Som frisk…

March 9th, 2017

Nu är det ungefär fem hela år sedan jag först började insjukna i ätstörningar. Det känns som evigheter sedan. Då var jag en vilsen tonåring med låg självkänsla och stort bekräftelsebehov. Min värdighet låg i mina prestationer. Länge hade jag inte mått bra, utan att riktigt förstå varför. Jag kände mig ensam. I princip under hela min barndom. Anorexia gav mig en vän, bekräftelse och något att prestera i – och faktiskt lyckas. Jag hade självkontroll, jag såg resultat, jag klarade något många andra människor inte hade disciplinen till. På något sätt var jag bättre. Trodde jag. Egentligen blev jag svagare och mer ensam än någonsin…

En sådan komplex sjukdom som tillsynes kan förklaras så enkelt. “Ät bara“. Hur kan det vara så svårt?

Nu, flera år senare kan jag ha svårt att begripa hur det kunde vara så komplext. Idag “äter jag bara”, som kroppen vill. Men det är så mycket mer till sjukdomen än det som flyter på ytan. Där på botten slåss man med hajar, och ändå tror man att det är en lättare väg i livet. Jag må ändå säga att gräset är grönare på andra sidan, men det är ingen dans på rosor bara för det.

Som frisk…

…bryr man sig fortfarande om hur man ser ut, men inte i lika stor utsträckning.

…vill man fortfarande äta hälsosamt, men äter gärna onyttigt när suger faller sig in.

…känns det fortfarande inge roligt när vågen visat mer eller man har blivit en storlek större, men det finns andra saker som är viktigare.

…jämför man sig fortfarande med andra, men trivs ändå bra som man är.

…stöter man fortfarande på utmaningar, men låter sig inte bli destruktiv i beteendet.

Kom ihåg!
Frisk och sjuk går inte att mätas som svart och vitt. Det är något relativt och du kan alltid vara mer frisk idag än igår.

challenges strength

Tags: , , , , ,

När behandlingen inte hjälper

July 14th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som upplevt sig felbehandlad inom vården, och jag kan förstå dem! Jag har själv stött på en handfull läkare, sköterskor m.m. som saknat förståelse och kunskap om min sjukdom. Och så kan det ju vara, alla behöver inte kunna allt, och speciellt psykiska sjukdomar måste vara extremt svåra att förstå sig på. Har man inte den kunskapen som patienten efterfrågar tycker jag att det ligger i behandlarens ansvar att hänvisa en vidare till någon som är mer specialiserad på just det området. Annars riskerar man att ge, just det som så många uppfattat sig få: fel vård.

Även inom specialenheter är det viktigt att vara uppmärksam på om patienten får rätt bemötande. Självklart ligger det även i patientens ansvar att säga till om man känner sig felbehandlad. Jag anser att det därefter ligger i vårdens ansvar att erbjuda alternativ.

Sedan är det nog ohållbart i längden att byta så fort det inte känns bra. Det är inte lätt att gå i en behandling och man kommer inte alltid gilla det som läkarna säger. Medicin är inte roligt att ta i alla dess olika former och man kommer inte alltid att bli förstådd. Ibland behöver man försöka en period innan man inser om det är rätt eller inte. Ibland kan det bara ha varit något missförstånd som legat till grund, medan man ibland inser på en gång att personkemin inte klickar.

Jag hyser medkänsla för de som upplever sig inte bli bemötta på rätt sätt, samtidigt som jag har förståelse över hur svårt det måste vara för de som ska hjälpa. Ni kanske själv kan känna att det är svårt att veta hur man ska trösta kompisen på “rätt” sätt? Men ändå förväntar man att ens vänner ska känna en så pass bra att de inte säger “fel” saker. Vi alla är bara människor med olika tolkningar och uppfattningar om situationer. Vi är inte tankeläsare, och tur är väl det. Ingen ska behöva klandras för att inte besitta förmågan att hjälpa, utan då får man istället söka den hjälpen på annat håll.

Med detta sagt, kan jag nu meddela er alla att jag för en tid sedan valt att avsluta min behandling på SCÄ. Den hjälp de erbjöd mig var inte den jag behövde. Kanske beror det på att min behandlare inte var kompetent nog att hjälpa mig eller så låg inte mitt problem i just det hon hade kompetens i. Om och om igen kunde jag säga “maten är inte problemet” och menat att det är bakomliggande faktorer som jag behövde komma till rätta med. Jag insåg att det var ingenting hon kunde hjälpa mig med, utan det var någonting jag behövde arbeta med på egen hand.

Tags: , , , , , ,

Prestationsångest – “[…] för jag pallar f*n inte må dåligt över det!”

January 9th, 2015

Väl känt är det att personer drabbade av ätstörningar ofta visar symptom på prestationsångest. Även jag själv upplever ofta en stark vilja att prestera maximalt i många situationer. Detta är någonting som självfallet har blivit mycket lättsammare att hantera i och med mitt tillfrisknande. Däremot har jag nästan aldrig upplevt den där brutala “tentaångesten” innan eller efter prov. Visst kan jag känna en viss stress, eller missnöje, men rätt så snart finner jag acceptans för situationen och vet att jag är smart och duktig ändå. Sedan sitter det aldrig fel med bekräftelse. 😉

Jag antar vi alla har något problem med ångest och att det uppstår i olika situationer. Men om jag ser till mig själv så får jag sällan den där groteska prestationsångesten precis innan det gäller. För att i stundens hetta vet jag att det bara är att köra på, så får det liksom bli som det blir. Med andra ord inser jag utgångsläget och accepterar prestationen oavsett resultat. Så här fungerar jag kvällen innan tentan, eller minutrarna innan jag ska gå in på tävlingsmattan. Jag är inte ens nervös. Jag bara gör det så gott jag kan och blir inte fullkomligt besviken på mig själv om det inte blir perfekt. Sedan finns det andra situationer, då minsta lilla fel kan skapa katastrof.

Varför kan inte det tankesättet, den acceptans, som jag finner innan prov och tävling tillämpas på sådana “mindre” prestationstillfällen i livet? Varför kan man inte alltid känna att man gjort sitt bästa oavsett resultat och bara njuta av upplevelsen av en ny erfarenhet?…

…Ja, då vore nog en hel del saker mycket lättare i livet. Och helt ärligt, så tror jag faktiskt att det kan bli så. Jag tror att man kan lära sig att tillämpa nya tankesätt om man aktivt arbetar för det. Det är vid det där aktiva arbetet som de flesta bangar ur och förändringarna slutar att ske. Jag själv gör gärna det. Men å andra sidan, någonting har ju gjort att jag lärt mig finna acceptans vid sådana tillfäller som nämnts ovan. Det är väl ändå ett bevis på att det går för både mig och andra att dämpa sin prestationsångest med acceptans i andra lägen (?).

Så hur gör man det? Hur lär man sig att acceptera situationer, prestationer och resultat precis som de är? Hur ska man inte känna ångest? 

En viss prestationsångest tror jag att de flesta människor upplever och det kanske rent utsagt är nödvändigt. Men när man hamnar i en situation där det inte finns någonting som man kan göra för att påverka eller ändra resultatet, så är man i en situation där acceptans är den optimala medicinen mot ångest. Det är lite som “do or die”, även om det inte nödvändigtvis behöver handla om liv eller död. Jag tänker:

“Antingen så går jag runt och mår skit över prestationen eller så går det som det går/är det är.”

Och då väljer jag att det får bära eller brista, för jag pallar fan inte gå runt och må dåligt över det!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad lärde sig läkarna under sina 5,5 års-utbildning?!

September 20th, 2014

Såg läkarutbildningen väldigt annorlunda ut när våra föräldrar studerade? Ibland ställer jag mig förundrande till hur stor okunskapen kring psykiska sjukdomar är hos många läkare. Varje läkare jag träffat som inte varit specialiserade på ätstörningar har i princip ställt samma dumma frågor och visat en tydlig oförståelse över vad det innebär att ha anorexia.

“Vadå? Så du äter inte?”
“Har du ingen aptit?”
“Jaha, så du pluggar, då är du ju duktig.”
“Varför mår du dåligt?”

..som att de har förutfattade meningar om att personer som har anorexia inte vill äta, eller inte klara av att leva och prestera i vardagen. Har de inte lärt sig på sin högmeriterande utbildning vad det faktiskt innebär att ha en ätstörning? Sitter de verkligen där med tiotusentals lappar som ramlar in i plånboken på dem varje månad, utan att ha en aning om hur en utav dagens snabbaste växande psykiska sjukdomar, hos unga och kvinnor, faktiskt handlar om!

Det är ledsamt att tänka på hur många som faktiskt söker hjälp hos sin läkare för sådana problem och får ett sådan kränkande respons. Nu finns det säkerligen läkare som har förståelse och kunskap inom detta område också, men de enda som läkare som jag har träffat som haft det har varit anställd på någon form av specialist mottagning.

Mitt råd är att inte vända er till en läkare på en vanlig vårdcentral i första hand om du behöver tala om din ätstörning. Det finns en stor risk att läkaren har brist på kunskap inom detta område och kommer snarare stjälpa än att hjälpa dig. Visst, kanske man inte bör generalisera och dra alla läkare över en kam, så man kan ju alltid testa, men var då medveten om att du kanske inte får det bemötande som behövs. Det säkraste är att vända sig till en specialist mottagning där man arbetar med psykiska sjukdomar. Där är chansen betydligt mycket större att du istället får höra:

“Det är ett allvarligt problem.”
“Du gör alldeles för mycket och sliter ned dig själv.”
Jag ser och förstår att du inte mår bra.”
“Du behöver får hjälp och ta hand om dig själv.”

 Kuriosa: Jag tog mig tiden att studera några utbildningsplaner till några läkarutbildningar vi har i Sverige idag. Där framgår det tydligt att man ska kunna diagnostisera psykiska sjukdomar och dess behandling. Hur kan vi ha fått utbildade läkare som ändå inte klarar av detta?

????????????????????????????????????????????????????????????????

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Tekniska problem

June 27th, 2014

Jag beklagar om det uppstått problem när ni försökt surfa in på min blogg. Det är inte på frågan om att bloggen lagts ned utan det beror på tillfälliga tekniska problem. Problem uppkommer fler gånger, det är bara att prova igen senare eller dagen därpå så brukar det vara åtgärdat.

Nu är det lite uppdateringar som ska tas igen, så var redo på lite läsning i helgen! :)

Vänliga hälsningar,
Soelas

Tags: , , ,

Ångesten över överätningen löser vi med regelbundna måltider

June 19th, 2014

Det är inte maten som är problemet egentligen. Äta kan jag. Det är ångesten som jag behöver jobba med. Det är den som får mig att inte må bra.
 Anorektikern

Det här problemet kan nog jämföras lite med ungdomsarbetslösheten:

  1. Problemet som lyfts fram: det inte finns tillräckligt med jobb.
  2. Problemet grundas i: ungdomarna inte har tillräcklig kompetens för de jobb som finns.
  3. Politikernas förslag på lösning: skapa fler jobb på alla dess olika sätt.
  4. Den egentliga lösningen: satsa på skolan!

Slutsats: Ta tag i problemet där det bottnar och inte där det mynnar ut.

Problemet hos en person med ätstörning:

  1. Vi tänker att problemet är: överätningen som orsakar ångest.
  2. Problemet grundas egentligen i: överätningen sker pga. tidigare oregelbundna/otillräckliga måltider.
  3. Hur vi tänker att vi ska lösa problemet: sluta äta för mycket eller kompensera.
  4. Den egentliga lösningen: börja ät ordentligt!

Det är inte ovanligt att vi ser just överätningen och ångesten som problemet med ätstörningen, men ofta är det andra faktorer som bottnar i att vi överäter och får ångest. Det är ju där vi måste lägga krut på att genomföra förändringar.

Någonting som upplevs vara en överätning behöver inte nödvändigtvis vara onormala mängder mat, utan det kan vara en mängd mat som för personen i fråga upplevs vara större än den egentligen skulle tillåta sig. För mig känns det som att jag överätit när jag blir fruktansvärt mätt. Då slås jag av tanken “shit, nu blev det för mycket” och det är då ångesten kommer på besök. Det är den tanken som jag behöver få bort och det gör jag inte genom att sluta äta “för mycket” utan genom att börja äta mer vid andra måltider, eller fler måltider. Anledningen till att man ibland äter “för mycket” är oftast för att det gått lång tid mellan tidigare måltid och blodsockret har blivit lågt, vilket gör det svårare att känna mättnadskänslor. Det kan även bero på att man ätit för lite mat vid tidigare måltider och då suger kroppen efter mer senare.

Många kanske ifrågasätter varför det är så viktigt att äta regelbundet och varierat för att bli frisk från sin ätstörning – de flesta andra friska personerna äter ju inte så? Och det är för att de inte behöver göra det. De får inte ångest om de äter tre portioner till middag för att de inte hunnit med mellanmål på eftermiddagen. De ställer sig inte och hulkar upp chokladkakan de mumsat i sig framför TV:n på kvällen och de känner inte ett tvång att förbränna 300 kcal för att de inte kunde låta bli att ta en extra macka till frukost. Men en person som har en ätstörning är känslig för att äta “för mycket”; det kan bli ett rent helvete och hela dagen kan förstöras.

Därför är det viktigare för oss att hålla en regelbundenhet i vårt ätande.
Därför kan vi inte alltid jämföra oss med alla andras matvanor.
Därför rekommenderas vi av alla ätstörningskliniker att äta 5-6 måltider jämt fördelat över dagen (varav 3 huvudmåltider och 2-3 mellanmål).
Därför tycker jag att det är värt att försöka följa det också.
För det är där vårt problem kan bli löst.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojkvännen “deffar” !

March 31st, 2014

Detta blir ännu ett inlägg om hur omgivningen kan påverka vår hälsa.

Ett problem som många stöter på när de ska försöka tampas med ätstörningarna är att vänner eller familjemedlemmar inte är med på samma noter. De jobbar i ett motsatt håll som en själv. Morsan försöker börja träna mer, bästa kompisen har slutat äta godis, farmor pratar om hur hon slutat ha socker i bakningen och brorsan kanske äter 1-2 måltider om dagen. Hur påverkar detta en person som verkligen måste kämpa för att äta 5-6 måltider, träna mindre, våga äta sötsaker och inte utesluta livsmedel i kosten? Hur ska en person som är sjuk kunna göra detta själv om omgivningen inte förespråkar detta som hälsosamma matvanor?

Detta är ett problem som många stöter på under sin kamp med ätstörningen. Nu när vi konstaterat att detta problem existerar återstår det att finna någon lösning på det.

  1. Ska vi tala med personerna i fråga och försöka förändra deras förhållande till mat sålunda att det stämmer överens med den hållning man själv strävar efter?
  2. Ska vi undvika dessa personer i en sådan mån att det inte påverkar vår egna kosthållning?
  3. Ska vi acceptera att de inte jobbar mot samma mål och lära oss att fokusera på vad som är sunt för en själv?

Jag röstar i alla fall för det sista alternativet. Lika mycket som någon annan kan få dig att äta på ett visst sätt kan du få någon annan att äta på ett visst sätt. Det krävs mer energi till att försöka påverka andras matvanor än att påverka sina egna. Det är ju sin egen kosthållning som man har makten över och sedan kan man endast välja hur man ska förhålla sig till andras.

Min pojkvän har länge strävat efter att gå upp i vikt. Hans matvanor kanske inte är de mest optimala, men vilken frisk kille i 20-30 års-åldern har det? Under den senaste tiden har han beslutat sig för att försöka “deffa”. Jag är medveten om att sådana beslut utav någon i sin nära omgivning lätt kan påverka ens egna tankar och agerande när det gäller mat och träning. Men det är inte hans ansvar att äta så som är bra för mig. Hans ansvar är att ta hand om sin egen hälsa och göra det som han anser är bäst för sig själv. Sedan är det mitt eget ansvar att ta hand om min hälsa och göra det som är bäst för mig.

Det som är sunt för någon annan behöver inte gälla en själv. Vi måste alltid se till våra individuella behov. Om min pojkvän gör sig av med 1-2 kg fett så påverkar det knappast honom lika mycket som det skulle påverka mig om jag blev av med så mycket. För egentligen har ju jag inte ett endaste kilo överflödigt fett på min kropp.

Det går inte att bli frisk och ständigt försöka undvika att personer i sin omgivning inte följer de kostrekommendationer som en själv bör. För att bli frisk måste vi också lära oss att acceptera och förhålla oss till andras kosthållning. Vi måste lära oss att inte jämföra oss med andra och lita på det vi tror/vet är bäst för oss själva. Om personerna i din omgivning inte kan föregå med ett gott exempel – varför inte bli den personen själv?

rolemodel

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Feel like shit, and then “fuck it”.

March 29th, 2014

Rubriken må låta en aning informell, men det är precis så jag tänker.

Jag förespråkar ofta “positivt tänkande“. Det är någonting som alla kan dra nytta av att tillämpa i sitt vardagliga liv. Men det kommer tillfällen då det inte alls är stöttande med uppmaningar som “tänk positivt“, “det ordnar sig“, “försök att se det från andra sidan” etc. Det kommer tillfällen då man helt enkelt bara behöver få må skit ibland och den bästa trösten kan vara ett par lyssnande öron och en värmande kram.

Det är inte riktigt realistiskt för en person som känner sig djupt nedstämd att helt plötsligt börja tänka positivt bara genom att bli uppmanad till det. I en sådan situation behövs det snarare bekräftelse på att ens känslor är berättigade och ett stöd som visar att man inte är ensam i skiten. Ibland kan det hjälpa att vara medveten om att det inte alltid kommer kännas så pissigt som det gör i den nedstämda situationen, men det finns fortfarande ett behov av att få må skit ett litet tag.

Det går inte att förvänta sig att någon annan ska komma med lösningar på sina egna problem, men de kan finnas där och hjälpa en själv finna sina lösningar. Om man har tur så når man så småningom en punkt i tidslinjen av sin nedstämdhet, där man själv inte orkar med att må skit längre. Kanske kommer man till insikt om något nytt, kanske händer det någonting som får en att vakna till liv, eller så blir man helt enkelt bara less på sitt pissiga mående och tänker “fuck it, nu pallar jag inte må skit längre“. Från den stunden, från den vändningen, är det dags att börja tänka positivt igen.

– Jessie J

Tags: , , , , , , , , , ,

Inspirationen kommer ifrån både de bra och dåliga dagarna

March 13th, 2014

Vart får du all din inspiration ifrån?! Har du aldrig riktigt dåliga dagar? Kraaam <3
Linnea

Vilken väg vi än vandrar i livet kommer det att finnas både med- och motgångar. Inget liv är lätt att leva, men det underlättar inte att fastna i alla negativa tankebanor. Såklart hamnar vi alla i dem ibland, och det är då vi bör dra nytta av livets läxa; att ta oss ur dem. Annars fastnar vi i oron över morgondagen och glömmer vi bort att njuta av livets goda precis som det är.

Vi gör alla misstag, men det finns ingen anledning att rymma från dem. Misstag lär, och desto fler vi gör desto mer lär vi oss. Var inte rädd för att misslyckas och var inte rädd för att försöka igen! Ju sämre det blir, desto mer kämpar vi och desto starkare blir vi!

Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Man grottar ned sig i sjuka tankar och funderar över livets mening. I stunden känns allt knas, men efter en tid inser man att det är slöseri med tid att tänka så sjukt. Det finns ingen vinst i att ägna all sin tid åt någonting som inte kommer att ge en någonting tillbaka.

Jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner så, och i stort sett allting som jag skriver här på bloggen är för att dela med mig av de läxor som livet lär mig. Min inspiration kommer alltså ifrån mina egna erfarenheter och lärdomar. För mig är det inte viktigt att berätta att jag haft en riktigt pissig dag eller känt massvis med ångest över vissa saker, för att det vet jag att alla gör ibland. För mig är det viktigare att berätta hur man kan tänka för att hjälpa sig själv ur de negativa tankebanorna som uppstår vid sådana situationer. För mig är det viktigare att lägga fokus på lösningen än problemet.

Vi har alla våra problem och det handlar inte om att försöka undvika dem eller grotta sig ned i dem. Problem och dåliga dagar kommer alltid att komma i våra vägar. Det handlar om hur vi ska lära oss att hantera dem för att kunna fortsätta njuta av livets resa.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett “perfekt” liv är inte ett lyckligt liv – jag är lycklig men allt är inte perfekt

January 18th, 2014

Hej Soela! Jag vill börja med att säga att jag verkligen gillar din blogg!
Men du får det att framstå som om du alltid mår jättebra; att det friska livet är perfekt! Du mår väl inte alltid bra? Det kan väl inte vara så? Att livet är perfekt menar jag?
Ana får mig iaf att jämföra mig otroligt mycket och det får mig att må dåligt över att mitt liv förmodligen aldrig kommer bli lika bra som du framställer ditt!
Det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du framhäver dina sämre dagar mer, för DET ÄR OK ATT MÅ DÅLIGT IBLAND!!!
Kram!
Becka

Hej Becka! Jag kan inte annat än att instämma i att ett friskt liv inte är perfekt, och naturligtvis inte mitt heller. Det ska nog framgå i ett och annat inlägg tidigare att jag inte alltid mår så bra och att det fortfarande finns faktorer i min vardag som triggar och ger mig små bakslag. Jag vill också minnas att jag, liksom dig, lyfter fram faktumet att det är OK att må dåligt ibland. :) Tack för din kommentar, jag ska försöka att ta till mig av feedbacken. 😀

Jag tror att 90% av hur lyckliga vi är i livet beror av vår inställning och resterande av de handlingar som sker. Att må bra och vara lycklig är ingenting man kan vara konstant. Vi behöver kontraster för att sätta perspektiv på tillvaron. Vad är ljus utan mörker? Vad är glädje utan sorg? Vad är upp utan ned? Vad är bra utan dåligt? Som Einstein en gång sade “allting är relativt”, och det gäller även här. Mår vi aldrig dåligt så vet vi inte längre vad det innebär att må bra. Lika som att om vi aldrig mår bra har vi svårt att se att vi faktiskt mår dåligt.

Anledningen till att jag sällan lyfter fram mina “dåliga” stunder i livet är för att jag är så pass medveten om att det är okej att allting inte är bra alla gånger, och jag ser ingen anledning att lägga större vikt i det än så. Jag väljer mycket hellre att försöka se det positiva i situationen än att noja över hur mörkt det ser ut i stunden. Genom den resa jag gjort har jag samlat på mig erfarenheter som har lärt mig att det vänder – det kommer inte att kännas piss för alltid. Jag ser varje bakslag eller nederlag i livet som en erfarenhet att packa med i ryggsäcken inför livets fortsatta vandring. Det finns ingen anledning att grotta ned mig i all skit som händer, för att skit kommer att komma, men det kommer också att försvinna. Istället väljer jag att lägga fokuset på de mer lyckogivande tingen i livet, för det är inte säkert att de alltid kommer att finnas där heller.

Det är mycket som står mellan raderna i mina inlägg och inte alltid plockas upp. Men tro mig, jag kan må riktigt dåligt också! Jag anser bara inte att det är värt att slösa mer energi än nödvändigt på dem dagarna. Naturligtvis händer det att de dåliga dagarna varar längre än normalt och då märker även jag att det inte längre blir hållbart att tänka “det vänder snart”. Då är det dags att inse att det krävs någon form av förändring i vardagen och då är det dags att tag i saken. Jag är övertygad om att det går att utläsa i tidigare inlägg (ex. Falla tillbaka i gamla ohälsosamma vanor) att jag haft ett litet bakslag i slutet av höstterminen. Det blev lite för mycket med skola, jobb och träning en period och matvanorna kom ur rutin. Det blev en slitsam period med lite sömn, oregelbundna matvanor och ett fullspäckat schema. Det är en läxa lärd och ingenting jag vill utsätta mig för igen. Hälsan ska komma först! Och när jag väl insåg hur osunt det var att pressa sig så hårt som jag gjorde, och hur mycket mer tilltalande ätstörningen blev så beslutade jag mig för att ta tag i saken och ta vara på de resurser som finns för att göra en förändring.

happinessquotes

Att må bra i livet handlar inte om att uppnå ett ultimat mål att stanna vid. Det handlar om att hitta en inställning hos sig själv som accepterar att allting inte alltid är perfekt och att det alltid finns någonting bra i det “dåliga”. Men man behöver inte alltid se vad som är bra i stundens hetta, man behöver bara veta att man kommer att kunna förstå det senare och snarare vara tacksam för den erfarenheten. Alla känslor är en del av människan och alla känslor är nyttiga att känna. Frågan är inte om det är okej att må dåligt, utan hur man hanterar att må dåligt?

Jag hanterar det inte genom att uttrycka all min ångest och sömnproblem för mina läsare, för jag själv vill inte bara se problemen – jag vill se lösningen på dem. Eller åtminstone se att det kommer att finnas en lösning. Jag accepterar att livet är skit ibland, men jag vill kunna ta skiten och vända den till någonting positivt. Jag vill se möjligheter till förändring istället för att låta dyngan stiga över mina axlar.

Även om jag inte alltid mår bra så känner jag mig i grund och botten nöjd med mitt liv. Jag gör saker jag älskar (även om de inte alltid är så roliga), jag har personer runt om kring mig som jag älskar (och även älskar mig tillbaka), jag vet att jag är duktig (även om jag inte alltid presterar på topp) och jag är nöjd med själv (även om jag gör en hel del ‘misstag’). Det är dessa ting jag vill lägga fokuset på, för det är de sakerna som får mig att känna mig lycklig i mitt liv!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp