Som frisk…

March 9th, 2017

Nu är det ungefär fem hela år sedan jag först började insjukna i ätstörningar. Det känns som evigheter sedan. Då var jag en vilsen tonåring med låg självkänsla och stort bekräftelsebehov. Min värdighet låg i mina prestationer. Länge hade jag inte mått bra, utan att riktigt förstå varför. Jag kände mig ensam. I princip under hela min barndom. Anorexia gav mig en vän, bekräftelse och något att prestera i – och faktiskt lyckas. Jag hade självkontroll, jag såg resultat, jag klarade något många andra människor inte hade disciplinen till. På något sätt var jag bättre. Trodde jag. Egentligen blev jag svagare och mer ensam än någonsin…

En sådan komplex sjukdom som tillsynes kan förklaras så enkelt. “Ät bara“. Hur kan det vara så svårt?

Nu, flera år senare kan jag ha svårt att begripa hur det kunde vara så komplext. Idag “äter jag bara”, som kroppen vill. Men det är så mycket mer till sjukdomen än det som flyter på ytan. Där på botten slåss man med hajar, och ändå tror man att det är en lättare väg i livet. Jag må ändå säga att gräset är grönare på andra sidan, men det är ingen dans på rosor bara för det.

Som frisk…

…bryr man sig fortfarande om hur man ser ut, men inte i lika stor utsträckning.

…vill man fortfarande äta hälsosamt, men äter gärna onyttigt när suger faller sig in.

…känns det fortfarande inge roligt när vågen visat mer eller man har blivit en storlek större, men det finns andra saker som är viktigare.

…jämför man sig fortfarande med andra, men trivs ändå bra som man är.

…stöter man fortfarande på utmaningar, men låter sig inte bli destruktiv i beteendet.

Kom ihåg!
Frisk och sjuk går inte att mätas som svart och vitt. Det är något relativt och du kan alltid vara mer frisk idag än igår.

challenges strength

Tags: , , , , ,

I choose life

July 12th, 2016

Hej alla kära,

Det känns på tiden att göra en uppdatering här.

För fem år sedan var min viktnedgång i full rulle. Runt 10 kg tappade jag mellan våren och hösten, och sedan ytterligare enstaka kilogram till min bottenvikt. För ungefär fem år sedan började jag passera den vikt jag stabilt ligger på idag. Jag tappade kontrollen och det handlade inte längre om att jag ville bli smalare för att se snyggare ut. Jag blev sjuk i anorexia, och mer om den sjukdomen kan ni läsa på bloggen.

När jag läste om och fick höra om att vägen tillbaka kommer att bli lång trodde jag inte på det. Ett långt tag gick jag och själv trodde att det bara var att börja äta mycket igen, bara jag ville… Så var inte fallet. Anas tankar blev djupt inpräntade och att gå emot dom lämnade en med en enorm ångest som i sin tur lockade fram ännu sjukare beteenden.

På den här bloggen har ni kunnat följa med mig genom min resa från och med då jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Många gånger har jag berättat för er om hur mycket mer glädje jag känner och hur mycket friskare jag upplever mig vara, för att senare i efterhand göra tillbaka blickar och kunna identifiera kvarliggande sjuka beteenden. Jag har aldrig ljugit för er. Likt som många andra ting i livet behöver man ibland gå igenom vissa saker flera gånger för att verkligen lära sig i det långa loppet. Att förändra sina tankemönster och sitt beteende sker inte över en dag, men däremot kan man under en dag ha förändrade tankemönster och beteenden. Det är vad jag har valt att fokusera på; de perioder som fått mig att känna mig stark och levande.

Att ha varit sjuk i ätstörningar gör det också svårt ibland att skilja på om det är sjukdomen som får en att må dåligt, eller om det är andra faktorer som lockar fram sjukt beteende för att man mår dåligt.

Jag gick ett år i behandling på SCÄ för något år sedan, medan jag i efterhand förstår att det egentligen rörde sig om utbrändhet och en skadad relation med min partner. I en sådan period blir det lätt att tappa sig själv, och att återgå till sjukdomen.

Om jag idag tillämpar sjuka beteenden så bottnar det sig oftast i någon form av osäkerhet. Oftast gör jag det mer eller mindre medvetet. I stunden kan jag ta beslutet att det är okej, det är okej en gång att kräkas när jag proppat i mig godis tills jag blivit illamående. Det är okej i en stressig eller känslomässig period i livet att isolera mig lite extra och lägga stort fokus på mina träningsresultat. Det är heller inte hela världen om jag i någon period känner att jag vill räkna kalorier för att jag känner mig osäker över hur mycket jag äter. Jag dör inte. Jag faller inte tillbaka i skiten för gott. Det jag gör är att jag tillämpar gammalt beteende som varit metoder för att hantera jobbiga känslor. Det är definitivt inte de bästa metoderna, men det är inte alltid vi har kapaciteten att välja de bästa utvägarna. Det varje varje dag som man orkar ta itu med motgångar. Framför allt, är inte ätstörningen (för mig) längre ett sådant stort problem att det alltid är värt att prioritera. Det finns andra saker i livet som påverkar mig och mitt välmående i betydligt större utsträckning.

Är jag frisk nu? Mitt svar blir att det är relativt. För varje år som går ser jag mig själv som friskare och att identifiera mig som sjuk i ätstörningar känns ganska långt bort. Däremot har jag varit det och det har självklart påverkat min livsstil idag. Jag tycker hälsofrågor är oerhört viktiga, jag älskar verkligen att träna (det är jag-tid), jag tycker det är intressant med hur mat påverkar oss och jag förstår att det är en själv som måste ta tag i sina problem – ingen annan kan göra förändringarna åt dig. Och nu när vi ändå kom in på det, skulle du vilja att någon annan gjorde det? Jag är hellre stolt själv över det jag åstadkommit på egen hand. Det stärker mig!

Så fem år senare.. Jag har fått erfarit en hel del. Gått från sjuk i anorexia, till utbrändhet, till funderingar om att vara bipolär eller bara fullständigt knäpp i huvudet, till att i slutändan inse att jag är fan en helt jävla normal människa och jag väljer själv hur jag ska leva.

Varje gång jag kommer på mig själv automatiskt göra friska val infinner sig någon form av stolthet. Jag gör det för att det känns så självklart, för att det är det jag vill i stunden, inte vad jag borde utan vad jag vill.. och helt utan ångest – bara ren och skär stolthet. Ja, det är så jag väljer att leva.

I choose life.

Kramar,
Soelas

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Frisk idag och sjuk imorgon

February 26th, 2016

Nu för tiden blir det inte många uppdateringar här på bloggen. Jag skriver nu mera mest på hälsosoffan, men det jag vill säga idag faller sig bättre in på denna bloggs tema.

Tror ni att man kan vara frisk resp. sjuk fast i olika forum? Tror ni att i vissa sammanhang i livet kan man tyckas vara helt frisk från sin ätstörning, medan i andra situationer verkar den träda kraft som om den aldrig försvunnit? Som om det inte vore någonting man bar med sig hela tiden utan snarare någonting som formas beroende på omständigheterna…

Dessa omständigheter kan vara sådant som finns både inom- och utanför sig själv. Det kan vara ens egna tankar, känslor och föreställningar som framhäver ätstörningen likt väl och/eller i samband med vardagssituationer och omgivningens agerande.

Kan man vara frisk (på riktigt frisk) i vissa tillfällen, men sjuk i andra? Kan man vara lite av både och men bara i olika situationer?

Vad tror ni?

Tags: , , ,

Är du frisk eller sjuk?

November 21st, 2015

Vet du vad?

  • Om du skriver på sociala medier att du är stolt över att du haft ett sådant bra träningspass så är du sjuk.
  • Om du lägger upp en bild på att du ätit kvarg till mellanmål så är du sjuk.
  • Om du väljer en sallad när du ska äta ute med vänner så är du sjuk.
  • Om du tackar nej när någon bjuder på sötsaker så är du sjuk.
  • Om du säger att du hellre tar en promenad än bussen dit du ska så är du sjuk.
  • Om du undrar vad det är för någonting i maten så är du sjuk.

Om du överhuvudtaget gör eller säger någonting som kan förknippas med ätstörningar så kommer du alltid att förbli sjuk. I alla fall är det vad omgivningen tenderar till att tro.

Låt mig få omformulera ett mycket väl känt citat:

Frisk är vad frisk gör.

Frisk tränar ibland, och ibland inte. Vid tillfällen vill frisk dela med sig av något som frisk tycker har varit bra, och ibland håller frisk det hellre för sig själv. Frisk tycker om flera olika maträtter, ibland vill frisk ha en rejäl köttbit och ibland är frisk mer sugen på en sallad. Frisk äter gärna goda saker, men ibland är faktiskt inte frisk sugen på godis – och tackar då nej. Frisk kan vara lat och ta bussen till skolan de flesta mornar, men ibland känner frisk att det vore skönare att få röra lite på sig. Frisk är nyfiken på vad kompisens goda maträtt består av och frågar.

Varför får inte f.d. sjuk också göra som frisk? Kommer sjuk aldrig att få kalla sig friskFrisk får ju göra vissa saker som sjuk också gjorde, bör inte sjuk också få göra sådana saker som frisk?

I detta fall tror jag att allt för många har ett “antingen-eller-tänk”. Att antingen är man frisk eller så är man sjuk. Jag tror inte att det fungerar riktigt så. Jag ser det snarare som en tallinje och att man befinner sig någonstans däremellan. Kanske kan man till och med lägga till fler axlar för att kartlägga en persons hälsa (?). Men jag tror definitivt inte att det är svart eller vitt i detta fall. Man måste se till helheten och inte döma utefter enstaka händelser eller vissa delar av en persons liv. Så varför måste vi klassa oss som frisk eller sjuk?! Kan vi inte bara bestämma att vi alla ligger någonstans där emellan och sedan observera vilken riktning det går i?

Jag vill bli stämplad för “ätstörd” lika lite som att du vill bli dömd för den person du var för 5 år sedan. Alla människor utvecklas och går framåt i livet. Vad nyfiken på det istället för att ständigt jämföra med det förflutna.

Blir det inte fel när vi tillåter friska människor att göra “sjuka handlingar” utan att klassa dem som sjuka, men om du en gång varit sjuk så får du aldrig i ditt friska liv göra en sjuk handling?! Bör inte alla kunna vara friska på samma villkor i slutändan?

Tags: , , , , , ,

När Ofelia blev sjuk

November 10th, 2015

En gång i tiden fanns det en liten och duktig tjej Ofelia. Uppfattades ofta av vuxna i skolan som en tyst och blyg tjej, men som alltid lämnade in läxorna i tid. Ofelia var sällan ensam på rasterna, men hon kände sig ändå aldrig tillräckligt populär bland vännerna. När Ofelia började komma in i tonåren började mycket kretsa kring utseendet. Hon kände sig inte lika snygg som hennes vänner – varför blev alltid killarna intresserade av dem och inte hon själv?

Det var inget fel på Ofelia, men ändå kände hon sig inte tillräcklig. Hon kände sig ofta en aning utanför även om hon satt mitt i gruppen. Hon kände sig ofta bortvald även om hon aldrig behövde vara ensam. Hon kände inte att hon passade in lika bra som alla andra och förstod inte varför.

Ofelia har sedan några år tillbaka hållit på med lagidrott. Hon har väldigt höga krav på sig själv och vill gärna bli bäst och det ska också gå väldigt snabbt. För det mesta brukar hon också lyckas med det. I alla fall att bli tillräckligt bra för att bli antagen till det mest avancerade laget i den föreningen hon tillhörde. Men där blev hon inte bäst längre. De andra tjejerna i laget hade tränat i sporten mycket längre än vad hon själv hade och det blev svårt att konkurrera med dem. Hon blev satt som reserv på tävlingar och kände sig inte med i laget där de flesta även var några år äldre.

Ofelia var envis. Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte allt visa dem (!) och började träna extra på fritiden.

I och med att Ofelia kom in i puberteten samt att hon tränade började kroppen forma kurvor som killarna tenderade till att uppskatta. Ofelia som tidigare känt sig osynligt bredvid hennes vänner i närheten av killar började utvecklas till en riktig killmagnet. Vilken boost!

Nu tränade Ofelia både för att bli bäst i laget och vinna killarnas uppmärksamhet. Och framåt gick det. Hon blev den som tränade mest på gymmet utav alla i laget. Hon var den som sprang snabbast under uppvärmningsrundan och den som kämpade längst i jägarstolen. Men det som Ofelia blev gladast över var att hon började äntligen tappa lite fett kring buken.

Ofelia har aldrig varit en särskilt stor tjej, men i och med puberteten fick hon lite mer kurvor. Hon försökte under perioder äta mindre, men det resulterade endast i att hon överåt på kvällarna. Det var inte förrän nu som hon verkligen tänkte ta det på allvar och bli “nyttig”. Nu tränade hon som mest och började även äta mindre portioner (för det hade hon läst var bästa sättet att bli av med fett).

I och med en skada kunde Ofelia inte träna fullt ut på några veckor och då slog den henne “då kan jag inte äta så mycket som jag gör nu” och hon började bli hårdare på sig själv över vad hon stoppade i sig. Portionerna minskades, och så småningom även vikten. Hon kände sig snyggare och snyggare. Konditionen blev bättre och bättre. Musklerna blev starkare och starkare. Kommentarerna kring utseendet blev fler och fler. Träningsmängden ökades och ökades, samtidigt som maten minskades och minskades.

Ofelia blev sjukare och sjukare. Till sist var varken lagträningarna eller killar aktuellt. Hon hade fått Anorexia Nervosa och kom till att ägna resten av tonåren med att kämpa emot sjukdomen och för sitt liv. Det var så behovet av att känna sig duglig övergick till något så destruktivt som en ätstörning. All denna träning och svältande gjorde henne varken snyggare eller starkare. Hon har nog aldrig känt sig så äcklig och svag som när ätstörningen tog över.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Jag älskar fortfarande träning och vill äta balanserad mat”

October 22nd, 2015

I detta inlägg hänvisas det till några stycken ur Elina Sundströms bok HälsohetsHennes ord satte mitt i prick på mina tankar just nu, så jag hade inte kunnat formulerat det bättre själv.

IMG_4066IMG_4065

 

Under den senaste tiden har jag blivit ifrågasätt när det gäller mitt tillfrisknande. Det är ingenting som är konstigt. Det är väntat att personer i omgivningen kommer granska ens uppvisande beteende och göra en egen bedömning huruvida personen i fråga kan klassas som frisk eller inte. Men som Elina så väl beskriver behöver det inte vara sjukt att vilja äta näringsrik mat och röra på sig. Man ska inte behöva proppa i sig godis framför andras ögon och lägga träningsdojorna på hyllan för att klassas som frisk.

Oavsett om man har haft en ätstörning eller inte så är “bra” mat och motion fortfarande hälsosamt. Att välja frukt framför en bulle, eller träningsresa framför solresa behöver inte vara sjukt. Allt handlar om varför man gör det. Är det ett tvång eller någonting du själv faktiskt mår bra av?

Att vara frisk handlar om att lika gärna kunna välja en sallad som en pizza när du beställer på restaurang, men att du tar det som du vill ha i stunden. Om du känner dig riktigt sugen på en pizza är det pizzan du ska välja, om du känner mer för en svalkande sallad ska du också få välja att äta den. Det ska man inte behöva förklara för någon.

Jag gör medvetna val när det kommer till min kost och träning. Det handlar om att jag vill leva sunt men utan krav och begränsningar. För mig är det inget lidande att inte äta godis och chips på en fredagskväll. Det är ingenting som tilltalar mig. Visst kan jag smaka lite, men det finns så mycket annat gott jag hellre smaskar på. Och för mig är det ingen pina att släpa mig till gymmet efter skolan. För det mesta längtar jag efter att få åka dit. Det är mitt ställe där jag hämtar ny energi till att orka med andra ting i vardagen. Ibland finns inte motivationen och då försöker jag skapa någon form av rörelse på andra sätt (yoga, promenad etc.). Inte för att förbränna kalorier, utan för att både min kropp och psyke mår bättre av ökad blodgenomströmning. Jag sover bättre, jag äter bättre och jag tänker bättre.

Jag menar inte att alla människor måste vara matintresserad och älska träning för att vara hälsosam – inte alls! Alla är olika och det är här som Elina också menar att man måste lära känna och vara ärlig mot sig själv. Gör jag det här för att jag vill och mår bra av det, eller gör jag det pga ångest och kontroll?

Anledningen till jag att jag inte längre upplever att mat är något större bekymmer för mig är för att jag är medveten om mina val. Folk kommer till att kritisera och ifrågasätta – det får man räkna med. Det kan kännas lite tråkigt att ha ett vakande öga över axeln när man lägger upp sin middagsportion eller ständigt få misstänksamma blickar när man tackar nej till efterrätten. “Svälter hon nu igen?” Kanske folk tänker. Men att skippa en efterrätt en gång påverkar min vikt lika mycket som om jag skulle ta dubbla portioner en annan gång = ingenting!

Det handlar inte om vilka val man gör utan om varför, och jag vet varför så fråga mig hellre än att dra förhastade slutsatser. Det som syns på sociala medier är endast en mikrodel av verkligheten.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

“solen skiner inte alltid på toppen av berget”

September 22nd, 2015

Jag ska vara ärlig med er.

Det kommer kännas konstigt, att inte längre ha en behandling att gå till. Det kommer kännas ovant, att inte längre känna dig tvungen att gå upp i vikt. Du kommer bli chockad, över att det inte längre känns ångestfullt att äta. Och det kommer vara svårt att tro, att man någonsin varit sjuk.

Det kommer även tillfällen när du längtar tillbaka. Det kommer finnas dagar du inte vet vem du är. Du kommer att bli triggad till att bjuda in ätstörningen i ditt liv igen. Och du kommer tro att det skulle få dig att må bättre.

Men du kommer också till att kunna påminna dig själv om varför du lämnat sjukdomen bakom dig. Du kommer kunna vara stark nog att stå emot. För du kommer veta att livet inte är bättre med Ana, och att du är mycket gladare som frisk.

Det känns viktigt för er alla att veta att solen skiner inte alltid på toppen av berget. Och även Gud har sina tvivelaktigheter. Det som skiljer sommar från vinter är att man vet att efter natten kommer dagens ljus att återigen skina och man kan kliva upp ur sängen med värme inombords. När hettan blir som värst kanske man längtar efter vinterns kyla, men det vi egentligen behöver är att ta oss ett svalkande bad i sjön så kommer vi återigen uppskatta de strålar som värmer vår kropp.

Jag skulle inte vilja leva ett liv utan toppar och dalar. Motgångar är det som gör oss starkare och funderingar utvecklar medvetandet. Det är okej att tvivla, men i tilltron om att man i slutändan landar i det som gynnar en i längden.

Tags: , , , , , , , ,

Viktstabilitet

September 9th, 2015

Vill bara klargöra en sak från mitt senaste inlägg där jag skrev att “Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram […]“. Det var den lilla slängen av ätstörning som fortfarande finns kvar som skapade en liten oro, men som den kämpande sidan av mig ville finna acceptans för istället “[…]med det får det la ha varit värt 😉 […]“.

Verkligheten ser dock sålunda ut att mer ätande och inget som helst tränande under fyra dagar resulterade i ingen som helst viktförändring – är det inte fantastiskt hur en hälsosam kropp alltid strävar efter sin jämvikt och håller hårt i balansen?

Jag har legat viktstabil (+/- 0,5 kg) under flera månaders tid nu, utan att äta enligt något matschema och trots att jag tränar utan förutbestämda begränsningar. Kanske går det ändå att förstå att några dagars förändringar inte kommer att leda till drastiska resultat. 

Det är förmodligen fler än mig som åker på en höstförkylning denna årstid. Med mina erfarenheter i ryggsäcken vill jag understryka det som många redan påstår att våga vila. Man tror gärna att man är superman och kan bli frisk genom att köra på som vanligt, men risken är enormt stor att man tvungen att vara sängliggandes ännu längre bara för att man otåligt nog inte kunde lyssna på kroppens första signaler på sjukhets-symptom. Så återigen våga vila annars kommer vägen tillbaka bli betydligt längre. Du kommer inte bli tjock på några dagar.

Tags: , , , , , , , ,

A new era has begun

June 16th, 2015

Jag är mitt i någon som jag skulle kalla sökande efter balans. Jag lever inte längre i sjukdomen, men heller inte fullständigt i det friska. Ibland slår kroppsfixeringen och matkontrollen till, ibland ser jag endast till de kortsiktiga resultaten och ibland tror jag att jag aldrig kommer kunna släppa ätstörningen helt. Men så småningom inser jag att det handlar inte egentligen om hur min kropp ser ut, eller hur mycket jag äter på en dag, utan det handlar ju faktiskt om att jag ska känna en stabilitet genom hela livet – att jag ska må bra.

Jag accepterar även att jag inte vet exakt hur jag ska äta, träna och leva för att må som bäst. Så nu tillåter jag mig att faktiskt prova mig fram. Det är det vi alla måste göra. Det finns inget exakt rätt svar som gäller alla, utan lösningen är individuell. Genom att tillåta mig själv att prova olika förhållningssätt tillåter jag även mig själv att “misslyckas”.

Mitt mål i sommar är att:

  1. Äta mindre livsmedel med sötningsmedel och mer “naturlig” mat.
    Till exempel:
    Mer frukt och bananer istället för bars.
    Hellre vanligt kaffe eller kanske en fruktsmoothie istället för energidryck
    Vanlig kvarg med socker istället för de “sockerfria” med aspartam
  2. Träna kvalitet framför kvantitet.
    Till exempel:
    En till två högintensiva träningspass/vecka istället för flera “hipp-som-happ” gymbesök
    Vila kroppen ordentligt tills det verkligen känns att den är redo för att köra hårt
  3. Prioritera socialt umgänge.
    Till exempel:
    Magpasset på gymmet får skjutas på när pojkvännen bjuder ut mig på middag
    Helgens träning får bli att dansa på borden på kompisens sommarfest

Sammanfattningsvis kan man säga att den här sommaren handlar mer om återhämtning och att ha kul! Än att vara ätstörd och köra slut på sig själv. Sommaren ska vara en tid där man återupptar kontakter som man tappat under året, det ska handla om att släppa på spärrarna och tillåta sig själv att gå utanför ramarna. Det ska även kännas som en period i livet som du kan blicka tillbaka på under de mörka vinterdagarna och tänka att “då levde jag“.

Den här sommaren kommer vara ett ytterligare kapitel i sökandet efter balansen för mig, men utan höga krav och begränsningar.

1000507_10151628016984965_2071498375_n

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp