Känner du oro över att ha gått upp efter all julmat? Då får vi väl ha blivit tjocka tillsammans!

December 28th, 2014

Någon mer än jag som ätit julmat flera dagar på raken? Det är ju inte varje dag man har gravad och kallrökt lax i kylskåpet, eller lådor med rödbetssallad. Inte heller tillagar jag Janssons själv heller, så då passar man på när det serveras. Julskinka på mackan och några chokladpraliner då och då. Men nu börjar det ta slut.. och väl dags är det väl att äta lite annan mat också. Men jag kan la garantera er att om ni sitter och nojar er över att ha lagt på er några gram eller kilogram under julen så kan vi ha blivit “tjocka” tillsammans, och nog är det fler än bara du och jag som fått förändrade matvanor dessa dagar. 😉

Jag tror även att stor del utav den viktuppgång (“tjock-känsla”) som många får kring jul har med fyllda magar att göra, och inte alls så mycket med att de fått mer fett på magen. Det här återställs ju efter några dagar då man återgått till sin “normala” kosthållning, och det är ingenting som behövs extra ansträngning för att bli av med. Kroppen sköter det själv!

 

Kuriosa: Som ni säkerligen vet krävs det ca 8000 kcal för att gå upp ett kilogram, vilket skulle motsvara nästa 200 st chokladpraliner UTÖVER dagens sex vanliga måltider. Good luck!

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Skola och behandling

September 4th, 2014

På måndag ska jag testa på en ny behandlingsform. Jag har nämnt det tidigare här och här. Behandlingen är utformad i likhet med dagvårdsbehandling, men den pågår endast var tredje vecka i totalt 22 veckor. Detta innebär att jag kommer att vara på SCÄ’s dagenhet klockan 9-16 varje vardag var tredje vecka, sedan återgå till vardagen som en “testperiod” i två veckor och därefter tillbaka till enheten.

Detta innebär att jag kommer att missa en hel del i skolan. Det som oroar mig mest är om jag missar lektioner med obligatorisk närvaro, eller inte kan lämna behandlingen för examinationsskrivningar. Det oroar mig även att jag inte kommer att hinna med att studera heltid, att inte klara av kurserna och sedan behöva läsa om dem. Det känns jobbigt att missa laborationstillfällen och att försöka planera andra tider med min labb-partner samt att få tiden att studera ikapp själv. För mig är det viktigt att klara av skolan, gärna så fort som möjligt och i alla fall i tid. Men bör det inte vara viktigare att bli helt frisk?..

Jag är garanterat inte den enda själen i detta universum som känner en oro över att välja bort studier framför behandling, men egentligen bör det väl vara ett självklart val att välja hälsa framför plugg? Plugg går alltid att ta igen, men ohälsa kan ge en men för livet. Jag tror att vi har för bråttom med att klara av allting.. och inte nog med det – vi ska även klara av allting så himla bra! Det har blivit viktigare för oss att leva upp till alla krav och akademiska förväntningar än att faktiskt må bra både fysiskt och psykiskt. Hur kunde vi få så förvridna prioriteringar i livet? 

Det är klart att jag tvivlar på att denna behandling är rätt för mig just nu, speciellt eftersom jag inte är “akut sjuk”. Men det finns ett inre vett som säger att det är bättre att ta tag i detta nu och må bättre senare, än att fortsätta vandra på en tråd, som kan spricka utav minsta vindpust, endast för att inte “missa” skola. Det är väl fullständigt logiskt att jobba med hälsan först! Visst, kanske det drar ut lite på studierna, men det gynnar garanterat prestationerna i skolan framöver.

Är det verkligen bättre att kämpa sig igenom en utbildning med ohälsa, endast för att bli klar så fort som möjligt?

Fråga mormor vad hon tycker. Eller din lärare. Eller din bästa väns moster. De flesta som varit med om både utbildning, arbete och helt enkelt hunnit skaffa sig bredare perspektiv på tid skulle aldrig påstå att ett år skulle vara bortkastat. Tänk bara på hur många som tar sabbatsår och reser, jobbar eller bara lever livet innan de pluggar. Tänk hur många som åker som utbytesstudent och kommer efter ett år pga det. Är det verkligen en dålig prioritering att ta ett år till att jobba med sin hälsa och sedan fortsätta med studierna? 

Mitt beslut är i alla fall att fortsätta läsa kurserna så gott jag kan. Klarar jag inte av att ta tillräckligt med poäng under denna termin så får jag helt enkelt läsa ikapp senare. Jag kommer inte att plocka bort kurser eller sjukskriva mig. Det är viktigt för mig att ha kvar min vardag så som den skulle se ut, men däremot behöver jag sänka kraven. Beslutar jag att fortsätta på Idun i behandling så ska jag göra mitt bästa med skolan – går det så går det, hinner jag inte så hinner jag inte. Huvudsaken är att jag mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Julångesten går att bli av med

December 18th, 2013

Det är nog inte bara personer med ätstörningar som känner en viss ångest inför julens läckerbitar och frestande smaker. Är det ens konstigt att det alstras en ångest över vad som ätas skall? Vad är det vi får höra i radio och TV? Vad är det vi får läsa om i tidningarna? Vad är det som snackas om i bussen eller i matsalen?

“Såhär slipper du julångesten”, “Såhär ska du äta för att inte gå upp av all julmat”, “Nu kommer jag att gå upp flera kilon!”, “Såhär förbränner du julmaten” eller “Hur du får ned kalorimängden under julhelgerna” etc.

Det blir inpräglat i våra huvuden att julen ska medföra en ångest eftersom mat och choklad är någonting vi kopplar den samman med. Det är alltså snarare mer normalt att noja över all julmat än att ta det för vad det faktiskt är: en högtid och massvis med njutning!

Personer med ätstörningsproblematik har en extra känslighet för dessa kommentarer. Talas det om mat, vikt, träning eller kalorier så snappas det upp som en groda äter en fluga. Det hörs och det tolkas, vare sig man vill det eller inte. Frågan blir då hur man tolkar det?. Det är nu hjärnkraften kan tillämpas för att välja att tolka det ur det sunda perspektivet istället för att låta ätstörningen övertala en om att dens tolkning är den enda korrekta. Efter ett tag blir det mer och mer uppenbart över vilken tolkning hjärnan ska göra, men det krävs övning och det krävs envishet.

För två år sedan var min ångest brutal vid denna årstid. Då var anorexin härskare över tankarna och allt den intolkade var kalorier, onyttigheter och viktuppgång. Tjockhet och misslyckande var precis det julen skulle tillföra. Därför fortsatte svälten och därmed fortsatte jag att må skit!

För ett år sedan mådde jag så mycket bättre. Friheten fanns bakom hörnet och de logiska tankarna dominerade. Men ångesten fanns.. Jag ville inte gå upp i vikt, och det fanns en oro över att det skulle ske av all julmat man skulle tvingas till att äta. Dock var jag inställd på att leva livet och jag ville kämpa emot ätstörningen.

Idag hade jag inte ens reflekterat över att man kan ha ångest inför julen om inte några av mina fina läsare kommenterat det i ett inlägg. Idag ser jag fram emot att få baka lussebullar och äta dem till fika. Idag ser jag fram emot chokladpralin-asken på vardagsrumsbordet. Idag längtar jag efter att få äta de godheter som kan erbjudas. Idag vet jag att lite mer eller “onyttigare” mat inte kommer ge en negativ märkbar effekt på mitt utseende. Det kommer snarare att ge en positiv effekt på mitt välmående!

Det går att glömma ångesten, men man måste jobba för att förändra tankemönstret. Det blir en motgång när det kommuniceras så mycket om det i vår omgivning, men jag tror att ens egna tankar är starkare än talet utifrån. När man själv har hittat sin sanning så kan man välja bort att tro på allt skit som sägs runt om kring en – vilken sanning tror du på? Det är nästintill omöjligt att förändra hela samhällets syn, men det är möjligt att påverka sin egen.

Det är inte mer än vanlig mat och lite extra gott man äter på julen. Det är inte en tvång att trycka i sig en hel chokladask. Det är inte en viktökning som väntar en bara för att man ätit en bulle eller två. Julbuffén behövs inte tvångskompenseras. Lyssnar man på kroppen och sin egen vilja så kommer allt att jämna ut sig i längden. Denna jul är inte mer än bara några dagar utav de tiotusentals dagarna vi ska leva i livet – är det värt att känna ångest över? eller är det kanske lika bra att bara passa på att njuta?

Se tidigare inlägg om jul- och matångest:

Middagsbuffé (29/12-2012)
Chocolate for Xmas! (25/12-2012)
Hoppas vi alla kan ha en riktigt GOD jul (24/12-2012)
Alkoholen – läskig men okej! (22/12-2012)
Det är OK att äta extra gott (21/12-2012)
Home SWEET home (19/12-2012)
– Pepp inför påsk-ångesten (20/3-2013)
– Går man upp i vikt av att äta godis? (15/5-2013)
– Midsommarångest vs. njutning (21/6-2013)
– Det här med att äta onyttigt (30/6-2013)
– Så mycket “onyttigt” har ingen påverkan (23/7-2012)
Paniken när man ätit mer (2/8-2013)

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Utmaningen med att besöka farmor

September 20th, 2013

Det tillhör det friska livet att vid tillfällen bege sig ut på resa eller övernatta på nya ställen. Det medför också att det inte är en själv som bestämmer över maten, vilket kan upplevas extremt svårt om man lider av ätstörningar. Ett tydligt särdrag hos ätstörningssjuka är just kontrollen, kontrollen över maten och kontrollen över kroppen. Den kontrollen blir svår att upprätthålla när man gör besök hos andra. Det är andra som tillagar maten, det är andras mattider att anpassa sig efter och det är andras livsmedel som man stoppar i sig.

Är inte det fantastiska tillfällen att släppa ätstörningen ett tag? Om de andra är friska från ätstörningar och äter på deras sätt så är det bara friskt att anpassa sig efter det. Naturligtvis har alla olika matvanor och man kan alltid önska att få det på ett sätt som tillfredsställer sina egna behov och det kan hända att de man är på besök hos faktiskt har osunda matvanor. Om så nu vore fallet, så varar denna förändring inte särskilt länge. Kroppen förändras inte av att äta på ett visst sätt över en helg, och inte heller påverkas man i det stora hela av förändrade matvanor en vecka eller två.

Vid situationer där en själv inte längre har kontrollen över vad, när och hur maten ska tillagas och ätas kan det vara bra att fokusera på annat. Avdramatisera maten och ta måltiden för vad den är. Det är gott, socialt och faktiskt instinktivt att äta.

 Vi har nog alla stött på en far-/morförälder som envisas med att vilja göda upp en när man är på besök. Det är hur normalt som helst att farmor vill bjuda på mycket mat till sina barnbarn. Dock verkar det uppjagande för ätstörningstankarna och ett besök hos farmor är inte längre roligt, utan det blir ett ångestmoment. Man vet att det kommer bjudas på mycket mat och ätstörningen skriker i huvudet hur fet man kommer att bli. 

På besök hos pojkvännens farföräldrar dukas det fram en hel frukostbuffé på morgonen. Här förväntas det att man ska äta, vilket självklart sätter lite press på en själv och ätstörningen. Det är lätt att gripas av panik, men det mest sunda man kan göra är att äta det man vill ha och eventuellt lite till. Allt farmor vill är ju att man ska vara nöjd och belåten, och det blir man bäst genom att äta som sin kropp vill. Det blir man inte fet av! =)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Balans och energi

May 18th, 2013

Som uppföljning på föregående inägg vill jag dela några relevanta tankar med er.

Oron må dyka upp. Ätstörningen må locka en tillbaka ibland. Alltid kan man inte må bra. Ibland tar tankarna över. Ibland orkar man inte kämpa. Men sedan slår vettet till en. Sedan kommer man tillbaka till livet. Och där inser man att en balans i allt är värt att sträva efter. Inget är bra i för små eller för stora mängder.

Periodsvis klarar vi av mycket. Periodsvis klarar vi av för lite. Men i längden behöver vi balansen. Balansen som gör att vi orkar ta oss genom livet. Balansen som gör att vi kan njuta av vår väg genom livet.

Kroppen sköter balansen ganska bra. Den säger till när den är trött, rastlös, hungrig, mätt, uttråkad eller stressad. Sedan är det upp till oss själva att vara medveten om dessa signaler och att lyssna på dem.

Jag tränar väldigt mycket dessa dagar. Det är klart att jag blir hungrig. Det är klart att jag ska äta ordentligt. Äter jag ordentligt får jag inte lika stort sug efter sötsakerna som ätstörningen fruktar att äta för mycket av. Sedan är det även klart att om jag är sugen på lite sötsaker så ska det ätas också! 

Just nu är det en energikrävande period. Detta klarar jag, för sedan ska jag ta mig ett SOMMARLOV!

Tags: , , , , , , , ,

Ätstörningen slår till

May 1st, 2013

Jag äter lagom, jag äter lite mer. Jag äter för att det är gott och ibland blir jag så sugen. Vikten går upp lite grann och jag känner mig delvis nöjd. Viktuppgång är bra för mig.

Tankarna om att vikten nu kommer att fortsätta uppåt. Jag äter ju bara som jag vill. För att sluta gå upp i vikt måste jag alltså underäta. Nu har jag tappat kontrollen. Nu måste jag bli nyttigare, äta mindre och bli smalare igen.

Jag fuskar med maten. Jag skjuter på måltider. Inte var jag så hungrig ändå. Lite kalorisnålare och nu bör jag bli smalare igen. Tränar lite extra på detta och känner mig nöjd. Sedan kommer hungern ikapp. Så mycket mindre åt jag inte, men tillräckligt. Tillräckligt för att middagen inte skulle mätta och att kvällen bestod av konstant ätande.

Nu har jag ätit för mycket igen. Nu kommer vikten att fortsätta uppåt ännu mer. Paniken slår till. Ångesten väller över en. Kommer jag aldrig att kunna bli smal igen? Klarar jag inte längre av att äta mindre? Då måste jag träna mer.

Ute och springer men känner mig orklös. Jag som vräkt i mig massvis med mat ikväll bör väl ha energi? Massa energi i överskott. Jag pushar mig själv genom ett träningspass, för smal måste jag fortsätta att vara.

Sedan kommer hungern igen. Kan jag aldrig nöja mig? Kroppen behöver fylla på energiförråden. Kroppen skriker efter mat. Ändå känner jag mig tjockare. Tjockare för att jag äter mer, tjockare för att jag ändå är hungrig. Tjockare trots att jag egentligen fuskat med maten.

Vikten har stått stilla. Alla dessa tankar, allt detta besvär pga. ätstörningen oro över en liten viktuppgång. Kroppen har inte blivit tjock. Vikten kommer inte att skena iväg uppåt. Varför inte lita på kroppens signaler från början?

Tags: , , , , , , , , , ,

När ska föräldrar sluta oroa sig?

March 8th, 2013

Det är ingen nyhet att föräldrar drabbas psykiskt av att se sitt barn sluta äta och tyna bort. Det gäller inte bara svälten av Anorexia nervosa utan alla former av självförstörelsebeteende, alla sjukdomar som grundas i psykisk ohälsa smittas av på ens nära och kära. Även om de själva inte blir sjuka så lider de med en. Maktlös blicka in i ens barns olyckliga ögon.

Det är inget fel att vara orolig som förälder. Det är ju delvis ett tecken på att man bryr sig om sina barn. Om man inte oroade sig över att ens barn fått ätstörningar så vill jag hävda att det då är något fel på en förälder. Då skulle föräldern i sig ha en egen bokstavskombination.

Hur svårt det än kan vara så är det viktigt att man inte trycker för hårt på ens egen oro. Den som lider av en ätstörning måste hitta sin egen vilja att bli frisk, annars är risken större att man faller tillbaka. Men naturligtvis kan det vara en drivande faktor att veta om hur nära bryr sig om en .

När man äter bra och går upp i vikt tror man att de ska sluta oroa sig. Jag tror att en klok förälder oroar sig långt efter ens barn har avslutat behandling. En klok förälder vet att det är lätt att falla tillbaka. Men den oron måste de hålla inom sig eller släppa ut för någon annan. Den oron kan inte visas för ditt barn som äntligen blivit fri från sin ätstörning. När man känner sig frisk, finns det inget värre än att bli behandlad som sjuk.

helkroppsbild

Min pappa..

kommenterar endast mitt utseende när jag skickar bilder till honom. Antingen ser jag ut att ha fått muskler, eller så tror han att jag försöker få mig själv att se smalare ut på bilderna – eller  är jag kanske så smal. Här är det bättre som förälder att säga något om att man ser glad/lyckligare ut istället!

tror att jag dagligen går runt med ångest. Det gör jag inge längre. Jag har nästan ingen ångest alls fakiskt! Inte så att jag lider eller tänker märkvärt mycket på det. Lite beslutsångest, men det är normalt.

Jag är inte lika sjuk idag som jag var när jag bodde hemma. Mina föräldrar måste våga lita på att har gjort enorma framsteg sedan jag fick “sköta” mig själv. Deras oro är inte nödvändig längre. Jag blir frisk för min egen skull – endast – ! Jag mår bättre av att de mår bättre, jag mår sämre av att de mår sämre. Nu när jag mår bra, så vill jag se att de också gör det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En falsk trygghet utan självkänsla

January 7th, 2013

Igår kväll pratade jag med en nära killkompis som sa att han alltid brukar hålla känslor inne. Han har tidigare trängt undan allt som fick honom att må dåligt med alkohol, och just nu kände han att han ville ta en hammare och slå sönder huvudet för att alla tankar ska försvinna.

Han tyckte att jag var en snäll vän som lyssnade, men själv tyckte jag att det var riktigt intressant! Det är intressant hur olika skeden påverkar oss och hur människors beteenden yttrar sig.

Här om dagen satt han och klagade över att alla andra verkar ha sådan dålig självkänsla. Igår bevisade han att han hade det själv..

Det är svårt att hålla hakan högt när saker gåt åt helvete. Det är lättare att ta sig genom livet med en stadig grund, en grund att falla tillbaka på, en grund att landa och något som ger en trygghet när livet känns oroligt. Har man ingen sådan grund från sin barndom så börjar man söka en när det verkligen behövs. (Detta handlar inte om att man haft en dålig uppfostran av föräldrar, utan hur man påverkats av omgivningen i stort med vänner, skola och tragedi)

Jag hittade ätstörningen, han hittade alkoholen, en del hittar droger, några finner tröst av rakbladen och andra missbruk. Något att vända sig till när ens värld känns orolig. En trygghet att falla tillbaka på när man inte känner sig trygg i sig själv.

För att lämna denna trygghet så har jag funnit att det finns en del saker man lär sig:

  • De flesta sakerna som anda säger/gör kan man inte stå till ansvar för
  • Det är lättare att tycka om andra om man tycker om sig själv
  • Det är lättare för andra att tycka om en, om man tycker om sig själv
  • Man kan få andra att må bättre genom att se till att man själv mår bra
  • Ett misstag är inget misstag – det är en lärdom
  • Man behöver inte vara bäst på allt, utan hitta de grejer du trivs bäst med att göra och fokusera på dem
  • Lyssna på vad andra säger, men tro på dig själv!

Detta kanske låter som “ego-boosts”, men det just det som behövs. Av idag får man inte tycka om sig själv som man är, av idag ska man alltid sätta andra först. Men vem tar hand om en själv? Kan man ta sig genom livet och vara så pass beroende av andras sympati? Det kanske man kan, men det blir en jäkla omväg.

Min vän insåg efteråt att han mådde så mycket bättre efter att han pratat och tömt sig på hans känslor och tankar. Jag tror att han lärde sig en hel del om sig själv genom vårat samtal. Han frågade mig hur han skulle tänka “för att inte känna sig totalt misslyckad över tjejen som utnyttjat honom?“. Jag svarade “tänk på vad du fått ut av händelsen, och om du inte kommer på något annat så har du lärt dig ett och annat“. Han svarade med att han hade lärt sig att en del kommer fett tidigt…. och därmed var min kompis tillbaka till sitt vanliga jag.

Det är bra att hitta en trygghet i sig själv. Den finns med en genom vått och torrt oavsett hur man blir behandlad av världen så har man en tröst, en röst inom sig som låter dig veta att du är bra ändå, det är inte ditt fel, låt dig inte påverkas för mycket av vad andra gör, respektera andra men tro på dig själv.

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp