“Jag bryr mig om att må bra”

July 19th, 2015

“[…] hur det går för dig nu med allt? Tänker du fortfarande på kcal och hur ser du på din kropp nu? Tror du man kan bli 100% frisk? […]”
– Linda

Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick dessa frågor just nu. Det hände mig här om dagen. Att jag började vilja. Vilja gå upp i vikt. Eller nödvändigtvis handlade det inte om vikten. Utan jag tyckte att jag var för smal. På både armar och ben. Så nu är jag inte rädd. Inte alls rädd att äta som jag vill. Jag äter mig mätt och belåten. Jag känner mig fri.

Det handlar inte om att jag ska försöka proppa i mig mer mat än jag orkar för att lägga på mig, utan att helt enkelt släppa taget med ett ordentligt matintag som mål och se vart det leder mig. Jag lämnar över det till kroppen att bestämma. Jag vill att den ska må bra. Kanske går jag inte upp något, men får mer energi – och då är ju det bra. Kanske går jag upp lite utan att märka av det – och då är ju det också bra. För jag vill inte längre bry mig om att vara liten. Det fyller ingen gynnsam funktion i mitt liv. Jag bryr mig om att må bra!

Enda sedan jag avslutade min behandling har jag mindre brytt mig om hur mycket jag äter. Jag äter när jag är hungrig och det jag är sugen på och åh så skönt det är att inte vara rädd för att äta lite “för mycket”. Hellre det än att jag bryter ned musklerna som jag ändå försöker bygga upp. Och jag har fattat så mycket som att en liten skillnad i energiintaget sällan förändrar vikten, utan det förändrar energinivåerna i första hand.

Hade du frågat mig för några veckor sedan om man kan bli 100% frisk så hade mitt svar varit övervägande “nej”, i alla fall att jag inte tror att jag skulle kunna bli det. Men nu förstår jag att det handlar om vilket mål man har för sig själv. Är målet att förbli liten och smal, äta restriktivt, ständigt prioritera träning framför andra sociala aktiviteter eller att ha kvar kontrollen över matintaget så “nej”. Men lyckas man göra de förändringar i sin livsstil som hjälper en att värdera andra saker är sin kropp, vikt och ätande så blir mitt svar idag “ja”. Ja, jag tror att det går att bli helt frisk från ätstörningar. Jag tror det eftersom jag känner att jag är på väg dit just nu. Men jag tror också att det är lätt att falla tillbaka om man inte ser efter sig själv ordentligt.

Jag tror att man behöver ta lite distans ibland från de saker som tenderar till att trigga igång ätstört beteende. Ibland är det oftast en ambivalent situation eftersom det ofta är saker vi inte gärna släpper taget om. Kanske är det inte rätt stund att släppa taget om dessa saker, kanske är man inte redo just idag, och ibland är det faktiskt okej. Det är okej att inte bli helt frisk här och nu, men jag tror att det är viktigt att bära med sig att det kommer komma en tid som man blir redo att gå vidare. Och när den tiden kommer – omfamna den och låt den använda sin kraft för att lyfta dig till nya höjder. Längta efter förändringen och var nyfiken på framtiden. Den för mycket gott med sig, vi kan bara inte känna den vid ännu. Vi måste låta tiden göra sitt och lita på att allt kommer att bli precis som det ska i slutändan. :) Det kommer att bli bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Det är okej att vara smal”

March 5th, 2015

Sitter på gymmet efter att ha provat på passet 21 minute body och sedan haft en skön nedvarvning med stretch. SATS är ett bra gym att träna på; personalen är trevlig, det är stora och fräscha omklädningsrum, de erbjuder många pass, gymmen finns nästan överallt i Stockholm och det är fullt med PT:s. Det känns att de är seriösa här. Det står till och med i deras medlemsavtal att SATS ansvarar för att avråda personer från träning om de anser att det kan utgöra en hälsorisk för personen.

Nu ska inte detta inlägg handla om hur bra SATS är, men jag tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av mitt intryck av gymmet hittills.

Något som jag uppmärksammade idag var hur många spinkiga tjejer det vandrar runt i gymmet. Men, mitt uppmärksammade ledde inte till misstankar om att de hade någon form av ätstörning, utan det gav mig snarare perspektiv på att det är okej att vara naturligt smal. Det är vanligt, och det behöver inte alltid vara sjukt. Det är dock inte särskilt snyggt, om jag får säga min mening, men det kan ändå vara hälsosamt.

För mig att få den insikten kändes som ett steg längre ifrån ätstörningens tankemoln. Det fick mig att inte känna mig lika kontrollerad av sjuka tankar som endast vill jämföra och döma. Det kändes friskt – normalt att förstå att det finns många smala personer i omgivningen och det är okej. Det är okej att vara smal- inte skadligt underviktig (!), men normalt hälsosamt smal.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

En bra flyer är en smal flyer – eller?

December 8th, 2014

Det är nog svårt att undgå att uppfatta att cheerleading är och har varit en stor motivationskälla för mig i mitt tillfrisknande. Däremot så finns det en del i det som kan verka triggande. Det är synen om att ju mindre flyern väger, desto bättre är den. Det här är någonting som ingen säger, men i princip alla tänker.

Det är inte så konstigt egentligen att dra slutsatsen att det är lättare att kasta/lyfta någonting som väger lite. Men i denna slutsats tar man bara hänsyn till en utav de fysikaliska enheterna; massan. Jag skulle ju inte påstå att det är lättare att kasta iväg ett papper än en sten, även om pappret väger mindre. Samma sak att det är lättare att snurra på en stark järnpinne än ett torkat grässtrå. Så om vi skulle ta hänsyn till andra enheter som position, form, styrka osv. så skulle det inte alls vara så att den som väger minst är den bästa flyern.

Om man vill bli bra i cheerleading så är ju att gå ned vi vikt det sämsta man kan göra. Det gör ju sådant att man inte har samma energi till träningarna och inte kan prestera till fullo. Att svälta sig själv och tro att det ska gå bättre är så fel som det kan bli. Tänk vilken skaderisk man utsätter både sig själv och sina lagkamrrater för. Hör jag att mina baser inte har ätit på länge så säger jag “jag stuntar inte med dig förrän du har ätit något”, för dessa personer ska jag kunna lita på att de kan fånga mig och har de inte tillräckligt med energi i systemet ökas risken för skador. Sedan finns det säkerligen en del som klarar av att prestera trots att deras kropp ligger på en skadlig undervikt. Kul för dem, men synd om deras kropp!

Tags: , , , , , , , , , ,

Hur långt ska man gå för att bli smalare?

November 4th, 2014

Någon mer än jag som blev irriterad av att kolla på nyheterna igår?

Studier visar på att när vi fryser bildar kroppen mer brunt fett. Det bruna fettet är ett organ i kroppen som tar fettet och förbränner det till värme. Okej, detta fakta kan jag köpa, men när man börjar att använda denna vetenskap till att designa nya “bantningsprodukter” flippar jag.

Det man har tagit fram, och som visas i klippet nedan, är en köldväst. Man ska alltså gå runt och frysa extra mycket för att bli extra smal. Hur jävla sjukt är inte det? Vad säger inte detta om samhället om folk frivilligt går runt och fryser extra mycket för att bli smalare? Vad är helt plötsligt viktigast: att må bra eller att vara smalare? Jag har svårt att tänka att det är hälsosamt för kroppen att frysa onödigt mycket. Det kommer säkert medföra flera andra komplikationer, men det tänker man inte på.. för det viktigaste är ju att vara smal. eller?

När jag ser eller får höra om nya bantningstrender kan jag inte undgå att fundera om hur långt denna hälsofixering kommer att driva oss i längden. Många tycker redan att det har gått för långt, men ändå fortsätter hysterin kring en smal och vältränad kropp. Finns det något stopp?

Tags: , , , , , , , , ,

Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

Jag mår så mycket bättre nu

August 27th, 2014

Den där magsjukan gjorde mig påminnd om när jag var som sjukast i anorexian. Portionerna, tröttheten och olusten till att göra någonting. Det som skiljer sig är att nu har jag ingen matlust och i anorexian pinade man sig genom hungern. Nu har jag längtat efter att känna mig sugen på mat, men i anorexian hatade man hungern.

Sist när jag var i Thailand låg jag på ett BMI runt 14 och fattade inte hur jäkla mager jag var. Nu har jag fått en del mer “kött på benen” och förstår att jag fortfarande är rätt så smal. Denna matförgiftning gav mig en liten tillbakablick på hur det såg ut förra gången, och det fick mig att inse hur mycket mer värt det är att bli friskare. Jag inser hur mycket bättre jag mår, hur mycket snyggare jag är och hur mycket mer jag älskar livet. Det är värt att sluta svälta sig själv. Om det är värt att ha tagit stegen dit jag är idag i mitt tillfrisknande så bör det väl också (logiskt sett) vara värt att ta resterande steg – inte sant?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Prestation på gott och ont

May 17th, 2014

Hos personer med anorexia finns det, som väl känt, en hel del gemensamma drag. Ett utav dessa är höga prestationskrav. Vi vill gärna vara bäst i skolan, bäst i sporten, bäst på jobbet, bästa vännen och så småningom vill vi även vara bäst på att vara smal.

Det är inte fel att ha höga ambitioner och vilja prestera sitt bästa. Det är en fantastisk egenskap som säkerligen gör att vi även håller oss mer motiverad till att göra det som krävs för att nå långt. Det gör det lättare att utvecklas och bidrar säkerligen till en god grund att stå på inför framtiden. Det är heller inte fel att vilja vara smal. Det är definitivt inte konstigt att det är någonting som lockar utav idag – det är ju ett sådant ideal som har speglats i hela vår uppväxt.

Problemet uppstår när dessa saker går till överdrift. När kravet på att vara hälsosam övergår till ett skadligt beteende, eller när viljan att vara smal dominerar hela ens liv. När kraven blir högre än mänskligt och när prestationens utkomma erkänner vårt självvärde.

Det är nästan otroligt att en sådan oväsentlig sak som att vara smal kan upplevas som en näst intill vital. Visst, att lägga ned tid på att klara av studierna eller lära sig spela ett instrument, men att lägga ned sådan kolossal stor del av tiden på att sträva efter att vara bäst på att vara smal… det är sjukt!

Visst, har vi, som känt, en känslighet för prestationsinriktade situationer och höga krav. Däremot anser jag inte att vi helt och hållet bör undvika att ha krav eller vilja prestera – det är ett naturligt drag! Däremot måste vi lära oss att göra det i rimlig mån och att inte låta prestationen sätta ett värde på oss själva. Problemet uppstår när det vi är utgörs av det vi gör. För vi är inte det vi gör, utan vi gör det vi gör och är det vi är. Det är en jätte fin egenskap att vilja vara duktig, så länge den strävan hålls inom sunda ramar.

Allt handlar om balans mellan vad vi vill uppnå och till vilken bekostnad?

T.ex. istället för att räkna kalorier så sätter jag mig och studerar kommunikation och maktbehov hos ledare, som resulterar i…

UCK betyg

 

Även om jag har ett behov av att vara duktig, så har jag all rätt att vara stolt över goda prestationer.

Det är inte fel att vilja vara duktig, så länge kravet på att prestera på topp inte upptar en dominerande del utav ens liv.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att veta om sin egen kropp är hälsosam

December 27th, 2013

Hur syns det om ens kropp ligger på en hälsosam vikt?

Anorexia medför en förvriden kroppsuppfattning, men det är inte bara personer med sådana ätstörningar som har det problematiskt med att se på sin egen kropp ur ett realistiskt perspektiv.  web4health lyfter fram situationen som att vi har två kroppar:

en kropp som andra kan se och en kropp som vi själva upplever att vi har. En person kan alltså vara tjock men uppleva sig själv som smal och därför inte se någon anledning att minska i vikt. Eller så kan man vara som Karin 16 år. Hon vägde bara 28 kg när hon skrek till sin terapeut: Jag är för fet och jag måste banta! (Hämtat 27/12/13)

Låt oss spinna vidare på detta när vi nu ska föra en diskussion kring hur man själv kan se om ens kropp är hälsosam?. Först måste vi dock klargöra att en bidragande faktor till att den egna kroppen kan upplevas så skevt beror på ens kognitiva fördomar kring den. En person med ätstörningar lägger självvärdet i kroppens utseende. Äter man inte på ett visst sätt, ligger på en viss vikt, har ett visst mått eller ser ut på ett speciellt sätt så anser ätstörningen att man inte värdig. Utifrån dessa krav på mat och utseende formas olika självstraff och restriktioner i en strävan att uppnå ätstörningens mål.

Vid en inte allt för djup inblick i psykologin kan detta enkelt förklaras sådant att ens egen syn på kroppen påverkas framför allt av sina tankar kring den. Tankarna i sin tur påverkas av känslorna. Känner man sig ångestfull över att ha ätit mycket så leder det ofta till att man upplever sig tjockare, eftersom att då tänker man “fan vad jag har ätit mycket, nu kommer jag att bli asfet.”. Däremot under lugnare omständigheter blir den egna kroppsuppfattningen mer realistisk, för då finns det inte massvis med ätstörningstankar som påverkar känslorna.

IMG_0370red

En del dagar kan tankarna om hur smal jag fortfarande är slå mig och då vill jag verkligen gå upp i vikt. Medan jag andra dagar kan känna mig mer än normalviktig och önska att jag kunde äta mindre. För det mesta känner jag mig faktiskt nöjd med min kropp, sedan försöker jag vara noga med att inte låta stickspåren påverka mig och fortsätta leva mitt liv!

Här om dagen lämnades en kommentar som ifrågasatte om jag verkligen ligger på en normalvikt för min kropp, då jag ser rätt så tunn ut. Mitt svar kan inte bli annat än att jag vet inte, men jag vet att jag mår bra på den vikten jag ligger på nu. Min bästa vän sade en gång något klokt som jag lagt på minnet. “Kom ihåg att andra ser inte på dig som du ser dig själv.”, och hon har rätt! Vi är oftast mycket hårdare på oss själva än omgivningen, vilket sällan leder till annat än missnöje med sin egen kropp. Vi ser alla fel, medan andra ser helheten. Jag vet inte själv om jag tycker att jag är för smal eller inte. Det kanske låter konstigt för en person som aldrig lidit av ätstörningsproblematik när man säger att vid olika dagar och tillfällen upplever jag min kropp olika.

Har man haft en liknande problematik och kanske inte blivit helt färdig i sitt tillfrisknande så blir det svårt att se sin kropp med rättvisa alla gånger. Jag kan tänka logiskt och förstå att jag inte alls är tjock, men även jag kan få känslor som ibland får mig att se min kropp som mindre smal än den egentligen är. Men att se om den är på en hälsosam vikt eller inte? Hur gör man det?

Mitt förslag är att sluta kolla så mycket! Sluta känn, kläm och inspektera kroppens alla former. Det en själv ser och känner är inte densamma kropp som andra gör. Allt kontrollerande leder endast till ett eget missnöje över sin egen kropp och det gör en inte till rättvisa. Kroppen är hälsosam när man mår bra fysiskt. Det innebär att den håller sig frisk och har energin att utföra de aktiviteter man utsätter den för i vardagen. Mer eller mindre kan man avgöra om en annans kropp är hälsosam eller inte genom dess utseende, men vi själva, som ser vår kropp annorlunda bör snarare känna efter hur den mår istället för att titta på den.

Vi kan använda oss av mått och tabeller hit och dit för att försöka avgöra om vi ligger på en hälsosam vikt eller inte. Men allt sådant är riktlinjer och är inte avgörande i alla fall. Vi måste vara ärliga mot oss själva och fråga oss “ger jag min kropp den näring den vill ha? mår jag bra?“, och samtidigt vara öppensinnad för vad andra tror, för det är dem som ser på ens kropp objektivt.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Bli smal och lycklig genom att underäta hela dagen och hetsa på kvällen

September 27th, 2013

Hejsan!

Du kan ta en titt i spegeln så kan jag bara få berätta för dig att du har äckligt mycket fett på fel ställen av din kropp. Det är riktigt fult och jag hoppas du tänker över dina matvanor. Du är smart om du slutar äta ordentliga måltider, för då kommer du att bli smalare. När suget efter mat kommer ikapp dig senare så kommer du vilja äta upp kylskåpet om och om igen. Men då kommer du att bli FET igen och ännu äckligare. Det ska jag se till att du inte glömmer! För nu måste du kompensera, annars kommer du förbli stor som ett hus, ett stort äckligt misslyckat fetto.

Nej, äta ordentliga måltider får du inte göra och när koppen signalerar att den fått för lite näring kommer jag att straffa dig om du faller för suget. Jag finns här för att göra dig perfekt mager, men lyssnar du inte så är du värdelös.

Jag är en ätstörning, en del kallar mig Bulimia, några kallar mig olika former av Anorexia och andra kallar mig UNS. Jag ska se till att du inte lyssnar på kroppens signaler, jag ska se till att du inte äter en mumsbit under hela skoldagen för att sedan överrumpla dig med ångest när du på kvällen äter ur skafferiet. Du har önskat mig i ditt liv för att göra dig smal och lycklig, då är det väl det du skulle bli om du bara kunde disciplinera dig till att lyssna på mig?

Det är extremt vanligt att personer känner ångest när de på kvällskvisten proppar i sig en stor mängd mat och kalorier. Det känns som en överätning, och i vissa fall är det även det. Ångesten får en att vilja kompensera detta överätandet på olika sätt. Framför allt ställer man in sig på att äta betydligt mindre dagen efter för att kompensera ner kaloriintaget (man vill ju inte gå upp i vikt).

Det som många blir blinda för i ångestens ögonblick är det logiska förklaringen till överätningen, vilket i många fall är att man ätit för lite tidigare under dagen. Kroppen signalerar att den inte fått den energi som den gjort av med och blir hungrig/sugen. Försöker man sedan kompensera den “ikapp ätningen” så leds man in i en ond spiral. Genom att äta ännu mindre dagen efter kommer kroppen fortfarande att få för lite under dagen och därmed leder det till ännu en kvällslig överätning.

Det bästa är att äta ordentligt från början av dagen! Då lägger man en god grund och man blir inte lika känslig för förändringar. Det är bättre att man på kvällen känner att man ätit tillräckligt mycket under dagen och kroppen kanske signalerar att den inte alls behöver ett kvällsmellis. Kroppen ljuger inte för en om man lärt sig lyssna. Den är hungrig av en anledning, och det är inget misslyckande att äta när kroppen säger till! Det leder snarare till en lyckligare människa, än den person ätstörningen vill att man ska vara.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp