Det stora framsteget – att verkligen känna sig frisk

August 30th, 2015

Tidigare i veckan avslutades min behandling på SCÄ rent officiellt och det kunde inte kännas mer rätt. Inte hade jag trott för några månader sedan att jag någonsin skulle kunna känna mig frisk, men under den här sommaren har jag genomgått en förvandling. Det jag har gjort är egentligen inte så mycket mer komplicerat än att jag skitit i sådant fått mig må dåligt och fokuserat på det som fått mig att må bra. Det krävs ingen större magi än sålunda.

Jag har kommit underfund med vad som egentligen betyder någonting i livet och valt att börja prioritera dessa saker mer. Det jag vet nu om mig själv, andra, sjukdomen och livet visste jag inte för ett år sedan. Trots att det senaste året varit ett helvete (utan att jag riktigt förstått hur dåligt jag mått förrän nu) är jag enorm tacksam över de erfarenheter och insikter som förmedlats. Jag skulle inte vara den starka, självsäkra och accepterande person jag är idag om det inte vore för alla föregångna upplevelser.

Det är en konstig känsla, men samtidigt rätt så familjär, och framför allt fantastisk (!), att jag tycker verkligen om mig själv.

WIN_20150830_094729red

 

Tänk dig vakna på morgonen och känna dig awesome. Du kanske känner dig en aning stressad över saker som behövs tas itu med, men inners inne känna ett lugn över att du är nöjd med ditt liv. Det må inte vara perfekt, men det är bra. Du har bra människor runt omkring dig, du mår bra och du har saker att se fram emot i framtiden. 

Tänk dig att du inte vet vad du vill ha till frukost, eller om du ens är sugen på något, men i princip automatiskt fixar i ordning den där gröten som du äter de flesta morgnar och sedan äter tills du är mätt och belåten. Maten är inte längre siffror på kalorier som behöver beräknas, utan mat är någonting som är gott och du äter för att känna dig mätt och belåten i kropp och sinne. 

Tänk dig att saker och ting skiter sig ibland, men fortsätter man framåt så kommer andra saker och lyfter en upp. Du har alltid ett val. Vi kan faktiskt välja våra tankar, påverka vårt beteende och sålunda förändra vår situation. Vi har enormt mycket frihet i våra liv – det gäller vara att inse och ta tillvara på den. 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

När behandlingen inte hjälper

July 14th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som upplevt sig felbehandlad inom vården, och jag kan förstå dem! Jag har själv stött på en handfull läkare, sköterskor m.m. som saknat förståelse och kunskap om min sjukdom. Och så kan det ju vara, alla behöver inte kunna allt, och speciellt psykiska sjukdomar måste vara extremt svåra att förstå sig på. Har man inte den kunskapen som patienten efterfrågar tycker jag att det ligger i behandlarens ansvar att hänvisa en vidare till någon som är mer specialiserad på just det området. Annars riskerar man att ge, just det som så många uppfattat sig få: fel vård.

Även inom specialenheter är det viktigt att vara uppmärksam på om patienten får rätt bemötande. Självklart ligger det även i patientens ansvar att säga till om man känner sig felbehandlad. Jag anser att det därefter ligger i vårdens ansvar att erbjuda alternativ.

Sedan är det nog ohållbart i längden att byta så fort det inte känns bra. Det är inte lätt att gå i en behandling och man kommer inte alltid gilla det som läkarna säger. Medicin är inte roligt att ta i alla dess olika former och man kommer inte alltid att bli förstådd. Ibland behöver man försöka en period innan man inser om det är rätt eller inte. Ibland kan det bara ha varit något missförstånd som legat till grund, medan man ibland inser på en gång att personkemin inte klickar.

Jag hyser medkänsla för de som upplever sig inte bli bemötta på rätt sätt, samtidigt som jag har förståelse över hur svårt det måste vara för de som ska hjälpa. Ni kanske själv kan känna att det är svårt att veta hur man ska trösta kompisen på “rätt” sätt? Men ändå förväntar man att ens vänner ska känna en så pass bra att de inte säger “fel” saker. Vi alla är bara människor med olika tolkningar och uppfattningar om situationer. Vi är inte tankeläsare, och tur är väl det. Ingen ska behöva klandras för att inte besitta förmågan att hjälpa, utan då får man istället söka den hjälpen på annat håll.

Med detta sagt, kan jag nu meddela er alla att jag för en tid sedan valt att avsluta min behandling på SCÄ. Den hjälp de erbjöd mig var inte den jag behövde. Kanske beror det på att min behandlare inte var kompetent nog att hjälpa mig eller så låg inte mitt problem i just det hon hade kompetens i. Om och om igen kunde jag säga “maten är inte problemet” och menat att det är bakomliggande faktorer som jag behövde komma till rätta med. Jag insåg att det var ingenting hon kunde hjälpa mig med, utan det var någonting jag behövde arbeta med på egen hand.

Tags: , , , , , ,

Träna med PT?

June 3rd, 2015

På måndag kommer jag ha möte med en sjukgymnast som arbetar på SCÄ. Hon höll i kroppskännedomen som vi hade en gång i veckan under Idun-behandlingen och hon ska tydligen vara väldigt bra att prata med om träning – vad som är okej och inte. Så, min behandlare rekommenderade att jag skulle boka in ett möta med henne för att reda ut vissa funderingar.

Jag har precis använt mina två PT-start tillfällen som ingick i mitt medlemskap på SATS. Just nu ligger mina funderingar kring om det skulle vara värt att börja träna med en PT, sisådär en gång varannan vecka. Jag tror att det skulle kunna hjälpa mig att få ett bra träningsupplägg (som inte blir destruktivt), få tydligare mål med träningen (inte vilja allt på en gång) och att även hitta en balans i kosten. Dock är det pissdyrt med PT, men jag tänker att om det skulle hjälpa mig med att träna och äta rätt för bästa resultat, kanske, kanske det faktiskt skulle kunna vara värt att prova ett tag. Finns det några av er som har erfarenhet av att träna med PT? Hiss/diss? Är det värt pengarna och skulle ni tycka att det var okej att göra det?

Detta är självklart några frågor jag kommer att ställa sjukgymnasten på SCÄ på måndag, men i bakgrunden uppskattar jag ändå flera åsikter och synvinklar på detta. :) Hur resonerar ni?

ptpris

Tags: , , ,

Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

7 av 8 – check!

January 28th, 2015

Den här veckan tillbringar jag min näst-sista vecka på Idun behandlingen på SCÄ.

”Du känns så sjukt mycket stabilare än mig!”

Var det en annan tjej i gruppen som sa till mig här om dagen. Och nog kan hon ha rätt. Jag tänker inte lägga mig i hur frisk den personen har blivit, men däremot kan jag erkänna att jag upplever själv att jag i princip är färdig här.

”Det går inte att bli för frisk!”

Är någonting som jag har sagt de senaste veckorna. Det går alltid att arbeta på sig själv och att må bättre, men tanken är att komma så pass långt i behandlingen att det resterande arbetet kan genomföras på egen hand. Målet är att bli så pass stabil och säker i sig själv att man inte behöver ett lika stort stöd längre.

Efter dessa åtta behandlingsveckor som Idun erbjuder har man 10 uppföljningssamtal med sin behandlare. Detta innebär att man slutar inte helt behandlingen efter dessa åtta veckor.

Jag vet att jag inte är 100% frisk, men från i höstas har jag återigen lyckats finna min stabilitet och kan stå med fötterna på jorden. Jag känner mig redo och taggad på livet! Mycket är tack vare sjukskrivningen men framför allt är det tack vare de förändringar jag har gjort sedan dess. Jag tror helhjärtat på att förändringar kan skapa ny energi i livet. Det är i alla fall den inverkan som det verkar ha på mig. Nu är jag redo och taggad på att köra på i mitt nya spår i livet! Dags att skriva nästa kapitel!

Tags: , , , , , , ,

Att tänka på kring julmaten

December 15th, 2014

Nu börjar vi närma oss högtidernas högtider (julafton och nyår). Det kan för många upplevas väldigt ångestfullt med all mat/drickande som kan bjudas på, så till er tänkte jag dela med mig av dessa riktlinjer som jag fått ifrån SCÄ. Hoppas att kan underlätta en aning och vara ett stöd för att kunna njuta av högtidsfirandet. :)

IMG_3432red

Tags: , , , , , , , , ,

Hur går det för mig? – exempel på matdag

September 26th, 2014

Nu har det gått två veckor “på egen hand” efter min första behandlingsvecka på Idun. Många har frågat hur det går för mig och mitt svar till er är att maten faktiskt börjar gå förvånansvärt bra! De första dagarna var det lite jobbigt, och svårt att ändra sina rutiner. Ibland är det fortfarande jobbigt när jag verkligen inte är hungrig och måste tvinga i mig, men för det mesta känns det inte så konstigt att äta mina måltider. Lite flexibilitet är ju tillåtet.

Idag är ett bra exempel på hur jag äter nu:

Frukost 08:15
En skål med yoghurt + rågfras & kanel
Två skivor bröd med smör, ost/leverpastej och gurka
En kopp te

Mellanmål 10:20
En kopp kaffe med mjölk
En questbar

Lunch 12:30
3-4 dl stuvade makaroner
6-7 skivor falukorv
lite ketchup

Mellanmål 15:20
1 äpple
1 bägare yoghurt

Träning – Bodycombat

Mellanmål 18:30
250 g kesella vanilj

Middag ca 20:00
100-150 g lax i teriyakisås
2-3 dl potatisstuvning

Kvällsmål 21:30
En kopp te
En questbar

Till en början var ju målet att äta de sex måltiderna som ska vara enligt behandlingen, men det sägs ju att det kan behövas ett extra mellanmål om man tränar, och det behöver jag, så det tar jag. 😀 *stolt*

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Arbete väntar efter första veckan på Idun

September 14th, 2014

Första veckan i behandling har nu passerat och framsteg har gjorts. Det sägs att det ska vara jobbigt att gå i behandling och det har det definitivt varit. Det är svårt att göra förändringar, det är ett heltidsarbete och en ständig tankeverksamhet. Både tid och energi går åt, och det behövs hjälp och förståelse från omgivningen.

På dagvården är det sällan ett stort problem att äta sina måltider – där känns det som en självklarhet! Det riktigt arbetet måste genomföras i den vanliga vardagen. När man återgår till sina vanliga rutiner blir det lätt att man också äter som man vanligtvis har ätit. Där krävs planering, disciplin och ibland viss peppning från omgivningen.

Den här veckan har varit ovanligt känslomässig och flera kvällar har jag känt mig ovanligt ledsen och nedstämd. Nu i efterhand kan jag förstå varför, men i stunden känns allt så överväldigande och oförklarligt. Med andra ord är det jobbigt att gå i behandling och kämpa mot en psykisk sjukdom. Det är svårt, tar tid och kräver massvis med energi.

Min pojkvän har fått stått ut med mina plötsliga sammanbrott och ständiga oro. Det har säkerligen gått både han och mig på nerverna. Därför är det viktigt att förstå att detta är en fas som kommer att gynna oss båda när man väl tagit sig igenom den. De som talar om att man måste vara tålmodig gör det inte förgäves – det går upp och det går ned, inom sin tid kan man blicka tillbaka och se hur mycket mer upp det har gått, trots att det kanske fortfarande går ned emellan åt. Det behövs tid, det behövs vilja, det behövs engagemang och hårt arbete, men det behövs också tålamod, för utan det skulle varken tiden, viljan, engagemanget eller arbetet bära oss framåt.

Nu väntar två veckor med eget arbete. Jag känner mig stressad över allt som måste göras, men samtidigt ser fram emot de förändringar som jag behöver göra. Det är jobbigt, svårt och energikrävande, men så länge tålamodet finns med har jag alla odds på min sida. :)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Första dagen på Idun (dagvårdsbehandling) – FAQ

September 8th, 2014

Varför går jag på Idun?

“Hur kommer det sig att denna tjej som verkar veta så mycket om ett friskt liv plötsligt påbörjar dagvårdsbehandling?”. Rätta mig om jag har fel, men nog kan den frågan dyka upp i huvudet på en del (?). Jag är uppenbarligen inte akutsjuk och tvingas ta vårdhjälp för att överleva. Jag har en rätt så “frisk” vardag och visst har jag god självinsikt. Jag sådan god självinsikt att jag väljer att ta vara på möjligheten att få behandling och hjälp att faktiskt bli helt frisk. Jag går i behandling på SCÄ inte för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill. Jag vill må bra, jag vill få hjälp och jag vill ta vara på de behandlingsmöjligheter som finns, för jag vill bli frisk från min ätstörning.

Vilka är mina mål?

Det är klart att det långsiktiga målet är att bli helt fri från ätstörningstankar, men för att nå dit behöver man uppfylla några andra steg på vägen. Några mer konkreta mål som jag har med just veckorna på Idun är…

  • att återfå en regelbunden måltidsordning (utmana och bevisa för mig själv att jag kan äta enligt SCÄs matschema)
  • bli bättre på att dricka mjölk och äta frukter till mellanmål
  • acceptera viktuppgång (bli av med viktfobin)
  • förstå att jag kommer att må ännu bättre av att äta bättre och faktiskt gå upp till normalvikt
  • hitta en bättre balans i livet och minska amplituden på humörsvängningarna
  • känna mig så pass trygg med mina matvanor, vikt och livsstil att jag kan lita på kroppen och inte behöver lägga ned lika stor tankeverksamhet på det som jag gjort hittills
  • få ett förhållande till prestationer som inte påverkar min kosthållning

Under loppets gång kommer dessa mål säkerligen att förändras i takt med att jag upptäcker nya saker om mig själv och mitt tillfrisknande. Annars känns dessa som ganska omfattande mål inför det arbete som behövs göras för att bli helt frisk och fri.

Hur ser behandlingen ut?

Behandlingen pågår normalt sett i sju-åtta behandlingsveckor (ca 22 veckor totalt), enligt min uppfattning. Vi är en grupp på max åtta personer som ses varje vardag, var tredje vecka. Däremellan har man “praktisering” på det man lärt sig hemma. En dags schema kan se ut enligt följande (på ett ungefär):

09:00 morgonsamling med gruppen och behandlarna
09:20 förmiddagsmellanmål/möte med behandlaren/fri tid
12:00 lunch på restaurang i närheten (oftast tillsammans med gruppen)
13:00 aktivitet (kroppskännedom, bild, samtalsgrupp, yoga etc.)
14:45 eftermiddagsmellanmål
15:00 gå hem (eller vad man nu vill göra)

Utöver detta har man även möten med läkare och dietist en gång per vecka.

De är noga med att man jobbar på maten, men man kommer även att få jobba med andra saker som känns relevanta för ens tillfrisknande. Till en början får man genomföra en undersökning som kallas Stepwise, där man svarar på massa frågor också görs det en bedömning och därefter kan man göra upp en behandlingsplan med sin behandlare.

Hur ser min plan ut?

Än har jag inte gjort Stepwise inför denna behandling så jag har ingen behandlingsplan. Däremot har jag påbörjat arbetet med att äta enligt matschema igen, vilket hittills har gått förvånansvärt bra. Jag ogillar att vara begränsad till vissa måltider, men kanske därför är det viktigt att prova göra det också. Jag var tvungen att välja ETT utav deras frukostförslag att äta, och ETT mellanmål till förmiddagen, ETT till eftermiddagen och ETT till kvällsmål. Här är det ingen variation eller “ta det jag är sugen på” som gäller. Sålunda början min behandlingsplan – att äta enligt matschema (se nedan).

Vad är mitt första intryck av behandlingen?

Jag älskar gruppen jag går i. Det blir så mycket mer avslappnat att vara ett gäng som genomgår liknande svårigheter (men ändå olika) och att kunna dela med sig och lära sig av varandra. Jag förstår att det är mycket eget ansvar som gäller, och nu när jag är såhär frisk känns det skönt att ha den friheten. Jag själv måste se till att äta mitt mellanmål – det är för mig egen skull som jag gör det, och mig själv det drabbar om jag inte gör det. För två år sedan hade jag kanske inte varit redo för detta, men nu känns det utmanande men samtidigt spännande!

IMG_3384 IMG_3385 IMG_3386

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Skola och behandling

September 4th, 2014

På måndag ska jag testa på en ny behandlingsform. Jag har nämnt det tidigare här och här. Behandlingen är utformad i likhet med dagvårdsbehandling, men den pågår endast var tredje vecka i totalt 22 veckor. Detta innebär att jag kommer att vara på SCÄ’s dagenhet klockan 9-16 varje vardag var tredje vecka, sedan återgå till vardagen som en “testperiod” i två veckor och därefter tillbaka till enheten.

Detta innebär att jag kommer att missa en hel del i skolan. Det som oroar mig mest är om jag missar lektioner med obligatorisk närvaro, eller inte kan lämna behandlingen för examinationsskrivningar. Det oroar mig även att jag inte kommer att hinna med att studera heltid, att inte klara av kurserna och sedan behöva läsa om dem. Det känns jobbigt att missa laborationstillfällen och att försöka planera andra tider med min labb-partner samt att få tiden att studera ikapp själv. För mig är det viktigt att klara av skolan, gärna så fort som möjligt och i alla fall i tid. Men bör det inte vara viktigare att bli helt frisk?..

Jag är garanterat inte den enda själen i detta universum som känner en oro över att välja bort studier framför behandling, men egentligen bör det väl vara ett självklart val att välja hälsa framför plugg? Plugg går alltid att ta igen, men ohälsa kan ge en men för livet. Jag tror att vi har för bråttom med att klara av allting.. och inte nog med det – vi ska även klara av allting så himla bra! Det har blivit viktigare för oss att leva upp till alla krav och akademiska förväntningar än att faktiskt må bra både fysiskt och psykiskt. Hur kunde vi få så förvridna prioriteringar i livet? 

Det är klart att jag tvivlar på att denna behandling är rätt för mig just nu, speciellt eftersom jag inte är “akut sjuk”. Men det finns ett inre vett som säger att det är bättre att ta tag i detta nu och må bättre senare, än att fortsätta vandra på en tråd, som kan spricka utav minsta vindpust, endast för att inte “missa” skola. Det är väl fullständigt logiskt att jobba med hälsan först! Visst, kanske det drar ut lite på studierna, men det gynnar garanterat prestationerna i skolan framöver.

Är det verkligen bättre att kämpa sig igenom en utbildning med ohälsa, endast för att bli klar så fort som möjligt?

Fråga mormor vad hon tycker. Eller din lärare. Eller din bästa väns moster. De flesta som varit med om både utbildning, arbete och helt enkelt hunnit skaffa sig bredare perspektiv på tid skulle aldrig påstå att ett år skulle vara bortkastat. Tänk bara på hur många som tar sabbatsår och reser, jobbar eller bara lever livet innan de pluggar. Tänk hur många som åker som utbytesstudent och kommer efter ett år pga det. Är det verkligen en dålig prioritering att ta ett år till att jobba med sin hälsa och sedan fortsätta med studierna? 

Mitt beslut är i alla fall att fortsätta läsa kurserna så gott jag kan. Klarar jag inte av att ta tillräckligt med poäng under denna termin så får jag helt enkelt läsa ikapp senare. Jag kommer inte att plocka bort kurser eller sjukskriva mig. Det är viktigt för mig att ha kvar min vardag så som den skulle se ut, men däremot behöver jag sänka kraven. Beslutar jag att fortsätta på Idun i behandling så ska jag göra mitt bästa med skolan – går det så går det, hinner jag inte så hinner jag inte. Huvudsaken är att jag mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp