Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

Illamående vid mättnad

August 31st, 2014

Hejsan!

Tack för en superbra blogg! Jag har anorexia och fightas just nu med att bli frisk men vaaarje gång jag tillåter mig att äta mig mätt så blir jag fruktansvärt illamående efteråt, ungefär som den värsta baksmällan! Hur kommer det sig och hur vågar man fortsätta äta när varje måltid frambringar detta extrema illamående? 
Sanne

Hej Sanne! Vad kul att höra att du uppskattar min blogg!

Ett illamående kan orsakas av flera olika faktorer och det är ypperligt svårt att avgöra exakt vad som bidrar till ditt illamående. Däremot kan jag lyfta fram några möjliga faktorer, så kan du själv få känna efter och fundera om de kan stämma in på dig.

Enbart det faktumet att du har anorexia och får det väldigt jobbigt när du blir mätt får mig att tro att detta handlar mer om ett psykiskt illamående än ett fysiskt. Ta mig inte fel, det är fortfarande ett illamående – jag har själv upplevt det. Skillnaden är att i det psykiska illamåendet är det huvudet som säger ifrån istället för kroppen. Det är anorexian som har vant sig med att svälta och byggt upp ett inre hat mot mättnad, så när du väl känner dig mätt HATAR anorexian det och får dig att må illa istället. Egentligen är det säkerligen en naturlig mättnad din kropp känner, men ditt huvud säger att den mår illa utav det. Om detta vore fallet så är det bara att fortsätta att äta dig mätt, för att vänja både kropp och huvud med vad det innebär. Det är inte farligt, det ska vara behagligt att vara mätt.

Det kan också bero på att magsäcken faktiskt har krympt efter en svältperiod. Det är inte konstigt att det gör ont och det känns svårt att få plats med mer normalstora portioner mat. Även i detta fall är det viktigt att fortsätta äta riktiga portioner, stå ut med det jobbiga illamåendet ett tag, så kommer kroppen att vänja sig så småningom.

Andra faktorer till ett illamående kan ju helt enkelt vara allergi eller överkänslighet. Men oftast, när det handlar om illamående vid mättnad är det andra faktorer som ligger bakom. Kroppen genomgår en omställning och det uppstår vissa konsekvenser. Det bästa man kan göra är att vara tålmodig och inte hålla på att mixtra för mycket med maten. Ät regelbundet, varierat och i normala portionsstorlekar så kommer kroppen att lugna sig. :)

Jag vet att det kanske inte är exakt vad man vill höra. Prova i alla fall! Var envis och tålmodig ett tag, blir det inte bättre efter några veckor så kanske du kan börja fundera på om det är andra faktorer som orsakar detta illamående. 

Kämpa på!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Uppdatering om behandlingen på SCÄ

August 13th, 2014

Hur går behandlingen på scä föresten? :)

I våras påbörjade jag en behandling på SCÄ eftersom jag kände mig redo att ta de sista stegen mot friskheten. I den öppna vuxenvårdsavdelningen, där jag gått nu, träffar man en behandlare ungefär 1 gång varannan vecka. Här ligger fokuset enbart på de praktiska delarna. Här ska man få hjälp med att få ordning på maten och att ta bort en eventuell undervikt.

Igår hade jag första träffen med min behandlare efter hennes semester. Tyvärr, håller jag mig fortfarande på en gräns med vikten, men för mig känns det inte så viktigt att jobba för att gå upp mer. Det viktigaste för mig är att jag mår bra, har energin till att göra det jag vill och känner mig övervägande glad i livet. Jag får inte ut någonting av att träffa en behandlare som enbart är intresserad av min vikt – den ska inte vara huvudfokus i tillfrisknandet, inte så länge den inte är kritisk.

Min behandlare remitterade mig till Idun, SCÄs dagenhet. De följer ett system som innebär att man går en vecka där vardagar 8-16 tillsammans med ett gäng andra och sedan är “hemma på praktik” i två veckor. Till min glädje inkom ett återbud och jag ska få åka dit på informationsträff redan imorgon! Annars skulle jag inte få komma dit förrän i september.

Dagvårdsbehandling låter kanske allvarligt för en del. “Är det så illa?!”, men nej, det handlar inte om hur sjuk man är för att gå i behandling, utan det handlar först och främst om hur motiverad och mottaglig man är. Jag är verkligen inte kritiskt sjuk, men jag har levt med anorexian ett bra tag nu och jag är öppen för att prova all hjälp för att bli helt frisk. =) Det verkar som att man på Idun fokuserar på mycket mer än det praktiska – jag hoppas att det kan vara något för mig.

Visst kan det kännas lite skrämmande, men framför allt är det spännande!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Vi är alla olika – vad är rätt för dig?

July 21st, 2014

Är det inte frustrerande ibland hur mycket vi påverkas av omgivningen och andras åsikter?

Det en person anser grundas i dennes erfarenheter och föreställningar. Den kanske anser att ett visst sätt att leva är det bästa, men det behöver inte betyda att det sättet är det bästa att tillämpa på andra personer. Vissa tankemönster har vi fått inlärt redan från barndomen, men väldigt många kan vi forma om själva i takt med att vi blir mer självständiga och vuxna. Det handlar inte längre om hur andra vill få dig att tycka och tänka, utan hur du själv faktiskt vill tycka och tänka; vilka värderingar vill du ha i ditt liv?

Vi föds olika, vi växer upp olika, vi ser olika ut och.. ja.. jag tror helt enkelt att vi är menade för att vara olika. Det är någonting som jag tycker är helt fantastiskt och på alla sätt vill kunna acceptera. Olika + olika = lika, precis som minus + minus = plus! Tillsammans kan olika personer lättare finna vägar att utvecklas och hålla sig starka, än den andre som vandrar i samma spår som den ena. Den nyckel som öppnar en dörr öppnar inte alla andra. Vi alla behöver nog finna oss våran egen nyckel, men visst finns det nycklar som passar i flera lås också. Desto fler olika nycklar vi kommer åt, desto fler olika dörrar kan vi öppna.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att det är en själv som måste hitta vilka tankesätt som får en att må som bäst. Jag uppskattar att folk ger mig kopior av deras nycklar för att låta mig testa om de passar till mina dörrar, men till sist kan den skaran av felmatchade nycklar leda till att de rätta blir svårare att finna. Det är självfallet viktigt att kunna lyssna till andra personer och man kan lära sig mycket av deras erfarenheter, men om nyckeln inte visar sig passa någon av dina lås, lämna då tillbaka den och fortsätt leta efter de som öppnar dina dörrar.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Massa mat och svar på kommentarer

April 28th, 2014

Överenskommelsen med min behandlare innan jag åkte iväg till USA var självfallet att inte gå ned i vikt. Det är varken någonting som rekommenderas eller som jag själv vill. Efter all mat som vi ätit känner jag mig säker på att jag hållit överenskommelsen, men eftersom det inte finns någon våg i huset (vilket är bra!) kan jag inte veta säkert förrän jag kommer hem.

Med tanke på att man inte vet säkert om vikten har förändrats eller inte så är väl helt logiskt att dra slutsatsen att det inte syns oavsett. Och om det inte syns – vad spelar det då för roll?

IMG_2240red

Pastasallad till lunch i princip varje dag – sååå gott!

IMG_2293red

En del asiatisk mat också. Smakade även en Celsius som inte finns i Sverige – riktigt dyr dock!

IMG_2309red

Lördagsmiddag på finrestaurang – beställde extra spicy! ;)

IMG_2312red

Delade även på en förrätt och tanken var att ta efterrätt… men… det fick helt enkelt inte plats.

IMG_2401red

Återigen en förrätt som delades med pojkvännen. Världens godaste fire balls med ost och jalapeños! <3

IMG_2404red

Crab cake ceasar salad till lunch.

 

Någonting som förvånat mig hittills är hur friska människor verkligen kan äta mycket mat! Framför allt sötsaker mellan måltider. En del är lite mer kräsna med maten och väljer alltid sallader som huvudmål, men sedan köper alla godis och kakor som äts på kvällen. Andra behöver äta mer än en hamburgare för att bli mätt och köper ändå kakor och godis till kvällen.

Svar på kommentarer:

Jag ska plugga i USA till hösten och oroar mig rätt så mycket över maten… Verkar det väldigt svårt att hitta bra mat?
– Josse

Det är inte alls lika mycket “bra mat” som i Sverige, men det är inte omöjligt att hitta bra mat här heller. Jag tror att den främsta anledningen till att man förutsätter att det bara finns “onyttig” mat i USA är att det är den maten som det görs mest reklam för och det är den maten som de flesta amerikaner äter. Utbudet är större här utav “onyttig” mat, men det är inte bara “onyttig” mat. Det är ganska stort fokus på “det här är nyttigt”, “maträtter under 600 kcal” osv. Den största faktorn som gör maten här “onyttigare” är alla tillsatsämnen och oekologiska matvaror.

Hur är det med vegetarisk mat? Finns det mycket sådan på restauranger och i affärer?
– www.teatimes.blogg.se

Eftersom jag själv inte är vegetarian har jag inte varit särskilt uppmärksam på detta. Det jag observerat hittills är att det finns alltid rätter med ost, svamp eller om man som vegetarian äter kyckling och fisk. Alla restauranger erbjuder alltid någon ost-, fisk-, kyckling- och kötträtt. Asiatiska restauranger har en rätt med tofú och ost finns det gott om! Jag tror inte att det är något problem att vara vegetarian här.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Fråga om smaker på bars

April 17th, 2014

Hej! Jag tänkte prova med naturdiets mealbar som ett mellanmål lite då och då, och kom fram till att de flesta smakerna lockade mig! Om jag inte är helt ute och cyklar kan jag ha skymtat chocolate/orange mealbar som du lagt upp en bild här på bloggen på! Vilka smaker tipsar du om? :)
Din blogg är fantastisk, kram! <3
waaaallflower

Åh, ja! Jag älskar naturdiets mealbars! Konsistensen är underbar och smaken är riktigt chokladig. Mums på dem!

De smaker jag testat utav detta märke är:

  • Dark chocolate
  • Choco fudge
  • Caramel
  • Coco chocolate
  • Nougat chocolate
  • Chocolate mint

Den orange chocolate bar som jag har smakat är Oneway från fitnessguru. Den har jag ätit ett helt paket utav. Deras bars är garanterat de godaste, därefter kommer nog naturdiets. De är båda ganska liknande i konsistensen; krämiga med små krispiga bitar i. Det gillar jag! Så om du vill prova apelsinchokladen från naturdiet kan jag tänka mig att den smakar nästan lika bra som den från fitnessguru.

Om jag nu sa rangordna naturdiets smaker så blir det nog enligt följande:

  1. Choco fudge
  2. Dark chocolate
  3. Nougat chocolate
  4. Caramel
  5. Chocolate mint
  6. Coco chocolate

Det bästa är ju att variera sig lite. :) Ät och njut!


Tags: , , , , , , , , ,

Svar på kommentar “periodisk fasta”

April 12th, 2014

Ja, det är just det här med fasta 5:2 exempelvis. Folk påstås må så bra av det. Min ekvation i hjärnan får inte ihop det.
Jag har också varit på dessa föreläsningar, dock för 2 år sedan, och jag förstår inte riktigt. Hur kan kroppen behöva dessa måltider när typ 75% av befolkningen oftast inte äter dessa 5-6måltider.
De flesta jag känner äter 3 och ibland 4, ibland endast 2 och de mår så bra.
Vad jag ville komma med allt det här var att jag känner mig så förvirrad.
Jag har hört att kroppen inte mår bra av att äta så ofta, läst exempelvis “illustrerad vetenskap” som säger att vi lever längre med fasta.
Vad ska en ätstörd människa (som mig) göra för att förstå, undrar jag?!!
Dessi

Det är inga konstigheter att bli förvirrad över “hur man ska äta” av idag. Vart vi än gång får vi höra och läsa om olika tips, trix och dieter. Men är det verkligen så viktigt? Spelar det verkligen en sådan stor roll i längden?

Vi måste tänka på vilka dessa rekommendationer oftast riktar sig till. Hur fel skulle det inte vara om vi alla gick till frisören och blev rekommenderade att klippa oss i samma hårfrisyr? Vi har alla olika kroppar och vi måste vara uppmärksamma på att de dieter vi läser om i tidningar oftast är riktade till den överviktiga befolkningen. De rekommendationer som “vi” med ätstörningsproblematik bör ta till oss utav är ju självfallet den som rekommenderas av dietister på ätstörningsmottagningarna – låter inte det logiskt? De rekommenderar ju den kosthållning som anses vara sundast för oss och inte för överviktiga Svensson som inte alls har koll på hur mycket sötsaker den stoppar i sig på en dag.

Det glöms lätt bort att friska människor inte alls har lika stor koll på hur ofta de äter, jämfört med en person som är sjuk i ätstörningar. Frågar man en person på gatan skulle den säkerligen svara att den äter ca 3-4 gånger om dagen. Skulle man följa efter denna person en hel dag och dra ett sträck varje gång den stoppade något i munnen skulle det garanterat bli över 6 ggr/dag i snitt. Anledningen är att “vi” tänker varje gång vi äter något, men en frisk person reflekterar inte över att den ätit en fikabulle till eftermiddagskaffet, eller plockat några godisar ur skålen på vardagsrumsbordet. De räknar inte andra människor som en “måltid”, till skillnad från “oss” som tänker på varje bit vi ätit under en dag.

Påståendet om att vi lever längre med fasta kan säkerligen stämma till viss del, men frågan som jag ställer är: hur mycket längre lever vi? Jag vet inte hur det är med er, men jag tror inte att när jag är 116 år gammal blickar tillbaka på mitt liv och är tacksam över att jag plågat mig igenom periodisk fasta för att leva de där extra åren. Jag dör hellre vid 110 års ålder och lever ett liv där jag äter varierat, regelbundet och fritt!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppmärksamma sjukdomen – våga agera!

March 23rd, 2014

Vad ska man göra om man ser en anorektiker på gymmet (spec. om man träffar på denne ofta). Ska man låta bli att kommentera? Fråga hur den mår? Börja ta kontakt? Eller om det är riktigt illa ställt, kontakta gympersonalen?

Vad tycker du?
– 
Flickanochhavet

Denna kommentar fick jag i samband med det senaste inlägget om Frida & OfeliaTjejen på gymmet“.

Jag vill öppna upp för diskussion kring denna fråga. Vems ansvar är det egentligen? Är det gympersonalens ansvar att se till att de inte tillåter sjuka personer träna, är det anhörigas ansvar att se till att den sjuka inte rymmer iväg till gymmet, är det vårt ansvar som mer eller mindre f.d. sjuka eller är det enbart ens eget?

Jag tycker att det är allas ansvar tillsammans att motverka sjuka ätstörningsbeteenden i samhället. En sjuk kan sällan ensamt bekämpa ätstörningen och frivilligt sluta med alla kompensationshandlingar. En ätstörning är väldigt komplex och beroende på hur sjuk man är är det olika svårt att ha insikt om sitt beteende. Vi känner nog alla till om att synen på sig själv är tragiskt nog förvriden i ätstörningens händer och då kan det vara mycket nödvändigt att ha en omgivning som ser efter en lite grann.

Utifrån mina egna erfarenheter skulle jag personligen uppskatta att folk uppmärksammade sjukdomen. Jag behövde höra att jag var väldigt mager för att förstå det, jag behövde höra det mååånga gånger, och även än idag behöver jag bekräftelsen på att jag är liten för att jag ska förstå att det inte är farligt att gå upp i vikt. Liknande tror jag att en person som utför kompensationshandlingar behöver höra att det är fel och osunt. Även om man egentligen vet det, så har man inte riktigt lyckats tagit tills sig det faktumet för att det finns en helt annan sjuk röst i huvudet som försöker övertala en annorlunda.

Ett vanligt problem av idag är att folk är så konflikträdda att de hellre håller tyst än att säger vad de tycker. Vi förblindar oss själva för problemen som finns runt omkring oss istället för att uppmärksamma dem. Säger vi aldrig någonting, kommer det aldrig att ske en förändring heller.

Personligen ser jag upp till folk som vågar ta ställning i känsliga konflikter. Mer sådant behövs! Det är modigt att konfrontera en person som förstör sig egen hälsa. Sedan är det en konst att göra det konstruktivt och inte kritiserande. Det är extremt känsligt att tala om ätstörningar, och man vet aldrig hur motparten kommer att reagera. Men hellre att vi säger någonting och sedan backar, än att vi sitter tyst och observerar en annan person förstöra sig själv ännu mer. Eller?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Inspirationen kommer ifrån både de bra och dåliga dagarna

March 13th, 2014

Vart får du all din inspiration ifrån?! Har du aldrig riktigt dåliga dagar? Kraaam <3
Linnea

Vilken väg vi än vandrar i livet kommer det att finnas både med- och motgångar. Inget liv är lätt att leva, men det underlättar inte att fastna i alla negativa tankebanor. Såklart hamnar vi alla i dem ibland, och det är då vi bör dra nytta av livets läxa; att ta oss ur dem. Annars fastnar vi i oron över morgondagen och glömmer vi bort att njuta av livets goda precis som det är.

Vi gör alla misstag, men det finns ingen anledning att rymma från dem. Misstag lär, och desto fler vi gör desto mer lär vi oss. Var inte rädd för att misslyckas och var inte rädd för att försöka igen! Ju sämre det blir, desto mer kämpar vi och desto starkare blir vi!

Ibland känns det som att man håller på att bli galen. Man grottar ned sig i sjuka tankar och funderar över livets mening. I stunden känns allt knas, men efter en tid inser man att det är slöseri med tid att tänka så sjukt. Det finns ingen vinst i att ägna all sin tid åt någonting som inte kommer att ge en någonting tillbaka.

Jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner så, och i stort sett allting som jag skriver här på bloggen är för att dela med mig av de läxor som livet lär mig. Min inspiration kommer alltså ifrån mina egna erfarenheter och lärdomar. För mig är det inte viktigt att berätta att jag haft en riktigt pissig dag eller känt massvis med ångest över vissa saker, för att det vet jag att alla gör ibland. För mig är det viktigare att berätta hur man kan tänka för att hjälpa sig själv ur de negativa tankebanorna som uppstår vid sådana situationer. För mig är det viktigare att lägga fokus på lösningen än problemet.

Vi har alla våra problem och det handlar inte om att försöka undvika dem eller grotta sig ned i dem. Problem och dåliga dagar kommer alltid att komma i våra vägar. Det handlar om hur vi ska lära oss att hantera dem för att kunna fortsätta njuta av livets resa.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp