att du behövde “komma bort” från dina föräldrar för att kunna bli frisk? För mig är det likadant, jag skulle må oerhört mycket bättre av att ta hand om mig själv eftersom att det är så mycket annat som pågår här hemma, dessutom är mina föräldrar skilda. Problemet är att jag bara är 16 år- jag får/kan alltså inte flytta hemifrån, hur tycker du jag ska göra för att stå ut och bli bättre? Mina föräldrar gör mig olycklig och är anledningen till alla mina svackor, har du några tips?

Det är inte helt ovanligt att det krävs en förändring utav den omgivande miljön för att man ska finna inspiration till att kämpa för ett friskt liv. En del personer behöver en trygg hemma miljö med stöttande föräldrar och närstående, medan andra faktiskt behöver komma bort från sin hemplats och finna sig själv i en ny miljö och bygga upp ett nytt liv.

Enligt ovan, behövde jag komma hemifrån för att riktigt vilja släppa ätstörningen. Hemma var det anorexian som dominerade, och oavsett vad jag gjorde så var den alltid med. Man påverkades något enormt utav stämningen inom familjen: mår jag dåligt -> mår familjen dåligt och mår familjen dåligt -> mår jag dåligt. Det blir som en ond cirkel där alla bara mår dåligt och hur sjutton ska man bli fri från ätstörningar i en sådan otrygg miljö.

När jag flyttade kunde jag leva livet på (nästan) samma villkor som andra. Det fanns inga ”hökögon” över mig och jag kunde äta precis som jag ville. Det fanns ingen annan än jag själv som avgjorde om det jag åt var sjukt eller frisk. Det fanns ingen som slängde kommenterarer över det jag åt, eller dömde mig för det jag gjorde. Det fanns ingen press att ”visa” någon annan än mig själv hur friskt jag faktiskt kunde äta. Det var ingen annan än mig själv  som jag behövde bli frisk för. Det handlade om att bli frisk för mig själv för att klara av att leva mitt liv. Det gav mig frihet!

Naturligtvis finns det en risk med att övergå till en sådan självständighet utan att ha nått tillräckligt långt i tillfrisknandet. Det är lätt att ätstörningen dominerar och smyger sig på en, utan att någon utomstående sätter stopp. Väljer man därmed att frigöra sig från sin familj och jobba med ätstörningen på egen hand så gäller det att man litar på sig själv och fortfarande har ett utomstående stöd (t.ex. behandlare) som man pratar med kontinuerligt för att undvika falla tillbaka.

Tyvärr är det inte alltid bara att flytta hemifrån.. men ibland finns det andra ställen att rymma till ett tag för att få ett miljöombyte. Jag hade fantastiska personer som erbjöd sig att ta in mig i deras hem ett tag för att hjälpa mig och ett tag var det väldigt tilltalande. Vänners föräldrar, morsyskon, far-/morföräldrar eller kanske pojkvännens föräldrar finns där för att hjälpa till. Ibland spelar det ingen roll vart man vänder sig, utan ibland behöver man bara komma bort hemifrån ett tag för att hitta sig själv lite bättre. Det finns garanterat personer som mer än gärna ställer upp, det gäller bara att våga be om den hjälpen.

Det är självfallet viktigt att man i förstahand försöker få det att fungera inom familjen. Ibland kan en familj växa sig starkare när de blir tvungna att tillsammans jobba med psykisk ohälsa, men ibland fungerar det helt enkelt inte och då är det viktigt att man prioriterar sig själv och sin egen hälsa. Man kan inte förändra sina närstående, utan endast hur man förhåller sig till dem. Gör  det som får dig att må bäst!

IMG_0069red

Tags: , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En närstående som uppmuntrar en till att leva friskt och samtidigt uppmärksammar sjuka faktorer

October 19th, 2013

Uppmuntra, pusha eller uppmärksamma? Vilket beteende har de som står en närmast? Hur beter dem sig? Tar de hänsyn till sjukdomen? Behandlar de dig som en helt frisk människa? Hur vill du att de ska förhålla sig till dig?

Det är klart att man påverkas av de personer som finns i ens närhet. Då är det viktigt att dessa personer agerar på ett sätt som uppmuntrar och inte triggar. För att leva ett friskt liv måste man också bli behandlad som så. Dock går det inte att ignorera det som finns i ens historia och det är viktigt att ens närmaste också är medvetna om det. En person som aldrig lidit av ätstörningar är inte känslig för uppmaningar och de kan ofta bli mer pushad utan att det går till överdrift. Har man däremot haft ätstörningsproblematik kan extrema uppmaningar lättare övergå till triggande ätstörningsbeteende.

En närstående som lyckas hitta balansen mellan att pusha, uppmuntra och uppmärksamma riskfyllt beteende, är nog den optimala personen att ha i sin närhet. Det visar förståelse för sjukdomen och omtanke för en som person. En person som verkligen vill en det bästa, slutar inte att uppmuntra en till ett hälsosamt liv, men den uppmärksammar och varnar en för fallgropar.

Min anorexi känns långt borta och något jag har lämnat i min historia. Jag vill leva mitt liv på samma villkor som alla andra och inte bli dömd utifrån hur jag äter och tränar. En del av det friska är att tillåtas lita på sitt eget omdöme, men ibland behövs det en utomstående som observerar och kommenterar de faktorer som kan verka triggande. Det är skillnad på att veta vad som är bäst för en och att alltid göra det.

Jag har minst en sådan person i min närhet; min pojkvän. Från att ha tvivlat på hans förståelse över vad anorexin innebär till att verkligen visa att han kan uppmuntra, pusha och uppmärksamma på ett sätt som gör mig trygg. Trygg i att ätstörningen inte kommer att komma åt mig och trygg i vårt förhållande. Han är helt fantastisk och jag hoppas att alla andra finner sådana personer i sin omgivning. Alla förtjänar ha en person som bidrar till en sådan trygghet. <3

IMG_0228red

För er alla vill jag berätta hur mycket jag uppskattar att ha honom i mitt liv <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Föräldrar som stöttar?

March 18th, 2012

Ibland tänker man på den omöjliga situationen som man sätter folket i sin närhet i. Visst är det hemskt att ha en ätstörning, men jag vet inte heller om jag skulle vilja vara på den andra sidan. Att se någon man älskar försvinna mer och mer, utan att kunna göra någonting åt det. När jag är den med en ätstörning besitter jag makt. Makten att faktiskt kunna göra någonting åt det.

Att som förälder ha en son eller dotter som svälter sig själv måste kännas som ett av de största misslyckandena i världen. Känslan av att inte lyckas försörja sitt barn med föda – något som är ett av våra starkaste instinkter. (Fåglarna spenderar allt tid att hitta mask åt de nykläckta ungarna, katten och hunden finns så att ungarna kan få mjölk etc.)

Hur ska man då bete sig mot sin unge, om denne nu tackar nej till mat? Idag har man helt enkelt inget annat svar på det än att finnas där. Men hur finns man INTE där? är min fråga. Vad menar man egentligen med att ens nära ska finnas där. Vart då? Hur då?

Det finns så mycket saker de kan säga som förvärrar situationen och så få saker som faktiskt förbättrar den. Jag upplever att jag med makten måste börja prata med mig själv. Jag vet vilka saker jag kan säga som förbättrar situationen. Då anser jag att det är bättre om de som ska finnas där bara inte säger någonting alls om det.

Vilket stöd man behöver varierar ju självklart på hur den ätstördes situation ser ut. Men är man villig själv till förbättring blir man motjobbad av att dem i omgivningen förvärrar allt.
Ge mig inte dåligt samvete för att jag vill stänga ute mina föräldrar. Om de faktiskt hjälpte mig att prata med dem och öppna mig så skulle jag gärna göra det – men det gör det inte. Jag mår sämre, för de kommer inte med något positivt tillbaka.

Som förälder- säg aldrig onödiga kommentarer om mat eller ätstörningen. Tvinga aldrig ert barn till samtal, utan låt denne komma till er. Lägg ALDRIG någon skuld eller negativt på barnet. Prata aldrig om ERA behov av att vara delaktiga, eller höra att det går bra i ett tillfrisknande.
– En sjuk behöver en bra relation med sina nära för att underlätta ett tillfrisknande. Men är inte relationen så bra, så gör den nog mer skada än nytta.

Jag blir djupt depremerad av att prata med mina föräldrar. Antagligen för att dom mår så dåligt själva och jag blir överbelastad av dåligt mående. Därmed försöker jag själv – det går bättre.
Man behöver inte vara på samma sida som sina föräldrar, men det hade underlättat om man läste samma bok i alla fall…

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp