Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Ofelia kan bli som Frida

February 22nd, 2014

Ofelia är missnöjd med sig själv. Hon trackar ständigt ned på sig själv och tror att ingen tycker om henne. Kompisarna i skolan bara låtsas vara hennes vänner, men egentligen vill de inte vara med henne, tror hon. Killen hon är förtjust i skäms hon bara för. “Aldrig att han kommer att älska en äcklig värdelös person som mig”. Hon tycker att hon är tråkig, ful och framför allt fet! Ofelia känner sig bara som en belastning. Hon är “tjejen med psykiska problem” som folk bara är snäll mot för att de tycker synd om henne.

Frida är en glad prick i vardagen. Visst har hon sina sämre dagar och slänger iväg “snäsiga” kommentarer ibland. Hon är inte perfekt, men hon är sig själv och det verkar räcka. Frida tycker om att göra roliga saker med sina vänner och ibland flörtar hon med killar. Det är ju roligt med bekräftelsen, men hon känner inget behov av att ha en pojkvän just nu. Hon har tillräckligt med andra saker som hon tycker om.

De flesta av Fridas vänner skulle nog beskriva henne som ganska konstig egentligen. Frida är lite konstig, men på ett härligt och eget sätt! Frida är ingen annan än sig själv, och det tycker de flesta av hennes vänner om.

Ofelias vänner vet att hon inte mår bra just nu. De försöker finnas där och vara uppmuntrande, men Ofelia slår ifrån sig deras komplimanger och lyckas inte ta in deras välvilja. De ser inte Ofelias sjukdom som någon belastning, de önskar bara att de kunde hjälpa henne att återgå till en glada och energisprudlande brud hon var innan ätstörningen föll sig på. 

Ofelia skulle kunna bli precis som Frida, för det är så hon är när hon är fri från ätstörningsdemonerna.

Det var ett tag sedan jag drog en berättelse om friska Frida och sjuka Ofelia. De är två fantastiska tjejer och det som egentligen skiljer dem åt (förutom sjuk/frisk) är deras inställning till sig själv och livet.

trevåningredredquote

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Julångesten går att bli av med

December 18th, 2013

Det är nog inte bara personer med ätstörningar som känner en viss ångest inför julens läckerbitar och frestande smaker. Är det ens konstigt att det alstras en ångest över vad som ätas skall? Vad är det vi får höra i radio och TV? Vad är det vi får läsa om i tidningarna? Vad är det som snackas om i bussen eller i matsalen?

“Såhär slipper du julångesten”, “Såhär ska du äta för att inte gå upp av all julmat”, “Nu kommer jag att gå upp flera kilon!”, “Såhär förbränner du julmaten” eller “Hur du får ned kalorimängden under julhelgerna” etc.

Det blir inpräglat i våra huvuden att julen ska medföra en ångest eftersom mat och choklad är någonting vi kopplar den samman med. Det är alltså snarare mer normalt att noja över all julmat än att ta det för vad det faktiskt är: en högtid och massvis med njutning!

Personer med ätstörningsproblematik har en extra känslighet för dessa kommentarer. Talas det om mat, vikt, träning eller kalorier så snappas det upp som en groda äter en fluga. Det hörs och det tolkas, vare sig man vill det eller inte. Frågan blir då hur man tolkar det?. Det är nu hjärnkraften kan tillämpas för att välja att tolka det ur det sunda perspektivet istället för att låta ätstörningen övertala en om att dens tolkning är den enda korrekta. Efter ett tag blir det mer och mer uppenbart över vilken tolkning hjärnan ska göra, men det krävs övning och det krävs envishet.

För två år sedan var min ångest brutal vid denna årstid. Då var anorexin härskare över tankarna och allt den intolkade var kalorier, onyttigheter och viktuppgång. Tjockhet och misslyckande var precis det julen skulle tillföra. Därför fortsatte svälten och därmed fortsatte jag att må skit!

För ett år sedan mådde jag så mycket bättre. Friheten fanns bakom hörnet och de logiska tankarna dominerade. Men ångesten fanns.. Jag ville inte gå upp i vikt, och det fanns en oro över att det skulle ske av all julmat man skulle tvingas till att äta. Dock var jag inställd på att leva livet och jag ville kämpa emot ätstörningen.

Idag hade jag inte ens reflekterat över att man kan ha ångest inför julen om inte några av mina fina läsare kommenterat det i ett inlägg. Idag ser jag fram emot att få baka lussebullar och äta dem till fika. Idag ser jag fram emot chokladpralin-asken på vardagsrumsbordet. Idag längtar jag efter att få äta de godheter som kan erbjudas. Idag vet jag att lite mer eller “onyttigare” mat inte kommer ge en negativ märkbar effekt på mitt utseende. Det kommer snarare att ge en positiv effekt på mitt välmående!

Det går att glömma ångesten, men man måste jobba för att förändra tankemönstret. Det blir en motgång när det kommuniceras så mycket om det i vår omgivning, men jag tror att ens egna tankar är starkare än talet utifrån. När man själv har hittat sin sanning så kan man välja bort att tro på allt skit som sägs runt om kring en – vilken sanning tror du på? Det är nästintill omöjligt att förändra hela samhällets syn, men det är möjligt att påverka sin egen.

Det är inte mer än vanlig mat och lite extra gott man äter på julen. Det är inte en tvång att trycka i sig en hel chokladask. Det är inte en viktökning som väntar en bara för att man ätit en bulle eller två. Julbuffén behövs inte tvångskompenseras. Lyssnar man på kroppen och sin egen vilja så kommer allt att jämna ut sig i längden. Denna jul är inte mer än bara några dagar utav de tiotusentals dagarna vi ska leva i livet – är det värt att känna ångest över? eller är det kanske lika bra att bara passa på att njuta?

Se tidigare inlägg om jul- och matångest:

Middagsbuffé (29/12-2012)
Chocolate for Xmas! (25/12-2012)
Hoppas vi alla kan ha en riktigt GOD jul (24/12-2012)
Alkoholen – läskig men okej! (22/12-2012)
Det är OK att äta extra gott (21/12-2012)
Home SWEET home (19/12-2012)
– Pepp inför påsk-ångesten (20/3-2013)
– Går man upp i vikt av att äta godis? (15/5-2013)
– Midsommarångest vs. njutning (21/6-2013)
– Det här med att äta onyttigt (30/6-2013)
– Så mycket “onyttigt” har ingen påverkan (23/7-2012)
Paniken när man ätit mer (2/8-2013)

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Den skeva kroppsuppfattningen

February 4th, 2013

Hej! Jag har en fråga angående ätstörningen. Gäller den skeva kroppsuppfattningen bara sin egen kropp? Tycker man att alla andra i t.ex. sin egen storlek också är överviktiga?
-Elin

Bra fråga!

Det är individuellt hur kroppsuppfattningen ser ut. En del kan faktiskt se hur äckligt mager de är, medan andra knappt kan gå genom en dörr utan att oroa sig för att de ska fastna i öppningen. En del söker sig direkt till barnavdelningen för att hitta kläder som passar, medan andra står och rotar efter XXL på tröjorna.

Dessa var nog extrema exempel, men för det mesta har man svårt att verkligen se om man är smal eller tjock. Man är kanske benigare än innan, men samtidigt ser proportionerna annorlunda ut. Magen ser större ut på sig själv, bara för att allt annat har blivit mindre. Ju mer man kollar desto mer växer man. Man blir liksom van med det man ser och till sist ser det inte magert ut, utan normalt.

För att besvara din fråga vill jag belysa att detta kan vara olika för alla. Jag såg knappast andra som tjocka. Jag jämförde mig med de jag tyckte var “normalsmala” och trodde att jag såg ut som dom (i bästa fall). Bara det att de var snyggt smal. Jag fattade inte att jag var äckligt mager.

Däremot fanns det något enormt avsmakligt med tjocka människor. Men det fanns ändå delade känslor: Dels blev jag förbannad över att de inte gjorde något åt övervikten (“Hur kan de inte bara gå ned i vikt – inga svårigheter”). Samtidigt som jag blev nöjd av att inse att andra var tjockare än mig (“Jag är så mycket bättre för att jag är smalare”).

Jag tror att de handlar om ens egen kropp i de allra flesta fallen. När det gäller normalt smala människor vill man snarare uppmuntra dem till att äta lite mer. Men när det kommer till lite “tjockare” så blir det avsmakligt för ätstörningen. En del ska vara mulliga, en del klär som bäst i hull, medan andra ser bara ohälsosamma ut. Fortfarande idag kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra.

Anledningen till att man ens delar in människor i “tjocka”, “smala” och “normala” är på grund av kroppsidealen. Jag tycker att det är helt fel sätt att se på folk. Så länge man är hälsosam, spelar det ingen roll vilken kroppsform man har. Det är en liten ätstörning hos oss alla som säger att man ska vara smal för att vara bättre av idag.

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp