Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

En hjälpande hand behövs ibland

August 22nd, 2014

Somliga, och även jag, brukar påstå att det endast är individen själv som kan förändra sina negativa tankebanor till positiva. Idag vill jag påstå något annat…

Visst besitter vi själva den största makten över våra egna tankar och den främsta potentialen till att förändra dem. Dock hjälper det inte alltid att skuldbelägga sig själv för att inte ha förmågan att börja tänka positivt när negativiteten har slagit sig fast. Alla människor har tillfällen där de inte orkar arbeta aktivt med ett förändringsarbete i dess psyke. Det är tufft, och helt ärligt, är det nog färre som faktiskt klarar av det än inte. Det är inget annat än mänskligt att fastna i negativa tankebanor emellanåt.

Som nämnt ovan, är det lätt att klandra sig själv för att tänka i dessa banor. Man lägger gärna skulden på sig själv och väljer att hålla det jobbiga inne, för att inte belasta andra i onödan, istället för att lasta av bördan.

Vi tycker hellre att vi bör klara av att släpa på en överbelastad väska istället för att låta någon annan, starkare, som kanske har vilat längre, bära en del av vikten. Vi sliter hellre ut oss själva, för vi tycker att vi förtjänar det – för att vi är så svaga, istället för att be om hjälp.

Jag tror inte att människan själv besitter förmågan att alltid överkomma de tuffaste stunderna i livet. Ibland behöver en eller flera andra individer i vår omgivning som kan erbjuda sig att hjälpa till att bära ryggsäcken när den blivit för tung. Ibland behöver vi svälja vår stolthet och öppna upp oss för en vänlig själ, som är starkare än en själv i stunden. När vi trampat på våra egna fötter så att vi snubblat och ligger orkeslösa på marken, kan den själen besitta styrkan att lyfta upp oss på våra fötter igen.

Hur hittar vi denna fantastiska människa i vår omgivning? Hur vet vi vem som kan hjälpa oss?

Svaret på denna fråga är inte mer tydlig än följande. Det går inte att veta förrän vi hittat personen som har förmågan att lyfta oss upp. Att hitta personer som kan hjälpa en att må bra i de tuffaste stunderna är för mig i princip samma sak som att finna lycka. Lycka finner vi inte genom att vi letar efter den. Den kommer till oss när vi väljer att vara öppen och mottaglig för vad den har att erbjuda, men aldrig söker efter den som den enda meningen med livet (även om det ibland så kan anses vara).

Jag har fått uppleva både svaga stunder och lycka i livet. Jag vet att det kommer fortsätta att vara så, men jag vet också att det finns saker runt om kring oss som kan minska antalet negativa stunder och öka lyckan. Dessa saker är de mest värdefulla sakerna i livet och varje dag vill jag vara tacksam över att jag släppt in dem i mitt liv, för det är dem som behövs för att få mig att må bra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

När Frida (tror sig) ha gått upp i vikt

August 11th, 2014

Förra veckan publicerades inlägget om “När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt“. Här kommer uppföljaren på denna, om Frida.

Frida sitter i soffan tillsammans med några vänner en fredagskväll och kollar på film. Fridas pojkvän kommer tillbaka från badrummet och meddelar glatt att han har gått upp i vikt. “Grattis” säger Frida och himlar lite med ögonen. Det spelar inte riktigt henne någon roll, plus att hon vet att han en annan dag kommer bli arg när vågen visar mindre igen. Tanken slår henne att hon faktiskt inte har vägt sig på evigheter, trots att det står en våg på badrumsgolvet. Hon kanske också har gått upp i vikt…

När filmen är slut och vännerna åkt hem ställer hon sig på vågen för första gången på flera månader. Siffrorna säger henne inte så mycket dock. Hon minns inte riktigt vad hon vägde senast, men kanske var det runt 1 kg mindre än nu. Det är ingen stor grej. Det är inte så att riskerar att bli tjock och dessutom har hon ju massvis med godis och annat gott i magen nu.

Frida tänkte “jaha, det var väl kul att väga sig, men det känns ju helt meningslöst att göra det. Runt 1 kg skillnad är ju ingenting, det är ju vad hennes pojkvän säger sig gå upp och ned från dag till dag. Vikten är ju i princip densamma utan att hon vägt sig på flera månader, så varför skulle det vara något av betydelse för henne? Palla!”. 

Frida går och lägger sig utan att reflektera ytterligare kring det. Hon känner sig snarare glad över att hon haft en trevlig filmkväll tillsammans med hennes vänner och att få lägga sig i sängen och mysa tillsammans med sin pojkvän. Det är alltid lika mysigt oavsett om han eller hon gått upp eller ned 1 kg.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt

August 4th, 2014

Ofelia sitter i soffan och kollar på film med några vänner. Hon känner sig sugen på chokladbitarna som står där framme på bordet. Hon klämmer lite försiktigt på magen och kollar sig själv på låren. Den senaste veckan har vågen visat lite mer än vanligt – hon måste ha gått upp minst 0,5 kilogram. Ofelia känner sig verkligen fet – varför ska hon vara hungrig? Hon vill inte äta nu, speciellt inte choklad, inte om hon går upp i vikt.

Ofelia kan inte njuta av filmen eller sällskapet. Hon smyger iväg till toaletten och ställer sig på vågen. “Fy sjutton!”, nu visar den ännu mer än tidigare. Ångesten börjar bli extremt påtaglig och Ofelia vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. För att kontrollera lite extra letar hon upp ett måttband och kollar midjan.. “TVÅ CENTIMETER!” hon har verkligen blivit tjockare – eller i alla fall tänker hon så..

Hon säger till sällskapet att hon behöver lite luft och smyger sig ut i mörkret. Hon finner sig en plats i ett mörkt hörn under natthimlen. Där sitter hon ett tag förtvivlad i sina egna tankar. Hon som mått så bra tidigare idag, varför ska ångesten komma och förstöra all glädje ikväll? Varför ska en sådan sak som att gå upp 0,5 kg få henne att må så dåligt? Det är inte normalt. Ofelia känner sig så sjuk, förtvivlad och olycklig.

Tårarna börjar rinna för hennes kinder och hon bryter ut i ett hucklande gråt. Hon känner sig ensam, ensam och ledsen. Det enda hon vill är att gå ned i vikt igen, hon vill inte känna sig såhär tjock. Tjock och äcklig. Hon är fortfarande hungrig, men hon vågar inte äta.. För när hon äter går hon upp i vikt. Kvällen är förstörd. Ofelia hatar att vara sjuk, men hon vet inte hur hon ska hantera alla känslor som sjukdomen bringar henne. Det enda sättet hon vet får henne att må bra är att kompensera.. men då vet hon också att hon väljer det sjuka.

Det Ofelia inte kunde tänka i stunden är att hon dels hade sin mensperiod och inte varit på toaletten på ett tag. Det är vanligt att kroppen samlar på sig ca 1 liter vätska under menstruationen och att magen blir lite mer uppsvullen, samt att det är väl självklart att vågen visar mer om man inte bajsat på ett tag. Ofelias kväll blev helt förstörd pga några ökade gram på vågen och extra centimeter runt midjan. Hon fick ångest över att ha gått upp i vikt och blivit fet, trots att det förmodligen inte alls var fallet egentligen. Tänk vad mycket onödig skada en förbaskad ätstörning kan göra.. Detta skulle aldrig hända friska Frida.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett försvar mot “överkänsligheten”

August 3rd, 2014

När saker och ting går dåligt och det känns som att man är på väg ned i skiten igen, målas det upp en bild om att det endast ligger ett brant stup framför en. Den bilden i sig leder till ytterligare negativa tankar om sig själv och sitt liv. Det som gått dåligt kanske egentligen inte behövs ses som en stor grej, men visualiseringen om hur allting kommer fortsätta vara skit leder en lätt till nedstämdhet. 

När man hamnat i denna nedstämdhet vill man inget hellre än att ge upp. Ge upp i kampen, ge upp på sig själv och ge upp på livet. Det finns ingen ork eller vilja att känna glädje. Man har liksom fastnat i sina egna tankar och föreställningar om att det alltid kommer att vara skit och vägen framför en pekar som ett stup, rakt ned åt helvetet. Allt detta kan ske endast på grund utav en liten sak i vardagen som gått fel.

Med erfarenhet lär man sig att vägen framför en kommer inte alls att stupa i all oändlighet. Man har varit med om sådana situationer förut, dagar när man bara vill ligga och dö under täcket i väntan på att någon ska finna en i sin ensamhet och lyfta en ut i ljuset. Dagarna passerar en och likaså gör dessa känslor. Kurvan fortsätter inte nedåt för evigt, den kommer att vända och få en att lyfta upp sig själv. Ibland tar det bara tid..

Jag har lärt mig att när mina känslor börjar få mina tankar att överdriva situationen, när nedstämdheten och förtvivlan börjar tränga sig in så hjälper det att byta miljö. Lämna platsen, gör någonting annat, koppla bort tankarna på ljust den jobbiga saken för ett tag, rymma från omgivningen som bringat denna nedstämdhet och stället där jag bara vill gömma mig under täcket. Det känns motigt i början, för att det finns en övertygande känsla som säger att man inte kommer att kunna bli glad igen – men det är inte sant, det går att bli glad igen! Man kommer att bli glad igen! Man måste bara våga vara öppen för de känslorna.

En del kanske anser att det är “fegt” att rymma ifrån situationen, medan jag anser att det är ett sätt att försvara sig själv på och det är inget fel med det! Det handlar inte om att försvinna för alltid eller helt och hållet glömma bort tankarna, utan det handlar om att koppla bort dem i stunden som hettan är som värst, för att senare kunna återgå till det som varit jobbigt och lättare kunna hantera det.

Ofta när man hamnar i nedstämdhet över en sak som blivit tok är det ens egna förställningar om hur vägen kommer att fortsätta ut för ett stup som orsakar den. Egentligen behöver vi inte må så dåligt över en enstaka sak om vi slutar grubbla över hur “skit” allting kommer att bli. Ett trix är att koppla bort tankarna från det som känns så dåligt i stunden, för att sedan, när man redan hoppat över stupet, återgå tillbaka till att bemöta det jobbiga. Då har man redan upplevt en vändning på kurvan och det blir lättare att förstå att den inte kommer att fortsätta rakt nedåt. Livet har sina vändningar, tro inget annat!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi är alla olika – vad är rätt för dig?

July 21st, 2014

Är det inte frustrerande ibland hur mycket vi påverkas av omgivningen och andras åsikter?

Det en person anser grundas i dennes erfarenheter och föreställningar. Den kanske anser att ett visst sätt att leva är det bästa, men det behöver inte betyda att det sättet är det bästa att tillämpa på andra personer. Vissa tankemönster har vi fått inlärt redan från barndomen, men väldigt många kan vi forma om själva i takt med att vi blir mer självständiga och vuxna. Det handlar inte längre om hur andra vill få dig att tycka och tänka, utan hur du själv faktiskt vill tycka och tänka; vilka värderingar vill du ha i ditt liv?

Vi föds olika, vi växer upp olika, vi ser olika ut och.. ja.. jag tror helt enkelt att vi är menade för att vara olika. Det är någonting som jag tycker är helt fantastiskt och på alla sätt vill kunna acceptera. Olika + olika = lika, precis som minus + minus = plus! Tillsammans kan olika personer lättare finna vägar att utvecklas och hålla sig starka, än den andre som vandrar i samma spår som den ena. Den nyckel som öppnar en dörr öppnar inte alla andra. Vi alla behöver nog finna oss våran egen nyckel, men visst finns det nycklar som passar i flera lås också. Desto fler olika nycklar vi kommer åt, desto fler olika dörrar kan vi öppna.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att det är en själv som måste hitta vilka tankesätt som får en att må som bäst. Jag uppskattar att folk ger mig kopior av deras nycklar för att låta mig testa om de passar till mina dörrar, men till sist kan den skaran av felmatchade nycklar leda till att de rätta blir svårare att finna. Det är självfallet viktigt att kunna lyssna till andra personer och man kan lära sig mycket av deras erfarenheter, men om nyckeln inte visar sig passa någon av dina lås, lämna då tillbaka den och fortsätt leta efter de som öppnar dina dörrar.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Det värsta med ångesten

July 13th, 2014

Ofelia har precis ätit. Hon har ätit någonting som i hennes (eller ätstörningens) mening var alldeles för mycket. Det som händer är att hennes tankar sätts i rullning. Hon börjar analysera och reflektera över alla kalorier som hon stoppat i munnen. Det här är ätstörningens gärning; det är den som straffar henne med ångest. Men det är ju svårt för Ofelia att förstå det i stunden. Även om hon vet att det är sjuka tankar som dyker upp i hennes huvud är de väldigt påtagliga och alldeles för dominanta för att hon inte ska kunna lyssna till dem.

Ofelia vet att det är sjukdomen som försöker tvinga henne till kompensation, men sjukdomen lyckas även få Ofelia till att vilja kompensera. Ofelia vill inte sitta här med den där fruktansvärda ångesten som bara verkar skjuta upp i höjderna mer och mer.. hon måste göra någonting åt det! Och så tillfredsställer hon ätstörningens behov av kompensation..

Om Ofelia bara i den stunden av hetta kunde prova att stå ut med ångesten ett tag skulle hon märka att den nått sin topp och kommer ganska snart minska. När tankarna väl slår till är det extremt svårt att inte låta sig påverkas av dem. Väntar vi bara några timmar med att ta beslut om det var farligt eller inte att äta så mycket kommer vi att kunna se det ur ett mycket mer realistiskt perspektiv. Efter några timmar är inte ätstörningstankarna lika dominanta. Visst kan vi fortfarande känna ett behov av att kompensera, det kan finnas flera dagar efteråt, men ju längre man väntar desto mindre blir det. Det du åt förra helgen spelar knappast någon roll nu – inte sant? Hade de spelat någon roll om du kräkts upp efterrätten eller dragit dig ut för att promenera bort kalorierna i en timme? Det är beteenden som enbart stärker ätstörningen, men påverkar dig knappast i längden om du inte kompenserat.

Det värsta med ångesten är att den kan vara så stark och göra ätstörningstankarna så påtagliga i stunden att man inte kommer ifrån den. Man låter den dominera och man ger till sist med sig för den.. man gör allt för att bli av med den i stunden.. När det enda man egentligen behöver göra för att bli av med den för gott är att stå ut med den ett tag.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Påminn dig om de tankar som gör dig glad!

July 8th, 2014

Som ni förmodligen känner till, eller kan anta, finner jag en stor fascination över meningsfulla ordspråk. Jag tror innerligt att ens persons förmåga att känna glädje i sitt liv är starkt anknutet till mentaliteten. Vår inställning och vårt invanda mönster i att tänka är det som avgör om saker och ting upplevs vara dåliga eller bra. Sedan finns det naturligtvis andra faktorer som påverkar; medfödda instinkter och psykologiska- samt fysiska förutsättningar. Jag är dock övertygad om att det mentala dominerar. Allt som sker är en uppfattning som våra hjärnor gör, och en tolkning av situationen.

Hur vi tolkar saker och ting idag beror utav de invanda mönstren som utformats under vår uppväxt, men det går att lära om sig. Det går att förändra sina tankar och tolka saker på sätt som får oss att må bättre, vi måste bara konstant påminna oss själva om hur vi vill tänka och sedan även aktivt välja att tänka så. Inom sin tid blir de nya sätten de mer självklara tolkningarna och vi har lärt vår hjärna att se saker på ett sätt som vi mår bättre utav. :)

Jag kanske framstår som en person med en sund inställning till livet, men även jag glömmer bort hur jag vill tänka. Därför har jag nu tagit ytterligare ett steg mot att påminna mig själv om vilken inställning jag vill ha till saker och ting. Det är garanterat en värd investering!

Snart kommer hela mitt hem vara pyntat med massa “wise words”. 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

“Jag och min ätstörning”

July 6th, 2014

Så, här sitter jag, med tårar i ögonen och är hukad över toalett stolen. Flera år har jag kämpat med ätstörningen, men fortfarande får den mig att göra dessa sjuka saker. Varför åt jag allt godis? Jag skulle ju bara ta några. När jag tagit några kunde jag lika gärna ta fler – det var ju så gott! Men det blev för mycket.. Jag åt tills jag mådde illa och ännu en gång fick jag släpa iväg mig till toaletten för att försöka tömma magen på alla de godheter jag lyckats hetsat i mig. Vilket misslyckande! Tillbaka i samma sjuka mönster, som alltid – kommer det någonsin gå att bryta?

Samtidigt som jag står där, hukad över toaletten med fingrarna i halsen vet jag att det inte slutar här. Kalorierna har kroppen säkert redan hunnit tagits upp, så de måste förbrännas.

Jag sköljer av mig snabbt, dricker lite vatten, tar ett tuggummi och gör mig redo för att hoppa på nästa buss mot gymmet. Planen är att förbränna ca 500 kcal, då kan jag känna mig lugn över min godishets. Men redan när jag stiger utanför dörren känner jag hur orken har sugits ur min kropp – den är inte i form för ett hårt träningspass.

Jag tvingar iväg mig till gymmet. Allting går segt. Egentligen vill jag inte detta, men det känns som att jag måste. Annars kommer vikten att gå upp massa. Jag förstår inte varför jag åt allt det där. Nu måste jag träna bort det.

Jag orkar inte springa. Jag försöker köra andra konditionsövningar, men kroppen är trött. Jag lyckas bara förbränna ca 100 kcal och sedan beslutar jag mig för att ge upp på cardio och styrketräna lite istället. ”Muskler förbränner mer än fett” sägs det ju, så jag kan försöka skaffa mig massvis med muskler nu. Varför utsätter jag min kropp för detta?

Hungern börjar smyga sig på och jag blir påmind. ”Fan, jag vill ju inte äta. Har ju redan ätit för mycket.” lyder första tanken. Sedan slår det mig att ”Nu har jag ju tränat, jag vill väl inte bryta ned mina muskler? Klart jag ska äta, men det bör vara något proteinrikt!”.  Jag börjar med att ta en proteinshake, men inom kort tid blir hungern så pass påtaglig att ätstörningen ger med sig och jag äter ordentligt med mat. Det är skönt att vara mätt och belåten, det kändes som att kroppen behövde detta, men ändå kunde jag inte hindras från att slås av tanken ”Fan, jag som redan ätit för mycket…” . Nu planerar jag in att träna massa imorgon också, kanske hinner jag med en promenad innan läggdags dessutom (?).

Tankarna får aldrig ro. Jag åt lite för mycket godis och sedan gick resten av dagen ut på att kompensera för det. Så här lever jag. Så här ser mitt liv ut. När det är bara jag och min ätstörning.

OBS: denna text skrivs i ”jag-form” utan att specifikt syfta på mig själv. Texten är ämnad att ge en bild över hur ätstörningar kan yttra sig genom kompensation och hur tankarna kretsar i den drabbades huvud. Det är såhär cirkeln kan utforma sig och antingen repeteras dagligen, flera gånger per dag eller vid enstaka tillfällen; då och då. Oavsett frekvens är det ett sjukt beteende och ett mönster som är extremt svårt att bryta.

IMG_2446

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia ska äta mellanmål

June 28th, 2014

Klockan slår 10:00 och Ofelia vet att det är dags för mellanmål nu. Hela den sista timmen har hon stirrat på klockan från och till. Hon har försökt att känna efter om hon är lite hungrig i alla fall. Kanske lite, men nej, hon vill inte äta mellanmålet. Om cirka 2 h är det dags för lunch, en ordentlig måltid. Om hon äter nu är hon övertygad om att hon inte kommer att hinna bli hungrig till lunch. 

Medtaget som mellanmål har hon en frukt och en macka. Hon är säkert den enda i hela klassen som fixade i ordning ett mellanmål till skolan. Det är inte normalt, tänker Ofelia. Det är bara för att hon ska gå upp i vikt som hon måste ha det, alltså är mellanmålen ren viktuppgång! Hon vill inte äta dem. Hon vill äta normalt, som alla andra. Hon vill äta ordentliga huvudmål istället.

Klockan blir 10:15, 10:30, hungern börjar att smyga sig på och när klockan närmar sig 11:00 kurrar det till i magen. Nu är Ofelia hungrig! Men nu är det ju för sent för att äta mellanmål (?). Hon hade ju kunnat ätit frukten i alla fall, men nu känns det alldeles för tätt inpå lunch. Nu får hon pina sig. Sen ska hon äta massvis med mat! Eller? Hur mycket har hon utrymme att äta? Och VAD ska hon äta?! Usch, nu blev allt jobbigt..

I nästkommande inlägg kommer ni att få läsa om hur det är när Frida ska äta mellanmåldärefter kommer jag att besvara lite frågor om just mellanmål. Har ni några nu, så ställ de gärna i kommentarsfältet.

Se även tidigare berättelser om Frida&Ofelia

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp