Det positiva med resan från helvetet

February 8th, 2014

Hej! Kan inte du göra ett inlägg om vad som är “bra” med att ha genomgått en ätstörning och tillfrisknande? Det är så mycket dåligt, och det är väldigt ångestfyllt… Att man har slösat bort så mycket av sitt liv osv. MEN jag vet att det finns bra grejer med att ha kämpat sig igenom sådant här med, du om någon borde ju veta, så tänkte du kanske kunde skriva lite om det? :)
– Emma

Så sant som du skriver Emma, så kan det verka som att det är mycket dåligt i ätstörningen. Det är också sant att det finns “bra” saker med att ha genomgått en sådan resa. Vi börjar med att dela upp resan i en insjuknande-, sjuk-, tillfrisknande- och frisk del:

Insjuknandet i ätstörningen
Aningslös om vilken kamp som väntar en, finner man trygghet i ätstörningen. Glädjehormon sänds ut när man lyckas tappa i kilon. Kanske märker man att det börjar gå för långt, men aldrig tror man att man kommer att bli så sjuk.

Sjukdomen
Mörker, kyla och svaghet. Ångesten bestämmer och ätstörningen har övertaget. Livsglädjen försummas i sjukdomens tvångsbeteenden och deprimerande tankar. Sjukdomen följer med överallt och tvivlet om att man någonsin kommer kunna må bra igen är som bortblåst.

Tillfrisknandet
När man på riktigt fått nog. När man börja inse att ens liv kan vara så mycket mer än detta. När man bestämmer sig för att anta kampen och börja sträva mot ett sundare liv. Ätstörningens tankar finns fortfarande kvar, men beteendet börjar förändras till något sundare och inställningen till livet blir något ljusare för varje vecka.

Friskhet
Att bli frisk från ätstörningar är svårt att definiera. Det är en sak att bli frisk från sin diagnos, men en annan femma att faktiskt bli fri från tankarna.

Vad är det positiva med att tillfriskna?
Det skulle nästan vara lättare att besvara frågan “Vad är INTE bra med ett tillfrisknande?”, för svaret på den frågan skulle vara ätstörningen och insjuknandet. Det finns väldigt få positiva saker med att bli sjuk, men tusentals bra saker med att tillfriskna. Jag önskar ingen människa i denna värld att genomlida en sådan brutal och självförstörande psykisk sjukdom, men jag önskar alla som fallit ned i fasans makter att anta kampen därifrån.

  • Mer värme
  • Godare mat
  • Socialare liv
  • Mer ork
  • Känslan av glädje
  • Logiska tänket
  • Lugnare kropp
  • Bättre sömn
  • Lättare att fokusera
  • OK att träna
  • Kunna njuta av mat i sällskap
  • Starkare hår
  • Kunna sprida glädje
  • Insikt
  • Ökad självkänsla
  • Mindre press
  • Lättad kontrollbehov
    ..och mycket mer därtill!

Det finns många faktorer som är positiva med att tillfriskna. Förutom en garanterat förbättrad fysisk hälsa så arbetar man upp ett hälsosammare tankesätt. När man genomgått en sådan inre resa; från att ha varit riktigt sjuk till att kunna öppna sina ögon och utveckla en djupare förståelse över sig själv, sjukdomen och livet, tror jag att man blir stabilare på jorden är många andra människor. Man finner en medvetenhet hos sig själv och många tankar utvecklas till att värdera livets ting på ett sundare sätt. När man försvunnit från livet ett tag och varit nära på att fastna för evigt i mörkret, lär man sig samtidigt att uppskatta ljuset mycket mer. Den positiva inställningen till omgivningen, förmågan att ta saker med en nypa salt och inse vad som verkligen spelar roll i livet, är nog de mest fantastiska sakerna som denna sjukdomsresa har bringat mig. När man blir friskare från ätstörningen jobbar man samtidigt med att hitta sig själv och sina värderingar i livet. Det är en personlighetsutveckling som jag endast kan vara tacksam för. Jag kan nu känna att jag är nöjd med mig själv. Jag är övertygad om att när jag är helt frisk kommer jag att stå orubbligt stadig med mina fötter på jorden och flygande med händerna i luften. Det är någonting som är tillräckligt “bra” för att fortsätta kämpa emot ätstörningarna.

Så mycket gladare, så mycket sundare och så mycket tryggare i mig själv!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mars 2012 – en månad i kamp MOT Anorexia Nervosa

March 1st, 2013

Nu beger vi oss in i en ny månad. Tredje månaden på detta år – herre gu vad tiden går fort! För ett år sedan stod tiden nästan stilla. Mars månad blev den månaden som jag jobbade som mest med mig själv. Det blev många utmaningar och mycket ångest. När jag blickar tillbaka på inläggen som jag skrev då så känner jag mig stolt över allt jag tog mig igenom då.

Jag hade mycket problem hemma med mina föräldrar. De sa väldigt ofta “fel” saker och ibland kändes det inte som att de ville anstränga sig ens. Det är inte lätt att vara förälder och se sitt barn svälta och lida av ätstörningar. Anorexia nervosa är nog en av de sista man vill ska ta över sin dotter. Det man behöver är föräldrar som stöttar.

Mars månad 2012 sökte jag mycket bekräftelse på hur smal och sjuk jag var. Inte för att trigga, utan för att ville få insikt om det. Jag ville se mig själv ur andras ögon, jag vill veta om jag verkligen var riktigt sjuk. Jag ville förstå hur anorexin påverkade mig.

Exempel på hur förvriden ens kroppsuppfattning blir av sjukdomen!

Denna månad fann jag även motivation. Milstolpar närmade sig och jag ville inte sitta fast i skiten och inte kunna leva mitt liv. Jag började förstå att det var friskhet som jag skulle välja och det fanns ingen anledning att skjuta på det något mer. Jag lät mig inspireras!

Tags: , , , , , , , , ,

Från det ena till det andra

October 25th, 2012

Sitter och analyserar mig själv lite:

Helt ärligt så försöker jag undvika att skriva om det “dåliga ätstörningsbeteéndet” som finns kvar här på bloggen. Det är inte det som är viktigt, det är inte det som bör fokuseras på. Men samtidigt vill jag dela med mig av verkligheten, min verklighet.

Ett tag kan jag verkligen känna mig frisk: Jag kan äta allt! Mängderna kanske inte är de största, men helt normala faktiskt. Jag räknar inte kalorier. Inte till den nivån att jag väger/mäter och kollar upp i tabeller. Jag tvångstränar inte.

Men…
Jag behöver inte träna själv så länge jag har mina två cheerleadingträningar i veckan. De räcker gott och väl. Jag kan äta det jag vill om jag vet att jag sedan ska förbränna det och “bygga muskler”. Om jag känner mig onormalt hungrig så uppskattar jag dagens kaloriintag och avgör om det blivit för lite.

Sjukdomen sitter i. För i tisdags hade vi ingen jobbig träning alls, vilket gav mig ångest. Nu kommer jag inte att träna på två veckor för att vi är “lovlediga” nästa vecka. Då tycker inte jag att jag ska få äta lika mycket.. då kommer det bara att bli fett. Men är det verkligen jag som tycker det eller är det anorexin? 

Kanske är det dags för ett litet bakslag igen? Jag märker hur mitt eget agerande börjar ta några steg tillbaka. Men kanske är det vad som behövs för att sedan kunna ta fler steg framåt?

Tags: , , , , , , , ,

De första stegen tillbaka

October 21st, 2012

Hur vågar man ta första stegen?

Tyvärr så är verkligheten hård. Därför kommer jag att vara ärligt: ingen annan kan göra det åt dig, hur mycket man en kan vilja det.

  1. Argumentera med dig själv: Vill jag leva resten av mitt liv såhär? Finns det inget mer meningsfullt jag skulle kunna göra? Om man ändå ska förstöra sitt liv så skulle man väl kunna passa på att göra något extremt som skydiving, bli elitgymnast eller varför inte buddhist? 
  2. Se in i framtiden och tänk på alla möjligheter du egentligen har: Vad kan du göra, vad vore häftigt att kunna göra, vad ville du förut?
  3. Sätt upp mål för vad du vill börja göra när ätstörningen inte finns längre.
  4. Ifrågasätt dig själv: Vilket du tror du mår bäst? Du med ätstörningen, eller du som faktiskt gör någonting med ditt liv? Vilken person vore du mest nöjd över att vara egentligen?
  5. Inse var du faktiskt är på väg: Rakt ner i helvete, och inse att det är dags att vända.
  6. Bestäm dig att nu ska du välja att leva det liv du blivit given. Den svåraste delen kanske, som inte sker över en natt, vela fram och tillbaka, men vet att du bara ska ge ett slutgiltigt svar till sist. Ju tidigare desto bättre.
  7. Förändra ditt beteende: Gör små förändringar och känn efter, tänk efter och dra slutsatser. Gör några tillförändringar och om ätstörningen attackerar med ångest och övertalar en att fortsätta vägen ned mot helvete; så börja om från början och läs dessa punkter.
  8. Stabilisera din vardag: Sätt upp en struktur som är utmanande men inte orealistisk att följa. Sätt upp utmaningar utöver denna; både på kort och lång sikt. Sätt upp mål och våga gå utanför gränserna.
  9. Utföra arbetet, jobbet, pinan och resan tillbaka: Det kommer gå som en berg och dalbana, upp och ned känslomässigt. Acceptera bakslagen, men vet att de är fel! Låt det jobbiga stärka dig och använd din självdiciplin till någon som kommer göra dig gott i framtiden. “Ditt imorgon kommer snart att bli idag.”
  10. Släppa kontrollen på mat, tider, träning, skola, vardag: Våga prova nytt, våga att “inte veta” och framför allt våga låta dig känna att det faktiskt inte spelar någon roll (alla de där “kontrollbehovsfaktorerna”)
  11. Se framstegen och fokusera på att det faktiskt går bra: Du HAR kommit en bit på vägen, det behöver inte bli jobbigare än vad man gör det till. Se att du faktiskt mår bättre – och visst är det skönt?
  12. Acceptera att bli friskare: Man kan inte bli frisk utan att vilja det. Man kan jobba för det, men man kommer samtidigt att motarbeta sig själv. Det är ett bevis på att man VILL egentligen, men samtidigt har något som håller en tillbaka. SLÄPP och lita på din vilja! Accepterar du framstegen så blir det mycket lättare att må gott i sig själv.
  13. Resan är inte slut, det finns en väg kvar att vandra: Har du kommit så här långt så kan jag inte säga annat än FY FAN VAD DU ÄR BRA! Jag har själv tagit dem stegen, och man är orolig över att andra inte ska förstå vilket helvete det kan vara. Men man är så jäkla grym som har gjort det, och i efterhand kommer du inte att ångra dig en sekund – känn stolthet!

Tags: , , , , , , , , , ,

Sjuka sjukdomen

August 23rd, 2012

Förutom att man ignorerat kroppens behov genom att svälta och motionera över drivet så har man misshandlat sig själv på så sjuka sätt. 

Idag kom jag på tankar över hur sjuka saker man har gjort, saker som man inte ens fattade var sjukt då. Så onödiga saker som man pinat sig igenom, utan att ens få något bra för det. Vad trodde man att man skulle vinna? Lycka? Glädje? Det har varit en plåga som bara lett till motsatsen. Man tvingade sig själv ner i helvete.

Jag tänker tillbaka på de gånger som man varit såå trött men ändå inte kunnat tillåtit sig själv att vila. Man skulle stå och gå så mycket som möjligt, även om kroppen protesterade, benen orkade knappt bära så var det inte värt att vila. I vila förbrände man inte lika mycket kalorier, tänkte man. Om man ätit under dagen så kunde man verkligen inte sitta still.. då “fick man ju energi i kroppen”, då hade man ingen rättighet till att vara trött.

Idag efter lunchen tog jag mig en tupplur, för att jag helt enkelt var trött. Det spelar verkligen ingen roll om jag nyss ätit eller ej, för i det långa hela så förbrukar kroppen den där energin ändå. Dessutom går det åt en hel del till att bara ligga still också.

Det skrämmer mig när jag inser hur sjuk man egentligen varit. Vilka sjuka grejer man sagt, gjort och tänkt utan att förstå det själv. Varför har man tvingat sig själv att motstå kroppens egna behov så pass brutalt?!

Tags: , , , , , , , ,

Jag hittar tillbaka

July 1st, 2012

Idag längtar jag tillbaka till den tid som jag började bli politisk aktiv inom muf. Jag saknar den tjejen som jag var då och alla härliga grabbar som jag umgicks med. Den tjejen hade självförtroende, hon visste hur man hade kul men ändå höll hon en klass och var smart som få. Den tjejen var en livsnjutare med en skinande framtid.

Nu pågår Almedalsveckan och jag sitter just nu och lyssnar på vad Sverige Demokraternas partiordförande Jimmy Åkesson har för nationalistiska visioner för framtiden. Varför är jag inte där? Anorexin stal mitt intresse för politik, energin räckte inte till och jag prioriterade bort allt som inte innebar vikt, träning, hälsa och skola.

När min kropp börjar fungera normalt igen så öppnar jag återigen ögonen för det jag vill minnas förut intresserade mig. Sjukdomen fick mig verkligen att tro att jag inte tyckte att någonting alls i livet var roligt. Idag förstår jag att det bara handlade om att min hjärna inte hade energin att kunna glädjas åt någonting annat än svälten.

Jag är tacksam att jag klarar av att genom gå denna resa i ätstörningen. Jag tror att den får mig att upptäcka vad jag faktiskt gillar, vad jag faktiskt vill i livet och vilken person jag faktiskt trivs med att vara. När jag blir frisk ifrån ätstörningen kommer jag hitta vem jag faktiskt är.

Tags: , , , , ,

Vad sjuk man varit

June 17th, 2012

Insjuknandet – den värsta tiden. Det var hösten och vintern som var min plåga, sedan stagnade det av lite. Jag försökte kämpa emot men blev stillastående ett bra tag. Nu har jag äntligen kommit en bra bit på vägen.

Bilder och andra dokumentationer anser jag är jätte bra att ha ifrån sin sjukdomstid. Man glömmer lätt, och man kan se sjukdomens spår tydligare desto friskare man blir. I stundens hetta, i sjukdomens övertag ser man sällan en korrekt bild av situationen.

Nyss bläddrade jag tillbaka lite i mina bildmappar. Jag tycker fortfarande inte att jag någonsin var tillräckligt smal. Men tillräckligt smal för vaddå? Tillräckligt smal för att kalla mig allvarligt anorektisk kanske? Är det något man skulle vilja bli kallad då? Bara det är ju sjukt..

Besattheten med kaloriräknandet ger mig insikt i hur sjuk jag var. Denna bild printade jag efter vecka 47 i november förra året. Det var en vanlig skolvecka för mig. Nu förstår jag inte hur fasen jag gick runt?! Det är sinnes vad lite mat det måste ha varit. Den mängden rasar man ju ned i vikt på. Om man står stilla i vikt av att äta dubbla mängden, varför ska man då plåga sig själv på detta sätt?! 

Tags: , , , , ,

Min väg genom anorexin 1.0

March 28th, 2012

Vad tror du ligger till grund för ditt tankesätt när det kommer till din kroppsuppfattning? (Barndom, grupptryck, normer)

Jag har alltid varit liten! Kort och spinkig, och fick alltid höra att jag var dålig på att äta. Jag var mycket kräsen när det gällde mat och hatade att prova nytt.

När jag kom upp i tonåren var det inte alls kul att vara liten. Jag ville ha kurvor! I samband med att jag började träna mer så började jag även äta mer. Tillsist började jag lägga mig på normalvikt och hade skaffat mig en stjärt som jag var riktigt stolt över. Nu kunde jag mobba morsan över att jag inte var lika platt som henne.

Tags: , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp