När Ofelia blev sjuk

November 10th, 2015

En gång i tiden fanns det en liten och duktig tjej Ofelia. Uppfattades ofta av vuxna i skolan som en tyst och blyg tjej, men som alltid lämnade in läxorna i tid. Ofelia var sällan ensam på rasterna, men hon kände sig ändå aldrig tillräckligt populär bland vännerna. När Ofelia började komma in i tonåren började mycket kretsa kring utseendet. Hon kände sig inte lika snygg som hennes vänner – varför blev alltid killarna intresserade av dem och inte hon själv?

Det var inget fel på Ofelia, men ändå kände hon sig inte tillräcklig. Hon kände sig ofta en aning utanför även om hon satt mitt i gruppen. Hon kände sig ofta bortvald även om hon aldrig behövde vara ensam. Hon kände inte att hon passade in lika bra som alla andra och förstod inte varför.

Ofelia har sedan några år tillbaka hållit på med lagidrott. Hon har väldigt höga krav på sig själv och vill gärna bli bäst och det ska också gå väldigt snabbt. För det mesta brukar hon också lyckas med det. I alla fall att bli tillräckligt bra för att bli antagen till det mest avancerade laget i den föreningen hon tillhörde. Men där blev hon inte bäst längre. De andra tjejerna i laget hade tränat i sporten mycket längre än vad hon själv hade och det blev svårt att konkurrera med dem. Hon blev satt som reserv på tävlingar och kände sig inte med i laget där de flesta även var några år äldre.

Ofelia var envis. Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte allt visa dem (!) och började träna extra på fritiden.

I och med att Ofelia kom in i puberteten samt att hon tränade började kroppen forma kurvor som killarna tenderade till att uppskatta. Ofelia som tidigare känt sig osynligt bredvid hennes vänner i närheten av killar började utvecklas till en riktig killmagnet. Vilken boost!

Nu tränade Ofelia både för att bli bäst i laget och vinna killarnas uppmärksamhet. Och framåt gick det. Hon blev den som tränade mest på gymmet utav alla i laget. Hon var den som sprang snabbast under uppvärmningsrundan och den som kämpade längst i jägarstolen. Men det som Ofelia blev gladast över var att hon började äntligen tappa lite fett kring buken.

Ofelia har aldrig varit en särskilt stor tjej, men i och med puberteten fick hon lite mer kurvor. Hon försökte under perioder äta mindre, men det resulterade endast i att hon överåt på kvällarna. Det var inte förrän nu som hon verkligen tänkte ta det på allvar och bli “nyttig”. Nu tränade hon som mest och började även äta mindre portioner (för det hade hon läst var bästa sättet att bli av med fett).

I och med en skada kunde Ofelia inte träna fullt ut på några veckor och då slog den henne “då kan jag inte äta så mycket som jag gör nu” och hon började bli hårdare på sig själv över vad hon stoppade i sig. Portionerna minskades, och så småningom även vikten. Hon kände sig snyggare och snyggare. Konditionen blev bättre och bättre. Musklerna blev starkare och starkare. Kommentarerna kring utseendet blev fler och fler. Träningsmängden ökades och ökades, samtidigt som maten minskades och minskades.

Ofelia blev sjukare och sjukare. Till sist var varken lagträningarna eller killar aktuellt. Hon hade fått Anorexia Nervosa och kom till att ägna resten av tonåren med att kämpa emot sjukdomen och för sitt liv. Det var så behovet av att känna sig duglig övergick till något så destruktivt som en ätstörning. All denna träning och svältande gjorde henne varken snyggare eller starkare. Hon har nog aldrig känt sig så äcklig och svag som när ätstörningen tog över.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Väger du som du gjorde innan ätstörningen?”

November 14th, 2013

Jag har en följdfråga här. Personligen så har jag känt det väldigt jobbigt att gå upp i vikt till mer än vad jag vägde innan jag fick ätstörningar. Det vore egentligen inte jättekonstigt om jag skulle väga lite mer med tanke på att jag är äldre och att många kvinnor ökar i vikt i 20 årsåldern. Men det är som att det känns som ett misslyckande att väga mer än så. Min fråga blir: Väger du som du gjorde innan ätstörningen? Hur känner du inför den vikten?
Julia

Tack för en väldigt bra följdfråga, Julia!

Jag skulle påstå att det är mest vanligt att man ökar i vikt under de senare tonåren (gymnasietiden) då puberteten är i full rulle och man övergår från flicka till kvinna. Kroppen blir kurvigare och fettprocenten ökar, för att som kvinna är det nödvändigt med mer fett runt organen.

Sedan sänks ju ämnesomsättningen något när man kommer över ca 20-års åldern, och då är det lätt att man lägger på sig några ytterligare kilon. I de flesta fallen är det bra, eftersom vi som kvinna i denna ålder många gånger blir gravida och det är sällan någonting som syns. En 23-åring har ju inte samma kroppsbyggnad som en 16-åring. Ingen ser nog ut som man gjorde i tonåren till kroppen, när man nåt 20 åren.

Innan min ätstörning hade jag nåt min högsta vikt någonsin. Eftersom jag alltid varit liten i storleken kom detta som en chock. Hela mitt liv har jag fått höra “ät mer”, sedan helt plötsligt var man inte lika liten och det dök upp en röst i huvudet som sa “ät mindre”. Kroppen var i förändring och kurvorna började formas. Visserligen tränade jag, men jag åt också en hel del mer “onyttigt” än tidigare.

IMG_0431red

För ca två och ett halvt år sedan

Idag väger jag faktiskt ett antal kilon under min maxvikt. Jag ser det inte som något konstigt – puberteten är en övergångsperiod och de flesta som går upp mycket under gymnasiet tappar det när kroppen vuxit färdigt. Att gå upp till den vikten idag skulle kännas motstridigt. Inte bara för att viktuppgång är en fobi hos ätstörningen, utan faktiskt för att min kropp strävar inte efter det. För att ligga på den vikten som jag gjorde då krävdes det en hel del pizza, chips, nötter och kakor m.m. Det är ingenting som jag skulle vilja jobba mot idag. Jag är nöjd och mår bra precis som jag väger idag. Jag får i mig mina kalorier och har inget emot att äta en pizza eller massvis med goda efterrätter tills jag mår illa någon gång ibland. Men att äta det varje dag eller flera gånger i veckan anser jag inte vara hälsosamt.

Jag vet inte hur min kropp skulle se ut eller må på den vikten, men jag vet att det är inte den vikt den strävar efter idag. Kanske att den behövde mer av det “fettet” under puberteten, men nu nöjer den sig gott och väl på mina chokladkakor, mackor och pastarätter. Går jag upp något kilo efter 20-års ålder så må det vara, det är knappast något som syns! Det kanske känns och det kanske blir lite ätstörningstankar som smyger sig på. Men må dom vara! Må kroppen må som den säger att den mår bäst!

OBS! Var medveten om att det finns tankar som kan börja jämföra er med andra. Kom ihåg att vi är alla olika människor i olika kroppar och ingen beteer sig exakt lika dant! Det du ska göra för din kropp är det som är bäst för dig.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp