Tankar kring kroppen

November 11th, 2013

Hur ofta tänker du på hur du ser ut nu för tiden? Som att spegla dig (kroppen) och hur ofta väger du dig nu för tiden? Kram
-Sofia

Viss utseendefixering är nästintill oundvikligt av idag, och helt ärligt känner jag att det finns en viss betydelse i att bry sig om hur man ser ut. Utseendet påverkar hur anda människor ser på en, och eftersom vi alla är en del av ett samhälle har det betydelse vilket intryck man gör. Det är i många fall fördelaktigt att se frisk, fräsch och hälsosam ut. Utseendet kan i många fall utspegla ens personlighet, vilket kan avgöra vilket intryck andra får av en. Det ytliga spelar större roll vid ett första intryck, men när man byggt upp en relation på djupare nivå behöver man sällan bry sig lika mycket om utsidan.

De flesta kan nog känna igen sig i detta. Det är normalt att bry sig om utseendet, men det finns undantag då fixeringen går till överdrift och de undantagen blir fler och fler.

Att kolla ansiktet i badrumsspegeln på morgonen och kanske väga sig en gång i månaden är inte sjukligt beteende. Det är inte konstigt att vilja se snygg och fräsch ut. Det börjar att bli ohälsosamt när man konstant känner ett tvång att kontrollera, mäta, känna och bedöma sin kropp efter det.

I am SUPERGIRL!

I am SUPERGIRL!

Jag kollar mig i spegeln och spanar gärna in mina magmuskler och snygga rumpa vid tillfällen. Dessutom händer det att vågen kommer fram ibland, men den har visat samma vikt +- 1 kg i över i ett halvårs tid. Jag är nöjd med mitt utseende och att ställa sig framför spegeln och tänka på allt positivt är riktigt sunt! Att däremot stå och klämma på skinnet och tänka hur “jäkla fet och äcklig” man är, när man inte ens är överviktig, är sjukt. Likaså att väga sig alldeles för ofta för att kontrollera att vikten inte skenat iväg. Där kan jag erkänna att sjukdomen har kvar viss kontroll hos mig; jag väger mig mer än jag borde. Som sagt har jag ju varit viktstabil i flera månader, så varför skulle vikten förändras på några dagar eller en vecka? Det gör den ju inte såvida man inte gör drastiska förändringar i kost/träning.

Jag tänker sällan negativa tankar kring mitt utseende. Antingen för att jag är nöjd, eller så blir jag nöjd genom att tänka att jag är det. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spegelns lögner om kroppen bekämpas med tankarna

September 17th, 2013

Men spegeln säger så många hemska saker…hur tackar man den ångesten att i ena sekunden se normal ut, sjuk i den andra och fet i nästa?
SheDevil

Den förvridna kroppsuppfattningen har naturligtvis lyfts fram i tidigare inlägg. Dock skadar det inte att återigen publicera ytterligare en hjälpande text om ambivalensen kring sitt eget utseende och kroppsstorlek.

Kolla, mäta och väga <–> osäkerhet, ambivalens och förvriden kroppsuppfattning

Dessa saker medför varandra. Är man osäker så uppstår lätt ett kontrollerande beteende och ju mer man kontrollerar desto större blir ambivalensen. Det är en spiral rakt ned i skiten. Det är inte sunt att kolla sin kroppsstorlek så pass ofta som ätstörningen gärna vill få en att göra. Kroppen förändras inte så mycket på någon dag att det är synligt.

Genom att kontrollera ofta får man hjärnan att tro att utseendet är så viktigt för en. Är det verkligen det? Det ska inte spela någon roll om man går upp ett kilo en dag till en annan, det ska inte spela någon roll om man känner sig tjockare efter en chokladbit, för kroppen förändras inte så snabbt. Därmed behövs det heller inte kontrolleras så ofta.

Kontrollen är ätstörningens sätt att hålla sig kvar i tankarna och det är oftast den som är svårast att släppa. Ser man smal ut så känner den tillfredsställelse och sänder ut en gnutta lycka till känslorna. Men sedan finns det tillfällen så man helt plötsligt ser så mycket större ut; fettet väller över mer över byxkanten och rumpan ser gigantisk ut! Då drabbar ätstörningen en med ångest. Ångest, ångest, ångest. Hur kunde man bli så tjock? Man har misslyckats..

Det är nog vanligt hos även “icke-ätstörda” personer att se sig själv på ett felaktigt sätt. Tankarna påverkar det vi ser mycket mer än man kan tro. Det är tankarna som blir vapnet mot ångesten också. Tänk sunt, tänk realistiskt och tänk på det som får dig att må bra! Mår du bra av att tänka att du är äckel-tjock eller fin som du är? Mår du bra av att klämma på magen som hänger utanför byxorna och tänka hur fet man blivit? Eller mår du bättre av att tänka på vilken underbar och strålande tjej du är med ditt leende?

Det starkaste verktyget vi har är våra tankar. Använd dem till att bekämpa de ondskefulla monster som äter upp dig inifrån. Alla förtjänar att känna sig snygg i sin egen kropp, och alla kan göra det om man vågar tro och tänka det tillräckligt mycket!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skönheten inom oss själva

August 19th, 2013

”Var skall ni söka skönheten, och hur kan ni finna henne, om hon inte själv är er väg och er vägvisare? Och hur kan ni tala om henne, om hon ej själv värver ert tal?”
– Profeten, Kahlil Gibran

Alla talar om skönhet som om det vore något att ständigt sträva efter. Ett ideal är inte tillräckligt, för när tillräckligt många kommit tillräckligt nära förändras det och det är dags att sträva åt motsatt håll. Så som många talar om skönhet idag är det ett behov som aldrig kommer tillfredsställas. I beskrivs skönheten som en hänryckning.

”Det är inte den bild ni önskade se eller den sångfågel ni ville höra, utan den bild ni ser med slutna ögon, och den sång ni hör med öronen stängda”.

Går det att beskriva på något vackrare sätt? Sedan barnsben har vi blivit tillsagda att skönheten finns inom oss, men det är väldigt sällan som vi egentligen mottagit de signalerna. På ett eller annat sätt pågår det ständigt tävlingar kring vem som ser bäst ut på utsidan. Även om dagisfröknar och föräldrar säger åt oss att skönhet finns på insidan, så växer vi upp i en omgivning som hävdar annat.

Det är inte fel att vilja se bra ut, men de flesta bär redan skönhet och låter istället missnöjet driva utseendefixeringen till det extrema. Allt i ens värld skapas av ens egen uppfattning kring det. Tänker vi gott om oss själva så kan vi tillfredsställa behoven att vara tillräckligt bra, istället för att ständigt sträva mot ouppnåeliga ideal som ständigt förändras och aldrig tillfredsställer behoven.

”Skönheten är evigheten, betraktande sig i en spegel. Men ni är evigheten, och ni är spegeln.”

Tags: , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är liten, smal och mår bra – dags att våga lita på det

May 14th, 2013

Med en hel del tankar om hur jag ser ut nu; smal, muskellös, rundare, större eller mindre, har jag tagit mig genom dessa veckor utan behandling. Jag tänker inte ljuga för er och säga att tankarna inte finns där, att ätstörningen är borta eller att jag inte längre vill sträva efter att vara smal. Jag vill vara smal, och när jag känner mig större så slår ätstörningen till. Då känner jag mig sjuk.

Skillnaden på när jag var riktigt sjuk och nu är att jag låter inte tankarna påverka mitt beteende i det stora hela.

  1. Jag kan tänka att jag blivit tjockare och måste banta, men jag gör det inte. För att jag vet att jag måste äta. Jag vill äta.
  2. Jag kan tänka på kalorierna som förbränns när jag springer. Men jag springer inte för att förbränna.
  3. Jag kan tänka på hur mycket mat jag äter och att jag kanske bör hoppa över en måltid för att gå ner igen. Men jag hoppar inte över en måltid för att jag vet att det ändå kommer att behöva ätas ikapp senare.
  4. Jag kan även tänka att jag aldrig kommer till att bli helt frisk. Men jag vet att framstegen som jag gjort de senaste året visar en uppåtgående trend och det finns inget som hävdar att det inte kan fortsätta på den vägen.

När tankarna kommer känner man sig sjuk. Men när man tänker tillbaka så ser man att man har gjort framsteg. Det är till och med framsteg att ha tankarna, men att inte göra någonting åt dem!

Det jag ska jobba på fram tills nästa träff är min kroppsuppfattning. Jämförelsen med andra och bekräftelsen på att jag fortfarande är smal. Jag ska inte behöva kolla min kropp flera gånger om dagen för att se att jag fortfarande är smal. En del dagar ser man inte smal ut, och då kommer gärna ätstörningen på besök. Men kroppen har inte förändrats, det är endast ens egen syn på den. Kroppen är i stort sett den samma.

Jag har gått tre veckor nu utan att väga mig. Har jag gått upp? Har jag råkat tappa i vikt? Har jag klarat mig själv?
Vikten var densamma!
 Jag har fått mens och jag är viktstabil! Dags att våga lita lite mer på mitt eget omdöme och min egen kropp!

Jag är liten och smal. Det är inte bra för mig att kolla mig själv i spegeln dagligen. Det är inte bra för mig att jämföra mig med andra. Jag är liten och smal.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is who you'll become and the world will look the same.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is what you’ll see and who you’ll become.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Frida står framför spegeln..

April 6th, 2013

En vanlig vardagsmorgon när Frida stiger upp ur sängen går hon till garderoben för att klä på sig. Innanför garderobsdörrarna har Frida speglar. Först efter hon har fått på sig ett par byxor som hon kände för att ha på sig idag kollar hon i spegeln. Vilken tröja passar till dessa? Hon väljer ut sin favorit tröja som hon använt flitigt i ett års tid. Den passar till allt! Efter att hon har fått på sig alla klädesplaggen kollar hon i spegeln igen. Hon kollar och jämför färgerna och om modellerna matchar snyggt med varandra.

Naket runt halsen. Nyckelbenen syns väldigt tydligt i denna tröja, det tycker inte Frida ser snyggt ut. På med en scarf eller halsband så ser det inte lika naket ut längre.

Först nu reagerar Frida på hur håret ser ut. En lagom ruffsig morgonfrilla är precis det hon får se. Hon skrattar lite åt sig själv till en början, men sedan inser hon att det ser rätt tufft ut. Fridas hår ser faktiskt snyggt ut trots att det är ruffsigt. Hon har nästan ingen lust att borsta ut denna “små sexiga” frisyr, men hon vet att hon inte kan gå till skolan så här i vilket fall. Fridas hår har blivit snyggare sedan hon slutade platta det. Eller så är det bara hon själv som lärt sig att acceptera det som det faller henne naturligt.

När Frida står framför spegeln på morgonen funderar hon inte över om hon har gått upp i vikt över natten eller om tröjan sitter så pass tight att hennes “fettvalkar” syns. Frida använder spegeln till att få ihop en bra outfit, och spana in morgonfrillan.

Nästa gång Frida kollar sig själv i spegeln är medan hon borsta tänderna och lägger på sminket. I skolan brukar hon och hennes kompisar gå in på toaletten och fixa till sig innan de går till matsalen eller cafeterian. Det kan ju hända att de stöter på några snygga killar. Men Frida kollar aldrig på sin kropp, inte på samma sätt som Ofelia. När Frida och hennes vänner står och piffar upp sig på skoltoaletten fokuserar hon mest på att håret ligger rätt och kläderna inte har korvat sig. Frida vet att hennes kropp inte kommer att se ut annorlunda än i morse, igår, senaste veckan, eller ens de senaste månadernaIngenting som hennes vänner eller skolans snyggaste killar skulle lägga märke till i alla fall.

Tags: , , , , , ,

När Ofelia står framför spegeln..

April 5th, 2013

En vanlig vardagsmorgon när Ofelia stiger upp ur sängen går hon till spegeln. Där kollar hon allt från topp till tå. Ibland från tå till topp, för att hennes blick dras snabbt till benen. Ser de lika smala ut som igår? Sedan känner hon efter. Kanske har hon fått lite mer muskler efter gårdagens benövningar i badrummet. Blicken vandrar vidare upp till den tomma magen. Den ser ju rätt OK ut nu. I de pösiga mjukisbrallorna som hon tar på sig innan frukost, känner hon sig alltid snäppet smalare.

Efter frukost känner hon sig rejält mätt. Hon åt en macka mer än hon brukar.. Har hon blivit tjockare?! På väg till toaletten stannar hon vid spegeln i hallen, drar upp tröjan och kontrollerar magen. Blicken vandrar förbi studerandes på låren som ser ut att ha växt, men sedan fastnar hon på magen. MAGEN! När hon petar känner hon att det ligger mer fett. FETT! Hon har blivit tjockare!! “Jag skulle aldrig ha ätit den där dumma extra mackan, nu kommer jag fortsätta att gå upp i vikt och bli tjockare”. Magen får inte se ut så här!

Ofelia vill verkligen ha en snygg och slank kropp. Den kan få vara vältränad, och ska hon gå upp något vikt så är det muskler som ska väga. Hon vill inte få mer fett på kroppen – det kan hon inte acceptera.

Innan hon beger sig iväg till skolan står hon några minuter framför spegeln i hallen. Denna gång fullt påklädd, inspekterar hon kurvorna. “Jag ser verkligen större ut!”.. Konstaterar Ofelia. Men hon vet ändå att en macka extra knappast kan ha gjort henne större redan. Vad är det för fel på hennes kropp?! 

Hon hade bråttom och fick springa till skolan. Under första rasten besöker hon toaletten. Hon stannar till några minuter extra framför spegeln och kontrollerar magen. Spänner magmusklerna och hoppas att få se de snygga muskelkonturerna som hon såg i morse när hon vaknade. Men eftersom hon ätit sedan dess ser hon bara tjockare ut nu.. “Är jag smal eller är jag tjock?” funderar Ofelia för sig själv. Något som hon grubblar över ändra fram till lunchen. Någon slänger en kommentar över att hon är minst i klassen. Samtidigt som hon tar illa upp, fick hon sin bekräftelse. Hon är fortfarande smal.

På vägen hem från skolan går hon förbi en del affärer med speglande glas. Nu har hon jacka på sig och kan inte se magen, men hon kan kolla på benen. Benen ser ju trots allt ganska smala ut. Men efter att ha jämfört med några andra som går förbi, börjar hon tro att hennes ben inte är smalare än “normalt”. Hon kanske har mer muskler, så som hon tränar hemma? Försöker hon säga till sig själv för att slippa ångesten. Men Ofelia vet, att ätstörningen nöjer sig inte – ätstörningen nöjer sig inte förrän hon är smalast!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Magen blir inte “fetare” efter en måltid

March 28th, 2013

Hur trivs du med din fina mage idag? med tanke på att det alltid vart en jobbig “punkt” för dig?=)
– Sofia

Tack Sofia för din kommentar! :) Kul att höra att du tycker att den är fin.

Jag antar att magen fortfarande är en svag punkt för mig idag. Så länge som den fortfarande känns smal mår jag bra. Men ibland när jag kollar mig i spegeln ser det ut som att jag har massa fett på den och då kommer ångesten. Det har alltid varit min vilja att ha en smal, vältränad och fit mage.

Jag hade en liten konversation om detta med min behandlare senast.

Ser magen annorlunda ut för att man har ätit godis?
Ser man på någon annans mage om de har ätit nyss?
Skulle andra tänka “vad tjock hon har blivit nu efter lunchen” om en själv?

Är det bra för mig att kolla magen flera gånger om dagen?

Nej, det är ett sjukt beteende som endast bekräftar ätstörningen. Så länge jag ser mig smal/vältränad är det ok. Men så fort jag bär lite tightare kläder eller har ätit lite annorlunda så framträder “tjockheten” i spegeln.

Magen efter frukost (avslappnad)

Magen efter frukost (avslappnad)

Spänner lite. Stor skillnad?

Spänner lite. Stor skillnad?

Det är klart att mat tar sin plats i magen och fyller ut både magsäck och tarmar. Det kan göra den lite “rundare” efter måltider. Men kroppen förbränner detta och bryter ned födan till små beståndsdelar ganska snabbt och magen kommer att se ut som den gör. Det är snarare känslan av att ha ätit som får en att se tjockare ut, än maten i sig.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp