Välkommen till Pattaya!

August 22nd, 2014
???????????????????????????????

Välkomstdrink på hotellet

???????????????????????????????

Äntligen framme!

???????????????????????????????

Riktigt god mat!

???????????????????????????????

Biljard första kvällen

???????????????????????????????

Med lite öl…. ;)

???????????????????????????????

Och slutligen en efterlängtad frukostbuffé!

IMG_3137r

 

Nu börjar semestern på riktigt!

Tags: , , , , , , , , , ,

Sluta spela och börja leva

December 29th, 2013

Heeej! Jag har en fråga till dig som jag skulle bli jätte glad över om du svarade på de på din blogg!:) Jag har anaroxia. Och är en jävel på att ljuga:( jag hoppar alltid över måltider när jag får chansen och brukar tex till frukost skrapa lite gröt i en skål och smula brödsmulor på en talrik och säga att jag ätit. Men jag vill egentligen ha frukost. Men det vill inte ana. Hur ska jag bevisa för mamma att jag KAN göra detta. Jag vill göra henne stolt. Men de vill som sagt inte ana:( hur ska detta ljugande kring “jag har redan ätit” försvinna och alltid försöka ta de kalori snålaste!!
– beatana1 (@Instagram)

1. Vad är det som får en att ljuga?

Anorexia Nervosa är en sjukdom som använder sig av olika sätt för att kontrollera mat och vikt. Ana är smart. Hon framhäver sig gärna som en trevlig prick i vardagen som kan ge en tillfredsställelse. Anorexian hittar lätt på lögner som man kan dra både för sig själv och för omgivningen. Hennes påhitt och argument är ofta rätt så finurliga och blir därmed väldigt tilltalande att tillämpa. Det blir som ett spel, eller en lek, där man testar hur länge Anas knep fungerar. När Ana styr spelar det sällan någon roll om man vet att det hon får en att göra är fel eller inte. Hon har makten och då är det hon som bestämmer. Spelar man Anas spel så kommer man aldrig att vinna.

2. Varför lyssnar man på anorexians lögner?

Både du, jag och Ana vet att om hennes lögner avslöjas så förlorar hon och då blir det slutspelat. Spel och lek är ju roligt, eller hur? Så vem vill sluta spela? Ännu roligare blir det ju om man vinner också. Varje gång man kommer undan viskar Ana i örat att man fått sig en liten vinst, men det är fel! Det är inte du som har vunnit – det är anorexian.Så länge man låter sig övertalas av ätstörningens lögner kommer spelet att fortsätta. För varje lögn man drar, desto mer blir det ens egen sanning. Om anorexian säger “späd ut det med vatten, så blir det mindre kalorier och föräldrarna tycker att det ser mer ut”, så låter ju det riktigt finurligt – inte sant? Detta blir lätt en vana/ovana som anorexian sedan inte behöver uppmana en till att göra för att man gör det frivilligt. Vem har vunnit? Är det du som skulle behöva äta dubbelt så mycket mat för att må bra, eller är det ätstörningen som vill hålla dig kvar i helvetet?

3. Hur ska man vinna spelet?

Vinna? Spelet? Det är inte lek! Det är för sjutton ens eget liv som man mer eller mindre ofrivilligt lämnat över till ett monsters händer. Det handlar inte om att tillfredsställa någon annans behov än sina egna. Omgivningen finns där som ett stöd, de kan ge en perspektiv när saker och ting verkar skeva eller uppmuntran när tiderna känns jobbiga, men den kan inte vara anledningen till att man själv blir frisk. Föräldrar, vänner, släkt, behandlare osv. kan absolut vara en bidragande faktor till ens motivation att tillfriskna, men det går inte att bli frisk om man inte vill det själv.

Det är ditt liv som står på spel – är det verkligen någonting du vill leka med? Om inte så är det dags att sluta försöka äta som föräldrarna vill och börja äta som din egen kropp vill. Är det du som vill äta den där grötfrukosten så ska du göra det för din skull. Sedan kan det vara uppmuntrande att få beröm från ens föräldrar om det. Men inte tror jag att ens en frisk människa skulle må bra av att äta en måltid för att göra någon annan nöjd – har jag fel? Det dina föräldrar vill se är att du mår bra, inte att du äter som de tycker. Bra mår man när man äter det som ens egen kropp vill ha och det är knappast att äta som anorexian försöker få en till.

4. Är det verkligen bara att börja äta som man vill?

Det kanske är hårda ord som ges, men enligt min erfarenhet kan det också vara mycket nödvändigt. Allt för många i ens omgivning är blyga för att konfrontera och ställa krav. Visst krävs det ofta en ödmjukhet, men de gånger som jag verkligen har förstått hur allvarlig min sjukdom var, var när personer gav mig de brutalt ärliga kommentarerna som “du ser ju ut som en vandrande pinne”, “det där skulle inte ens en myra bli mätt på”, “skojar du med mig? tar du inte smör på mackan?!”, “du väger ju ingenting, du får ta och äta upp dig!”, “det syns verkligen att du inte mår bra”, “det är för fan bara en smakbit! tror du att du får upp i vikt av det eller?!” osv. Vid stunden kan frustrationen bli överväldigande, men vid närmare eftertanke kanske man inser att det ligger någonting i det som andra säger. De ljuger inte för en! De är faktiskt ärliga! Och ibland är det den ärligheten som man behöver höra, gång på gång, för att till sist själv förstå vad som krävs.

Jag menar inte att det är lätt, för det har det verkligen inte varit för mig heller. Att sluta ljuga är egentligen nästan samma sak som att börja äta ordentligt, för när lögnerna är borta finns det inte många andra utvägar. Därför går det inte att försöka äta för andras skull, för de kommer aldrig att se allt som du äter och andra går alltid att lura. Men du själv kommer alltid vara medveten om du stoppar i dig maten eller inte.

5. Hur slutar man ljuga?

För att sluta ljuga måste du börja tillåta dig själv att äta mer. Det är du själv som förlorar på att fuska och det är du själv som kan bestämma dig för att sluta. Ana kommer att straffa en med ångest när man slutar att spela enligt hennes spelregler – men straffen avtar med tiden, så våga bryta mot hennes regler och gör som du vill!

När jag började tillåta mig att äta mer så ville jag faktiskt inte äta inför mina föräldrar. Inför dom kände jag mig dömd, men själv kunde jag njuta och känna mig stolt över att jag åt tillräckligt och det jag ville äta. Jag kunde vara stolt över att jag åt för mig, inte för ätstörningen, inte för mina föräldrar eller behandlare, utan för mig själv. Det var utifrån detta som jag lärde mig att stå på egna ben (se Flytten för friheten). Men det var ingen dans på rosor, och fortfarande nu, två år senare kan jag komma på mig själv att falla för lögner eller använda mig av Anas trix. Det finns ingen annan än jag själv som förlorar på det, vilket jag gång på gång har behövt påminna mig själv om. Kampen är svår, men det går att sluta spela Anas spel och börja leva sitt eget liv. Kämpa på!

fighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilket intresse vill du ha i livet?

July 19th, 2013

När ätstörningen tar över livet finns det inte mycket annat som intresserar en. Isolation, nedstämdhet och depression. Sjukdomens intressen dominerar för det blir på ett sätt roligt att räkna alla dessa kalorier eller tävla med sig själv och se hur mycket vikt man kan gå ned. Det är sjukt. Men man finner ju någon form av glädje i viktförlusten till en början. Det ger en kick. En kick som man vill hålla i liv. Det är roligt för att man lyckas. Man lyckas äta mindre, träna mer eller bli smalare. Dock nöjer den sig aldrig, ätstörningen blir aldrig nöjd oavsett hur “duktig” man är på att banta eller förstöra sig själv. Räcker man handen så norpar den åt hela kroppen. Allt ska bort, allt ska förstöras och till en början tycker man att det är roligt.

När man blivit isolerad och nedstämd är det svårt att integrera sig bland andra människor och söka sig till nya eller gamla intressen. Ätstörningen finns ju där för ensamheten och räknandet eller bantningen blir ett intresse. Det blir som ett spel mellan sig själv och ätstörningen.

  • Vad är nyttigast?
  • Vad kan jag äta?
  • Hur lite kan jag äta?
  • Hur mycket kan jag träna?
  • Går jag ned i vikt?

Med alla dessa spelregler som finns är det inte konstigt att man blir isolerad. Tyvärr underlättar det inte för tillfrisknandet att länge hålla sig till ätstörningens intressen. Hur ska man kunna bli fri från någonting som man är ständigt är upp i?

Enligt mina egna erfarenheter kan jag säga så mycket som att jag glömmer bort ätstörningen mycket lättare när jag har annat på gång. När jag är i skolan, träningar, jobbet, ser på film, städar, tvättar, läser, umgås med vänner eller vad annat man kan hitta på, DÅ känner jag att jag lever. Jag gör någonting och jag lever inte för anorexin. Det sociala får jag och jag behöver inte ätstörningens umgänge. Andra intressen har jag och jag har inte tid att lägga på att spela ätstörningens spel.

Det underlättar alltså enormt mycket att ha saker och ting igång, för att undvika ätstörningstankarna. De går dock inte att undvika för evigt – de måste bekämpas. Men det blir lättare att hantera dem när man inser hur oviktiga de är. De behövs inte, de får en inte att må bra. Jag vill må bra, jag vill leva mitt liv och jag vill inte spela efter ätstörningens sjuka spelregler!

557301_10153014777545004_2062990805_nred

Under gårdagens stuntande träffade vi på en Canadensisk världsmästare som nu flyttat till Sverige. Fantastiskt roligt! :D

 

Min dag var fantastisk igår! Precis en sådan där härlig eftermiddag som man ska ha under sommaren. Det fick mig att inse hur viktigt det verkligen är att få komma ut, aktivera sig och möta underbara människor. Det finns massvis med glädje i omgivningen, var öppen, ta chanser och glöm ätstörningen!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp