Vad är friskt för mig?

June 23rd, 2015

Ex 1:

Igår när jag kom hem från gymmet hade jag planerat att äta kvarg med hallon som kvällsmål. När jag kom hem var jag mer sugen på makrillmacka, så då åt jag det. Inte bara en, eller två, utan fyra.

Ex 2:

Idag hade jag bokat in mig på träningspass på gymmet, men jag har en brutal träningsvärk så då avbokade jag det passet och bjuder över pojkvännen på middag istället.

Ex 3:

Jag har bestämt mig för att försöka undvika livsmedel med sötningsmedel i. Men när jag blev hungrig och hade en bar i väskan så åt jag den ändå.

Ex 4:

Först tänkte jag bara äta lite vattenmelon till mellis, men sedan blev jag hungrigare och det fick bli lunch då istället.

Ex 5:

Jag hade planerat att åka och köra ett magpass på gymmet efter jobbet, men när jag kom hem ville jag bara lägga mig – så då blev det inget gymmande den dagen.

Så, vad är då friskt för mig?

  • Flexibilitet
  • Att lyssna på kroppen
  • Att kunna släppa på “tyglarna”
  • Prioritera annat än träning

Gällande maten och träningen upplever jag det själv som att jag har gjort väldigt stora framsteg under den senaste tiden. Jag litar på mig själv och mitt eget omdöme mer och mer. Kanske är mina val inte alltid i ense med vad en behandlare skulle rekommendera, men vaffan, vem måste alltid agera perfekt? Inte ens friska människor äter “rätt” hela tiden eller tränar “lagom” varje dag. Jag behöver inte heller göra allt perfekt utifrån behandlingssynpunkt. Det viktigaste är att vara medveten om vilka beslut man tar och varför.

Åt jag inte lunch idag för att spara in på kalorierna eller blev det bara tokigt i planeringen? Planerade jag in mer än jag orkade eller råkade det bli impulsiva saker som tröttade ut en lite extra? Bytte jag ut valet av måltid pga ångest eller var det helt enkelt så att jag kände mig sugen på något annat? Väger jag mig för att dämpa ångesten eller för att dubbelkolla att vikten håller sig stabil? Pushade jag mig själv till att köra gympasset för att öka fettförbränningen eller för att jag vet att jag mår så bra av det efteråt?

Den största skillnaden på att aldrig ha haft en ätstörning och att vara tillfrisknande från en sådan är att en frisk människa reflekterar inte ens över dessa saker – de är liksom en del av deras vardag, medan personer med ätstörningsbeteenden tenderar till att känna en större osäkerhet över sådana val. Så, när jag kommer på mig själv att inte känna någon oro eller osäkerhet över varför jag vägde mig, varför jag tränade eller varför jag åt något annat än planerat etc. så känner jag mig fri.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Det känns som att vikten inte längre är viktig

February 18th, 2015

Någonting som vi generellt sett brottas med dagligen är tankarna och upptagenheten kring vikten.

I vissa perioder tampas jag med tankar som funderar över om jag någonsin kommer att kunna släppa det. Att glädjen eller tillfredsställelsen över att se att man väger lite mindre, lite i underkant inte kan undgås att upplevas. Sedan kommer perioder som denna; där det slår mig att om jag skulle ställa mig på vågen idag skulle det snarare handla om ett invant kontrollbeteende än självaste siffrorna på displayen. Det känns inte som att ett kilogram upp eller ned skulle göra någon större betydelse. Det känns verkligen som att det finns viktigare saker i livet. Ett friskt beteende går alltid att diskuteras, men på något sätt känns det långt ifrån lika sjukt som det har varit tidigare i alla fall.

Jag ska vara uppriktig med er och erkänna att jag inte kan påstå att det inte alls skulle påverka mig alls, men jag vill hävda att just nu känns det inte som att jag skulle bry mig, och det är en häpnadsväckande skön känsla. Jag tror att om det finns perioder där upplevelsen av att vikten inte längre spelar någon roll, finns det även potential för att dessa perioder inte enbart varar några dagar eller veckor, utan att dessa perioder blir ens vardag, ens liv. Jag tror, trots mina dagar av tvivel, att det går att bli frisk. Och om inte, är jag övertygad om att det går att bli friskare, för det har ta mig tusan jag blivit själv!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Löfte om att bli mer hälsosam nästa år – okej eller inte?

January 1st, 2015

Ibland funderar jag över var gränsen går mellan att vara hälsosam och ätstörd. Ätstörningar uppstår ofta som följd utav ett överdrivet hälsosamt tänkande, och gränsen är inte alltid så lätt att dra. Mycket handlar egentligen om att känna till sina egna gränser och lära sig uppfatta vilka kost- och träningsvanor som passar sin egen livsstil. Handlar frisk om att leva under lika förutsättningar som alla andra eller att skapa egna utifrån sin egen historia? Skulle det vara sjukt om jag, f.d. anorektiker skulle göra ett nyårslöfte om att äta nyttigare, eller skaffa ett sixpack? Eller kan jag, som frisk, också vilja bli mer hälsosam det kommande året?

Det jag har uppfattat från min behandling är att det kan vara fullkomligt sunt att vara intresserad i träning och kost. Det kan vara ett personligt intresse lika som att måla, spela, inreda, pyssla, programmera, blogga osv. Men precis som med alla intressen ska det ju ge en glädje och energi för att det ska vara en hälsosam del i ens liv. Så, hur hälsosamt skulle det vara att göra ett nyårslöfte om att bli mer hälsosam, men det innebär att svälta, överträna eller slita på kroppen? Ska du bli mer hälsosam nästa år, så se till att greppar vad just hälsosammare innebär för dig.

Personligen har jag några ambitioner/mål om att..

  • äta mer ekologiskt och mindre processad mat
  • äta mer av kyckling, lax, ägg, avokado, gröt, broccoli och andra näringsriktiga livsmedel
  • äta mer frukt!
  • äta mindre sötningsmedel och hellre livsmedel med riktigt socker
  • minska mitt koffeinintag (vilket jag redan gjort) och hellre dricka te än kaffe och mer vatten istället för celsius
  • skaffa 6-pack 😉

Sedan tycker jag att det är viktigt att inte vara för strikt. Det är okej att äta ett paket chili-cheese tops från McDonald’s när jag jobbar. Det är okej att ta några chokladbitar på kvällen om jag är sugen. Det spelar ingen roll om det är mjölk eller grädde i kaffet. Det är inte heller hela världen om jag dricker lite celsius innan ett långt träningspass. Och det är inte heller hela världen om jag inte tränar på några dagar.

Det handlar om att hålla en hälsosam kosthållning över lag, men att tillåta undantag. Det är där som det oftast slår fel och det blir för hälsosamt, för man tillåter sig ingenting i slutändan. Vi kan tala hur mycket som helst om balans och tycka att det låter uttjatat, men på något höger (eller vänster) verkar det vara balansen som får oss att stå med fötterna på jorden.

Kanske kan det anses sjukt av mig att ha dessa ambitioner, men med tanke på allt jag gått igenom känner jag mig mogen att lita på mitt eget omdöme och ge detta en chans. Det känns spännande och faktiskt riktigt bra! Till skillnad från de traditionella nyårslöftena tenderar jag till att istället sätta upp mål och ambitioner.

Självklart finns det risker med att tänka att man vill bli mer hälsosam, men vad tror ni?

Tror ni att det går att tänka i nyttiga banor utan att det behöver vara ett sjukligt beteende?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prestation på gott och ont

May 17th, 2014

Hos personer med anorexia finns det, som väl känt, en hel del gemensamma drag. Ett utav dessa är höga prestationskrav. Vi vill gärna vara bäst i skolan, bäst i sporten, bäst på jobbet, bästa vännen och så småningom vill vi även vara bäst på att vara smal.

Det är inte fel att ha höga ambitioner och vilja prestera sitt bästa. Det är en fantastisk egenskap som säkerligen gör att vi även håller oss mer motiverad till att göra det som krävs för att nå långt. Det gör det lättare att utvecklas och bidrar säkerligen till en god grund att stå på inför framtiden. Det är heller inte fel att vilja vara smal. Det är definitivt inte konstigt att det är någonting som lockar utav idag – det är ju ett sådant ideal som har speglats i hela vår uppväxt.

Problemet uppstår när dessa saker går till överdrift. När kravet på att vara hälsosam övergår till ett skadligt beteende, eller när viljan att vara smal dominerar hela ens liv. När kraven blir högre än mänskligt och när prestationens utkomma erkänner vårt självvärde.

Det är nästan otroligt att en sådan oväsentlig sak som att vara smal kan upplevas som en näst intill vital. Visst, att lägga ned tid på att klara av studierna eller lära sig spela ett instrument, men att lägga ned sådan kolossal stor del av tiden på att sträva efter att vara bäst på att vara smal… det är sjukt!

Visst, har vi, som känt, en känslighet för prestationsinriktade situationer och höga krav. Däremot anser jag inte att vi helt och hållet bör undvika att ha krav eller vilja prestera – det är ett naturligt drag! Däremot måste vi lära oss att göra det i rimlig mån och att inte låta prestationen sätta ett värde på oss själva. Problemet uppstår när det vi är utgörs av det vi gör. För vi är inte det vi gör, utan vi gör det vi gör och är det vi är. Det är en jätte fin egenskap att vilja vara duktig, så länge den strävan hålls inom sunda ramar.

Allt handlar om balans mellan vad vi vill uppnå och till vilken bekostnad?

T.ex. istället för att räkna kalorier så sätter jag mig och studerar kommunikation och maktbehov hos ledare, som resulterar i…

UCK betyg

 

Även om jag har ett behov av att vara duktig, så har jag all rätt att vara stolt över goda prestationer.

Det är inte fel att vilja vara duktig, så länge kravet på att prestera på topp inte upptar en dominerande del utav ens liv.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mitt sjuka i mitt friska

February 1st, 2014

Det har inkommit flera frågor och funderingar kring om det finns sjukt beteende som lever kvar hos mig, och ni önskar veta mer exakt vad dem är i sådana fall.

Jag ser inte mig själv som helt frisk och fri från ätstörningar. Det är någonting som jag vill att ni ska vara medvetna om. Jag vet inte vad det innebär att vara helt frisk men jag vet vilken frihet det är att vara såhär mycket friskare. Jag lever i princip ett friskt liv där varje dag inte handlar om mat, träning, vikt och kalorier. Men i mitt friska liv finns det naturligtvis ett antal sjuka tankar som dyker upp. Det kan vara tankar som att..

  • “Jäklar vad mycket jag åt! Kanske måste köra extra mycket cardio och förbänna..”
  • “Wah, jag har fått mer fett på magen. Undra om jag ska prova deffa snart..”
  • “Om jag dricker kaffe så dämpas hunerkänslorna.”
  • “Vilka livmedel ökar förbränningen? Jag som äter så mycket!”
  • “Nästa vecka ska jag göra massa sallader istället.”
  • “Jag äter verkligen mycket onyttigt.. kanske därför jag får mer fett på magen..”
  • “Shit! Det var ju 400 kcal i det mellanmålet (!)”
    osv.

Som ni ser så är detta typiska exempel på hur ätstörningen kan yttra sig i tankeverksamheten kring mat, träning och utseende. Observera dock att detta är tankar och det är ytterst sällan som dessa tankar faktiskt kommer till skott. Det är endast i stundens korta hetta som de övervägs, men med tiden känns det inte relevant längre och när jag väl ska äta nästa måltid eller träna så gör jag det som jag känner för i den stunden. Jag är inte helt fri från tankar om mat, kalorier och förbränning, men det som får mig att känna mig så pass frisk är att jag kan stå emot dem. Jag kontrar oftast med:

  • “Jag behöver inte gå ned i fettprocent, jag behöver bli större och starkare.”
  • “Det finns ingen anledning att vara rädd för att gå upp i vikt, det är ju dessutom bara bra!”
  • “Om jag dämpar hungern nu så kommer jag ju bara behöva äta ännu mer senare.”
  • “Jag vill inte begränsa mig själv, jag blir mycket gladare av att faktiskt äta det jag är sugen på, när jag är det!”
  • “En måltid med lite mer kalorier gör knappast någon annan skillnad än att kroppen känner sig lite mer nöjd.”

Det är denna förmåga, att kunna resonera med sig själv som gör att man kan tampas med ätstörningen på egen hand. Just för att dessa tankar fortfarande existerar vill jag inte kalla mig själv frisk, för det är inte friskt att tänka så! Men jag vill påstå att jag i det stora hela lever mycket friskare, eftersom jag sällan agerar efter dem.

Hej! Jag undrar om du än idag kan finna dig i samma beteende som ätstörningen vill? Det jag menar är, kan du finna dig själv bli sur om bordet inte är dukat på ett visst sätt, att du måste äta på samma tallrik som alltid? Om du ser fettig mat, tänker du då “usch vad mycket fett, äckligt.” eller är det bara att hugga in? Kan detta ske ibland, utan att du ens tänker på det, trots att du är frisk?
waaaallflower

Jag är väldigt fri i mitt ätande. Det är klart att jag föredrar att ha saker på ett visst sätt – alla människor får sina rutiner, men det orsakar ingen panik om det inte går att få det så. Att jag föredrar att ha mackorna på en tallrik och att äta yoghurten med liten sked tycker jag inte är särskilt sjukt. Finns det ingen tallrik eller liten sked så tar jag naturligtvis det som finns. Jag ställer inte höga krav på måltiders utseende. Jag äter för sjutton ihop-kokade rester ur matlåda, som fraktats en halv dag i ryggsäck, med plastbestick till vardags. 😉

Normala mängder fett är sällan någonting som riktigt avskräcker mig. Men den där tanken som säger “usch, vad mycket fett” kan nämligen komma då jag ser personer steka min mat i extremt mycket smör. Det är dock någonting som jag lärt mig att kasta över axeln och bara låta vara. Det är de som tillagar maten och eftersom att jag vet att det är en sjuk tanke så vill jag inte ge den utrymme. Annars har min fettskräck försvunnit väldigt bra!

När det kommer till socker är det en annan grej. Jag gillar verkligen inte för söta livsmedel, och det är nog snarare en smaksak än en ätstörningssak. Om de smaksatta kaffe latté på Wayne’s tänker jag “usch, fy fan vad sött!”. 😉

frappe

Jag undviker verkligen inte grädden på min frappe, vilket Ana skulle gjort – det är bara gott!

Tags: , , , , , , , ,

“Jag har en ätstörning”

December 3rd, 2013

Hej Sofie, jag har precis blivit diagnoserad med en ätstörning och känner mig otroligt vilsen men även otroligt taggad på att kämpa (mycket tack vare dig)
Jag undrar hur du berättade för dina vänner? Hur du la fram det? Är väldigt nervös över detta!
Tack för en underbar blogg!
Kram
Elle

När ätstörningen är något nytt är den som mest skrämmande. Vad innebär det egentligen? Hur sjuk är jag? Är det allvarligt? Vad ska jag göra?! I all denna förvirring är det bra att ha så mycket stöd som möjligt från omgivningen. Förvända dig dock inte att alla kommer att förstå, snarare tvärtom, det kommer kännas som att ingen riktigt förstår, men det gör dem. De flesta förstår mer än man tror och ibland är det en själv som är blind för verkligheten. Avvägningen över hur mycket man ska lita på de runt om kring sig eller sig själv är svår. Man måste hitta svaret på frågan; vad är friskt för mig?

Jag hade vänner i klassen som mer eller mindre förstod vad som hade skett. De såg ju att jag hade rasat i vikt under sommaren, och en del kommenterade det. Till en början lyfte man kanske inte fram det som “Jag har en ätstörning” utan det blev snarare en underförstådd mening när man berättade att man åt för lite osv. Även om det anorektiska beteendet var uppenbart (för mig) så var det inte alla som drog slutsatsen att man var sjuk. De som gjorde det, och faktiskt frågade, kunde jag besvara med sanningen. Jag behövde bekräftelsen på att jag såg sjuk ut, för att jag skulle vilja bli frisk. Sjukt!

Det är alltid bra att börja med några enstaka och trovärdiga vänner, eller kanske någon som har varit i en liknande situation själv. Berätta dock för din skull och förvänta dig inte något särskild reaktion tillbaka – hur skulle du vetat hur du ska reagera om du varit i deras sits? Vännerna bryr sig, men vet sällan hur de ska hjälpa. Berätta för dem vad som hjälper eller triggar, försök ge dem lite hintar för att få ökad förståelse. Jag skulle dock inte klandra en vän för att inte orka lägga ned all den tid och energi på att hjälpa mig som sjuk, men däremot kan jag uppskatta något enormt de vänner som faktiskt visade intresse och försökte!

Det viktigaste är att du känner dig bekväm. Det ska inte bli en ångestfaktor att ha informerat närstående om din sjukdom. Det ska vara en lättnad! Det behöver inte komma som en bomb över dem, utan kanske börja med en del hintar. För mig kunde en konversation med en vän se ut ungefär såhär:

Vännen – “Du har blivit väldigt mager!”
Jag – “Mjo, kanske lite för mager..”
Vännen – “Tjaa, du har ju alltid varit liten men..”
Jag – “Jovisst, men just nu kanske man inte ligger på en hälsosam vikt, har ju träningsförbud osv.”
Vännen“Stackare, har du typ fått anorexia eller så?? :/  Kan jag hjälpa på något sätt?”

Som sagt, man behöver inte lägga en laddad bomb med “Jag har en ätstörning”, utan det går att berätta med en undermening. Ibland kan det vara bra också att leda dem in på den slutsatsen själva och inte bara lägga fram alla kort på borden samtidigt. =)

Stort LYCKA TILL Elle!
Jag hoppas att du lyckas lägga fram det på ett sätt som du känner dig trygg med.
Vänner är ju väldigt viktigt att ha för att må bra, men alla behöver inte veta allt.
Bara dem du vill dela med dig till och det du vill berätta.

KRAM!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Tankar kring kroppen

November 11th, 2013

Hur ofta tänker du på hur du ser ut nu för tiden? Som att spegla dig (kroppen) och hur ofta väger du dig nu för tiden? Kram
-Sofia

Viss utseendefixering är nästintill oundvikligt av idag, och helt ärligt känner jag att det finns en viss betydelse i att bry sig om hur man ser ut. Utseendet påverkar hur anda människor ser på en, och eftersom vi alla är en del av ett samhälle har det betydelse vilket intryck man gör. Det är i många fall fördelaktigt att se frisk, fräsch och hälsosam ut. Utseendet kan i många fall utspegla ens personlighet, vilket kan avgöra vilket intryck andra får av en. Det ytliga spelar större roll vid ett första intryck, men när man byggt upp en relation på djupare nivå behöver man sällan bry sig lika mycket om utsidan.

De flesta kan nog känna igen sig i detta. Det är normalt att bry sig om utseendet, men det finns undantag då fixeringen går till överdrift och de undantagen blir fler och fler.

Att kolla ansiktet i badrumsspegeln på morgonen och kanske väga sig en gång i månaden är inte sjukligt beteende. Det är inte konstigt att vilja se snygg och fräsch ut. Det börjar att bli ohälsosamt när man konstant känner ett tvång att kontrollera, mäta, känna och bedöma sin kropp efter det.

I am SUPERGIRL!

I am SUPERGIRL!

Jag kollar mig i spegeln och spanar gärna in mina magmuskler och snygga rumpa vid tillfällen. Dessutom händer det att vågen kommer fram ibland, men den har visat samma vikt +- 1 kg i över i ett halvårs tid. Jag är nöjd med mitt utseende och att ställa sig framför spegeln och tänka på allt positivt är riktigt sunt! Att däremot stå och klämma på skinnet och tänka hur “jäkla fet och äcklig” man är, när man inte ens är överviktig, är sjukt. Likaså att väga sig alldeles för ofta för att kontrollera att vikten inte skenat iväg. Där kan jag erkänna att sjukdomen har kvar viss kontroll hos mig; jag väger mig mer än jag borde. Som sagt har jag ju varit viktstabil i flera månader, så varför skulle vikten förändras på några dagar eller en vecka? Det gör den ju inte såvida man inte gör drastiska förändringar i kost/träning.

Jag tänker sällan negativa tankar kring mitt utseende. Antingen för att jag är nöjd, eller så blir jag nöjd genom att tänka att jag är det. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Var medveten om vilka hörn ätstörningen kan gömma sig bakom

September 10th, 2013

Ätstörningen är lurig. Den gömmer sig i bakhuvudet, mellan skulderbladen och ibland i armhålorna. Den hoppar fram när man minst anar det för att verka så pass effektivt som möjligt. Den vill slå ned en till marken och allra helst helt under jorden. Varje ätstörningsrelaterad sak som stöts på i vardagen gör att ätstörningen kikar fram lite från dennes gömställe, för att se om kusten är klar för att gå till attack.

Även om sjukdomen inte längre har makten så har den en förmåga att teleportera sig in ens liv igen med ojämna mellanrum. Då är det viktigt att man är medveten om vilka vardagsföreteelser som kan vara utlösande faktorer. Jag menar inte att dessa saker bör undvikas, för det vore inte att leva i frihet från sjukdomen. Utan jag menar att en medvetenhet kan förhindra ätstörningens attacker från att vara genomslående. Vet man ens fiendes strategi och plan för attack så blir den mycket lättare att förhindra.

Runt om oss i vardagen finner vi många faktorer som pekar mot ätstörningsrelaterat beteende. Det är näst intill omöjligt att inte komma över sådana ting var dag: tidningars propaganda kring nya dieter, vännernas noja över deras kroppar, experter som uppmanar till ökad fysisk aktivitet, kalorier på livsmedel och ibland till och med på färdiga maträtter. Är det ens möjligt att vara frisk i denna värld? Ja, men det är inte möjligt att undvika alla ätstörningsförknippade beteendemönster. Därav är det ytters viktigt att man lär känna sig själv och sin ätstörning. Man ska kunna integrera sig i omvärlden trots att det finns så många trigg-faktorer runt om sig utan att ätstörningen ska få makten.

Jag har nyligen börjat träna på gym, vilket jag även gjorde mycket när jag insjuknade i anorexin. Därav har jag en medvetenhet om att det kan vara en triggande faktor, men som jag mår idag är det inte det. Träningen är ett starkt intresse hos mig, och har länge varit. Det är trist att ätstörningen tog ifrån mig det under en period, men det får mig att uppskatta den så mycket mer nu när den går att återuppta i alla dess former. Träning ger mig glädje och jag tränar för att det är kul. Det har varit som för Ofelia på gymmet , men nu tränar jag inte för att förbränna utan det råkar vara så att jag logiskt nog förbränner när jag tränar, lika som för Frida på gymmet.

Det är många som utför ätstörningsförknippade beteenden i omgivningen utan att egentligen ha en ätstörning. Det är mycket som verkar sjukt som blivit till en norm i samhället. Tragiskt nog går det inte att ignorera allt detta, utan man måste hitta sätt att förhålla sig till dem utan att trigga igång dumtankarna. Lyckas man förhålla sig till omgivningens galenskaper så tror jag att man blir friskare än innan. Har man en gång varit sjuk så sägs det att det är lättare att falla tillbaka. Jag tror också att har man en gång blivit frisk så kan man leva ett sundare liv än andra, tack vare medvetenheten.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilket intresse vill du ha i livet?

July 19th, 2013

När ätstörningen tar över livet finns det inte mycket annat som intresserar en. Isolation, nedstämdhet och depression. Sjukdomens intressen dominerar för det blir på ett sätt roligt att räkna alla dessa kalorier eller tävla med sig själv och se hur mycket vikt man kan gå ned. Det är sjukt. Men man finner ju någon form av glädje i viktförlusten till en början. Det ger en kick. En kick som man vill hålla i liv. Det är roligt för att man lyckas. Man lyckas äta mindre, träna mer eller bli smalare. Dock nöjer den sig aldrig, ätstörningen blir aldrig nöjd oavsett hur “duktig” man är på att banta eller förstöra sig själv. Räcker man handen så norpar den åt hela kroppen. Allt ska bort, allt ska förstöras och till en början tycker man att det är roligt.

När man blivit isolerad och nedstämd är det svårt att integrera sig bland andra människor och söka sig till nya eller gamla intressen. Ätstörningen finns ju där för ensamheten och räknandet eller bantningen blir ett intresse. Det blir som ett spel mellan sig själv och ätstörningen.

  • Vad är nyttigast?
  • Vad kan jag äta?
  • Hur lite kan jag äta?
  • Hur mycket kan jag träna?
  • Går jag ned i vikt?

Med alla dessa spelregler som finns är det inte konstigt att man blir isolerad. Tyvärr underlättar det inte för tillfrisknandet att länge hålla sig till ätstörningens intressen. Hur ska man kunna bli fri från någonting som man är ständigt är upp i?

Enligt mina egna erfarenheter kan jag säga så mycket som att jag glömmer bort ätstörningen mycket lättare när jag har annat på gång. När jag är i skolan, träningar, jobbet, ser på film, städar, tvättar, läser, umgås med vänner eller vad annat man kan hitta på, DÅ känner jag att jag lever. Jag gör någonting och jag lever inte för anorexin. Det sociala får jag och jag behöver inte ätstörningens umgänge. Andra intressen har jag och jag har inte tid att lägga på att spela ätstörningens spel.

Det underlättar alltså enormt mycket att ha saker och ting igång, för att undvika ätstörningstankarna. De går dock inte att undvika för evigt – de måste bekämpas. Men det blir lättare att hantera dem när man inser hur oviktiga de är. De behövs inte, de får en inte att må bra. Jag vill må bra, jag vill leva mitt liv och jag vill inte spela efter ätstörningens sjuka spelregler!

557301_10153014777545004_2062990805_nred

Under gårdagens stuntande träffade vi på en Canadensisk världsmästare som nu flyttat till Sverige. Fantastiskt roligt! :D

 

Min dag var fantastisk igår! Precis en sådan där härlig eftermiddag som man ska ha under sommaren. Det fick mig att inse hur viktigt det verkligen är att få komma ut, aktivera sig och möta underbara människor. Det finns massvis med glädje i omgivningen, var öppen, ta chanser och glöm ätstörningen!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur frisk är man?

June 15th, 2013

Bara en själv. Det är bara en själv som kan avgöra hur långt man har kommit i sitt tillfrisknande. Ibland stöter jag på personer som berättar om deras ätstörning och talar om det som att det vore en sådan ytlig sak, som att det vaknade upp en dag och insåg att “nä, nu tänker jag vara frisk” och sedan slutade de med alla tvångstankar. Den bild som jag fått av ätstörningar är mycket mer abstrakt än så. En ätstörning sätter sig som ett virus kring ens tankegångar och de går inte att få bort genom att äta lite pencilin. En ätstörning måste jobbas med under en lång period innan tankarna släpper kroppen.

Jag vill inte påstå att dessa personer ljuger, jag antar att de vet bäst själva hur deras ätstörning har sett ut och hur de blivit friska ifrån den. Jag har bara svårt att greppa taget om hur en för detta ortorektiker kan anse att det är frisk att endast dricka proteinpulver och deffa, eller hur en fd. anorektiker påstår att det är friskt att äta en riktig måltid om dagen. Hur ska man bemöta sådana situationer?

Min naturliga instinkt är att konfrontera dem. Ställa frågor om de anser att de mår bra av att bibehålla ett sådant beteende. Sedan måste de själva ta ställning till om de vill göra någonting åt det eller inte. En del kanske anser att de kan vara friska men ändå bibehålla en extrem kosthållning. Som jag skrev för några dagar sedan “Man kan inte ha bara lite ätstörning“. Antingen så jobbar man för att bli frisk, eller så fortsätter man att vara sjuk. Det är individen i fråga som måste ta ställning till vilket liv den vill ha. Men att påstå att man har blivit frisk från sin ätstörning, men fortfarande ha ett sjukt beteende vill jag påstå är både oärligt mot omgivningen och sig själv.

Jag har blivit oerhört mycket friskare det senaste året. Men jag påstår inte att jag ännu är frisk. Hur kan det komma sig att personer visar mer ätstörningsbeteende än jag påstår sig vara friska? Det känns bara ologiskt att jag nu är den som visar andra hur en bra måltid ser ut. Jag är den som försöker få alla till att äta frukost på morgonen. Jag är den som äter mellanmål på träningarna och jag är den som pratar minst om utseende. Är då JAG kanske frisk eller andra väldigt sjuka?

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp