Den där jämförelsen med andra

March 23rd, 2015

Ja, vi vet att alla är olika. Ja, vi vet att man inte ser ‘allt’ som någon annan äter. Men det man ser skapar en uppfattning om hur mycket de äter och det är extremt svårt att inte jämföra. En del kan säga att det är sjukt att jämföra sitt matintag med andra, medan jag faktiskt vill påstå att det beror helt och hållet på vad syftet är: att äta mindre, dämpa ångest, få perspektiv etc.

Det är svårt att sluta jämföra och jag tror att det är någonting man kommer göra både under och efter sin sjukdom- och tillfriskningsfas. Det är inte konstigt att man tycker att det är jobbigt att se alla i omgivningen äta så mycket mindre än en själv. Man kanske är i behov av en viss bekräftelse om att det man äter är normalt och inte för mycket. Tyvärr kommer man inte alltid att kunna få den bekräftelsen och det som då skiljer sjukt från frisk i detta avseende är om man agerar utefter jämförelsen eller inte. Här måste man hitta tanketricks som hjälper en själv att inte bli påverkad av omgivningens missvisande matportioner.

Jag hamnade i en sådan situation under helgen:

Det var landslagsträning i Borås och vi var flera stycken i laget som sov tillsammans hos en annan lagmedlem. Föräldrarna hade lagat über god mat enligt min mening och efter en dag av träning kände i alla fall jag mig rejält hungrig. Även om jag personligen inte alls tränat så hårt, blev knappt svettig så går det åt mycket energi av att vara flera timmar i en hall. Dagen efter skulle vi också träna, och även tränarna har påpekat hur viktigt det är att vi sover och äter ordentligt så vi kan prestera på topp dessa få träningstimmar vi har tillsammans innan VM. Men när vi väl kom hem lastade jag upp en portion som fyllde hela tallriken med ris och kycklinggryta. Åh, så god den var! Men.. de andra tjejerna… de åt ju nästan hälften av det jag åt. “Var de inte hungriga?!”. En förklaring skulle varit “aja, de kanske äter massa godis istället”, men för bövelens det hade ju jag gjort också, och inte sjutton hindrade det mig ifrån att vilja äta ordentligt med  mat. Jag blev frustrerad. Men, jag tog ta mig fasen en extra liten portion ändå – för jag var hungrig och jag ville vara på topp under träningshelgen, och maten var så god! 😉

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Varje steg är ett FRAMÅT-steg

January 30th, 2015

I vissa stunder känns det som att man står och kämpar med samma strider i livet. Ibland kan övertygelsen vara så stor om att man aldrig kommer att ta sig vidare, att man helt enkelt börjar ge upp på sig själv. Tillfällen kommer då motivationen trynar och man tror att man alltid kommer behöva vara sjuk.

Sedan kommer det för sig att blicka tillbaka – påminna sig själv om hur fruktansvärt jobbigt det var förut och hur många saker som faktiskt har förbättrats. För visst har vi alla gjort framsteg, dem blir bara svåra att lägga märke till på kort sikt. Ibland behövs det helt enkelt att man ser till en större helhet för att införskaffa sig den verkliga uppfattningen om vilken situation man befinner sig i.

Det är klart att man inte blir frisk på en dag eller två, och inte heller några veckor, månader och ibland inte ens år. Jag minns så väl när jag först började inse min sjukdom och läste om andra som hade varit sjuka i flera år och jag kunde inte förstå hur det kunde ta sådan lång tid för dem. Nu har jag själv haft ätstörningar i närmare fyra år, och det är helt sjukt att det har gått sådan lång tid (!). Det har funnits perioder som har varit extremt tuffa och perioder där man näst intill känt sig helt fri. Så, jag förstår nu att frisk är ingenting man blir en gång, utan ibland behöver man jobba för att bli det flera gånger. Och bara för att man kanske blir sjukare igen, flera gånger, så betyder det inte att man fortfarande står och stampar på samma gräsplätt. Det är ju en enorm förändring som har skett sedan jag först svalt mig och tills idag, även om ätstörningen fortfarande har satt sina spår.

Jag är övertygad om att både det vi kallar för fram- och “baksteg” faktiskt är ett nästa steg i livets riktning. Striderna kan vara den andra lik, men det är aldrig samma, för att du är aldrig samma människa som du en gång varit – vi är under konstant utveckling. Och genom att blicka tillbaka tror jag att vi lättare kan skapa en förståelse över hur långt vi faktiskt kommit i livet på en sådan kort tid. Hur snabbt både jobbiga och mer trevliga perioder i livet har passerat oss förbi. Nu menar jag inte att stressa er eller tänka “shit, snart dör jag”, utan bara att vara medveten om att livet består av så otroligt många epoker att ett enda tillfälle eller en enda period är endast en del i hela vårt liv. Under en eller några få tillfällen kanske man inte märker någon större utveckling, men om man slår ihop flera utav dessa kan man nog se en fantastisk utveckling hos sig själv.

En utveckling betyder inte att livet känns felfritt, det kommer det heller aldrig att vara, men det betyder att allting är föränderligt och vi vandrar aldrig i samma cirklar. Om det nu vare så att vi gick samma stig om och om igen, så skulle varje gång ändå vara en ny gång, och vi vandrar den med nya infallsvinklar och erfarenheter. Vi har blivit starkare och rikare!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skolan kan också motivera en till att bli frisk

December 10th, 2014

Jag skulle vilja spinna vidare på inlägget Vad är viktigast just nu – bli färdig med skolan eller bli frisk?. Där uppmärksammades fördelen med att ge sig själv tiden att bli friskare och tillåta sig själv att pausa skolan under en period. Det är någonting som kan vara otroligt värt i längden. I detta inlägg vill jag lyfta fram ett annat perspektiv, varför det kan vara bra att fortsätta gå i skolan parallellt med behandling.

Det är en väldigt ensam sjukdom, att ha en ätstörning, och ensamheten i sig leder lätt till en förstärkning i ätstörningen. Det är väldigt vanligt att socialt liv avtar mer och mer, inte för att man medvetet vill undvika andra människor utan för att intresset försvinner och energin inte räcker till. När man börjar i behandling ligger mycket fokus på maten, men maten är svårare att få till om man inte känner motivation. Man känner sig oftast väldigt inne i sjukdomen och det blir svårt att föreställa sig ett liv utanför den.

Att pausa från skolan ett tag för att få ordning på maten kan vara ett väldigt klokt drag i de flesta fallen, men jag kan relatera till mig själv, när jag var som sjukast. Jag valde att fortsätta kämpa på med skolan, för jag hade redan tappat dansen, politiken och festandet. Det var inte många saker som höll mig kvar på jorden. Skolan kunde vara en sådan sak. För risken finns faktiskt att när man tar bort saker som behövs finnas i den “friska vardagen” isolerar man sig ännu mer i ätstörningen. Det finns inte så många fler saker att leva för längre.

I många fall tror jag att det kan vara hälsosam att avbryta saker som bringat stress och prestation under en period, men för en del kan det faktiskt göra mer skada än nytta. Jag tror det viktigt att man lyssnar till sig själv och våga lita på vad behandlare och föräldrar säger. De ser ofta på situationen från en sundare perspektiv än en själv. Även om det kunde vara bra för mig att fortsätta studera under min sjukaste period så tror jag att det hade underlättat mitt tillfrisknande att pausa skolan ett tag. Jag kanske hade fallit djupare i sjukdomen, men jag hade också kunnat blivit friskare snabbare.

Egentligen behöver det inte alltid vara antingen eller heller. I vissa fall behöver man kanske endast välja bort vissa kurser, eller sänka studiefarten. Det viktigaste är att man ger sig själv det som man behöver för att kunna jobba för att bli frisk på bästa sätt, oavsett om det är att kämpa på med skolan eller faktiskt ta en tillfällig paus.

Jag har träffat många som låtit skolan vara en motivationskälla till att bli frisk (inte minst mig själv). Men jag har också träffat många som efter en sjukskrivning eller sänkt studietempo också kunnat inse nödvändigheten i det för att bli frisk (mig själv även här). Jag vill därmed inte säga att det ena är bättre än det andra. Kanske är både och nödvändigt? Det enda man egentligen kan göra för att hitta det som är bäst för en själv är att prova sig fram. Blir det inte bättre genom att fortsätta studera – ta en paus. Blir det inte bättre av att vara sjukskriven – se om du kan börja studera igen. I vissa fall finns det medicinska skäl till att man faktiskt inte ha något val och då är det som det är med det. Men om du har ett val, passa på att göra det som gynnar dig i längden, för till sist kanske du hamnar i en sådan situation där du inte längre har något val. Så se till att ta hand om dig, oavsett om det är skola eller inte.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Vad är viktigast just nu – bli färdig med skolan eller bli frisk?

November 30th, 2014

Hej! Jag ska börja på enheten Iris (scä) imorgon pga ett ganska grovt återfall. Går just nu i ettan på gymnasiet men måste ju lägga skolan åt sidan för behandlingen, precis som du! Vet ju att det löser sig men det är självklart jobbigt att missa skolan, att vara så annorlunda liksom… Nu när det gått en tid, har du några tips på hur man verkligen tar vara på tiden och inte gå och oroa sig? känns som det kommer bli ännu jobbigare när jag bryter svälten och kan tänka klart, som att jag kommer känna mig lat för att jag inte går i skolan då. Hur tänker du? hur stor roll spelar skolan? kram!
– Anonym

Hej vännen! Vad bra för dig att du ska få hjälp med att återhämta dig. Det är säkerligen mer än nödvändigt att ta en paus från skolan ett tag, för att jobba på sig själv och sedan ta sig ann det när man samlat mer kraft och energi till det. :)

Jag förstår att det känns jobbigt att veta att man behöver skjuta på sin utbilning, men det är inte så att din anledning är att du festat för mycket eller bara skitit i att gå dit. Du har en sjukdom som gör att skolan blir svår att handskas med just nu. Hade du fått cancer eller någon annan mer fysisk sjukdom hade skammen över att skjuta på skolan inte alls varit lika stor – det är bara denna psykiska sjukdom som vill ställa till det för en. Du är sjuk och behöver gå i behandling just nu, och det är någonting bra! Tänk hur många det är som skjuter på sin skolgång genom att de sitter hemma och spelar datorspel, är ute och festar för mycket med kompisar, drar ut och reser eller kanske jobbar i några år. Sedan finns det ett antal personer som inte gör något annat än att ligga hemma och aldrig fullföljer sin utbildning, kanske för att de aldrig tog de chanser som fanns till behandling en gång i tiden.

Jag vill inte skrämmas eller tvinga någon till att skjuta på sin skolgång, det är klart skönare att få bli fädig så fort som möjligt, men det är inte värt det alla gånger. Ibland behöver man skaffa sig själv lite bredare perspektiv på tillvaron. Livet är långt men en ätstörning kan lätt korta ned det. Och här sitter vi och nojar över att välja en chans till tillfrisknande och förskjuten skolgång. Det blir ju nästan lite löjligt att tro att ett år av hela ens liv ska vara så viktigt. Kanske kan det ske många saker under ett år som kan vara viktigt för en i längden, men att gå i skolan kommer i princip vara lika viktigt nu som om ett eller tre år. Det har inte sådan stora negativa följder som det kan ha att inte bli friskare från sin sjukdom.

Jag vill även påpeka att det handlar inte riktigt om att kasta bort ett år av lärdom, för det man lär sig av att gå i behandling och jobba med sig själv kan till och med vara mer givande än att lära sig derivera eller alla politiska partier i riksdagen. Nu är sådan kunskap också nödvändig på många håll och kanter, men det är inte ens jämförbart med den kunskap som man få när man jobbar med att bli fri sin ätstörning och psyksiska problem. Det är snarare så att man unnar sig själv ett år med kunskapsinsamlande än kastar bort ett.

Att man känner sig “lat” över att inte plugga/jobba eller dylikt kommer man säkert att göra. Det är ju ett vanligt drag hos anorexin att man hela tiden ska vara “duktig” och effektiv. Jag tror att om man ger sig själv chansen att bemöta de känslorna så kommer man också kunna vänja sig med tanken att ta det lugnt. Jag personligen har verkligen lärt mig uppskatta att bara ta det lugnt, för nu inser jag nödvändigheten med det. Dessutom vänjer sig kroppen rätt så snabbt med förändrande rutiner. Jag trodde att jag skulle få det jätte långtråkigt och bli rastlös, men jag känner mig fortfarande väldigt upptagen och tiden försvinner. Det finns alltid någonting att göra, det svåra är inte att vara upptagen, det svåra är hitta tid till att inte göra ett skit! 😉 Någonting som absolut är nödvändigt att lära sig!

Sammanfattningsvis: Det spelar inte alls någon större roll om man behöver skjuta på skolan ett år. Självklart känns det jobbigt, för man vill ju liksom, men man vill väl bli frisk också och då behöver man ibland göra ett val, och sedan jobba med att acceptera det. Jag tror att det går att vänja sig med allt. :)

Tags: , , , , , , ,

Vad gör man om dagarna när man ligger hemma sjuk?

October 11th, 2014

Så, nu har jag varit sjuk i en vecka. Vilken otroligt envis förkylning man lyckats dra på sig. Men det sägs att personer som är väldigt aktiva och tränar mycket ofta blir väldigt sjuk när de väl blir sjuka p.g.a. att man inte återhämtar sig ordentligt annars. Det ligger nog en viss sanning i det, och jag har själv fått lära mig den hårda vägen nu; hellre vila någon gång i bland än att vila en hel vecka.

Vad gör man då, när man är hemma sjuk och sjukskriven? Vad gör man när man är van att göra allt på en dag och helt plötsligt säger kroppen ifrån och man inte göra någonting? Ska man ligga i soffan och vara deprimerad hela dagarna? Nog är det lätt hänt och tyvärr blir det nog så för många. Men man kan ju välja att se det från andra synvinklar; nu har man möjligheten att göra annat som man aldrig tagit sig tiden för tidigare. Nu när man inte kan göra allt som man vanligtvis brukar, finns det utrymme för att vara kreativ och upptäcka nya sidor hos sig själv, eller återgå till gamla som inte heller fått följa med en in i vuxenlivets vardag.

Fruktansvärt dålig är jag på att ta mig tid att läsa böcker, men nu har jag pallrat mig iväg och lånat tre böcker som kan vara väldigt givande i tider som denna.

Fruktansvärt dålig är jag på att ta mig tid att läsa böcker, men nu har jag pallrat mig iväg och lånat tre böcker som kan vara väldigt givande i tider som denna.

???????????????????????????????

Min pojkvän överraskade mig en eftermiddag med en present – 2000 bitars puzzel, som nu ligger utspritt över hela köksbordet och som jag arbetar flitigt och envist med. ;)

 

Tags: , , , , , , , ,

Sjukskriven och sjuk – nu är det äta och vila som gäller

October 6th, 2014

Det är ju fantastiskt passande att förkylningen slår till när man väl får en paus från vardagsstressen. Nu måste  jag vila och äta ordentligt. Nu är det inte bara för att bli frisk från ätstörningen utan även för att bli frisk från viruset som trängt sig in i min kropp. Det känns lite ironiskt men samtidigt rätt så passande. Det är inte ovanligt att sjukdomar väl slår ut när man får det lugnt efter en stressig period. Så nu gäller det att ta hand om sig själv lite extra mycket! :)

Jag fick faktiskt höra på TV:n i morse (nu när jag har tid att slappa framför TV:n) att lika bra som konditionsträning är för immunförsvaret är för mycket träning farligt. När man tränar bryter kroppen ned sig själv och därför är det extra viktigt att vara noga med att vila och få i sig tillräckligt av alla näringsämnen efteråt. Kör man på för hårt en längre period löper man större risk att bli ordentligt sjuk och istället inte kunna träna på flera flera dagar. Här framhävs en faktor till varför det återigen är så viktigt med att hålla en god balans med träning och aktiviteter. Det är viktigt att jobba hårt och utmana sig själv, men minst lika viktigt att ta tid för återhämtning.

Jag vet med mig att många personer med anorexia får svårare att äta ordentligt när de blir sjuka och sängliggandes. “Då förbränner man inte lika mycket energi och behöver inte så mycket mat“. FEL! När kroppen har blivit invaderas av virus eller bakterier så jobbar den ständigt på högvarv. Immunförsvaret jobbar hårt för att göra en frisk igen. Därför är det så viktigt att vila också, så man kan låta kroppen få jobba på. Kroppen behöver tillräckligt med näring för att bekämpa sjukdomen. Genom att försöka träna eller äta mindre skulle vi bara kämpa emot vår egen kropp som arbetat för att göra oss friska. Vad skulle vitsen vara med det? Vi måste ju hjälpa vår kropp att ta hand om sig, likväl som vi sköter om det hus vi bor i, förutom att ett hus kan vi köpa nytt, men vi kan inte köpa en ny kropp.

Tags: , , , , , , , , , ,

Stressen måste bort innan jag kan må bra av maten

October 3rd, 2014

sen handlar det ju inte bara om vikt. Hur mår du efter ändrat kostintag? Gladare? Mer ork?
– me

Det är klart att maten har en stor betydelse på vårt välmående. Jag har ju mått så mycket bättre de senaste åren till skillnad från när jag svalt mig ordentligt. Men det finns ju även många andra faktorer som spelar in på vår hälsa, och jag har blivit starkt påverkad av dessa under de senaste tre veckorna. Det blev för stressigt med skola och behandling samtidigt, så nu har jag bestämt mig för att ta en paus från skolan, så får vi se hur jag kommer att må. Det här blir nog första gången någonsin som jag faktiskt är sjukskriven från skolan några veckor – nervöst, men spännande!

Trots att jag varit helt utmattad mentalt har jag dock upplevt att jag haft mycket mer energi på träningarna – det är ju underbart skönt! 😀

Tags: , , , , , , , , , , ,

Träning kräver energi – för lite energi, ingen träning.

September 23rd, 2014

Hej! Jag undrar om du har haft träningsförbud? Isånnafall hur hanterade du situationer då du ville träna? Och varför är det inte bra att träna när man är underviktig?

För ganska precis tre år sedan fick jag i princip träningsförbud. Det var inga konstigheter egentligen, med tanke på hur lite jag åt och hur mycket jag gått ned i vikt. Kroppen var svag, kall och sjuk. Det var inget alternativ att träna på riktigt, men när ångesten smög sig på.. då ville man allt förbränna kalorier.

Det var inte ovanligt att man i smyg tröstlöst försökte göra armhävningar och situps för att bygga muskler av munsbiten man precis ätit. Och eftersom träningspass var totalförbjudet blev det extra viktigt att få in vardagsmotionen. När det fanns möjlighet valde man att promenera, och inte för sjutton valde man hissen frivilligt när det fanns trappor att gå i. De rent ut sagt onödiga försöken att förbränna kalorier gör inget annat än att håller sjukdomen vid liv.

Allt eftersom att jag gick upp i vikt, åt bättre och blev friskare har jag blivit tillåten att träna mer. Gränsen kan ibland vara svår att dra över vad som är “lagom”, men en bra utgångspunkt är att man ska inte träna när man är trött. Orkar man inte så orkar man inte, då har inte kroppen tillräckligt med energi och det kan både bero på mat- eller sömnbrist. Att träna trots det att kroppen inte orkar med kan leda till flera rader konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

Först, innan vi besvarar frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underivktig?” tycker jag att det är bra att klargöra “Varför är det bra att träna?”.

Träning, motionering, är denna generations stora hälsogenomslag. Så många forskningar har visat att motion kan ge många positiva effekter på människan, både fysiskt och psykiskt, att vi av idag nästan inte hör talas om någonting annat. Motion stärker kroppen på flera sätt, bland annat hjärtat och skelettet. Vid styrketräning fokuserar kroppen på att bygga upp starkare muskulaturer vilket kan ses som förebyggande mot bland annat ryggsmärtor och andra belastningsskador. En del träning bidrar även till att öka leders rörlighet vilket är bra för att undvika stelhet och muskelbristningar. För överviktiga personer kan motion ses som ett mycket mer hälsosamt sätt att bli av med farlig fettmassa än olika bantningskurer.

Något som framhävs ofta i media är träningens positiva effekt på den psykiska hälsan. När vi tränar frisätts hormoner som får oss att känna oss lite gladare och mer nöjd. De signalsubstanser som frisätts kan även bidra till att lätta stress. Efter ett intensivt träningspass blir det lättare att slappna av och man behöver inte ständigt gå och spänna sig pga oro. Jag känner inte till alla fördelar med att träna, men vi kan nog enas om att det finns många.

, nu till frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underviktig?”.

Jag tror att det är lätt att uppslukad av alla positiva effekter med att träna, och sedan glömma bort vilka andra konsekvenser det kan få på vår kära kropp. När man tränar höjs pulsen, hjärtfrekvensen ökar, förbränningen ökar, kroppen jobbar hårdare än vanligt och den använder sig också av mer energi än vanligt. Den använder extra mycket byggstenar för att klara av den extra höga påfrestningen som vi utsätter den för. Den behöver mer, för att bli starkare. Så vad händer om den inte får mer? Om den inte har mer byggstenar att använda sig av, och ändå på något mirakulöst sätt utsättas för denna extra påfrestningen?

Jag tror nog att ni alla förstår vad som händer om man ätit för lite i förhållande till vad kroppen förbrukar…. Jo, den börjar ta av sina egna lagrade byggstenar. Den näring som dina muskler, skelett och organ en gång byggts upp med måste den ta av för att få energi till att orka med. För en överviktig person är detta sällan skadligt, det finns energiresurser att ta av när krisen faller sig på. Men även om man har energireserver i kroppen måste man kontinuerligt få i sig tillräckligt med näringsämnen, annars mår man inte bra i alla fall. Och, det är väl “att må bra” som vi vill uppnå med träningen? Eller? Det är ju därför som den uppmuntras så mycket i dagens samhälle – det ska vara hälsosamt.

När man är underviktig MÅSTE man få i sig minst lika mycket som kroppen gör av med för att den inte ska börja bryta ned sig själv.  När vi tränar vill vi stärka hjärtat, bygga upp muskler och lätta på stressen. Om kroppen inte får tillräckligt med energi måste den hämta den från andra delar, och är man underviktig finns det sällan tillräckligt med reserver för att den inte ska bryta ned muskler och organ.

Träningsförbud får man inte bara för att det är ett ätstört beteende utan för att det faktiskt är skadligt om man är för underviktig! Jag själv ligger väl något kilogram ifrån den generella normalvikten, och äter jag för lite kommer inte mitt slit på gymmet att resultera i något annat än utmattning. Jag tränar väl inte för att bli tröttare? Jag tränar väl för att bli starkare? Jag tränar för att må bra, och då måste jag också äta tillräckligt för att min kropp ska göra det.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skola och behandling

September 4th, 2014

På måndag ska jag testa på en ny behandlingsform. Jag har nämnt det tidigare här och här. Behandlingen är utformad i likhet med dagvårdsbehandling, men den pågår endast var tredje vecka i totalt 22 veckor. Detta innebär att jag kommer att vara på SCÄ’s dagenhet klockan 9-16 varje vardag var tredje vecka, sedan återgå till vardagen som en “testperiod” i två veckor och därefter tillbaka till enheten.

Detta innebär att jag kommer att missa en hel del i skolan. Det som oroar mig mest är om jag missar lektioner med obligatorisk närvaro, eller inte kan lämna behandlingen för examinationsskrivningar. Det oroar mig även att jag inte kommer att hinna med att studera heltid, att inte klara av kurserna och sedan behöva läsa om dem. Det känns jobbigt att missa laborationstillfällen och att försöka planera andra tider med min labb-partner samt att få tiden att studera ikapp själv. För mig är det viktigt att klara av skolan, gärna så fort som möjligt och i alla fall i tid. Men bör det inte vara viktigare att bli helt frisk?..

Jag är garanterat inte den enda själen i detta universum som känner en oro över att välja bort studier framför behandling, men egentligen bör det väl vara ett självklart val att välja hälsa framför plugg? Plugg går alltid att ta igen, men ohälsa kan ge en men för livet. Jag tror att vi har för bråttom med att klara av allting.. och inte nog med det – vi ska även klara av allting så himla bra! Det har blivit viktigare för oss att leva upp till alla krav och akademiska förväntningar än att faktiskt må bra både fysiskt och psykiskt. Hur kunde vi få så förvridna prioriteringar i livet? 

Det är klart att jag tvivlar på att denna behandling är rätt för mig just nu, speciellt eftersom jag inte är “akut sjuk”. Men det finns ett inre vett som säger att det är bättre att ta tag i detta nu och må bättre senare, än att fortsätta vandra på en tråd, som kan spricka utav minsta vindpust, endast för att inte “missa” skola. Det är väl fullständigt logiskt att jobba med hälsan först! Visst, kanske det drar ut lite på studierna, men det gynnar garanterat prestationerna i skolan framöver.

Är det verkligen bättre att kämpa sig igenom en utbildning med ohälsa, endast för att bli klar så fort som möjligt?

Fråga mormor vad hon tycker. Eller din lärare. Eller din bästa väns moster. De flesta som varit med om både utbildning, arbete och helt enkelt hunnit skaffa sig bredare perspektiv på tid skulle aldrig påstå att ett år skulle vara bortkastat. Tänk bara på hur många som tar sabbatsår och reser, jobbar eller bara lever livet innan de pluggar. Tänk hur många som åker som utbytesstudent och kommer efter ett år pga det. Är det verkligen en dålig prioritering att ta ett år till att jobba med sin hälsa och sedan fortsätta med studierna? 

Mitt beslut är i alla fall att fortsätta läsa kurserna så gott jag kan. Klarar jag inte av att ta tillräckligt med poäng under denna termin så får jag helt enkelt läsa ikapp senare. Jag kommer inte att plocka bort kurser eller sjukskriva mig. Det är viktigt för mig att ha kvar min vardag så som den skulle se ut, men däremot behöver jag sänka kraven. Beslutar jag att fortsätta på Idun i behandling så ska jag göra mitt bästa med skolan – går det så går det, hinner jag inte så hinner jag inte. Huvudsaken är att jag mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag mår så mycket bättre nu

August 27th, 2014

Den där magsjukan gjorde mig påminnd om när jag var som sjukast i anorexian. Portionerna, tröttheten och olusten till att göra någonting. Det som skiljer sig är att nu har jag ingen matlust och i anorexian pinade man sig genom hungern. Nu har jag längtat efter att känna mig sugen på mat, men i anorexian hatade man hungern.

Sist när jag var i Thailand låg jag på ett BMI runt 14 och fattade inte hur jäkla mager jag var. Nu har jag fått en del mer “kött på benen” och förstår att jag fortfarande är rätt så smal. Denna matförgiftning gav mig en liten tillbakablick på hur det såg ut förra gången, och det fick mig att inse hur mycket mer värt det är att bli friskare. Jag inser hur mycket bättre jag mår, hur mycket snyggare jag är och hur mycket mer jag älskar livet. Det är värt att sluta svälta sig själv. Om det är värt att ha tagit stegen dit jag är idag i mitt tillfrisknande så bör det väl också (logiskt sett) vara värt att ta resterande steg – inte sant?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp