En hjälpande hand behövs ibland

August 22nd, 2014

Somliga, och även jag, brukar påstå att det endast är individen själv som kan förändra sina negativa tankebanor till positiva. Idag vill jag påstå något annat…

Visst besitter vi själva den största makten över våra egna tankar och den främsta potentialen till att förändra dem. Dock hjälper det inte alltid att skuldbelägga sig själv för att inte ha förmågan att börja tänka positivt när negativiteten har slagit sig fast. Alla människor har tillfällen där de inte orkar arbeta aktivt med ett förändringsarbete i dess psyke. Det är tufft, och helt ärligt, är det nog färre som faktiskt klarar av det än inte. Det är inget annat än mänskligt att fastna i negativa tankebanor emellanåt.

Som nämnt ovan, är det lätt att klandra sig själv för att tänka i dessa banor. Man lägger gärna skulden på sig själv och väljer att hålla det jobbiga inne, för att inte belasta andra i onödan, istället för att lasta av bördan.

Vi tycker hellre att vi bör klara av att släpa på en överbelastad väska istället för att låta någon annan, starkare, som kanske har vilat längre, bära en del av vikten. Vi sliter hellre ut oss själva, för vi tycker att vi förtjänar det – för att vi är så svaga, istället för att be om hjälp.

Jag tror inte att människan själv besitter förmågan att alltid överkomma de tuffaste stunderna i livet. Ibland behöver en eller flera andra individer i vår omgivning som kan erbjuda sig att hjälpa till att bära ryggsäcken när den blivit för tung. Ibland behöver vi svälja vår stolthet och öppna upp oss för en vänlig själ, som är starkare än en själv i stunden. När vi trampat på våra egna fötter så att vi snubblat och ligger orkeslösa på marken, kan den själen besitta styrkan att lyfta upp oss på våra fötter igen.

Hur hittar vi denna fantastiska människa i vår omgivning? Hur vet vi vem som kan hjälpa oss?

Svaret på denna fråga är inte mer tydlig än följande. Det går inte att veta förrän vi hittat personen som har förmågan att lyfta oss upp. Att hitta personer som kan hjälpa en att må bra i de tuffaste stunderna är för mig i princip samma sak som att finna lycka. Lycka finner vi inte genom att vi letar efter den. Den kommer till oss när vi väljer att vara öppen och mottaglig för vad den har att erbjuda, men aldrig söker efter den som den enda meningen med livet (även om det ibland så kan anses vara).

Jag har fått uppleva både svaga stunder och lycka i livet. Jag vet att det kommer fortsätta att vara så, men jag vet också att det finns saker runt om kring oss som kan minska antalet negativa stunder och öka lyckan. Dessa saker är de mest värdefulla sakerna i livet och varje dag vill jag vara tacksam över att jag släppt in dem i mitt liv, för det är dem som behövs för att få mig att må bra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hur gör man för att bryta mönstret och få lust till livet igen?

June 24th, 2014

Här kämpar vi med matångest. Hur gör man för att få den drabbade att förstå att det här är skit. För mig känns det som min dotter valt att bli kvar i ätstörningen. Hur gör man för att hon ska ta klivet och bryta mönstret, få lust till livet igen. Just nu är det tungt mest för henne men även för mig och resten av familjen. Det känns som vi aldrig kommer ur den här skiten.
– Carina

Hej Carina!

För en del händer det någonting som får det hela att slå om. För en del finns det en tidpunkt där man bara bestämmer sig för att lämna skiten, också tar man tag i det och gör alla förändringar. En del har en tydlig vändning och det kan vara olika saker som orsakar den. Men de allra flesta måste bestämma sig flera gånger. Viljan att leva kommer inte bara genom en händelse eller ett tillfälle som gett en motivation. För de allra flesta tar det tid, tålamod, och flera fighter innan man börjar se att man faktiskt har kommit någon bit på vägen tillbaka till livet.

Som en nära släkting till mig påpekat flera gånger så handlar det mycket om att låta det få ta sin tid. Ju mer man hetsar över att bli frisk så fort som möjligt, desto mer besviken och frustrerad kommer man att bli över att det inte går framåt. Även om det faktiskt gör det, det går framåt, även om det också går bakåt ibland. Jag ser det som att varje bakslag även är ett steg framåt – makes sense?

Som min behandlare påpekade så blir de allra flesta faktiskt friska från sin ätstörning – det tar bara oftast väldigt lång tid och man behöver jobba med den flera gånger. Jag tror inte riktigt att man som utomstående kan göra så mycket mer än att visa stöd och ge kärlek. Det är viktigt att man som drabbad får känna sig älskad och omtyckt. Det är viktigt att veta att man inte är ensam. Däremot är det omöjligt att ge någon annan livslust – den motivationen måste man hitta inom sig, och det kommer inom sin tid, så länge det finns stödet för det i omgivningen.

Jag förstår att de flesta av er önskar att höra något annat. Kanske finns det förhoppningar om att jag eller behandlare sitter med facit i hand, bara det att ingen riktigt överlämnat det. Om det nu fanns någon knapp att trycka på eller ett piller att ta för att bli frisk och fri från denna förbaskade ätstörning är jag övertygad om att vi hade blivit tilldelad den för länge sedan. Anledningen till att det är så kämpigt är för att det finns ingen exakt “såhär gör du”-manual för att bli frisk. Det vi gör är att stötta och vägleda varandra framåt och förhoppningsvis kan våra erfarenheter och lärdomar leda oss på rätt väg.

Kämpa på! Det här har vi!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det hjälper att söka hjälp

June 17th, 2014

Det är lätt att glömma, lätt att förtränga, lätt att undvika att erkänna och samtidigt lätt att bli utsatt. Det är svårt att se, svårt att hantera, svårt att uppmärksamma och svårt att undvika.

Ibland slår det en hur många det är som mår dåligt i sitt liv. Det värsta är nog att det är svårt för andra att se, och om man någon gång tror sig se så är det svårt att uppmärksamma. Att se men inte veta vad som kan göras, må vara en utav det tyngsta belastningar en människa kan bära. Känslan av maktlöshet och samtidigt sympati för den drabbade.

Om vi är uppmärksamma så finns det en växande tillgång på hjälp i samhället. Tyvärr är vi av någon anledning skygga för att vända oss till okända för att få vägledning. Men vad finns det för anledning att upprätta alla hjälpmedel om ingen ändå vågar ta del utav dem? 

Jag själv har i en del mörka stunder slagits av tanken att vända mig till någon stödtelefon, men i slutändan har man inte känt sig befogad att ta den hjälpen. Man är även kritisk och tror inte att det kan hjälpa. Men hur kan man veta det innan man har provat? Är det inte bättre att vi tar tillvara på det stöd som finns runt omkring oss för att förbättra både vårt eget och andras välmående?

Det behöver inte handlar om att söka professionell hjälp inom vården, utan ibland behövs det bara en stödjande röst som visar förståelse och den kan man få på många sätt av idag.

Hjälp och stöd via nätet:

Någon som har erfarenhet av stöd ifrån någon ideell organisation och vill dela med sig av?

Tags: , , , , , , , , , ,

Vi behöver inte gömma oss bakom murar

June 12th, 2014

Jag tror att många, inte minst jag själv, räds för att be om hjälp i mörka stunder i farhågan att lägga belastning på personer man älskar. I stället bygger man upp murar för att dölja sin sorgsenhet och söka trösten hos sig själv, men inners inne finns den en förhoppning om att närstående ska slå ned dessa murar och omfamna en med kärlek och varma kramar.

Likt som alkoholisten inte ber sin fru att tömma ut flaskan när den törstar efter spriten, vänder vi oss ogärna till närstående för hjälp när mörkret kallar, även det vore det bästa för både en själv och personerna i omgivningen. I stundens hetta kan det mörker som sveper över en kännas mer tilltalande än att samla styrka för att be om att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Ingen vill behöva be om kärlek. Kärleken ska vara tillräckligt stark för att kunna slå ned de starkaste murarna och tillräckligt uthållig för att klättra över de högsta staketen. Kärleken ska hjälpa, kärleken ska se, speciell när det inte bes om.

Men även de som ger oss kärlek är människor, likt som vi själva. Om vi bygger upp murar och önskar att de ska klättra över, måste de få veta att vi vill ha dem på vår sida. Kärleken vill göra det bästa den kan för att hjälpa, men det ligger ett ansvar på oss själva att kalla på dem. Närstående vill sällan annat än att hjälpa till, det är endast vi själva som inte vill vara till besvär, men för de andra är det mer besvärligt att se, men inte få vara med och förstå.

Det krävs ett viss mod för att våga, men vågar vi sänka våra murar så att de vi älskar klarar av att hoppa över kommer de kunna omfamna oss med kärlek och inte längre behöver vi sörja i ensamhet.

Tags: , , , , , , , , , ,

En ny resa för ett liv i frihet

February 27th, 2014

Inse, förstå, kämpa, bli friskare, förtränga, falla tillbaka, inse igen, kämpa igen, bli ännu friskare.

Från sjukdom till friskhet vandrar vi längs en vacklande väg, som kan komma ur balans utav några små tryckningar på de rätta trigg-punkterna. Blir vägen felbelastad kommer den så småningom att tippa. Det vi kan göra för att rädda oss från att falla ner i skiten är att gripa tag i kanten och sedan kämpa för att orka dra upp oss själva. Men ibland har vi kommit lite för mycket ur balans eller har inte riktigt samlat på oss den styrkan för att möjligen klara av att stabilisera vägen själva.

När belastningen blivit alldeles för tokig och bördan för tung är det inte mer än rätt att ropa på hjälp. Alternativen är att släppa taget, hålla ut så länge det går  eller faktiskt acceptera situationen, svälja sin stolthet och försöka skaffa hjälp. Släpper vi taget så ger vi upp. Hänger vi kvar så kanske vi klarar oss från fallet ett tag till, men vi kommer inte att orka dra oss upp utan rätt verktyg. Fortsätter vi kämpa så visar vi en vilja att återigen komma till rätta. Tar vi hjälp ger vi oss även större förutsättningar till att faktiskt kunna klättra upp igen från det svajande räcket på sidan av livets vacklande gång.

Efter att vägen har tippat en gång får vi inte glömma bort att balansen fortfarande är viktig. Även om allt verkar se stabilt ut och vi är starkare än innan så måste balansen upprätthållas för att undvika framtida fall.

Det är klart att vi alla kommer ut balans då och då, men små svajningar klarar de flesta av. Problematiken uppstår då belastningen antingen landar fel eller blir alldeles för stor. Fortsätter livet att befinna sig ur balans en längre tid är det inte mer än rätt att söka hjälp. Det är nog den bästa tjänsten man kan göra sig själv. Det indikerar på att man själv faktiskt väljer livet!

Den viktigaste lärdomen som jag hittills vill dela med mig av till alla er som kämpar med ätstörningar är att inte nöja sig halvvägs. “Man kan inte ha bara lite ätstörning“, utan det är friskhet eller sjukdom som man väljer. Vägen är olika lång och olika svajig för alla. Vi har alla olika trigg-punkter och klarar att hålla oss uppe olika länge. Vi upplever alla välmående olika och har olika beteenden samt tankar som upplevs “friska” och “sjuka”. Jag valde, mer eller mindre omedvetet och frivilligt, att inte gå hela vägen. Jag mådde ju så mycket bättre; gladare, sundare, starkare och friare. Detta har dock fått sina konsekvenser och nu vill jag inte annat än att observera det faktum att:

Det är en sak att må bättre och en annan sak att faktiskt bli frisk.

 

Ser fram emot en ny resa med fler erfarenheter och lärdomar. Återigen väljer jag livet och friheten. Fortsätt gärna följa med, så fortsätter jag att dela med mig. :)

Ser fram emot en ny resa med fler erfarenheter och lärdomar. Återigen väljer jag livet och friheten. Fortsätt gärna följa med, så fortsätter jag att dela med mig. :)

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stödja arbetet mot ätstörningar i samhället

September 27th, 2013

Ett av mina huvudsyften med denna blogg är att motarbeta samhällets påtryckningar om att vi ska äta och se ut på ett visst sätt. Jag vill motarbeta ätstörningar, och även om det inte går att göra revolution så går det att nå ut till och påverka en liten del av skaran. Jag vill stötta alla andra som är med mig i detta, alla andra som ser hur påfrestande uppmaningarna är och hur hemskt många som insjuknar i ätstörningar.

Idag fick jag upp ögonen för föreningen frisk&fri som ideellt arbetar mot ätstörningar i samhället. Innan visste jag inte om att denna organisation fanns, men nu när jag gör det, vill jag självfallet hjälpa till att sprida detta.

I framtiden kan jag se mig själv jobba med något liknande. Redan idag vill jag hjälpa andra personer med ätstörningsproblematik, men för att få vara mentor i frisk&fri ska man ha varit frisk i minst två år. Dock tar ideellt arbete mycket tid, och den tiden har jag inte utrymme för just nu. Ni kanske har märkt att bloggen uppdateras mer sällan också (?). Visst är det sunt att fokusera på andra ting i livet, men jag får enormt mycket glädje och energi tillbaka av att hjälpa andra. Det är någonting jag önskar att få mer tid att arbeta med i framtiden. Allt stöd till de som gör det idag!

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Att själv anta vandringen för tillfrisknande

September 8th, 2013

Det är inte alla som har möjlighet att få stöd från professionella behandlare eller kanske familjemedlemmar som leder en på rätt spår. Faktum är att det behöver inte vara negativt att befinna sig i en sits där man måste ta stegen mot friskhet själv. Visst är det bra att ha ett stöd att falla tillbaka på men för att bekämpa psykisk ohälsa i det långa loppet måste en själv ta tag i det och verkligen arbeta mot de målsättningar som krävs.

Behandlingen eller nära och kära finns inte där för att göra en person frisk. De finns där för stöttning, vägledning och lite som en verktygslåda. De kan ge en verktygen att laga det som blivit trasigt, men de kan inte fixa en.

Hamnar man i en sits där man måste bearbeta sin sjukdom på egenhand kan det vara gynnsamt för en själv i längden. Det är ju ett självständigt friskt liv som strävas mot, och ju tidigare man klarar av att vandra den vägen desto starkare kommer man att bli på sina egna ben.

Personligen behövde jag professionell hjälp i början av mitt tillfrisknande. Det är omöjligt att säga var jag skulle vara idag om jag inte fått det stödet jag fick, men jag kan med säkerhet säga att jag inte hade varit där jag är idag. Även om behandlingen la grunden för en vändning så var det inte den som fick mig att börja leva fritt. Det största steget som jag tagit under min resa var den nya livet i Stockholm. Att bli tvungen att klara mig själv för att leva det liv jag egentligen ville leva satte den nödvändiga pressen som behövdes för att självmant kämpa emot ätstörningen.

Tidigare har jag citerat Profeten och vill nu likna det som skrivits där om friheten med dessa ord: du är inte fri förrän du börjar leva så. Det mest essentiella tipset för att övervinna sjukdomen är alltså att börja leva som man vill kunna leva sitt liv. Så länge man vill leva med sjukdomen kommer den att finnas där, men när punkten där du verkligen vill lämna det bakom sig nås, då är jag övertygad om att man också kommer att kunna göra det. Det kommer inte ske någon revolution, det kommer fortfarande finnas toppar och dalar på vandringen framåt, men vägen man då vandrar på är den väg som tar en mot ljusare tider.

Ingen vet vilket liv man vill ha förrän man funnit det. Och finna gör man genom att söka. Söka sin väg, och låt tiden göra sin verkan så kan man onekligen hamna rätt.

andercupiered

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gräset är grönare på andra sidan

March 12th, 2013

Ikväll känner jag mig lite påverkad av det som skrivs på nätet. Jag satte mig ned för att ta igen en hel del missade blogg-uppdateringar, då känslorna började svamla inombords. Det är inte artiklar i nyhetsblaskor eller reklamblad som provocerar mig – utan det är den verklighet som många av oss lever i.

Att jag, för inte alls så länge sedan har haft liknande tankegångar, problem och kämpiga vardag som många av er har idag, känns näst intill ofattbart. Vilket tanke-helvete det var, vilken (ursäkta) jäkla sjukdom Anorexia är och vilken kärlek jag vill ge till alla som kämpar med ätstörningar eller psykiska sjukdomar i allmänhet.

Gräset är inte grönare på andra sidan.
– ordspråk

Jag vill påstå det motsatta i detta fall. Att ta sig ur sitt självdestruktiva tänkande är ungefär som att börja på djupt vatten och simma sig mot land. Längst ut är det som mörkast och där är oron för att en haj ska komma och bita dig i tårna som värst. Men på vägen mot land finns det några livbojor som ligger och flyter. Tar man sig till en sådan så kan man stanna där, på lite grundare vatten tills man har återhämtat sig och är redo att simma vidare till nästa. Varje simtag leder dig närmare land. Det är inte förrän man slutar simma som man faller ned i det mörka djupet.

Ju närmare land man kommer desto ljusare bli grunden och om man är riktigt uthållig, simmar man rätt snabbt till en boj, där du till och med kan se bottnen. När bottnen börjar skymta syns det att det inte alls är bitande hajar under en. På botten finns det bara sand, lite snäckor och en del sjögräs. Ganska så precis det man egentligen visste skulle finnas, det man lärt sig sedan barnsben finns på sjöbottnen. Det är alltså egentligen ens egen oro över vad som kan gömma sig i havets mörker som skapar rädslan. Rädslan för att inte orka simma.

Om du är rädd för att falla, om du är rädd för monsterna där under så slösa inte mer energi på att simma stilla på havets djup. Det kanske är lättare att simma på samma ställe än framåt. Men så småningom räcker inte energin till att simma på samma ställe heller och då sjunker man. Lägg energin på att simma till närmsta bojen och vila en stund där istället.

När man väl bottnar finner man den trygghet som gör att man klarar resan mot land utan livbojar. Man kan närma sig gräset på denna sida i en behaglig takt, utan att behöva oroa sig för hajarna.

Det är inte förrän nu, när jag står vid strandkanten men fortfarande med fötterna i vattnet som jag ser mörkret vid andra sidan sjön. Hur sjutton tog jag mig dit? Hur sjutton kunde jag inte vilja ta mig därifrån?! Jag står här vid strandkanten med båda fötterna i vattnet. Jag kan nästan känna gräset som växer här. Snart lyfter jag ena foten…sedan följen den andra med.. snart lämnar jag allt simmande och krampande för gott.

f491283840red

Jag önskar inget hellre än att få andra att se det jag ser härifrån. Det jag kan göra är att skicka er målningar som jag har skapat, i en flaskpost och hoppas att ni kan lita på att gräset är något sålunda grönt i verkligheten som på mina bilder. Hur det faktiskt ser ut kan ni inte få veta förrän ni också har tagit er hit. Jag vet att ni också vill känna era tår gripa tag i de gröna gräset på andra sidan sjön, egentligen. Sluta trötta ut er på djupet bland all oro och ångest. Ta tagen hitåt, så kan vi tillsammans besöka grässtranden, kolla ut över vilken väg vi färdats över sjön, notera vilka bojar vi valde att stanna på och känna oss lyckliga över att vi hittat till trygg, färgglad och levande mark.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En sida för kontakt till stöd

January 25th, 2013

Skulle man kunna få din mailadress?

Jag har faktiskt en mail som är kopplad till mig blogg. Nu har jag därmed skapat en kontakt-sida där det dels står vart man kan få tag på mig på andra håll, men också hur man kan komma i kontakt med professionella specialister.

Var observanta på att den kunskapen jag förmedlar kommer endast ifrån mina egna erfarenheter, den behandling som jag fått och egna slutsatser. Om jag kan, så försöker jag gärna att hjälpa genom att dela med mig av mina synpunkter. Men jag rekommenderar alla som är i behov av stöd att söka behandling för detta.

Allmänna frågor tar jag gärna emot i kommentarfälten.

Listan kommer att fyllas på så småningom.

Tags: , , , , , ,

Behandling för anorexi

September 17th, 2012

Såg just en dokumentär från ett behandlingshem för anorexia. Tänkte att jag kunde dela med mig av den.

Btw, jag åt fler chokladrutor idag. mums!

Jag vet inte om jag tror på en behandling som är så mat och viktfokuserad. Det är inte problemet. Man blir inte frisk för att man äter normalt, man mår inte bättre för att man går upp i vikt.

I de mest akuta fallen håller jag med om att prio ett bör vara att få upp vikten lite grann. Men framöver spelar det ingen roll om man går upp i vikt, om man själv inte kan acceptera det.

Behandlingen bör fokusera på individens liv. Dennes mentala tillstånd så att man kan finna motivation och vilja själv till att göra förändringar. Det behövs hjälp med att få insikt i sjukdomen och stöd att ta sig igenom den. Någon att dela sina framgångar, motgångar och tankar med. Någon som kan leda en på vägen och hålla en i handen när man trillar. Inte någon som tvingar en att göra det värsta tänkbara. Inte någon som kontrollerar ens liv. 

Innan man når sin tippvikt så tror jag att man kan vända själv. Det finns nog många som har lyckats tagit sig ifrån ätstörningen innan det gick helt åt helvete. Men för de flesta tror jag att man behöver hjälp. Ett stöd hela vägen, för vägen är lång. När man fallit dit ordentligt så finns det så mycket att jobba på för att komma tillbaka. Idag känner jag verkligen: kan man ens bli HELT frisk? Eller blir man bara bättre?

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp