Jag sänker ribban – jag vill må bra

May 21st, 2015

Nu har jag bestämt mig, det blir 75 % studier till höstterminen. Inte för att jag måste, eller bara för att jag bör, utan för att jag faktiskt vill. Visst är jag grym, men jag har insett det enkla (och för er andra uppenbara) faktum att jag inte är övernaturlig utan faktiskt människa. Och människor, de flesta i alla fall, har ett liv så det tänker jag också ha!

Det är till och med så att jag lägger min ribba på att klara två kurser. Sedan om jag orkar så kan jag satsa på den tredje, som inte börjar förrän i andra perioden.

kursht15

Jag räknar med att det kommer att bli en hel del cheerleading för mig nästa år, och för mig känns det värt att ge det denna satsning eftersom jag inte tror att jag kommer att hålla på med det så länge till. Allt väl är jag medveten om att sporten har en viss negativ inverkan på mitt välbefinnande; det är inte lätt att konkurrera med 14-åriga tjejer som kastar sig hejvilt och har höfter lika smala som midjan. Det är klart att det påverkar mitt “ätstörnings-tänk” till viss del. Men, genom att vara medveten om det kan jag också acceptera det. Jag är garanterat inte den enda tjejen i denna sport som känner en viss frustration över att utvecklas till kvinna. Men jag gillar min rumpa, och den ger mig säkerligen mycket annat positivt i livet, så inte för ett öre tänker jag byta ut den. 😉

För mig handlar det faktiskt inte om att bli helt fri från alla sjuka tankar – jag vet inte ens om det går – utan det handlar om att finna en balans i livet så att man kan må bra i vardagen. Ibland kommer det stressigare perioder, och dem ska man kunna hantera. Ibland flyter allt på som om man vunnit på lotto, och då ska man kunna njuta av det. Mycket av det som händer kan vi inte förutspå, eller direkt påverka, men vi kan ge oss själva (det vi just nu tror är) de bästa förutsättningarna för att må bra i framtiden.

Tags: , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Låren växer och tankar spökar

April 24th, 2013

Hej! Precis vad jag behövde, positiva tankar kring kroppen. Jag har börjat träna springning på gymmet och sedan dess har mina lår vuxit mycket, har fått gå upp storlekar i jeans. Hur har du hanterat sånt? Gillar det inte.Kram
-Jonna

Hej Jonna! Jag har egentligen alltid gillat att jag fått rumpa och lårmuskler under tonåren. Mycket tack vare att jag tränade mycket, men jag fick även mer kurvor för att jag åt mer “onyttig” mat. Jag växte och helt plötsligt fick jag en chock över att jag inte var så liten längre, som jag alltid varit. Det var inte bara jag själv som blev missnöjd när mina kurvor började tyna bort i takt med att jag bröt ned både muskler och fett under svälten. Många killar uttryckte deras saknan av min “fina” kropp, som hade resulterat i ett avmagrat skelett.

Det fanns inget frisk i min vilja om att ha pinnsmala ben. Det var bara sjukt, för att det finns inget snyggt med det. Det ser osunt ut. Det ser sjukt ut. Sjukdomen ville se sjuk ut, anorexin ville vara mager. Det friska ville ha fint formade lår och rumpa, de friska ville ha muskler.

Här om dagen när jag tog på mig ett par av mina gamla vanliga jeanstights, ett par som suttit lite väl löst under anorexi-perioden, så fick jag en chock över att de faktiskt satt åt tight! Glädje eller förtvivlan? Oro över viktuppgång men samtidigt nöjdhet över att jag fått starka lårmuskler. Vilket tanke är frisk? Vilken tanke vill jag tänka? Detta är ju trots allt ett par jeanstights i minsta storleken, så det finns inget tjockt med mina lår.

Det är klart att kroppen vill bygga muskler när man tränar. Gjorde den inte det så skulle man bara bryta ned kroppen vid träning, vilket inte vore hälsosamt (been there, done that!). Se dina växande lår som ett positivt tecken på att du märker resultat av din träning! Det handlar väl ändå inte om strl XXL på byxor, utan snarare runt medium? Tänk efter om det verkligen är du som inte gillar det och inte din ätstörning. Är det verkligen så fult med vältränade ben? Har din kropp blivit så pass stor att den inte är värd att trivas i?

Tags: , , , , , , , , , ,

This is what I'm made of

November 25th, 2012

Idag stod det matlagning på schemat. Idag blev det riktiga portioner hela dagen! 😀

Mellanmålsfavorit: äggmacka med smör, kaviar, gurka och örtsalt + te

Middag: Hemlagat potatismos, kycklingburgare och kryddig beasås + paprika.

Nu känner jag mig verkligen i en bra “cirkel”. Jag vill verkligen äta och träna – känner redan hur den hårda, välformade, utstående, sexiga bakdelen min börjar bli till synes igen. Som min pappa sa “det gäller bara att man ligger steget före”.

 

 

Tags: , , , , , , , , ,

Tjocka människor har inte minsta storleken

September 11th, 2012

Självkart att 5 kg i kroppsvikt börjar märkas. Förändringarna är skrämmande. De nyaste byxparen går inte att knäppa, och dragkedjan måste vara neddragen för att man ska kunna sitta. Det är inte kroppen som är för stor, utan byxorna som äntligen blivit för små. Istället provade jag mina andra gråa byxor som jag kunde ha för över ett år sedan – DE SATT PERFEKT!

1. Jag har lagt på mig
2. Det är fortfarande den minsta storleken i dam
3. Mina snyggaste byxor sitter äntligen snyggt på mig

När paniken över förändringen började komma, när tjockhetskänslorna tog vid så ersatte jag dom med “snygghetskänslor”. Jag kände mig snyggare. Snyggare är inte en undervikt. Snyggare är normalt smal med rumpa och lårmuskler. Snyggare var ju precis det man ville bli! 

Nu ska jag känna mig stolt, stolt över att jag inte är avmagrad och stolt för min kropp.

Tags: , , , , , ,

Från vuxen till ett litet barn

May 11th, 2012

Nu börjar ångesten gå förbi mig. Jag börjar hitta lite motivation igen.

Imorgon är det karneval; studentklasserna klär ut sig enligt ett tema, åker flak genom stan och super.

Min klass ska klä ut sig till superhjältar. Jag och två vänner ska köra på powerpuff pinglorna! Jag ska vara blomman – the boss 😉
Så igår kväll provade jag lite kläder. Morsan kommenterade “nu ser du verkligen liten ut!”. Förvånansvärt så tog jag faktiskt inte åt mig och blev förbannad, utan fick mig en tankeställare. Jag såg verkligen liten ut. Jag var inte en student på 18 bast, jag var en 12-årig flicka. Vill man verkligen se ut så? NEJ!
Helst hade jag velat klätt ut mig till en sexig superwoman, eller Jessica Alba – men vad vore det för idé att ens försöka? Istället för lite sexiga kurvor så skulle det vara ben och kotor som stack ut på mig. USH

Jag vill helt enkelt ha tillbaka mina lårmuskler och sexiga rumpa 😉 Vid tillfällen som denna vill man inte se äckligt mager ut. Hur sjutton ska jag komma in på krogen på kvällen? Bäst att jag tar med mig alla legitimationer jag äger! 😮

Jag kommer inte kunna vara snygg såhär, inte i denna avmagrade kropp.

Min outfit som blomman.. sexiga ben?

Till och med midjeskärpen som jag fick hitta i minsta storleken för att de skulle sitta förut, är förstora och hänger. Blev tvungen att "lappa över" halva spännet.

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp