Varje steg är ett FRAMÅT-steg

January 30th, 2015

I vissa stunder känns det som att man står och kämpar med samma strider i livet. Ibland kan övertygelsen vara så stor om att man aldrig kommer att ta sig vidare, att man helt enkelt börjar ge upp på sig själv. Tillfällen kommer då motivationen trynar och man tror att man alltid kommer behöva vara sjuk.

Sedan kommer det för sig att blicka tillbaka – påminna sig själv om hur fruktansvärt jobbigt det var förut och hur många saker som faktiskt har förbättrats. För visst har vi alla gjort framsteg, dem blir bara svåra att lägga märke till på kort sikt. Ibland behövs det helt enkelt att man ser till en större helhet för att införskaffa sig den verkliga uppfattningen om vilken situation man befinner sig i.

Det är klart att man inte blir frisk på en dag eller två, och inte heller några veckor, månader och ibland inte ens år. Jag minns så väl när jag först började inse min sjukdom och läste om andra som hade varit sjuka i flera år och jag kunde inte förstå hur det kunde ta sådan lång tid för dem. Nu har jag själv haft ätstörningar i närmare fyra år, och det är helt sjukt att det har gått sådan lång tid (!). Det har funnits perioder som har varit extremt tuffa och perioder där man näst intill känt sig helt fri. Så, jag förstår nu att frisk är ingenting man blir en gång, utan ibland behöver man jobba för att bli det flera gånger. Och bara för att man kanske blir sjukare igen, flera gånger, så betyder det inte att man fortfarande står och stampar på samma gräsplätt. Det är ju en enorm förändring som har skett sedan jag först svalt mig och tills idag, även om ätstörningen fortfarande har satt sina spår.

Jag är övertygad om att både det vi kallar för fram- och “baksteg” faktiskt är ett nästa steg i livets riktning. Striderna kan vara den andra lik, men det är aldrig samma, för att du är aldrig samma människa som du en gång varit – vi är under konstant utveckling. Och genom att blicka tillbaka tror jag att vi lättare kan skapa en förståelse över hur långt vi faktiskt kommit i livet på en sådan kort tid. Hur snabbt både jobbiga och mer trevliga perioder i livet har passerat oss förbi. Nu menar jag inte att stressa er eller tänka “shit, snart dör jag”, utan bara att vara medveten om att livet består av så otroligt många epoker att ett enda tillfälle eller en enda period är endast en del i hela vårt liv. Under en eller några få tillfällen kanske man inte märker någon större utveckling, men om man slår ihop flera utav dessa kan man nog se en fantastisk utveckling hos sig själv.

En utveckling betyder inte att livet känns felfritt, det kommer det heller aldrig att vara, men det betyder att allting är föränderligt och vi vandrar aldrig i samma cirklar. Om det nu vare så att vi gick samma stig om och om igen, så skulle varje gång ändå vara en ny gång, och vi vandrar den med nya infallsvinklar och erfarenheter. Vi har blivit starkare och rikare!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tillbaka blickar som konkret exempel på framsteg

May 19th, 2014

Jag tycker det är svårt att försöka trösta sig med abstrakt prat om bubblor och ljus och vägar.
SsS

Tack för kommentaren. Det är du garanterat inte ensam om att tycka. För en del kan det “abstrakta pratet” ge mer insikt och hopp än något annat, medan andra behöver se mer konkreta exempel. Så, nu, från abstrakt till konkret.

Låt oss göra en tillbaka blick i historien. För ca 4 år sedan började jag insjukna i anorexian. Ett år senare startades denna blogg. Då skulle jag jobba för att bli frisk för första gången. Då var det extremt svårt att äta en normalstor portion och ännu svårare att acceptera en viktuppgång, men jag fortsatte att vandra framåt på något sätt ändå.

 

Maj 2012 skrev jag…

may2012

 

Här började jag besvara frågor som jag själv hade. Är det svårt att gå upp i vikt? Behöver man verkligen äta 2000 kcal? Vad händer när jag gör det? Blir jag tjockareEfter denna insikt kunde jag dela med mig utav det ljus som gått upp för mig och det hjälpte mig att ta nästa steg framåt.

 

Maj 2013 skrev jag…

may2013

 

Vid denna tidpunkt var maten inte längre ett problem. Jag hade rest en bra bit på vägen, tagit möjligheter och upplevt livsglädje. Nu kunde det vara svårt att greppa att jag en gång varit så sjuk, samtidigt som jag var osäker på om jag någonsin kommer att bli frisk. Ändå hade jag tagit mig såhär långt! Jag hade blivit så otroligt mycket mer fri från ätstörningen.

 

Maj 2014 skriver jag…

IMG_1010cropred

Om ni inte tror på att ätstörningen har en förmåga till att förblinda oss från det egentliga ljus som finns i omgivningen, om ni inte tror på att det går att må bättre genom att äta ordentligt, om ni inte tror på att det är värt att kämpa för att må bra, om ni inte tror på att vi tar oss framåt på livets väg hela tiden och om ni inte tror på att det finns en ljusare framtid, en framtid värd att sträva efter – vad gör ni då här? Vad har ni då gjort här på min blogg? För på något sätt är det precis dem sakerna som står beskrivna i mina texter. Alla mina erfarenheter under tre år med anorexia och alla lärdomar som gjorts på vägen. Har ni inte sett vilken utveckling som skett? 

Varje gång jag blickar tillbaka på den tid som varit blir jag påmind över hur långt jag egentligen tagit mig. Det jag menar är att i stunden kan allting verka som att man står och stampar på samma ställe, men även varje stampning tar en framåt, det går bara extra långsamt. Tiden står aldrig still, den går och går, precis som vi. Ibland vandrar vi in i ett dimmoln och ibland springer vi under solsken. Det är som det är och det tar den tid det tar. Kom bara ihåg att vi tar oss alltid framåt!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

2013 – året jag blev lycklig!

January 1st, 2014

Ännu ett år har nu passerat. Likt som för alla människor kan vi blicka tillbaka på det gångna året och finna både lyckliga och olyckliga stunder. Det innebär att vi har gjort någonting under året, det har hänt saker, vi har upplevt saker; vi har levt! Vi har nu blivit ett års erfarenheter rikare i livet och ställs nu inför ett nytt år som ska medföra nya händelser och erfarenheter. Vad vill du ta med dig i den fortsatta resan? Ångest? Glädje? Inget? Eller varför inte allt?!

Från mitt 2013 vill jag ta med mig både de lyckliga och olyckliga stunderna. Däremot kommer jag inte att ta med mig någon ångest, för det finns ingenting som jag ångrar. Jag kan enbart vara tacksam över det gångna året och alla händelser som skett. Behövs det någon annan motivering än att allt har bidragit till den utveckling och resa som genomförts. Det har givit mig många fantastiska minnen och lett mig till där jag är, det jag gör och den jag är idag.

Sedan finns det naturligtvis en del händelser som är av större betydelse…

RMSM13

Sommaren13

Partnerstunt

SR220713

2013 var året jag fann glädje och kärlek, det var året jag för första gången i mitt liv fick känna att jag var lycklig, på riktigt!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Då hade jag inte njutit av en fetaostpaj och en kopp kaffe med mjölk

November 19th, 2013

Igår eftermiddag besökte jag Wayne’s coffee inne i centrala Stockholm. Med mig hade jag en studentrabatt på 40% på alla menyer. Hungern var tilltalande efter en dag med VFU (“praktik”) på en gymnasieskola och jag var beredd på något matigt innan kvällens träning. “Macka? Wrap? Ja, wrap vill jag ha!.. fast den var slut.. hmm.. lasagne, paj, sallad, FETAOSTPAJ! MUMS!.. men var det inte det som jag fick asmycket ångest av förut när jag kom på att det innehöll fett mycket kalorier?? Kanske.. men det är väl ingenting att bry sig om nu. Jag vill ha den pajen, den verkar god och jag behöver bli mätt tills träningen.”

I väntat på att bli intervjuad mumsades pajen upp tugga efter tugga. Det var ett riktigt bra val och jag kände mig.. frisk. Inte av den uppenbara anledningen att jag ätit en paj jag trodde var väldigt kaloririk, utan av den enkla anledningen att tankarna inte handlade om oro kring det jag åt – det var en ren och naturlig njutning.

En halvtimme senare var det dags att bli intervjuad av ett par tjejer inför deras projektarbete. Där satt jag på ett fik med en stor kopp kaffe med mjölk i handen och tänkte tillbaka på min sjukdomstid. Det kan vara riktigt svårt att beskriva hur saker och ting kändes då för det känns som ett annat liv – på ett sätt var det kanske ett annat liv också? Det jag minns som tydligast är hur dåligt man mådde, hur tankarna konstant kretsade kring mat och träning. Allt handlade om att inte äta för mycket och oron för att gå över gränsen trängde sig in i huvudet varje minut av dagen.

En tillbakablick kan ibland vara det mest hälsosamma man kan göra. Det ger en insikt och förståelse över sitt eget beteende, och framför allt hjälper det en att se sig själv tydligare idag. Hade jag fortfarande varit sjuk i anorexian hade jag inte ätit den där fantastiskt goda fetaostpajen, eller jag kanske hade ätit hälften beroende på mängden kalorier, vilket jag garanterat skulle googlat fram först. Att inte låta ätstörningstankar styra mina matval är en stor frihet som jag är enormt tacksam över att jag lyckats skaffa mig. Anorexian hade tackat nej till allt i matväg som erbjuds efter en måltid, medan jag med glädje tackar jag till en kopp kaffe med mjölk i, även om jag precis ätit en hel portion paj  (för såå mättande var den ändå inte).

Intervjun handlade om hur jag upplevt vården och dess bemötande under min sjukdomstid. När jag berättar om det i efterhand inser jag hur många tvättpåsar till huvuden en del läkare har. Det bekymrar mig över hur många som fallit ned i skithålet pga. dåligt bemötande inom vården. Tänk vad fel det kan slå när man kommer till en läkare för att må bättre och det istället resulterar i att man blir ännu sjukare när man gått därifrån. Jag är banne mig tacksam över att det finns specialistvård där okunskapen kring ätstörningar är tillräckligt obefintlig att det inte leder till sjukare patienter. Jag har stött på både okunniga läkare och inspirerande sjuksköterskor inom vården.

Tack vare specialistvården fick jag insikt om allvaret i min sjukdom och vad som krävdes för att bli frisk från den. Hade jag enbart tagit med mig de bemötandena som jag fått från “vanliga” okunniga läkare hade jag inte haft de frihetskänslor från ätstörningen som jag har idag. Jag hade trott att det var okej att leva på ett BMI under 16 och att en puls under 40 inte vore akut farligt. Jag hade inte valt att njuta av min fetaostpaj och kaffe på Wayne’s coffee igår – vem sjutton vet vad jag hade gjort istället?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maj 2012 – vår och framsteg

May 16th, 2013

Vår, värme och ljusare tillvaro. I maj månad förra året började jag ärligt kämpa med att göra framsteg. Jag började känna glädje i omgivningen. Det var mycket plugg, sådant som stressade och stärkte anorexin, men till sist kom de goda resultaten. Jag började även hitta lite motivation igen, efter en tid med ångest.

Jag ville inte se ut som en liten flicka. Det var dags att växa upp!

Band annat började jag kämpa för att sluta räkna kalorier på datorn. De uppskattades dock i huvudet, men det är någonting som tar tid att bli av med. Jag ökade även på maten, och började prova lite nytt. Det kröp i en. Oron var enorm. Viktuppgång? Helt jäkla otroligt tyckte jag att det var när vikten inte gick upp ett endaste gram. Nu i efterhand ser jag ju att det jag då ansåg vara normala portioner, egentligen var ganska små. Frukosten var däremot alltid bra!

 

I början av maj nådde jag även mitt första viktmål på ynka 38 kg. Belöningen var navelpiercing!

Den var ju riktigt snygg då. Jag älskade den. Dock blev den infekterad när jag tränade med den. Jag bestämde nyligen för att ta ut den och hoppas att det läker igen, för att senare ta om. :/

Tags: , , , , , , , , , , ,

April 2012 – jag kände mig så tjock

April 7th, 2013

Nu har vi kommit några dagar in på denna nya månad. Det har blivit dags att göra en tillbaka blick på hur kampen med anorexin och ätstörningarna såg ut för ett år sedan.

För ett år sedan bodde jag fortfarande hemma med mina föräldrar. Det var en jobbig period och jag hade svårt att kommunicera med dem. Jag övertygade mig själv, med framtiden som drivkraft, att det skulle bli bättre om jag fick sköta mig och äta själv.

Ana kom ofta på besök och ångesten blev skyhög. Men jag visste att jag skulle framåt, bakåt var inte ett alternativ, även om det gick åt det hållet emellanåt. Det var mycket tankar kring mat, men jag åt alltid tillräckligt. Tillräckligt för att gå runt, men inte tillräckligt för att gå upp i vikt.

Jag kände mig så tjock! Trots att jag låg på BMI 15. Det var för att jag åt lite mer än innan, och egentligen strävade efter en viktuppgång. Men viktuppgången kom inte. Jag åt fortfarande för lite.

Jag var tillsammans med världens bästa pojkvän och eftersom jag mådde bättre, började vi komma varandra närmare. Han höll mig vid liv då <3

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

(Hittade även fler bilder bl.a. från sidan, där man ser hur mager jag verkligen var. Men vill inte publicera pga risk för triggning)

Att kolla tillbaka på gamla bilder ger en verkligen insikt. Insikt om hur sjuk man kan vara. Hur störd bör inte min PV tyckt att jag var när jag nojade mig över att ha blivit tjock, eller när jag sa att jag verkligen kände mig normalviktig? Vilket oerhört tålamod nära och kära har. Vilken min de måste kunna hålla. Vilken grym sjukdom man kan falla in i. Och vad tacksam jag är över att jag gått upp några kilon sedan dess och att jag nu faktiskt kan se att jag har en snyggt smal kropp!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Aldrig mer ska anorexin få stjäla det som håller min låga vid liv igen

April 6th, 2013

I natt fick jag för första gången på länge en enorm ångest över anorexin. Jag brukar vanligtvis inte se tillbaka med ångest, eftersom jag vet att jag har lärt mig otroligt mycket och förändrat min livssyn på vägen. Men i natt drömde jag om dansen, cheerdansen (OBS: inte cheerleadingen) som har funnits med mig sedan 14-års ålder.

Tävlingsterminen 2012 skulle bli den bästa någonsin. Jag hade tränat hårt hela sommaren 2011 för att komma tillbaka till hösten och vara bättre än någonsin. Jag skulle ha en tävlingsplats och äntligen få stå på golvet framför domare igen. Det var mitt sista år innan det blev dags att flytta för vidare studier. Mitt sista år som dansare i den föreningen. Min sista chans att visa hur jäkla bra jag kunde bli. Sedan kunde jag säga hejdå och lämna det bakom mig.

Istället kom anorexin. Anorexin gjorde mig stark, vältränad och smidig under sommaren, men till hösten när det väl blev dags så hade anorexin gjort mig mager. Sjuk och mager. Ingen träning, ingen tävling, inget hej då.

Till en börjar var det jordens undergång att inte få fortsätta träna dans. Efter ett tag insåg jag vilken makt anorexin hade över mig och mina tankar insnöade på andra faktorer. En en gång vältränad och dansglad tjej övergick till en avmagrad och deprimerad anorektiker.

Jag såg hur mitt gamla lag utvecklades. De hade blivit bättre än någonsin! De var så otroligt duktiga, och jag var stolt över deras framsteg. Glad för deras skull. Men samtidigt skär det än idag i mig att veta, att jag hade kunnat varit med dom.

Dansen var min första kärlek. En kärlek som jag aldrig riktigt har fått sagt hejdå till. Tiden går, jag blir äldre, men ännu är jag inte redo. På något sätt vill jag ta igen det missade året, men jag vet att jag aldrig kommer att återvända hem för det nu.

Nu har jag hittat cheerleadingen, det får bli min andra kärlek. Jag tror att man kan säga att sin andra kärlek är den sanna kärleken. Den tände lågan åter och något inom mig började brinna igen. När jag tänker tillbaka på vad anorexin stal av mig, även om det ‘bara’ var ett år, så vet jag att jag kommer aldrig, aldrig någonsin, tillåta anorexin att ta cheerleadingen ifrån mig! Det har jag inte råd med. Jag behöver all tid som jag kan få med den nu. Jag behöver all den kärlek som cheerleadingen ger mig. Jag behöver inte anorexin och dens falskheter. Jag behöver inte ätstörningen.
Jag behöver min frihet, jag behöver få flyga, jag behöver bli fri!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mars 2012 – en månad i kamp MOT Anorexia Nervosa

March 1st, 2013

Nu beger vi oss in i en ny månad. Tredje månaden på detta år – herre gu vad tiden går fort! För ett år sedan stod tiden nästan stilla. Mars månad blev den månaden som jag jobbade som mest med mig själv. Det blev många utmaningar och mycket ångest. När jag blickar tillbaka på inläggen som jag skrev då så känner jag mig stolt över allt jag tog mig igenom då.

Jag hade mycket problem hemma med mina föräldrar. De sa väldigt ofta “fel” saker och ibland kändes det inte som att de ville anstränga sig ens. Det är inte lätt att vara förälder och se sitt barn svälta och lida av ätstörningar. Anorexia nervosa är nog en av de sista man vill ska ta över sin dotter. Det man behöver är föräldrar som stöttar.

Mars månad 2012 sökte jag mycket bekräftelse på hur smal och sjuk jag var. Inte för att trigga, utan för att ville få insikt om det. Jag ville se mig själv ur andras ögon, jag vill veta om jag verkligen var riktigt sjuk. Jag ville förstå hur anorexin påverkade mig.

Exempel på hur förvriden ens kroppsuppfattning blir av sjukdomen!

Denna månad fann jag även motivation. Milstolpar närmade sig och jag ville inte sitta fast i skiten och inte kunna leva mitt liv. Jag började förstå att det var friskhet som jag skulle välja och det fanns ingen anledning att skjuta på det något mer. Jag lät mig inspireras!

Tags: , , , , , , , , ,

En tillbakablick på svälten

October 31st, 2012

Kroppen skriker efter mat, huvudet ber om det, men tankarna står i vägen. Underskottet är stort och egentligen behöver man äta enormt mycket, man ligger så mycket minus. Men av den mängd som man bör äta suddar anorexin ut det mesta och lämnar en liten ruta som den säger är okej.

Våga inte äta utan för ramarna som ätstörningen satt upp. Nån gång kanske det råkade bli lite mer än det där allra minsta och DÅ börjar helvete braka lös. Ana blir arg, besviken och det finns bara en sak att göra för att nöja henne: Träna, träna, träna! Förbränn allt de övriga du åt, och helst lite till så du får mer i buffert – ett ÄNNU större underskott till nästa gång du ska äta.

En tillbaka blick på svälten. Vad ville man uppnå? I denna eviga kamp emot hungern, kroppens signaler, livsnödvändiga behovet, källan till att faktiskt kunna må bra.

Det var nog det man inte ville – man ville inte må bra. Man förtjänade det inte, och man mådde alldeles för dåligt för att själv vilja leva livet. En strävan efter att må dåligt. Varför?

Tags: , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp