“Att orka” fick bli min motivation

November 20th, 2013

Hej!

Jag har en fråga som jag funderat mycket på. Du blev ju väldigt sjuk under sommaren mellan andra och tredje året och du gick natur. Jag undrar hur du orkade med all stress och press i skolan och samtidigt vara i svält?

Många som får anorexia brukar även få depression och liknande, fick du något sådant? :)

Kramar, Elisa

Hej Elisa! Tusen tack för denna fråga! Detta är ett ämne som inte belyst särskilt mycket i bloggen, trots att det är väldigt viktigt och säkerligen en förekommande fråga hos de flesta med ätstörningar.

Mitt andra år på gymnasiet var faktiskt det jobbigaste året. Jag läste som flest kurser parallellt och samtidigt var jag politiskt engagerad, tränade flera gånger i veckan, var dansledare, satt med i skolans elevråd och ja.. på något sätt hann jag med mina fester också. Det var under denna period som anorexin började växa till sig. Det går alltid att diskutera kring vad anorexin bottnat i och aldrig att ge enbart ett svar, men jag kan utan tvivel hävda att denna press och stress var en bidragande faktor till insjuknandet.

Mitt tredje år i gymnasiet skulle bli mitt bästa år. Jag läste främst kurser som jag själv var intresserad av och jag var riktigt motiverad att få toppbetyg i alla dem. Samtidigt var jag inställd på att verkligen ta vara på tiden och leva livet innan jag begav mig till universitet/högskola. Riktigt så blev det ju inte. Anorexian sög inte ut bara energi utan också livsglädjen. Träningen blev förbjuden, ett socialt liv var inte längre intressant, politiken prioriterades bort och viktigast var att lägga all energi (som egentligen inte existerade) på att klara av skolan. Livet var inte roligt längre och jag hade mina mörka perioder.

Det var inte förrän efter några månader i svält som jag började märka av symptomen. Då hade jag enorma svårigheter att fokusera, både i klassrummet och hemma framför datorn. Hjärnan tänkte ständigt på mat och samtidigt som jag skrev en religionsuppgift kunde jag sitta och räkna igenom dagens kaloriintag minst tio gånger. Jag inväntade ständigt nästa måltid, samtidigt som jag alltid ville skjuta på den.

Första terminen av åk 3 klarade jag mig igenom tack vare mina tidigare kunskaper och engagemang i mitt eget lärande, men jag visste att om svälten skulle fortsätta så skulle jag inte orka med det sista. Så det blev en motivationsfaktor till att faktiskt börja äta mer! Det var vid årsskiftet som de riktiga förändringarna började ske, väldigt sakta, men i tillräcklig mån att jag kunde avsluta min gymnasieutbildning den våren. Vid det laget hade jag börjat hitta tillbaka till ett socialt liv och hade orken att att tänka logiskt. Jag kunde känna livsglädje igen!

En riktigt sjuk Sofie, hösten 2011

VS.

En så mycket gladare Sofie, våren 2012

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sjukdomens stadier

September 12th, 2012

OBS! Varning för långt inlägg.

  1. Tankarna börjar komma. Tidning hit, kompisar dit och internet här. Idéer och pepp om att gå ned i vikt. Hur man ska göra, vad man kan göra, vad som är rätt och vad som är fel.
    Man ville ju bli snygg och hälsosam.
  2. Fakta skulle bli verklighet. Nu pushade man sig själv, med träning och att hålla sig ifrån “onyttigheter” såsom godis och bakelser.
    Man skulle belönas för det senare.
  3.  Resultat av förändringarna fick en att må bra. Man kände sig nöjd, så man tog i lite mer. Träning var ett måste och nu vägrade man sötsaker.. till och med vanliga kolhydrater som pasta minskade man på.
    Ingen belöning ännu! Kämpar man på lite till så blir det väl ännu bättre?
  4. All mat minskades, och träningen ökades. Det började bli skönt att vara hungrig, man kände sig smal när magen var tom. Det var “lycka”.
    Men inte märkte man att man började förändras som person. Sociala livet började avta. Humöret var inte det samma.
  5. Kalorier in, kalorier ut. Det var det enda viktiga. “Lyckan” när det blivit mindre än dagen innan. Men samtidigt började vikten att bli tillräckligt låg för att man bör ha slutat.
    När kommer belöningen? Nu ville man inte ned mer i vikt.
  6. Livet började bli sämre. Man mådde sämre. Det som tidigare gett en kickar fortsatte man med: träna, svälta. Men inte kände man för att banta ner sig mer egentligen?
    Ätstörningen hade satt klorna i en. JAG visste att det var något på tok, men visst kunde man vända igen?
  7. Vikten fortsatte nedåt, och vid varje måltid försökte man spara in så att man kunde äta mer vid nästa. Folk började påpeka hur >liten< man såg ut.
    Det var inte kul längre. Kontrollen var tappad, och man kunde inte vända.
  8. Hjälp! Livet hade blivit som värst. Man skadade sig själv på ett sätt som man egentligen inte ville. Men man kunde inte säga emot anorexin, den var för maktfull.
    Det hade blivit ens livsstil. Viktnedgången var bevis på lyckan, man ville fortfarande ha den.
  9. Man tillät sig inte att vända. Man ville nå botten för att sedan resa sig upp. “Annars har det aldrig varit allvarligt?”
    Allvarligt blev det från och med den dagen då det inte var du själv som undvek en måltid, eller din vilja att träna som avgjorde. Det finns ingen botten, bara ett tomt svart hål.
  10. De små förändringarna man vågade sig på var så grymt ångestfyllda. En liten bit var världens utmaning. Hela världen vändes upp och ned. Det fanns ingen som kunde förstå egentligen.
    Nu insåg man att det var bara en själv som måste göra något. Konsekvenserna började klarna, och det var dags att välja väg.
  11. Under ett tag gjorde man framsteg, som egentligen inte märktes. Man fick inte vinna över Ana, men man kunde göra saker hon ogillade men accepterade.
    Viktuppgång var inte på fråga! Men man ville inte förstöra sitt liv egentligen..
  12. Efter en långdragen process började man ledsna. Konsekvenserna började komma i fatt en och anorexin började bli uttjatad. Vad fan höll man på med?!
    Viljan växte sig starkare, och snart kanske man äntligen vågade ta stegen.
  13. En kämpig period, men framsteg och bakslag. Men man mådde bättre och det började ljusna för en.
    Man kunde integrera sig i livet igen, och där finna styrkan att fortsätta blicka framåt.
  14. Det värsta började ske: viktuppgång, ångest och allt där till. Men man började lära sig av sin historia och fortsatte en bit till på vägen.
    Självinsikten blev större, samtidigt som alla tankar blev tydligare.
  15. Rädslan är inte längre att gå emot Ana, rädslan börjar bli för att falla för Anas lögner. Anorexin är inget man vill leva med, men ibland verkar det bara för hopplöst att bli av med.
    Trots att man bestämt sig för att man egentligen vill bli frisk, så finns det en tvekan. Lockelsen att följa Ana blir svår att motstå när man möter på vardagliga motgångar.
  16. och framöver är resan okänd. Det kommer bli en hel del kämpande med tankarna, och att få en stabil tillvaro där man lyckas undvika bakslag.
    Våga släppa taget helt, och finna sig i ett liv utan ätstörningen. Att inte känna lockelsen samt att lyckas utesluta tankarna på, om och av den.

Resan ut ur ätstörningen är en bok med flera kapitel. Det gäller att läsa mellan raderna för berättelsen går ej att beskriva rättvist med ord.

En sak vet jag säkert; ätstörningen kommer att vara en viktig period i mitt liv. Det kommer vara något jag ser tillbaka på med ångest, men med förståelse. Det kommer ha gett mig en erfarenhet som tagit mig framåt i livet. Lärdomen kommer ha gett mig vishet. Jag hoppas att när jag rest mig ur hela skiten så kommer jag ha funnit pålitlighet i mig själv. Jag kommer vara stärkt för livet!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp