“…för att det får mig att må så jävla mycket bättre!”

August 18th, 2015

Ibland händer det att de ifrågasätter… likväl närstående som ytterst bekanta… men det gör mig ingenting längre. Förut hade det känts jobbigt – nästan som kritik – och det skulle leda till både irritation och osäkerhet, men inte nu. Nu spelar det inte någon roll vad andra tror, tycker eller tänker, för att jag vet vad som fungerar bäst för mig. Jag känner mig själv. Och jag känner mig säker i det.

Det kommer alltid finnas personer i omgivningen som ifrågasätter ens val i livet. Alla har olika åsikter som baseras på varje enskild persons erfarenheter. Men en själv måste ju göra val baserat på sina egna erfarenheter. 

Det kommer nog alltid vara lite speciellt att ha en ätstörning i bakgrunden. Personer som känner till det om en, speciellt de som varit med när man insjuknat, kommer nog aldrig riktigt att glömma det. De kan mycket väl komma att ifrågasätta ens kost- och motionsvanor. De gör det av välvilja, för de vill inte se en bli så destruktiv igen, men hos många kan det snarare skapa irritation och osäkerhet. För hur vet man om det man håller på med verkligen är friskt?

Jag vet. Jag vet nu vad som är friskt för mig. Jag vet vad jag mår bra av och då spelar det verkligen ingen roll vad andra tror. Jag vet varför jag hellre äter en sallad än pizza till middagen. Jag vet varför jag tränar flera dagar i veckan. Jag vet varför jag behöver ha middag inom en timme efter jag tränat intensivt. Jag vet varför jag äter mina proteinbars. Och jag vet varför jag gör de val jag gör i livet. Då är det fritt fram att ifrågasätta utan att det påverkar mig det minsta.

Jag tränar för att jag tycker att det är kul. Jag äter hellre en sallad för att jag tycker det är gott. Jag behöver äta mina måltider när jag är hungrig för annars mår jag inte bra. Jag äter mina proteinbars för att jag tycker dom är för jävligt mumsiga.

Och dessutom.. jag vet varför jag inte längre vill vara i ett förhållande med Rasmus och jag vet varför jag inte längre vill satsa på cheerleadingen. Fritt fram att ha åsikter, ifrågasätta och vara nyfiken på mina beslut. Jag vet varför jag gör de val jag gör – för att de får mig att må så jävla mycket bättre! 😀

Så välkommen till mitt liv. Här gör jag beslut som får mig att må bra. Hur gör du?

IMG_3978red

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Från anorexia till fit”

May 27th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som använder träningen som ett medel för att bli frisk från anorexia. En del personer skulle hävda att de “byter ut en ätstörning mot en annan” och i många fall är det tyvärr så också. Det är lätt att träningen blir ett annat medel för att kontrollera vikt, kropp och energibalans istället för maten. Men det är faktiskt inte alls helt ologiskt att träning används som ett medel för att må bättre.

Den här terminen har jag studerar en del kurser inom näring, träning, stress osv. Även om jag kunde en del innan så har jag fått en djupare förståelse över hur det faktiskt fungerar.

Träning har visats ge många positiva effekter på humör, ork, självbild, självkänsla, självförtroende och allt där till. Sedan är det självklart viktigt att det man gör känns kul och motiverande för att få de positiva effekterna. Fysisk motion påverkar kroppen på molekylnivå i och med att utsöndringen av vissa hormon och signalsubstanser förändras.

Jag tror starkt att träning är ett effektivt medel för att få en person att må bättre i sig själv och i sin vardag, men jag vill höja ett finger för att det innebär inte att alla ska hänga på gymmet och lyfta skrot – utan det kan lika väl handla om längre skogspromenader eller som att springa marathon. Om man nu finner att det är roligt att gymträna, vilket jag tror att många gör tack vare de positiva effekterna det ger, så är det inte konstigt att man gärna vill göra det väldigt ofta. Det blir kul att träna för att bli fit – men egentligen gör man det för att det är någonting man mår bra av. T.ex. det boostar självbilden; man känner sig snyggare, det får en att känna sig mer kompetent; starkare, det ger en ett mål; ett syfte och det gör det lättare för kroppen att hantera faktorer som stress i vardagen.

Jag tänker mig att en person med ätstörningar ofta känner sig väldigt nere (låga halter av dopamin), tappar självkänsla och självförtroende, ätstörningen utgör större delen av ens självbild, känner sig svag, stressad och saknar syfte med livet. Det jag menar är att det är förståeligt att många övergår till en viss besatthet av träning istället för anorexia (eller andra ätstörningar) – det finns så mycket positivt med det! Men det är också förståeligt att bevaka det med ett kritiskt öga, för att träning har en tendens till att skapa destruktiva beteenden och det vill vi inte uppmuntra till.

Det är många som har lyckats använda träningen som ett hjälpmedel till att bli frisk från sin ätstörning. Förut var jag mycket mer kritisk till det och såg det mest som ett annat sätt att bibehålla kontrollen. Visst kan det vara så i vissa fall, men många har faktiskt lyckats skapa en mycket mer sund livsstil genom träning och det vill jag ändå respektera. Träning kan vara någonting som gör en sjuk, men det behöver inte vara sjukt att träna. Allt handlar om hur man förhåller sig till det; i vilket syfte och i vilken omfattning det görs.

Tags: , , , , , , , , , ,

2015: våga, lita, förändra och må bra!

January 11th, 2015

Det här inlägget vill jag dedikera till det nya året vi nu har fått påbörjat. Det här året vill jobba med självkänslan – att våga säga nej när man inte vill och att lita på det egena omdömet. 

Redan under dessa första två veckor som passerat utav 2015 har jag mått så ofantligt mycket bättre i mig själv. Jag vet inte hur det kommer sig egentligen. Det enda jag kan tro har påverkat är att jag har gjort förändringar i mitt liv, som för mig, har varit rätt så stora:

  1. Tagit studieuppbehåll från KTH under vårterminen
  2. Börjar arbeta på McDonald’s igen, efter 4 mån ledighet
  3. Avsagt min plats i cheerleadinglaget
  4. Planerar att börja studera hälso-kurser på distans
  5. Släppt på “äta enligt matschemat” och börjat lita på mig själv igen

Detta har lett till att jag känner mig mer stabil i mig själv, jag och pojkvännen bråkar mindre, jag känner mig taggad inför att komma igång med terminen, känner mindre behov av behandlingen och känner mig mycket mer fri i vardagen! Mycket av detta är tack vare att jag stått upp för mig själv och mina egna behov och slutat med sådant som kännts tungt och börjat med sådant som känns kul. Det här är någonting jag vill fortsätta göra under resterande 2015.

Det är ju ditt liv och ditt nya år, så då ska du ägna det åt saker som du vill göra!

Ser verkligen fram emot att börja plugga igen när det är sånt här man ska studera:

kurser

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi är inte vårt utseende – det är endast en liten del av allt vi är

January 9th, 2015

Runt omkring oss av idag peppras vi med artiklar, instagram-konton, bloggar och bilder som uppmanar oss till att jobba hårdare för att få “den perfekta kroppen”. Till och med jag blir till viss del påverkad av detta – vem vill inte ha en snygg kropp? Det som anses vara snyggt är dock sällan någonting som bestämts av en själv, utan det blir den bild som media i slutändan tjäna mest pengar på att framhäva. Jag, du och alla andra kanske redan har en snygg kropp, men det blir oerhört svårt att tro på när vi ständigt blir präglad av att vi ska se ut på ett annat sätt. Kanske får vi höra att vi är snygga av våra nära och kära, vilket egentligen bör vara det som har störst betydelse, men på något vänster blir resterande delar av samhället de som får makt över hur nöjd man är med sin kropp och utseende.

Under gårdagens samtalsgrupp på Idun talade vi om ämnet “självkänsla”. Det här ämnet är otroligt basalt att ha i åtanke när man arbetar med ätstörningar, så det kan vi tala med om senare. Idag slog det mig med en boxhandske hur mycket det finns som driver på att vi ska tillägna mer och mer tid till träning och hälsosam kosthållning. Och hur, tyvärr, många blir påverkade av detta. Visst kan det vara bra i många fall att träna lite mer och äta lite hälsosammare, det är någonting jag själv skulle förespråka till viss del. Men det viktigaste är att man gör det för att man vill och mår bra utav det. Ingen ska känna sig tvungen att dag ut och dag in slita hårt med träning och begränsad kosthållning för att se ut på det sett som media framhäver som “snyggt” OM det inte gör en gladare i livet. Det slog mig helt enkelt hur mycket tid utav sitt liv många lägger ner på att förändra sitt utseende och hur liten del utseendet egentligen är utav hela ens personlighet och självvärde.

Jag tror att eftersom utseende är någonting konkret och lätt att ta på, så blir det lättare att identifiera sig själv med det än hela det abstrakta “jaget”. För “jaget” består utav så otroligt många delar att det inte går att greppa. Tänk om vi skulle börja värdera oss själva i allt det “jag” innebär istället för vilken vikt jag har, vilket hårfrisyr jag har, hur synliga musklerna är eller hur stor rumpan, brösten, näsan och låren är. Tänk om media kunde visa personer som gjort något gott mot sig själva och/eller världen. Tänk om vi fick läsa om “5 tips till att känna dig mer nöjd i livet” eller “så gör du för att stå upp för dig själv”. Ja, då skulle förmodligen stora delar av mediebranschen gå i konkurs, men mänskligheten skulle garanterat ha en bättre självkänsla i större utsträckning är vad vi har idag.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det positiva med resan från helvetet

February 8th, 2014

Hej! Kan inte du göra ett inlägg om vad som är “bra” med att ha genomgått en ätstörning och tillfrisknande? Det är så mycket dåligt, och det är väldigt ångestfyllt… Att man har slösat bort så mycket av sitt liv osv. MEN jag vet att det finns bra grejer med att ha kämpat sig igenom sådant här med, du om någon borde ju veta, så tänkte du kanske kunde skriva lite om det? :)
– Emma

Så sant som du skriver Emma, så kan det verka som att det är mycket dåligt i ätstörningen. Det är också sant att det finns “bra” saker med att ha genomgått en sådan resa. Vi börjar med att dela upp resan i en insjuknande-, sjuk-, tillfrisknande- och frisk del:

Insjuknandet i ätstörningen
Aningslös om vilken kamp som väntar en, finner man trygghet i ätstörningen. Glädjehormon sänds ut när man lyckas tappa i kilon. Kanske märker man att det börjar gå för långt, men aldrig tror man att man kommer att bli så sjuk.

Sjukdomen
Mörker, kyla och svaghet. Ångesten bestämmer och ätstörningen har övertaget. Livsglädjen försummas i sjukdomens tvångsbeteenden och deprimerande tankar. Sjukdomen följer med överallt och tvivlet om att man någonsin kommer kunna må bra igen är som bortblåst.

Tillfrisknandet
När man på riktigt fått nog. När man börja inse att ens liv kan vara så mycket mer än detta. När man bestämmer sig för att anta kampen och börja sträva mot ett sundare liv. Ätstörningens tankar finns fortfarande kvar, men beteendet börjar förändras till något sundare och inställningen till livet blir något ljusare för varje vecka.

Friskhet
Att bli frisk från ätstörningar är svårt att definiera. Det är en sak att bli frisk från sin diagnos, men en annan femma att faktiskt bli fri från tankarna.

Vad är det positiva med att tillfriskna?
Det skulle nästan vara lättare att besvara frågan “Vad är INTE bra med ett tillfrisknande?”, för svaret på den frågan skulle vara ätstörningen och insjuknandet. Det finns väldigt få positiva saker med att bli sjuk, men tusentals bra saker med att tillfriskna. Jag önskar ingen människa i denna värld att genomlida en sådan brutal och självförstörande psykisk sjukdom, men jag önskar alla som fallit ned i fasans makter att anta kampen därifrån.

  • Mer värme
  • Godare mat
  • Socialare liv
  • Mer ork
  • Känslan av glädje
  • Logiska tänket
  • Lugnare kropp
  • Bättre sömn
  • Lättare att fokusera
  • OK att träna
  • Kunna njuta av mat i sällskap
  • Starkare hår
  • Kunna sprida glädje
  • Insikt
  • Ökad självkänsla
  • Mindre press
  • Lättad kontrollbehov
    ..och mycket mer därtill!

Det finns många faktorer som är positiva med att tillfriskna. Förutom en garanterat förbättrad fysisk hälsa så arbetar man upp ett hälsosammare tankesätt. När man genomgått en sådan inre resa; från att ha varit riktigt sjuk till att kunna öppna sina ögon och utveckla en djupare förståelse över sig själv, sjukdomen och livet, tror jag att man blir stabilare på jorden är många andra människor. Man finner en medvetenhet hos sig själv och många tankar utvecklas till att värdera livets ting på ett sundare sätt. När man försvunnit från livet ett tag och varit nära på att fastna för evigt i mörkret, lär man sig samtidigt att uppskatta ljuset mycket mer. Den positiva inställningen till omgivningen, förmågan att ta saker med en nypa salt och inse vad som verkligen spelar roll i livet, är nog de mest fantastiska sakerna som denna sjukdomsresa har bringat mig. När man blir friskare från ätstörningen jobbar man samtidigt med att hitta sig själv och sina värderingar i livet. Det är en personlighetsutveckling som jag endast kan vara tacksam för. Jag kan nu känna att jag är nöjd med mig själv. Jag är övertygad om att när jag är helt frisk kommer jag att stå orubbligt stadig med mina fötter på jorden och flygande med händerna i luften. Det är någonting som är tillräckligt “bra” för att fortsätta kämpa emot ätstörningarna.

Så mycket gladare, så mycket sundare och så mycket tryggare i mig själv!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fokus bör ligga på sitt eget liv och inte de som existerar på nätet

October 13th, 2013

Är vi inte extremt besatta av andras livsvanor och att jämföra oss med dem? Är det bara jag som anser att det är extremt tidskrävande att hålla koll på vad alla andra har för sig och hellre lägger den tiden på att fokusera på mitt liv?

I takt med att sociala medierna växer och utökar sig till flera olika forum, ökar också möjligheterna att dela med sig av sin vardag. Fler och fler tar del av dessa nätverk, dels av eget intresse men säkerligen i många fall också pga grupptryck. Finns man inte på Facebook så blir det genast mycket svårare att vara delaktig i det som sker runt omkring en.

Är jag emot utvecklingen av sociala forum? Nej, tvärtom. Jag tycker att det är fantastiskt hur tekniken kan utvecklas och samhället förändras. Däremot ställer jag mig konfunderad kring hur det kan komma sig att så många intresserar sig i andras liv. Det behöver absolut inte vara något negativt, men jag tror att det finns en stor risk att man börjar jämföra sig med andra. Min uppfattning är att många också gör det (mer eller mindre medvetet).

När man jämför sig med andra leder det en del fall till egen tillfredsställelse (genom att man känner sig bättre/snyggare), men i de flesta fall bidrar det till sänkt självkänsla. Man ska inte behöva känna att man är bättre än andra, utan man ska känna själv att man är tillräckligt bra. Det kommer alltid finnas de som är bättre, snyggare, smartare och smalare. Det får en knappast att må bättre av att jämföra sig med dessa. I ditt liv är det du som ska må bra, din kropp ser ut som den gör och du har de vanor som du vill. Visst kan det vara intressant att veta hur andras liv ser ut, visst kan det vara kul att jämföra, men se då till att inte sugas in i alla påtryckningar som de sociala medierna sprider. Se till att leva ditt liv så att du mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hantera misslyckande

May 27th, 2013

Att misslyckas upplever vi alla att vi gör någon gång i livet. Visst är det en obehaglig känsla. En känsla som ofta framkallar ångest, besvikelse och andra negativa tankar. Misslyckande påverkar självförtroendet och har man låg självkänsla blir man extra känslig för dessa ‘misslyckanden’.

I perioder där vi mår bra är ofta perioder som livet flyter på och man märker framsteg hos sig själv. Det kan antingen bero på framgångsrika prestationer eller glädjande överraskningar. Dessa framgångar varar dock inte för evigt. Livet har sina vändningar och det är just det som gör livet spännande. Vad vore en film utan toppar och dalar? 

Lika som att pinan sällan varar för evigt, varar lyckan inte heller för evigt. När flytet vänder och saker och ting slutar gå som man önskar är det viktigt att behålla en god inställning. Vi kan inte identifiera oss med våra prestationer. Vi kan inte värdesätta oss själva med det vi gör. Det vi gör och presterar påverkas av omgivningen och livets cykel. Som jag nämnde ovan så kan inte livets kurva alltid ha en positiv andra derivata. Ibland blir den negativ, vilket innebär att lyckan avtar. Observera att kurvan även kommer att vändas uppåt inom kort!

Om man låter dessa ‘misslyckanden’ tära på en så låter man också negativa tankar att influera ens tillvaro. Hur blir man lyckligare av att tänka negativt? Det finns ingen som helst anledning till att trycka ned sig själv ytterligare när livet ger en motgångar. När taket faller in måste man ta i lite hårdare för att orka hålla det uppe. Väljer man att låta takraset slå ned en så blir det lätt att man tar med sig väggarna också.

Med negativ inställning ligger man helt plötsligt där på marken i ett tomt hem. Har man hamnat där så är det inte för sent att börja bygga upp sitt hus från grunden. Det kommer man alltid till att kunna göra. Men vem vill tillbringa hela sitt liv med att bygga hem från grunden? Har inte taket fallit ännu så är det värt att kämpa för att hålla det uppe. Underhåll det så gott du kan, för med ett stabilt tak över huvudet blir det lättare att känna trygghet och lycka.

När taket rasar, när misslyckandet stiger en till huvudet, när ångesten kommer och när mörkret börjar falla – då har man alltid ett val: hur vill du tänka kring detta?

Jag har garanterat failat min tenta. Det tär på mig. Omständigheterna såg ju ut som de gjorde iof, men det fanns en självklarhet att jag skulle klara det ändå. Då hade jag blivit så nöjd! Men nu när jag inte gjort det… ska jag bli missnöjd?

Nej, varför ska jag ens känna mig mer/mindre nöjd beroende på hur bra jag presterar, beroende på hur duktig jag visar mig vara? Om det är något som man ska känna sig nöjd över så är det hur man kan hantera motgångar, hur man kan bemöta negativitet med positiva tankar och hur man kan se på ‘misslyckande’ och tänka på vad man fått ut utav det, istället för vad man gått miste om.

Är det inte bättre att lära sig hantera ‘misslyckanden’ istället för att göra allt i försök att undvika dem?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns inga misstag, det finns bara erfarenheter

January 15th, 2013

Hej! Undra hur du gör för att peppa dig själv? Jag har problem med att jag har enorma krav på mig själv, måste alltid lyckas och inget får gå fel. Mår fruktansvärt för detta. Har du något tips på hur man sänker kraven och gör det okej att ”misslyckas” och göra fel? Hur har du gjort?
Tack för svar. Älska din blogg och alla fina ord som finns på den! Den får mig att orka kämpa! KRAM
– Ottilia

Hej vännen! Framför allt så peppar jag mig själv genom att peppa andra. Det finns ingen mening med att säga alla kloka saker utan att ta åt mig utav dem själv.

Det är vanligt att folk med ätstörningar har höga ambitioner och många krav på sig själv. Detta gäller även mig. När jag verkligen vill någonting så kan jag gå genom eld och vatten för att få det. När jag lyckas så älskar jag mig själv mer än något annan, men när jag misslyckas så orkar jag inte med livet och vänder mig till ätstörningen.

Det är inte konstigt att man mår dåligt av att misslyckas. Det blir en besvikelse på sig själv och har man inte tillräckligt stark självkänsla i grund och botten så faller man lätt ihop. Därmed behöver man hitta värdet i den man är och inte det man gör. Vi alla gör “misstag”, ingen är perfekt och ingen kommer någonsin kunna vara det ur alla synvinklar.

Sedan jag började jobba emot anorexin har jag blivit starkare på många håll och kanter i mig själv. Jag ser inte livet på samma sätt som innan. Innan hade jag så många “måsten”, krav och ambitioner. Nu lämnar jag dörren öppen för framtiden för att jag vet att det sällan går som man har tänkt. Saker och ting förändras hela tiden i ens omgivning och man måste vara anpassbar. En själv förändras med tiden och man möter på nya hinder på vägen. Inte bara hinder utan också nya möjligheter.

Jag har lärt mig att acceptera “felen”. Ibland går det bra och ibland går det helt enkelt åt helvete. Det finns ingen anledning att sluta bara för att det gått åt helvete, för så småningom kommer det att gå bra igen. Går det dåligt en period så blicka framåt, det kommer att gå bättre. Går det bra en period så passa på att njut av stunden för den varar inte för alltid. Den bästa tanken som jag i stort sett lever för nu är:

Det finns inga misstag, det finns bara erfarenheter.

Med det vill jag säga att man måste se det positiva när saker inte går som man har tänkt sig. Gå inte runt och grubbla på vad du har gjort fel, utan tänk på vad du fick ut utav det. Om inget annat så fick du lärdom av det. Du är en eller flera erfarenheter rikare, du har blivit klokare! 😀

Även om det gör mig så mycket gladare när jag lyckas. Det är väldigt viktigt för mig och får en att må så bra. Jag har haft turen att vara bra på att lyckas och det är nog den egenskap som jag älskar mest hos mig själv. Samtidigt som jag väldigt ofta har perioder där allt bara skiter sig. Men idag hatar jag inte mig själv när det går dåligt. Idag är jag inte rädd för att misslyckas – det ger mig större chanser att lyckas i framtiden.

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

A time for our selves – A time for change?

January 8th, 2013

Den här veckan är det många som börjar en ny termin. Det må vara ett nytt år men för de allra flesta så är det en liknande vardag man kommer tillbaka till. Det är samma vänner/kollegor och liknande rutiner. Men med ett nytt år så vill man göra nya förändringar. Hur ska man konfrontera vardagen med förnyelse, när allt är desamma som innan?

Förändringar är skrämmande, inte minst när det handlar om livsavgörande förändringar. Människan är däremot väldigt duktig på att hantera dem, vi är väldigt anpassningsbara. Men människan gillar inte att vara oförstående och det som komma skall kan vi inte veta i förväg. Detta är en rädsla som hindrar oss ifrån att genomföra den förnyelse vi önskat. Rädslan för det ovetande.

Vi har nog alla mer eller mindre en bild av oss själva och den person vi skulle vilja vara. Det är sällan.. mycket sällan som denna bild och person är samma.

People don’t change. But they can! They just don’t because it’s easier not to.
One Tree Hill

Andra har en bild av oss. Vi har en bild av andra. Jag hörde en gång någon säga att vi är så som andra ser oss. Men jag vill påstå att det personen hade fel, för vi är så som vi ser oss själva. Vi kan varken vara eller veta mer än vi gör.

Jag har läst om många som skrivit att de oroat sig över att komma tillbaka tillvardagen och möta andras blickar och bedömningar. “Hen med anorexi har börjat äta igen”, “Vad hen har gått upp under julen”, “Vad mycket gladare hen ser ut” osv.  Det kan vara skrämmande och oroväckande över vilka förändringar som folk kommer att lägga märke till. Bara för att de uppmärksammas behöver inte betyda att det är något fel med dem. Snarare positivt! Men huvudsaken, det viktigaste är att du genomför dessa förändringar för att du vill göra det och för att du mår bra av dem. Ibland behöver en själv vänja sig med en förändring innan man inser dess positiva effekter på tillvaron.

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp