“Från anorexia till fit”

May 27th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som använder träningen som ett medel för att bli frisk från anorexia. En del personer skulle hävda att de “byter ut en ätstörning mot en annan” och i många fall är det tyvärr så också. Det är lätt att träningen blir ett annat medel för att kontrollera vikt, kropp och energibalans istället för maten. Men det är faktiskt inte alls helt ologiskt att träning används som ett medel för att må bättre.

Den här terminen har jag studerar en del kurser inom näring, träning, stress osv. Även om jag kunde en del innan så har jag fått en djupare förståelse över hur det faktiskt fungerar.

Träning har visats ge många positiva effekter på humör, ork, självbild, självkänsla, självförtroende och allt där till. Sedan är det självklart viktigt att det man gör känns kul och motiverande för att få de positiva effekterna. Fysisk motion påverkar kroppen på molekylnivå i och med att utsöndringen av vissa hormon och signalsubstanser förändras.

Jag tror starkt att träning är ett effektivt medel för att få en person att må bättre i sig själv och i sin vardag, men jag vill höja ett finger för att det innebär inte att alla ska hänga på gymmet och lyfta skrot – utan det kan lika väl handla om längre skogspromenader eller som att springa marathon. Om man nu finner att det är roligt att gymträna, vilket jag tror att många gör tack vare de positiva effekterna det ger, så är det inte konstigt att man gärna vill göra det väldigt ofta. Det blir kul att träna för att bli fit – men egentligen gör man det för att det är någonting man mår bra av. T.ex. det boostar självbilden; man känner sig snyggare, det får en att känna sig mer kompetent; starkare, det ger en ett mål; ett syfte och det gör det lättare för kroppen att hantera faktorer som stress i vardagen.

Jag tänker mig att en person med ätstörningar ofta känner sig väldigt nere (låga halter av dopamin), tappar självkänsla och självförtroende, ätstörningen utgör större delen av ens självbild, känner sig svag, stressad och saknar syfte med livet. Det jag menar är att det är förståeligt att många övergår till en viss besatthet av träning istället för anorexia (eller andra ätstörningar) – det finns så mycket positivt med det! Men det är också förståeligt att bevaka det med ett kritiskt öga, för att träning har en tendens till att skapa destruktiva beteenden och det vill vi inte uppmuntra till.

Det är många som har lyckats använda träningen som ett hjälpmedel till att bli frisk från sin ätstörning. Förut var jag mycket mer kritisk till det och såg det mest som ett annat sätt att bibehålla kontrollen. Visst kan det vara så i vissa fall, men många har faktiskt lyckats skapa en mycket mer sund livsstil genom träning och det vill jag ändå respektera. Träning kan vara någonting som gör en sjuk, men det behöver inte vara sjukt att träna. Allt handlar om hur man förhåller sig till det; i vilket syfte och i vilken omfattning det görs.

Tags: , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spegeln visar sanning men man ser bara lögnen

January 1st, 2013

Jag ser mig i spegeln innan jag drar. En outfit som jag även bar upp två år sedan. Kläder som jag känner mig snygg i, kläder som jag vet passar. Jag känner igen mig, jag börjar likna någon som jag var förut. Anorexin tycker att jag ser tjock ut, men jag vet att tjock kan man omöjligt vara med ett bmi runt 17.

Det är inte tjockt att ha form på rumpan, man är inte tjockt bara för att armarna inte bara ser ut som ben och blodådror. Det min kropp håller på att formas till är smal. Inte mager, utan snyggt smal, hälsosamt smal.

Det jag ser i spegeln är lögn. Det jag ser, är det jag säger till mig själv. Vad vill du se i spegeln? Prova att säga det till dig själv varje gång du kollar.

Jag kände mig som sagt normalsmal/tjock igår innan jag gick ut. Jag var nästan helt säker på att det måste varit julchokladen som satts sig på kroppen nu och att jag helt plötsligt skulle gått upp i vikt. Men under kvällen fick jag ändå kommentarer om hur smal jag var. Det fick mig att tänka till igen, men lämnade mig osäker. Är jag väldigt smal eller inte?

Som sagt: på en underviktig vikt kan man knappast vara annat än smal.

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp